Min spontana tanke är att han är rädd för att misslyckas. Kanske rädd att det ska bli ett bråk någon gång och att det kommer kännas värre eller få jobbigare komplikationer om ni är gifta. :/ Nä, jag vet inte. Lite synd att han känner så, men å andra sidan är ju inte giftemål det viktigaste i en relation. :)

I min värld låter detta absurt. ETT enda bråk, visserligen rejält, men ändå, ett enda, hindrar nåt ni hade planerat? Då undrar jag om han verkligen var inne på bröllop från början? Men, i min värld är inte ett bråk så stor grej. Det händer ibland, när två envetna människor har olika åsikter och ingen vill ge sig. För vår del brukar det "sjunka till räva" ganska snabbt o så går vi vidare. Det verkar inte som det sjunker så fort, eller ens alls, för din karl.

Har du sagt åt honom att om du vetat han skulle backa vad det gäller bröllop hade du hellre hoppat förlovningen? Har du förklarat för honom vad det hela betyder för dig? Det verkar som han tycker att du ska acceptera hans åsikt i frågan men han inte tar till sig din alls. Samtidigt kan ju inte du tvinga honom att gifta sig om han inte vill.

För egen del förlovade vi oss väldigt tidigt, vi hade nog bara varit ihop ett halvår knappt. Men min karl var väldigt klar på att han inte ville gifta sig, den biten var inte viktig för honom. Jag ville ha bröllopet, men det var inget krav. Förlovning var en bra kompromiss lixom. Sen gick det några år, vi bodde i Dublin och hans kollegor trodde han var värsta bluffaren som sa att vi varit förlovade fem år men inte hade några planer på bröllop. "Vet din tjej OM det?" Där är det ett års giltighet på ringen, punkt slut lixom. Vi flyttade hem till Sverige igen några år senare, bestämde oss för att ha barn. Jag ville fortfarande ha bröllop, han var emot det. Men, jag sa ifrån om efternamnet på bebisen. Barnet har samma efternamn som jag, ska bebisen ha hans namn så får han gifta sig med mig. Och i den frågan vek jag inte en millimeter. Så, när tösen var nyfödd o vi låg på en säng på BB och pratade namn frågade jag "vad ska hon heta i efternamn då?" Han svarade "Ja, det får väl bli då…" och jag började storgråta av lycka. :) Det var kanske inte det frieri jag fantiserat om, men det var ändå ett frieri. Vi gifte oss en tisdag när tösen var tio veckor. Borgeligt bröllop, ingen av oss är troende, med bara bästa vännerna som vittnen närvarande. Sen hade vi namnkalas för tösen på helgen efteråt och då berättade vi för "alla" att vi gift oss.

Låter märkligt att ett enda bråk gjort så att han inte vill gifta sig ens flera år efter. Låter som det är något annat som gör att han inte vill.

Kanske inte är bråket i sig men något i hans känslor som förändrades pga detta.

Jag har svårt att tro att ett bråk för flera år sedan skulle vara den stora grejen. Han verkar ha ångrat sig men skyller på bråket.

Skitkonstigt, tror som ovan, det är ngt annat och han använder det som ursäkt.

Ja kanske att hans känslor förändrats då men jag har frågat om han  älskar mig och det gör han säger han. Och jag har frågat om han vill bryta förlovningen men det vill han inte. Han vill leva med mig säger han.

Jag förstår ju att det finns folk som inte alls vill gifta sig och det behöver inte vara något konstigt för att man inte vill det. Men det var ju det att det var han som från början faktiskt friade så han HAR ju velat gifta sig förut iaf och jag tycker det är tråkigt om det ändrats och jag hoppas att det inte innebär att han älskar mig mindre för det.

7 men fråga hpnom varför ni ska vara förlovade om ni inte ska gifta er.

#8 ja det har jag med undrat men han svarar ungefär att hade det där bråket ägt rum innan vi förlovat oss så hade han inte velat förlova sig heller. Men då (när bråket ägde rum) så var vi ju redan förlovade så då tyckte han det var väl drastiskt att "dra tillbaka" förlovningen, men att han heller inte ville gå steget längre att gifta sig.  Så säger han om det.

Sen så kan jag tycka att alla bråkar väl NÅN gång. Visst det var väldigt fel att kalla varann saker. Mycket dumt men vi var två om det och det var absolut inte bara den enes fel. Dessutom har det ju gått flera år nu och jag tycker vi har lärt oss en läxa båda två att man inte beter sig så. Men ja, det är inte mycket att göra åt nu.

Snacka om att inte kunna släppa ngt. Jag och killen kallar varandra både det ena och det andra då vi blir riktigt arga, sen dagen efter är det inte mer med det och vi har glömt bort det.

Han kanske fortfarande var drabbad av nyförälskelsens rus då han friade och senare nyktrade till.

#12 men menar du med "nyktra till" som att han kom på att han inte älskar mig längre när nyförälskelsen svalnat? För då borde han ju gjort slut?

Att gifta sig kan vara en stor sak för honom? För mig var det så. Jag tvekade. Det kändes ok att vara förlovad och jag drog på det. På mig låter det som om att han har bråket som förevändning att säga nej. Jag tror han tycker det blir för dyrt, för jobbigt och att det är ok som det är.

…förstår inte, är det verkligen bara ETT enda bråk ni haft under alla dessa år?

Och pga det där jättebråket vill han itne gifta sig? :) Bråk är en kommunikation det med. Det är itne märkligt att det blir fnurror på tråden mellan de mest kära personerna. Så han är antingne inte helt ärlig med dig, eller så har han bara tappat lusten att  gifta sig. Men då bord ehan abra säga det.

#13 nej jag menade inte att tillnyktringen innebar att han inte älskar dig. Menar att i första förälskelsen typ 1-1.5 år då är man lite berusad. Rent kemiskt är det så. Kroppsegna droger. I en berusning är man mer benägen att bara se allt bra.

#15 ja vi har bara bråkat en gång under alla år. Vi har såklart blivit oense om saker även på senare tid men aldrig skrikit åt varann så mer utan bara diskuterat i vanlig ton efter den gången.

Det kan ju vara så att han tex tycker mycket om dig, men är osäker på om han vill spendera resten av livet med dig och för att slippa sätta sig en situation där man lovar sitt liv till vara dra så skyller han på bråket.

#18 ingen kan ju såklart veta när man går in i ett förhållande om det kommer hålla hela livet men det är iallafall det jag utgår ifrån när jag är tillsammans med nån. Är jag osäker så lever jag hellre själv. Jag vill inte vara i ett förhållande och tänka ungefär "ja det kommer nog inte hålla på sikt men vi kan ju vara ihop ett tag nu iaf"

Det känns inte så seriöst att tänka så

#19 många är ju tyvärr ihop av andra orsaker än kärlek (även om man kanske kan tycka om varandra) tex av gammal vana eller av ekonomiska skäl.

Nu säger jag inte att det måste vara så men jag tror det är mer än ett bråk för flera år sen annars tar han rekord i långsinthet

Ojojoj, ett bråk, sen vill man inte gifta sig.? Min ssambo och jag bråkar minst ett gång i månaden ( pga av min pmds, en svårare typ av pms). Då kan vi kalla varandra för massa elaka saker, ingen menar det egentligen, vi ventilerar systemet sen är det som vanligt igen. Varit vi nu i lite över 2 år och nu planeras förlovning. Prata ut med honom ordentligt, nått mer än ett bråk ligger bakom hans beslut..

#19 så kan man ju förstås själv tycka, men hur andra tycker och tänker kan man ju inte styra över. I mina ungdoms dagar så var jag ibland tillsammans halvhjärtat (när jag tröttnat lite ska erkännas) då jag fortfarande tyckte om den jag var tillsammans med men kanske inte kunde se något långsiktigt. Jag tackade tom nej till förlovning en gång. Jag vet dessutom par som är tillsammans av helt andra anledningar än kärlek. Som nämnts ovan tex- ekonomi och bekvämlighet. Det finns en trygghet att vara i en relation där man känner varandra utan och innan men också en viss trygghet i att kunna lämna när man vill.

Klarar han inte av ett bråk ska ni nog inte skaffa barn i framtiden heller (inte för att du har sagt det i tråden men sånt kan man vilja efter ett tag även om det inte är planerat nu)

Jag bråkar nämligen med min man varje dag känns det som pga graviditeten just nu, däremot vet min man att jag ångrar mig efteråt just nu.

vi bråkar då och då (innan jag blev gravid) och vi är lyckligt gifta ändå.