Människor som tar mer energi än vad de ger och som får än att må dåligt ska man inte behöva ha i sin närhet. 

Är man släkt eller till och med familj är det inte alltid så lätt, men har man gjort det man själv kunnat för att försöka komma fram till en lösning och det fortfarande inte är en hållbar situation så är det bästa att ta distans, även om det är tungt och känns jobbigt. Utav egen erfarenhet.

Jag tänker på dig!

Jag har inget problem med att ha distans. Problemet ligger i att han inte accepterar det utan ju mer jag drar mig undan desto värre ligger han på. Ringer och har sig.

När han upplever att allt är bra hör han inte av sig alls….

#3 Konstig gubbe! 😟

Man ska inte diagnosticera folk, men jag tror han har psykopatiska drag

#5 Det verkar inte bättre!

Nej inte direkt. Hela hans värld cirkulerar kring vad han känner och den uppmärksamhet han får

#7 Egocentrisk skulle jag säga.

narcissist mers..

#9 Ja, precis! Verkligen!

Man behöver inte alls ha någon diagnos för att vara en skitstövel.

Försök att ha så lite kontakt som möjligt och gör klart för honom att du gillar hans positiva sidor men att du inte orkar med att han är negativ hela tiden.

han har inga positiva sidor, längre

Säg det till honom.

Jag har valt att inte ha någon kontakt med min pappa. Jag pallar det inte. Har försökt vid många tillfällen men alltid slutat likadant. Det är bara hans sätt. Jag kan inte acceptera det. Det funkar bra utan honom. Nu ligger han dock inte på som din pappa gör. Det enda jag tänker på är om det är värt att inte ha kontakt med honom även när han inte finns mer. Kommer jag ha ångrat det då? Just nu är det priset jag får ta, vi får se vad som händer i framtiden. Jag tror dock inte att han kommer ändra på sig. 

Kanske inte så konstruktivt för dig att veta, men det kanske är tröstande att det finns fler som inte fixar sina farsor.

jag har sagt det, hjälper mig inget. skällt, bett han dra åt helvete

Då får du väl markera med att sluta skälla. Sluta svara i telefon, sms eller vad det nu kan vara.

Ja Kitobonito, jag har tänkt som du. Han är ju gammal med. 

Men det går inte att förlåta nån som inte ändrar sig.

Har önskat livet ur han, så illa är det

Jag vet precis vad du menar. Jag har också önskat livet ur min. Han har gjort mig ledsen under hela min uppväxt och allt han har gjort, både mot mig och andra, kan jag bara inte förlåta, trots att jag försökt. Och kanske ångrar han saker han har gjort, men han är för dum/självisk/stolt för att be om ursäkt och gottgöra. Nä, jag klarar mig utan. Han behöver inte dö, men han behöver inte vara i mitt liv. Önskar bara all lycka till hans "nya" barn som jag för allt i världen hoppas att de slipper se samma sida av honom som jag och min familj gjort!

Jag tycker du ska ignorera honom så länge du orkar och känner att det känns bättre. Frågar han så kan du alltid förklara. Ge ett ultimatum. Antingen backar han eller så försvinner du. Jag vet inte, det går liksom inte att diskutera med såna människor. Jag har aldrig berättat för min pappa varför jag gjort som jag gjort, men jag tror att han vet (och vet han inte så är han den mest ignoranta människa på jorden), och jag har därför sluppit diskussioner även om jag många gånger öppet har velat säga åt honom vilken skitstövel han är. 

Bara håll dig stark och låt honom inte påverka ditt liv för mycket!

Fast satidigt kan jag inte låta bli att känna att….det är väl klart att man vill höra av sig när man vill försöka lösa en sak?

Själv har jag problem med min farsa men ajg hade ÄLSKAT om han lyft telefonen coh ringt mig. Det sker kanske två gånge rom året…om ens det.

Vi kommer inte alls överrens men ja, som sagt. Du utmålar det osm något negativt för att HAN ringer dig, DU skäller på honom? :D

Om du inte vill ha kontakt- svara inte då.

Men jag hade funderat över varför han ringer dig, för om de tär när det är dåligt mellan er, det är äl det som motiverar honom. När ni har det bra så finns ju ingen anlending att ringa, om han inte är den typen av människa.

De tär helt okej att säga upp bekantskapen, men då kräs det ju att man gör just det- inte grälar och tar kontakt med denne.

Ibland msåte man också abra acceptera att folk är som folk är, och de är så de är…det goda med det onda. Själv älskar jag min pappa och han lever inte upp till några tankar jag har runt hur en pappa bör vara men han är den enda pappa jag har. Så jag är glad över de där 2 gångerna han mins att han kanske borde ringa och höra om jag lever :P

Lycka till Northpaw.

Skitstövlar finns det gott om, beklagar att du råkat ha en far som är det. Ett bra sett att kommar över sånna man hatar, även om dom står en nära, är att önska dom ett långt och lyckligt liv. Det låter säkert jättekonstigt men jag har provat den metoden och den funkar rätt bra. Du behöver inte säga det till din far men säg det till dig själv. Sen tycker jag att folk som har ett felaktigt beteende själv måste inse det och göra nått åt det. Avsluta bekantskapen och lev ditt eget liv. Om han råkar dö medans ni är osams är inte ditt problem. Har han inte förstånd nog att vårda sina relationer kan inte du ska behöva vårda dom åt honom.

#19. Wow, det vart klokt! Det kan ju faktiskt vara så att han har svårt att snacka eller nå sådant. Min pappa tex han har jättesvårt att snacka pågrund av att han känner skuld över hur han har "behandlat" mig tidigare. Därför blir det ibland fel. Nu känner jag ju inte denne personens pappa

#21 ja precis, ibland är "drama" det som krävs för att ha nått å prata om, precis som viss abröver prata om vädret eller skvallra/snacka skit om andra för att  kunna prata med folk :D

Bråk är en slags kärlek i den värld jag växte upp i.

#19

Jag vet inte det jag, om nån ringer och vill lösa en sak genom att lägga över skulden på dig bara för att han aldrig själv skulle erkänna ett fel, än mindre be om ursäkt så tror nog jag att du inte alls skulle vara lika glad över samtalet…

#23 dyker det någonsin upp problem, eller en konflikt- mellan mig och någon annan eller mellan mig och min far såär det alltid mitt fel enligt honom :) Det är något jag lärt mig att leva med- att han helt enkelt har fel och jag käftar inte emot- och undviker att hamna i sådana konflikter. Det är mitt sätt att "hantera" vår relation.

Bråka med honom eller att försöka "rätta till honom" att få honom att se saker ur mitt håll- är lönlöst. En del orkar inte med detta och bryter kontakten. Eller så gör man som mig, vet var man själv står och låter han "jiddra" bäst han vill, själv pratar jag bara väder med honom. För han är min pappa och jag har som sagt bara en.

Detta gjorde en vän till mig klart för mig när jag en kväll satt och sa att för min dle kunde min pappa lika gärna vara död….att det kanske varit det bästa. Min vän sa "ar glad att du ens har en pappa".

Hans far var död sedan länge. Är iofs lätt att idolisera och ställa en död person på piedestal men samtidigt…jag älskar min pappa, jag vill kunna älska honom och jag vet att han älskar mig, han är bara oförmögen att visa det på ett sätt som "är vettigt". JAg har en självdestruktiv pappa helt enkelt. Det kanske du med har?

Självdestruktiv, visst, men han förstör mitt liv också, mina grejer, om jag har kul, han trycker ner mej. Snackar skit om mej på byn. En mobbare. Ser inget positivt i att låta en sån hållas…

Jag har tagit avstånd. Min mor tryckte ner mig i över 30 år, en händelse gjorde att jag äntligen fick tillfälle att bryta - helt. Och vilken lättnad! Äntligen kan jag vara stolt över mina beslut och inte ha någon hänga över axeln och vända allt positivt till negativt. Blodsband bryr jag mig inget i, det är handling och närvaro som gör min "familj".

Bryt med han för gott. Jag har brutit för gott med mina föräldrar.

#26 ja snövit, jag har i flera år varnat honom att jag kapar banden om han inte ger sig, han har inte lyssnat utan bara fortsatt

Jag var elva år när jag misste min farsa, det är 20 år sedan i år. Men jag har ingen förståelse alls för dom som tycker att man ska vårda sina blodband bara för att folk dör. Jag har massor med underbara vänner som jag hellre lägger tid och energi på istället för att våndas över problemen med "min familj". Din far kanske dör i morgon, men det kanske dina vänner gör också. Ett vanligt sätt att tänka som jag noterat är folks kommentarer i stil med "jag önskar att jag hade gjort såhär istället", detta efter att en person har dött. Fel väg att gå tycker jag. Jag vårdar mina relationer så gott jag kan, och förösker ge och ta så lagom som möjligt. Jag har redan valt vart min energi ska läggas, därför träffar jag sällan någon från min så kallade familj. Vem vet, det kanske är jag som står på tur till graven, och vad har jag då för nytta av all energi man förlorat på energitjuvar.

JAg har itne sagt att tS ska vårda sina "blodsband" in i det sista, däremot att man kanske måste ta andra grepp runt relationen. Specieltl föräldrarelationer kna få sig en törn av att man har en bidl av "hur det borde vara" men vekrlughetens relation ser annorlunda ut och man är besviken. Men i det här fallet…fattar jag inte problemet- sluta bara svara när han ringer om det är sålockande att bara bryta banden.

Jag tycker att TS pappa terroriserar henne!

#31 Honom, skorpionen, jag är en han..

#32 Oj då, sorry! Det är inte lätt att se när du inte har någon bild. Visserligen har jag en bild på en man, men om du tittar på min sida får du ser hur jag ser ut.

#28 Då tycker jag att Du ska göra slag i saken. Kanske inte föralltid, men en tid. Din far hinner inte sakna dig och tänka över saker och ting, om Du alltid är där.

Det är samma med barnuppfostran. Ett barn som bara hör hot om konsekvens, men aldrig få känna på det kommer fortsätta bete sig fel tills konsekvensen är infriad och det känns.

Så hinner Du växa som person, utan honom. Och bli starkare att stå emot skit och kan sätta ner foten snabbare. Det är inte lätt då man är känslomässigt svag - som man ju oftast är med föräldrar. Hur eländiga dem är, så hoppas barnet i oss alltid på förändring.

Jag håller med snövit. Bryt - bli starkare - eventuellt ge en andra chans.