Tycker absolut inte att du ska berätta nu efter så lång tid. Vad skulle det tjäna till? Såvida inte ditt dåliga samvete påverkar relationen?

Det finns många skäl till att man är otrogen, och inga av de skälen är bra. Men om det hände EN gång och aldrig mer så tycker jag att det är onödigt att säga nånting. Åtminstone nu när det gått så lång tid.

Jag bara vill bli fri från allt glubbreri om det och tankarna som gnager i mig. Förstår inte varför jag inte bara kan glömma. Men mår fortfarande så dåligt över det. Trodde det skulle bli bättre med tiden. Men vad skulle egentligen förändras för att jag skulle berätta. Han skulle bli ledsen och jag skulle bli ledsen. Tror väl inte ja skulle må mindre dåligt av det därför. Nej du har helt rätt.

Jag tycker att du ska prata av dig hos en kurator.

Ja, en kurator kan absolut vara en bra idé.

Jag tycker definitivt du ska berätta en sån sak. Så din man får ta beslutet själv om han vill fortsätta med någon som bedragit honom eller inte, ett sånt beslut anser jag inte att någon annan har rätt att ta åt honom.

#5 Kanske om det hade hänt nyligen, men vad är vitsen med att såra mannen genom att berätta om ett misstag som hände för två år sedan? Var hon otrogen EN gång för så länge sedan och inte har gjort det igen så är ju risken ganska liten att hon kommer upprepa sitt misstag.

Ibland mår man bättre av att inte veta.

Det handlar ju i slutändan om uppfattningar. Det är din uppfattning att det ibland är bättre att inte veta. Personligen föredrar jag att låta folk besluta sånt själva. 

Chansen kan definitivt vara liten att misstaget upprepas, men det spelar ju ingen roll. Hennes partner har väl rätt att ta beslut själv om han vill fortsätta med någon som gjort så mot honom.

#7 Missförstå mig rätt nu. Generellt tycker jag att man ska vara ärlig som såna saker. Jag har själv varit otrogen mot killar när jag var yngre, men jag var alltid ärlig om det direkt.
 Det är just att det nu gått så lång tid som får mig att tycka att det är bättre att låta bli.

Sen beror det ju så klart på hur förhållandet ser ut i övrigt, om han misstänker något, om hennes dåliga samvete påverkar osv.

Men om hon berättar nu så kommer det alltid att finnas där mellan dem, även om de bestämmer sig för att ändå fortsätta förhållandet. Det kommer alltid att påverka dem, och mannen kommer inte att kunna känna sig säker på henne. Det skulle få dem båda två att må väldigt dåligt.

Förstår hur du menar. Men å andra sidan vill jag påpeka att mannen har rätt att inte känna sig säker på henne, och ditt resonemang hänger på OM han väljer att fortsätta relationen. Det beslutet tycker jag att varje människa har rätt att ta själv. 

Om man rättfärdigar hemlighållande för att man tycker man besparar någon smärta så ska man också komma ihåg att man tar det på sig själv att bedöma den saken åt dem. En del människor kanske inte alls ser det som att de blivit besparade smärta utan tvärtom, personligen hade jag sett det som att jag slösat flera år och blivit vilseledd. 

Har han inte rätt att råda över sina egna relationer? Det tycker iallafall jag.

Det stora problemet för mig är att hon inte berättade redan för två år sedan. Personligen skulle jag ha haft svårare att förlåta hemlighetshållandet än otroheten. Men du har en poäng i att det borde vara upp till maken att bestämma.

Tyvärr kan han ju inte bestämma att han mår bäst av att inte veta, men mest rättvist mot honom kanske är att ändå berätta.

Du älskar din man, ewtyr? Du skriver att din man är finare och att du känner dig mer sexuellt attraherad av honom. Du är alltså lyckligt gift? Förutom, om jag tolkar dig rätt, att ni inte har sex så ofta som du skulle vilja? Du är alltså inte ute efter andra män, utan det var "bara något som hände." Är problemen så stora att du hoppade i säng med någon annan för att han gav dig något som din man inte gjorde (förlåt att jag uttrycker mig lite grovt och luddigt här, är trött och virrig) så kanske ni borde diskutera problemet och försöka hitta en lösning som passar båda. Men jag kanske har fel här. Kanske är du nöjd med eran relation. Kanske var det bara något som hände. I vilket fall tycker jag inte att du ska berätta för honom. Visserligen tycker jag att det är fel att ha hemligheter. Men som jag ser det så gjorde du något väldigt dumt och mår dåligt över det. Men jag tycker inte han ska behöva må dåligt över det också. Det är ditt misstag och du får ta smällen för det. Är det honom du vill dela ditt liv med och om du är säker på att du inte kommer göra om misstaget så vore det bara att såra honom i onödan att berätta. Vet han inget så är eran relation bra, han vet att du älskar och vill ha honom och du vet att han älskar och vill ha dig. Berättar du kommer han, även om ni väljer att fortsätta vara gifta, alltid ha detdär lilla tvivlet i sig. Förtroende är som en spegel. Krossas det kan det lagas, men sprickorna kommer alltid att synas. Fast å andra sidan så kommer du nog aldrig helt komma över det som hände om du inte berättar…

Utifrån mig själv skulle jag nog vilja vet om min partner gjort något sådant även om det hade hänt flera år sedan. Det ger mig en chans att reflektera över förhållandet och även se vem min partner är. 

Om de är tyngd av en hemlighet vill jag kunna hjälpa, oavsett hemligheten eller hur gammal den är, för jag älskar min partner. Och skulle det nu vara flera år sen och bara ha hänt en gång känns ju det säkrare än om det nyss hänt en gång, det tar ju ur den här osäkerheten om det kommer hända igen snart.

Jag vet men mig själv att jag aldrig skulle kunna hålla på en sån hemlighet då jag berättar allt som berör min partner och mig som tynger mig, och han gör detsamma tillbaka.

Perosnligen hade jag itne berättat för jag hade heslt sett att min artne rbehöll en sådna handling för sig själv- efter så lång tid. Jag har blivit bedragen och DET GÖR SÅ ONT. Jag har alltid fått veta det en tid efteråt. Det förstajag tänker är inte "åh gud, TACK för att du berättade" utan mer "Egoistiska jäva…svin".

För ärligt, vem är det du känner så dåligt smavete för, och varför ska du berätta- för att lätta ditt hjärta? För att han ska få dumpa dig? :) Vill du bli lämnad? Du förstår nog itne hur sårad HAN kommer att bli- för att DU ska "må bättre". Sen kommer han att antingne lämna dig, eller att få dig att må lika dåligt som honom, eller båda delarna. Om han inte är den där på miljonen som förstår det osm hände, ser sin del i det hela och äger förmågan att förlåta (få verkar besitta den egenskapen nämligen).

…sen tillitne som blir HELT förstörd. Kommer bli mycke tårar, sura miner, bitterhet osv.

Så..jag tycker absolut att man ska berätta om sånt här för sin partner_ när det sker_. för det finns ofta en orsak. Du låter inte som en notorisk "en gång otrogen- alltid otrogen" så du bör fundera över om du kanske inte förtjänar att faktiskt bära detta själv och må dåligt över det när du mins handlingen och hur "hemskt" det var. Vad du faktiskt RISKERADE, eller om det är värt att mista din kärlek, för detta misstag- och dessutom sticka en kniv i hans hjärta och emellan er två. För att du ska må bättre?

Du gör som du vill. Det finns inget enkelt svar på det här anser jag själv. Jag hade som sagt önskat att min partner aldrig berättat om han idag, just nu- vill fortstta att leva med mig och vi är lyckliga. Jag önskar han är stark nog att dölja det för mig och begrava det bakom sig och framförallt lärt sig av misstaget.

Min känsla av om jag får veta idag att min aprtner bedrog mig för två år sne eller tio är ju tvivel och osäkerheten- känslan av att man elvt i en lögn sen dess fram till nu. Man undrar VEM är det jag lever med som kunnat dölja detta för mig så länge? Jag skulle inte kunna stanna kvar. Även om jag skulle vilja,

Berätta. Som man bäddar får man ligga.
Aldrig i hela mitt liv att jag skulle vilja leva i en lögn som din man gör, och tro att min partner varit trogen när fallet inte är så. Spelar ingen roll hur sårad jag skulle bli, jag skulle aldrig vilja leva i en lögn. Människor repar sig, han kommer må bra igen. Och han, som egen individ, förtjänar att veta att hans fru som han tror så gott om verkligen inte skött sig. Det är en del av äktenskapet: ärlighet.

Hellre sårad av sanningen än leva med en lögn.

Ja jag tycker man ska berätta. Jag hade i allafall velat veta om min sambo varit otrogen. Även om det skett för 2 eller 16 år sedan då vi nyss träffats. Naturligtvis vill jag att han berättar direkt men om han då var för feg att göra det när det skedde så anser jag att det är bättre att berätta sent än att aldrig berätta. Jag vill inte leva i en lögn och har han bedragit mig så förtjänar han inte mig, då vill jag få chansen att avsluta vårt förhållande.

Klart du ska berätta,  trots att du väntat så jäkla länge. Snacka om att ha lurat sin partner länge! Fegt att inte ha gett honom en chans att välja om han vill vara med dig eller inte efter en sådan sak.

Jag tycker det är viktigt att prata med varann tidigt i förhållandet om sådant. OM en otrohet händer, vill ens partner veta det då? Om svaret är ja så har han/hon rätt att veta. Om svaret är nej så har han/hon rätt att slippa få veta sanningen.

18 Ja det borde man tala om.

De som påstår att man repar sig efter en sådan sak, har ni upplevt otrohet och faktiskt mått bättre sen efter en stund?

Jag ångrar ännu idag att jag berättade åt mitt ex att jag var otrogen. Det har gått över ett år och han har ännu inte kommit över det. Han har en svår depression och kämpar med att inte ta livet av sig. Han litar inte på sin nya tjej på grund av det jag gjorde. Han klarar inte av att se på romantiska komedier om det förekommer otrohet där. Jag har i princip förstört hela hans liv och jag tvivlar på att han kommer att repa sig som det ser ut nu.

Jag skulle råda dig till att hålla det för dig själv. Bättre att du får lida och må skit istället för att han ska få sitt liv totalt förstört. =/

#20 Bara för att ditt ex reagerar så säger det inte att alla jordens människor reagerar så. Folk repar sig efter otrohet, tro det eller ej.

#20 Rätta mig om jag har fel (för det kan jag mycket väl ha), men är inte det samma ex som du hade massor problem med efter uppbrottet i from av förföljelse på facebook och annat konstigt beteende? Låter inte som en jättesund man från början, men som sagt - kan ha fel. 

I allmänhet tycker jag att om man inte diskuterat innan ifall ens partner vill veta om en otrohet eller inte så ska man presumera att denne vill veta det. Annars tar man ifrån någon rättigheten att välja själv, och man tar sig friheten att bestämma vad denne skulle lida mest av. 

Personligen vill jag alltid ha något bättre än någon som är otrogen mot mig, skulle min partner vara otrogen vill jag få rätten att lämna/förlåta oavsett hur lång tid det gått - för det är mitt val. Inte någon annans som tror att den vet vad jag skulle må sämst av.

#22 Klokt sagt!

#21 Inte alla. Så det är inte ett självklart beslutenligt mig åtminstone. Jag vet tyvärr av ett par personer som ännu idag har svåra problem med att lita på sin nya partner pga det de har varit med om. Sen finns det de som repar sig bra. Det är olika från person till person.

#22 Jo, det är samma person. Han var inte stark från början och hade problem med depression. Jag borde inte ha berättat åt honom utan bara gjort slut.

24 Vid ett sådant tillfälle då man ändå ska göra slut är det en annan sak. Då kan det vara osagt eftersom man inte ska leva tillsammans. 

Om man däremot lever tillsammans, då ska den svikne få välja att fortsätta eller göra slut. Inte bli fast i en falsk kärlek.

#24 Ja, precis vad jag ville komma fram till.

Jag mår psykiskt dåligt, deprimerad, Borderline, ångest - ja hela receptet. Men jag hade ändå velat bli tilldelad min rätt att veta, och jag förväntar mig att få veta något sånt. Det är en sanning man förtjänar, och ett val jag ska få chansen göra (om det tar slut där eller ej) - inget min partner har rätt att göra åt mig.

Jag tycker man i möjligaste mån ska respektera den bedragnes önskemål i frågan. Det är faktiskt inte alla som vill veta oavsett. Har en väninna som när pratat om detta berättat att hon sagt till sin man att om han skulle vara sexuellt otrogen t. ex på nån fest och det är en engångsgrej som inte är viktig eller leder till mer då är det viktigaste för henne att han använder kondom och låter bli berätta. Förstår att man inte kan fråga när det väl hänt: vill du veta eller inte. Men man kan ha pratat om sånt och veta eller så kan man prata allmänt och lita ut det.

Det faktum att ens partner blir helt knäckt av att man berättar att man varit otrogen tycker jag inte är någon anledning att hålla det hemligt. Det är inte att man berättar om otroheten som knäcker partnern utan otroheten i sig. Det var den som var fel. Och det blir dubbelt fel att hemlighålla den.

29 Precis. Vill man inte såra sin partner är det otroheten man ska låta bli, inte sanningen.

Jag tycker att det beror på mycket runt omkring. Har man tex barn tillsammans är det nog en rejäl otjänst att berätta för då lägger man hela familjens framtid i händerna på den som "har rätt att bestämma själv om denne vill stanna med den som varit otrogen". Eftersom jag nu är i ett förhållande där vi har 1 barn och 1 på väg och vi såger att min sambo skulle ha varit otrogen- en engångshändelse- så skulle inte jag velat veta. Då hade jag mycket hellre sluppit de problemen/ grubblerierna/ mått dåligt över något som hände för 2 år sedan. Hade jag fått det berättat direkt hade det varit en annan sak för då hade hela familjesituationen varit annorlunda och man hade kunnat prata om det och ta ett beslut utifrån det som just hänt. Men inte 2 år efter. Då hade jag hellre levt lyckligt ovetande.

Hade aldrig berättat aldrig oliver inte efter 2 år. Jag hade berättat direkt men inte efter 2 år då har du bedragit honom rejält . Han skulle kunna valt att separera för 2 år sedan du har hålt kvar honom i 2 år som han kanske inte skulle valt att va i . Nej berätta inte du har helt klart förtjänat de lidandet och han förtjänar inte detta de finns mäniskor som skulle valt att inte veta .

Som två gånger bedragen av två olika tjejer kan jag berätta min upplevelse, som drabbad.

Min tjej var otrogen, talad inte om det, men jag kände det på mig och det tog mig ett år att få reda på vad som hänt. Jag konfronterade henne med att jag nu visste. Problemet var att hon fortsatt ha kontakt, även om de inte längre hade sex. Sen istället för att visa ånger, så visade hon attityd, sa att "Man kan faktiskt leva med att den andre vart otrogen". Med hänsyn till hennes egna svartsjuka så skulle hon aldrig kunna tolerera det.

Jag avskyr otrohet, verkligen, För mig är det det lägsta en människa kan sjunka.

Berömvärt att du har dåligt samvete och vill rensa ut det. Men hur du gör det är avgörande för utkomsten. Vad anser din partner om otrohet? Vart vill du komma med att såra honom genom att låta han veta vad du gjort? 

Är du beredd att ta konsekvenserna? Att bryta helt med den du legat med och aldrig se honom igen samt att verkligen arbeta för din partner så att han kan få tillbaka någon form av förtroende för dig igen? Inte alltid helt enkelt att få tillbaka förtroende om man krossat någons hjärta. Kan ta år, kanske aldrig går att reparera. Om du tror att du kan hamna i samma position igen och återigen vara otrogen, gör hellre slut, du riskerar utlösa fruktansvärda känslor och förstöra både hans och ditt eget liv.

Jag njöt inte av det kände mig äcklig. Han gjorde många närmanden och ja sa nej men han vände mitt nej till ett ja.. Finns inget som ursäktar otrohet. Men jag var svag som inte kunde säga ifrån. Han utnyttjade sin beroendeställning… jag vet att det var fel. Jag har inte berättat eftersom jag vet att det aldrig kommer hända igen vad som än händer. Varför jag funderat på att berätta är för att jag älskar honom så mycket så jag inte tycker han förtjänar mig.

TS jag tycker du ska prata med din man om detta och visa att du verkligen ångrar ditt snesteg. Jag har förlåtit min man o det trodde jag aldrig att jag skulle göra men det är tillit som byggs varje dag, jag snokar inte heller det kan jag erkänna att jag gjorde den första månaden. Är inte hämningslysten eller något. Vi har det jätte bra nu ny gnista har tänds, han ser mig på helt annat sätt. Uppskattar mig mer osv :) 

20, Har ni gått på någon rådgivning om din otrohet? Har ni pratat ut om detta kan din kille fråga dig om saker utan att du suckar o blir sur? Får han någon annan hjälp för sin ångest? Tycker det låter som att han behöver hjälp du kan inte rädda detta utan det är något ni får kämpa för o tro mig du kommer få kämpa mer än du gjort hittills

#35 Jag gjorde slut med honom och därför skrev jag också i mitt inlägg att han är numera mitt ex. Jag ville inte vara tillsammans med honom och det var ju också en orsak till att jag var otrogen. Jag borde dock ha bara dumpat honom utan att säga att jag hade varit otrogen. Det vore ha varit det bästa för honom.

Han går till en psykolog två gånger i veckan och får tabletter för sin depression men det fungerar inte då han fortfarande terroriserar mig ett år efter.

Om du berättar så är det samma som om du slår honom på käften. Just nu slår du dig själv på käften - varje dag. 
Förlåt dig själv först för du är inte mer än en människa med tillhörande svagheter. Sen när du insett det så tar du ett beslut om att berätta eller inte. Du verkar ju inte vara en vaneprasslare? 
Lite högre upp här i inläggen sades "kurator". Det låter ju inte helt fel. Han/hon kan hjälpa dig vidare.

Otroheter kommer oftast fram på ett eller annat sätt. Nu är en risk när du känner att du vill berätta. Tänk om du känner lika om 5 år igen och faktist berättar då? Då har du fört honom bakom ljuset, inte bara 2 år utan 7 år! Jag tycker att du ska berätta. Det här verkar påverka dig för mycket för att du ska kunna låta bli. Hade min kille varit otrogen och sen inte berättat det hade jag känt det som att han bestämde över mitt liv. Och lurat mig att vara tillsammans med någon han inte ens är. Alltså slösat flera år av mitt liv utan att ens få välja det själv. Berättar du så kan ni börja bearbeta och förbättra förhållandet, om det är vad ni båda vill.

Ibland gör människor dumheter. De kan vara goda människor och trogna sin partner. Sen gör de ett misstag som de ångrar hela livet för att misstaget inte passar  in i deras personlighet och de kan inte förstå hur de kunde vara så dum. Så jag kan inte hålla med om att de går och "luras i många år". Det stämmer inte tycker jag. De är människor.
Därför ska man ta sig en funderare på orsaken till att berätta. Är det för att få ur sig skulden? Är det till gagn för partnern och förhållandet? Om de har barn? Ska man berätta då också även om risken är stor för att paret går isär och barnet hamnar i kläm - för ett jäkla misstag?

Jag säger inte att det är rätt att vara otrogen. Det ska man inte vara. Jag säger att man ska förlåta människor och sig själv.

Sen har jag en hel del att säga om de som av vana är otrogna. De har en snedvriden syn på hur en tvåsamhet ska se ut och borde skämmas.

Räkna med att eran relation faktiskt kan vara över efter att du berättat. Ha med det i beräkningen. Eller så går den in i ett annat skede. På gott eller ont. Det blir en förändring på ena eller andra sättet. Men du ska berätta absolut. Absolut.

Ja det är klart man ska berätta om otrohet även om den hänt tidigare. 

Visst, om man pratat om det och ens partner uttryckligen sagt att den inte vill veta om sådana svek så ska man ju hålla tyst men har man ingen överenskommelse som säger annat så ska man nog anta att partnern vill veta sanningen och hålla sig till den.

Ser att många här säger att du INTE ska berätta om detta. Vilket jag tycker är fel. Det är klart du måste berätta vad som hänt. Din man förtjänar att veta vem han är ihop med, precis som du förtjänar och veta vem din man är. Fel händer, that's life.

Jag har själv gjort saker som varit: "Ska jag berätta? Nej, jag vågar inte, min partner kommer lämna mig samma sekund". Men efter många timmars tänkande så kom jag fram till att min partner ska få veta vem hen är ihop med. Älskar hen mig så lämnar hen mig inte, utan vi hjälper varandra tackla/lösa det som hänt och lever vidare.

Jag berättade, det blev tyst och många långa speciella blickar. Jag väntade mig världens utskällning och sedan att bli lämnad. Men möttes av att bli kramad och vi pratade i timmar om detta. Nu är vi fortfarande ihop och är i ett lyckligt förhållande.

Det jag menar är att det är viktigt att våga berätta om sina misstag för sin partner, om man döljer om vem man är så är ju partnern inte ihop med dig egentligen. Eller?

Lägg upp det på ett fint sätt och erkänn ditt misstag och berätta hur du kände/känner. Detta är jobbigt, men det bästa sättet för er båda. 

Dock får du ha i åtanke att han kommer troligtvis ta det mycket tyngre än min partner gjorde, även fast det jag gjorde var värre. Låt kärleken visa vägen och allt kommer att lösa sig :)
/DSUM

Jag hade hellre varit lyckligt ovetande i den här situationen. Det betydde inget, TS har inte gjort om det, TS skäms. Håll det för dig själv. Du är straffad nog av dig själv.

#43 Det är svårt för andra och säga vad som betyder något för hennes partner. Eftersom hon är i ett förhållande som handlar inte allt om henne, utan även om honom. Hur är det rättvist för honom att inte få veta något som är såpass allvarligt.

Detta handlar inte om att straffa någon, det handlar om att gå vidare med sitt liv, inte att straffa någon.

Hon mår dåligt över detta. Det har gått några år och hon mår dåligt. Varför skulle det bli bättre att dölja det för honom resten av förhållandet?

Gå vidare och få detta avklarat istället :)

Jag tycker man ska berätta även efter två år om inte man har annan överenskommelse med sin partner sedan tidigare.

Ni som inte tycker man ska berätta pga att det gått för lång tid men att ni tycker man ska berätta om det hänt nyligt ; var tycker ni gränsen går för lång tid då? När är det "för sent" att berätta? Är det om det gått mer än en månad efter otroheten som man ska fortsätta hemlighålla den? Eller är det först efter ett halvår eller år?

#45 När man inte levt så passlänge ihop att man,när man får veta det, känner att man levt i en lögn. 2 år är en väldigt lång tid. Jag tänker "det hände igår/förra veckan" eller kanske som högst någon månad sedan. Då kanske man även själv kan känna att man kanske undermedvetet märkt att "något har pågått/varit annorlunda". Nu lever de ju, 2 år senare…han verkar ju inte misstänka något och därmed aldrig få veta något om TS int ebeslutar att berätta. Moraliskt är det rätta att berätta men samtidigt är det faktiskt HAN som kommer att få må en jävla SKIT för något hon gjorde för 2 år sedan.

Och avröfr vill hon berätta? FÖr att hon itne anser sig förtjäna honom och mår så dåligt själv. Så egentligne had ejag bara gjort slut i så fall. För det lär blir rätt turbulent och kanske ändå sluta så.Gör man slut slipepr han känna att han levt i en lögn senaste 2 åren ( vilket inte ÄR en lögn, menar EN natt med en "främling"…raderar inte 2 år med kärlek osv, men det är så det känns). JAg har blivit bedragen, inte bara en gång. Det är svårt att veta innan det händer- när man väl vet det, när det är sagt, går det inte att ta tillbaka. Så det är svårt att säg "om ni inte kommit överrens om innan" för alla vet inte innan det händer- att det är så de skulle vilja ha det.

Jag anser inte att det är at tlea i en lögn att en partner inte berätta rom ETT misstag som kan vara otroligt sårande. Det säger inget om TS känslor etc för sin partner. Vissa saker vill man inte veta. OM TS gjort såhär många gånger så skulle jag råda henne/honom att söka hälp oh absolut berätta det för sin partner. Men en gång, för så länge sedan…

Javisst, "borde" hon berätta men man får nog fundera ett tag öer vem det gynnar och vem som mår bättre av det. Och såklart vara redo för väldigt negativa konsekvenser, inte mest för otroheten i sig utan för att hon hållit det hemligt så länge. Men vem vet,han kanske bara rycker på axlarna åt det. Finns sådana människor också! :D

Jag tycker nog att man ska brätta. Men jag tyckte inte så för några år sen. Då när jag var otrogen mot min man. Jag hittade på alla möjliga orsaker att inte berätta.

Det var ett stort misstag som absolut inte skulle upprepas

Vi hade levt tillsammans så länge och hade inga planer på att gå isär

Han skulle bara bli sårad ledsen och arg och det ville jag inte

osv osv. sådana saker intalade jag mig själv när jag kom hem efter en natt med mycket alkohol och ett enda snedsteg. Så jag beslutade mig att inget säga till min man. Jag låtsades ha haft det skoj med tjejgänget bara.

Men vad trodde jag egentligen. Min man är inte dum precis. Mitt otroligt dåliga samvete lyste igenom lång väg. Och inte klarade jag av att ha sex med min man när jag visste vad som hänt den där natten (även om kondom användes) Jag skyllde på migrän trötthet och allt möjligt om varför jag inte var mig själv längre.

I tre veckor höll det innan jag bröt ihop och erkände otroheten och det är jag idag glad att jag gjorde. Vi fick en tuff tid ett tag men idag finns inga dolda hemligheter mellan mig och min man. Vi har blivit mycket bättre på att prata med varann och jag är honom evigt tacksam att han förlät mig den gången för flera år sedan.

Jag kan allvarligt inte förstå hur man ens klarar av att hålla en sån sak hemligt. Hur kan man gå hem och bara låtsas som ingenting? Har man inget samvete alls? Det borde ju precis som för mig synas lång väg att något har hänt!

#39 fast om man är otrogen och sen döljer det/ljuger om det, då är man väl ändå ingen ärlig och shysst partner? (Som den andre förmodligen tror att man är). Man för den andra bakom ljuset genom att inte vara ärlig och berätta. Människan som var otrogen gjorde ett val, dom som råkat ut för en otrohet borde också få valet att fortsätta vara tillsammans efter otroheten eller inte. Annars ser jag det som att den otrogna tvingar på den andre ett falskt förhållande med bara en fasad som täckmantel.

Otrohet är ALDRIG okej, oavsett om killen/ tjejen har varit dum och inte uppskattad sin partner. Man gör Slut INNAN man ligger med någon annan. INGEN ska behöva bli lurad i ett förhållande. ALLA ska ha rätt till att välja sin egen partner. Ur alla perspektiv. Du har gjort det största felet man kan göra. Han har rätt att veta. Han har rätt att göra sitt val. Väljer han att inte vara med dig så ä det ditt straff för det fel du själv VALDE att göra. Stundens hetta, alkohol, bekräftelsebehov och andra ursäkter är SKITSNACK! DU gjorde ett VAL, stå för det! Jag hoppad du berättar och jag hoppas din partner efter säkert mycket ilska och dylikt väljer att fortsätta vara med dig!:) Låt kärleken flöda:) Mvh

Enda problemen med så kallad otrogenhet är smittorisken, svartsjukevåldsrisken och befruktningsrisken. Den som ådragit sig någon smitta, blivit gravid eller varit så kallat otrogen med någon farlig person måste berätta för sin partner/sina partners.

Om han inte frågar ,så tycker jag inte det finns någon anledning att dra saken upp och berätta.
Egentligen tycker jag inte det är någonting att haka upp sej på. Det borde inte inverka på förhållandet, men om det skulle göra det finns en risk att det kan göra större skada än nytta?  Så jag tycker bara det är onödigt att göra problem av ingenting som betyder något.
(såvida det inte finns medicinska skäl förstås,som  #50 tar upp )

#49  Han har rätt att veta. Han har rätt att göra sitt val.INGEN ska behöva bli lurad i ett förhållande.

Att låta bli att berätta en sak är inte samma sak som att luras och ljuga.
En lögn blir det om man ljuger om någonting och talar osanning.   

ALLA ska ha rätt till att välja sin egen partner.  Ur alla perspektiv.  Rättigheterna att välja sin partner har inte förändrats…    sin egen partner. man äger inte sin partner ,en relation bör handla om kärlek ( kontrollera och bestämma är inte kärlek)

Vid val av partner får man utgå från det egna omdömet om personen och gå efter, hur man själv upplever och känner för den människan.
 
 Om det verkligen känns jätteviktigt för en att få veta en viss sak om sin partner är det upp till en själv att ta upp ,inte lasta allt på partnern. Man har väl ett eget ansvar i att vara delaktig i saker som man vill ta del av och tycker är viktigt för en själv. 

 Att förvänta sej av partnern att h*n skulle servera sej själv in i minsta detalj är inte rimligt ,tror man det är risken väldigt stor att man blir besviken  
Vad som känns viktigast att berätta om sej själv, behöver nödvändigtvis inte alltid vara samma saker som partnern tycker är viktigast att få veta och tvärtom.

     
Du har gjort det största felet man kan göra.
????? Vem bestämmer det?
För mej finns det finns betydligt större och allvarligare "fel" människor kan göra.
Ett av dom är tex att påta sej rollen som " domare"  och ta sej friheten att värdera och döma andras misstag på det här viset.

#51 många bra poänger i ditt inlägg tycker jag! :) JAg har blivit bedragen, mer än en gång och jag har även varit i en relation med en manipulerande skithög till psykopat 🐖 och ja, det finns MÅNGA saker so är värre än en otrohet av den här sorten.

Svek är svek, men folk verkar alltid anse att sek i form av sexuella eller känslosam sort är "det allra värsta" och kanske är det många gånger just rädslan inom oss att själa råka ut för det som gör detta till ett så hemskt svek.

Jag ser det i lite mer nyanser- det finns otrogna som är på ett sätt och otrogna som gör på ett annat sätt. En gång otrogen är itne alltid otrogen och man är inte en "typ" av människa som är otrogen. Det finns de som helt utan samvetskval har älskarinnor och älskare på sidan om, eller som i dne här tråden- en partner som gjorde ett misstag, och lider svåra kval av det.

JAG vill inte veta, men ajg kan inte säga vad TS partner vill. De verkar inte ha pratat om detta och nu är det ju för sent för ett sådant samtal- så jag skulle utgå från att de har det bra just nu, så jag hade försökt glömma och begrava det förflutna och se till att det inte upprepas. Det är inte att ljuga, sveket har redan skett. Pinas gör hon redan.

Hade någon varit otrogen mot mig hade jag velat veta det.

52 för dig kanske det finns det.  För mig gör det inte det.

För mig är otrohet, oavsett karaktär det värsta som kan hända. En gång otrogen, alltid en som svikit mig på det värsta sättet enligt mig. Säger inte att det händer igen,  men en gång är för mycket.

Jag avrundas dig som kan se det på det viset. Hade min nuvarande och min största kärlek svikit mig till denna grad, då vet jag att allt hade varit förlorat. 

Har med ex försökt gå vidare,  men har man gått över den gränsen finns tyvärr ingen återvändo för mmig. 

Kan synsättet handla om att man själv antingen kan se sig göra detta "misstag" och om att veta att man aldrig kommer göra det?

Ofta blir det så att man lätt  fastnar i ett och samma spår med samma tankegångar.  Ibland kan det vara  bra att se saken på flera sätt , därför vill jag lyfta fram frågan i en annan "vinkel".🤔

Som många  har skrivit tycker jag också att, om man väljer att berätta så bör man göra det när det medans det är" färskt" (eller om och när  det känns rätt,)  inte vänta två år. och sen kasta det i ansiktet på  sin partner  Sen är jag inte alls så säker på att det generellt är det självklara bästa och enda rätta, att alltid välja att berätta allt?  

Många skriver att han har rätt att veta?  och då tycks den självklara uppfattningen vara att den som gjort det ska berätta ? Men då kommer nästa fråga.  Borde det inte ses som  en  likvärdig rättighet  att låta honom kunna få välja att slippa veta ?  Är det verkligen så självklart att det enda rätta är att tvinga det  på  honom ?  🤔

Jag  för min del hade nog tyckt att det vore mera rättvist ges möjlighet  att få välja själv att slippa få saker kastat över mej (om jag inte vill befatta mej med.) Om jag vill veta  något som känns viktigt ,så vill jag ha möjligheten att själv kunna ställa en genomtänkt fråga  och få ett ärligt svar.💔❤️🤐

55 vill du inte välja vara tillsammans med en trogen? 

Självklart ska man få välja, därför är det viktigt att prata om detta i ett förhållande. 

Men om man inte har det. Vem är den otrogna att välja?

Seriöst hur kan folk sitta och försvara denna situation? Många i denna tråd kanske inte försvarar otrohet men ni är okej med att har man vart det så ska man hålla tyst om det? Då kan man väl vara otrogen mot sin partner kors och tvärs. Så länge ingen får veta något? Eller hur? Jag anser att man har full rätt att veta om ens partner är trogen mot en eller inte! Och jag dör förmodligen innan jag ändrar mig! Ni får ursäkta men FY FAN säger jag!

Jag vänder på situationen. Tänker att det hade varit JAG som blivit bedragen. Och jag hade viljat veta. Det har ju gått två år för TS och än spelas samlagsscenen upp i huvudet. Den "andra" killen - som hon var otrogen med- är ju fortfarande med i den nuvarande relation kan man säga. I hemlighet. Ju längre tiden går desto större svek. Hade jag fått veta efter vi säger 10 - 15 år så hade jag känt mig blåst på dom åren för jag hade undrat vem jag hade varit ihop med som kunde undanhålla något sådant för mig.

#54 mjligen, eller försöker du hinta oma tt du är en otrogen foever och jagär en som kan överväga otrohet? :)

Jag kanske bara har mer …upplevelser av ndr saker som gör att jag kan förlåta människor och även insikten i att folk gör misstag. Jag skulle ha svårt för lögner, oavsett, i ett förhållande. Jag värderar inte ett sexuellt snedsteg högre än att man ljugit om något annat- speciellt inte ett i TS fall, där inga känslor verkr ha spelat in, mellan henne och den hon var med.

Jag tror alltså inte att jag har lättare at tförlåta min partners snedstegför att jag själv kan se mig vara otrogen och därför själv önskar att min partner kan förstå och förlåta mig. Men jag önskar het klart att min partner är sådan att han kan förlåta misstag som jag säkerligen kommer att kunna göra under ett helt liv, även om det inte är just att ha känslor elelr sex med en annan, Det finns värre saker som kan ske i en relation, värre lögner, anser jag själv alltså.

# 56  Jag har inte riktigt samma värderingar som dom flesta här i tråden. Hade det varit för tjugo år sen kanske jag hade svarat annorlunda? Livserfarenheterna genom åren kan ibland göra att vissa värderingar "omprövas" (vissa åker bort andra tillkommer) När man har blivit lite äldre ser man livet med lite andra ögon än man gjorde som ung.

Jag ser inte det som ts beskriver som otrohet.
Otrohet för mej ligger på ett helt annat plan och behöver inte ha någonting med fysisk sex att göra.  För mej handlar det mer om respektlöshet, kränkningar, falskhet ,lögner och elakheter mot mej som egen person.  Att min partner råkar klanta sej och göra ett misstag som han ångrar någon gång i livet  där jag själv inte ens är inblandad ,ser jag inte som otrohet.
Det har inget värde för mej i mitt liv  (såvida inte jag smittas av någon sjukdom)  
Jag tycker bara det är synd att låta något sådant få styra över relationen i sin helhet 
 
Hade det varit jag hade jag hellre valt att släppa det gamla och gå vidare med  livet,ta vara på det jag har och leva här och nu, istället för att fokusera på något som hände för två år sen, som ändå inte går att göra något åt . Gjort är gjort och det går inte att ändra på,acceptera förlåta gå vidare är det som gäller oavsett vilken väg man väljer.  Jag hade inte ens velat att min partner drog upp något sådant.
 
Om den frågan hade varit den viktigaste frågan för mej i en relation,så hade jag faktiskt tagit upp ämnet och prata om den saken med min partner redan i början. Då hade vi båda vetat hur vi skulle göra om något sådant skulle råka hända.
 Har man nu inte ens pratat om det och kommit överens om ifall man ska berätta sådant eller inte, så tänker jag att det kanske inte är en avgörande fråga i relationen?
Dessutom tycker jag faktiskt att saken hamnar i ett annat läge när man inte har gjort någon överenskommelse, än om man bryter en överenskommelse oavsett vad själva överenskommelsen i sej gäller.

#57 JAg har som sagt själv blivit bedragen men ajg  väljer att inte få veta och hade jag fått den chansen hade jag önskat att aldrig fått veta de gånger jag nu vet hände. Alla känner inte som mig, eller som dig. Så fy fan för dig själv?

#58 samlagscener som spelas upp? TS har beskrivit hela händelsen med stor ågneroch det är knappast som att hon ligger och tänker på den hon var otrogen med, när hon ä med den hon bedrog. Däremot kna skuldkänslor påverka samlivet negativt. Och ja, man skulle känna sig bedragen och bestulen på tiden där emellan. Vill man göra så mot sin partner, är ett missstag, en natt, för länge sen…så viktigt att berätta för att besudla och förstöra allt som hänt sen dess, som var minst lika vekrligt och äkta?

Första gången en kille var otrogen mot mig fick jag veta det samma morgon. Andra otroheten misstänkte jag men jag fick veta först 1.5 år senare. Men alla känner inte som mig, men jag förstår inte hur det är så lätt för alla att säga "självklart ska man berätta" när det uppenbart inte är så självklart för alla.

#51 Om det verkligen känns jätteviktigt för en att få veta en viss sak om sin partner är det upp till en själv att ta upp ,inte lasta allt på partnern.

Nej jag tycker faktiskt inte att det är upp till mig att kontinuerligt fråga min partner om han varit otrogen för att få veta om så är fallet. Så ska man inte behöva hålla på för att få veta om man blivit bedragen eller inte. Jag tycker det är upp till den otrogne att självmant berätta

Och

 #51 Att låta bli att berätta en sak är inte samma sak som att luras och ljuga.

Jaha så om man är otrogen fast man lovat sin partner trohet då är det inte att luras och ljuga eftersom man inte fått en direkt fråga om man varit otrogen. Då är det ju med andra ord fritt fram att vara otrogen så länge ens partner inte ställer en direkt fråga om man varit otrogen. För man har inte lurat sin partner då.

Konstigt resonemang anser jag

Förövrigt så är för mig sexuella och känslomässiga svek mycket värre än andra lögner. Jag har haft en partner som lurat mig på stora summor pengar och blev våldsam när han drack för mycket, och jag har haft en partner som hade sex med en annan tjej och undanhöll det. Det var helt klart otroheten jag hade svårast att komma över och inte han som slog mig ibland och spelade upp mina pengar.

Men nu blev det OT. Jag tycker ts ska berätta.

#60 Acceptera och förlåta säger du? Men tänk om ts kille/ din granne/ jag/ random kille eller tjej för den delen. Inte vill acceptera och förlåta en sådan sak? Han kanske inte vill leva med en person som en gång i tiden under deras förhållande har varit otrogen. Det kanske inte alls är okej och DET valet borde vara hans egen rätt att välja, att välja om han vill förlåta eller inte.

Till alla som säger att dem hellre inte hade vetat? Hade ni hellre levt i en bubbla? En falsk bubbla där partnern kanske är otrogen igen?

Undrar hur TS känner sig med alla olika svar vi ger? Men det är bra att bolla fram alla möjliga vinklar. TS - vad känner du?

Livet blir väldigt begränsat om man inte klarar av att tillåta sej själv eller andra att göra några så kallade "misstag".  Att leva ett helt liv utan göra ett ende "misstag" skulle bli ett mycket begränsat liv, om det ens är möjligt? 😓
Sen är det upp till var och en hur vi väljer att  tänka och värdera  olika slags "livserfarenheter"  det är man själv som bestämmer om en något ska vara ett misstag för en,en livs-erfarenhet?☝️
Vissa människor sätter upp väldigt snäva ramar och begränsar sina  sina liv med regler som blir nästintill omöjliga för dom  själva att leva upp till ,medans andra väljer att  ge sej själva mer utrymme och  större frihet i livet. Det upp till är var och en vad som känns rätt för en själv.

 # 57 En risk med dom värderingar, Mr tony är att du troligtvis kommer att  bli besviken, och uppleva det som att människor i din omgivning sviker dej.💔 
Ju mer man kan tillåta och acceptera sej själv, med fel och brister, ju mer kan man tillåta och acceptera andra som dom är.❤️

 #66. "Att leva ett helt liv utan göra ett ende "misstag" skulle bli ett mycket begränsat liv, om det ens är möjligt?"

Alla gör misstag ja, men att leva ett helt liv utan att vara otrogen tycker inte jag är ett "mycket begränsat liv" Tycker man så så ska man nog inte leva i monogama förhållanden.

Bra sagt #66.

#67
Jag håller inte med dej.
Så som du resonerar skulle det innebära att väldigt många människor skulle avstå förhållanden livet ut på grund av att dom råkat klanta sej vid sidan av.
Det är väldigt många människor som någon gång i livet har råkat vara "otrogna" i något förhållande.
Känslan av den erfarenheten kan leda till att aldrig mer göra om det.

Om någon skulle vara otrogen mot dej, så kommer personen troligtvis inte att tala om det eftersom det tycks vara helt otänkbart i din värld.
Dels kräver du att det aldrig någonsin får hända,samtidigt som du kräver du måste få veta om något mot förmodan skulle råka hända. Det låter som en omöjlig situation för dej att hantera om det skulle hända. 💣

Fast…. nu sker ju oftast sådan typ av otrohet när man redan ÄR i ett monogamt förhållande. De tär det som är MISSTAGET. En del kan uppenbart leva med en misshandlande suput som är spelmissbrukare men gör slut på studds om de utsätts för det otrolgit sveket att någon åtrår en annans kropp.

Själv skulle jag hellre förlåta otroheten,för dne skulle göra ont men jag äslkar förhoppningsis den personen och den mig, trots sitt misstag- än någon som om och om igen missbrukar mig och mina känslor.

#67 du erkar utgå från att om hon varit otrogen en gång å vill man veta för det kan ju hända igen. Känns som det enbart handlar om kontroll och svartsjuka. Kommer inget gott ur det tycker jag.

66 jag gör skillnad på misstag och otrohet. 

Kan man inte vara monogam får man banne mig säga ddt och inte lura folk.

#66 Trogenhet är inte för mycket begärt i ett seriöst förhållande. Och jag värdesätter trogenhet högt, har därför blivit sviken och besviken… Men händelserna och känslorna var ju inte för inget, det öppnade upp mina ögon för att jag och mina tidigare inte skulle ha funkat en längre framtid, och det har lett mig till en viss person som jag istället känner är SÅ speciell för mig. På ett sätt andra inte har varit. Min poäng är att så som jag ser det, är man otrogen mot varandra, så är man inte rätt för varandra. Det är mina värderingar när det kommer till otrohet, kalla mig trångsynt eller vad som. Men jag tycker att det är rätt.:)

#69. "Om någon skulle vara otrogen mot dej, så kommer personen troligtvis inte att tala om det eftersom det tycks vara helt otänkbart i din värld."

Nej. Jag och min sambo har absolut talat om detta. Han vill absolut veta om det skulle hända att jag är otrogen så han har möjlighet att lämna mig. Vi har samma syn på otrohet dvs att det är något som absolut avslutar förhållandet.

# 70  Exakt 👍  Jag håller med dej. Att slå halvt ihjäl varandra och/eller misshandla någons barn, eller vad som helst? tycks vara förlåtligt ,bara h*n  inte råkar ligga med någon på fyllan🤢

Jag skulle hellre ta stryk än att gå igenom ett sådant svek som otrohet fler gånger i mitt liv. Utan att tveka.

Alltså vänta en sekund här! Vad i hela fridens jävla namn är det folk snackar om? " Ops, jag har precis RÅKAT vara otrogen" Hur Råkar man vara knulla med någon man egentligen inte borde göra det med? Det är inget jävla bananskal man halkar på!

76 tydligen är det som bananskal för en del. "Ojsan"

Och jag vill tillägga. Jag fortsatte inte leva med han som söp, spelade och slogs. Jag gjorde slut precis som jag gjorde med han som var otrogen. Men jag hade lättare att komma över den typen av svek ja.

# 64  Jag skulle inte kalla det att leva i en bubbla eftersom jag värderar andra saker högre i ett förhållande. Det är skillnad om någon  har förhållanden bredvid och håller på och ljuger om det  och förnekar det   👻
Sen bör man nog ha i åtanke att det inte går att  ha full kontroll över en annan människa.🎈

#72 det är hur du vill att dina relatione rska se ut, du kan knappast dömma andras relationer eller om andra är lämpadeför varandra eller inte bara för att en av dme avrit otrogen en gång i tiden. Känner många som lämnar sin partner direkt, men lika många har otrohet i bagaget och lever i lyckliga, bra relationer med varandra idag. Själv lämnad ejag mitt ex som var otrogen men otroheten var bara en ingrediens som gjorde det mindr elämpligt för oss att inte vara tillsammans. Jag tar otrohet hellre än att bli misshandlad.

Otrohet är lika sotr "hoppsan" som att man kanske blir psykiskt dålig (som ofta är en orsak till otrohet btw) eller vad som helst. Det är grejen med ett misstag- man gör en sak man trodde att man ville, man tänker inte igenom det, förstår inte konsekvenserna, tänkte inte på hur det var för partnern osv- SEN inser man det, DET är vad som gör det till ett misstag. En person osm är otrogen om och om igen gör inte ett misstag, harint "råkat" vara otrogen. Det finns olika typer av otrohet anser jag, man får döma fall efter fall, precis som att man aldrig kna "råka" mörda någon, ändå döms "mördare" olika. Det finns ALLTID omständigheter, så ser jag på det. Det är inte lätt att förlåta folk men man mår fan så mycket bättre av det.

MEn det är så som jag vill leva, och jag föddes inte med den insikten, så jag tror inte att det är något skrivet i sten. Men jag ser ju abra här hur "fundamentala" människor blir av att de får för sig att man "försvarar otrohet". Otrohet är inte värre än misshandle i mina ögon, det beskrive rju inte minst lagen, eftersom torohet än så länge inte är olagligt och jag är rätt glad för det. För misshandel kräver en speciell människa medans jag står fast id min övertygelse att otrohet är ett tillstånd alla _kan_ råka ut för…och det är först efteråt man kan fundera på varför det hände och om det var ett mänskligt misstag eller om man är ett hjärtlöst monster som borde låsas in i ett  kärlekslöst svart….hål i något svart, mörkt…berg :)

80 jag är övertygad om att alla INTE "råkar" ut för det. Enligt mig krävs det en typ av personlighet för att man sla kunna vara det.

# 75 Oj då,  så olika vi tänker 😮

#80 Jättebra skrivet ! Jo visst är det så jag vill att mina förhållanden ska se ut. Och andras förhållanden är inte min ensak. Jag bara yttrar mig för vad jag tycker är väldigt rätt. Jag tycker inte man är otrogen oavsett omständighet. Även om partnern har varit hemsk och psykiskt misshandlat och dylikt, så gör man fortfarande slut INNAN man går vidare. Det finns inget " jag var osäker , jag ville men ändå inte, jag kände efteråt att det var fel " osv… Bara min åsikt. TS valde att vara otrogen, hon ville det! Hon hade kontroll över läget och gjort är gjort. Finns som du säger omständigheter till varför det hände. Men hur man än vrider och vänder på det så är det inte det minsta okej. Jag tycker att TS gjorde fel i att vara otrogen, men värre är nästan att hon har dålt det i 2 år nu. TS jag hoppas du berättar för din partner! Uppenbarligen så har du som människa samvete , du kommer aldrig komma ifrån det. Du kan bara göra rätt för dig.

Kan man inte redigera sin text:) märker alltid efteråt att jag stavat fel:)

Man kan redigera genom att trycka på hantera. Men bara inom en timme.

#62 
Så ska man inte behöva hålla på för att få veta om man blivit bedragen eller inte.
  Hålla på och hålla på? Jag menar givetvis inte att man ska behöva hålla på och tjata och fråga hela tiden för att få reda på om man blivit bedragen eller inte,i så fall är det nog någonting med relationen i sin helhet som inte är bra?  Jag för min del brukar känna om något känns "fel" Om något känns "fel" så undrar jag ju vad det beror på? Då  vill jag reda ut vad det är för en olustkänsla som infinner sej? Det behöver ju nödvändigtvis inte gälla " sex och otrohet" ,utan kan bero på vad som helst.
Så länge allt känns bra så känns det ju bra. Jag ser ingen mening med att skapa problem i relationen om allt känns bra. 

Då är det ju med andra ord fritt fram att vara otrogen så länge ens partner inte ställer en direkt fråga om man varit otrogen. Då kanske man istället bör fundera över vad man egentligen vill med den relationen?
Om någon verkligen väljer att fritt fram gång efter gång vara otrogen mot sin partner och smyga med det i en relation tror jag inte att den relationen känns helt bra?
 Dessutom låter det inte hållbart i längden? Jag tror nog man får reda på det och märka att något känns fel? 🤔

# 62  Dessutom kan man ju prata med varandra om saken och göra en personlig överenskommelse om hur man ska gå till väga om en ev"olycka" skulle råka hända. 😉

Jag undrar över TS ? Hur går det? Hur mår du? Hoppas något av svaren hjälpt dig…..?

Jag svarade att jag själv inte hade velat veta och ja, jag hade hellre levt i den "bubblan" och lyckligt ovetande än haft ångest över hela situationen. Nu pratar vi om TS situation. Att det skulle hända igen ser jag som lika stor risk hos någon som varit det men ångrar det bittert, som hos någon som aldrig varit det. Jag har haft en otrogen pojkvän när jag var 16. Och en när jag var 17, som aldrig gick hela vägen men som hade försökt få en kompis till mig i säng. Klart jag mådde pissdåligt av detta. Men det till trots skulle jag inte vilja veta något om jag idag lever lyckligt och det var 2 år sedan något hände med min sambo.

#75 Det har jag nästan lite svårt att förstå faktiskt. Den som en gång har gått över gränsen att slå sin partner har definitivt tappat en spärr som borde finnas där, vilket skulle göra mig extremt tveksam till att fortsätta leva med personen. Man gör inte så.

Man ska såklart inte vara otrogen heller, men det är en annan sorts spärr än den som hindrar en från att ta till våld. Om min man slog mig skulle jag packa väskan direkt (eller ännu hellre hans väska). Om han var otrogen skulle jag först och främst vilja ta reda på hur det kom sig, under vilka omständigheter, hur han tänker kring det, och vad han tänker göra för att förändra omständigheterna så att det inte händer igen.

Som Gur4m1 säger finns det olika sorters otrohet. Ibland beror det på att personen har taskig impulskontroll eller inte ids anstränga sig tillräckligt mycket för att avstå från frestelser. En del tappar kontrollen när de dricker men vägrar dra konsekvensen av det och sluta dricka. Med en sån person kan det vara svårare att gå vidare och känna sig trygg med att det inte händer igen.

Men ibland handlar det om ett väldigt dåligt sätt att hantera problem i relationen. Man kanske egentligen älskar varann men har hamnat i dåliga mönster där man inte bekräftar varann, har kört fast i slentrian och inte vet hur man ska bryta det och få något nytt att hända, eller bara har tråkigt. Och istället för att ta upp det med sin partner och tillsammans försöka få relationen på rätt spår igen börjar man snegla utanför relationen för att få sina behov tillfredsställda någon annanstans. Och då menar jag inte i första hand sexuella behov, utan behov av uppmärksamhet, bekräftelse, närhet, kanske t.o.m. intressantare samtal, nya infallsvinklar osv.

I såna fall kan skadan gå att reparera (helst med professionell hjälp) så att man dels kan få rätsida på det ursprungliga problemet i relationen, dels lära sig bättre sätt att hantera svårigheter i framtiden, dels göra saker som kan återställa tilliten och få den bedragna parten att känna sig trygg igen. Alla klarar inte av det, men en hel del gör faktiskt det.

När jag var yngre sa jag med stor självklarhet att är man missnöjd i sin relation får man försöka fixa det eller göra slut, innan man går och får ihop det med någon annan. Men jag har blivit lite mer ödmjuk med åren. Människor är inte perfekta. Ibland är vi fega, lata, korkade och svaga, och vi hanterar inte alltid situationer precis som vi borde. Ibland går det att komma vidare från en felhanterad situation, ibland inte.

Men, som sagt, för mig skulle det nog vara svårare att fortsätta bygga en relation med någon som hanterat en konfliktsituation så illa att han tog till fysiskt våld. Det är i alla fall ett större omprogrammeringsprojekt.

90 ett slag sårar mindre än otrohet hos mig.

Har inte sagt att jag hade stannat efter det heller.  Men jag tar hellre det.

#91 Håller med dig fullständigt!!!! Hellre att jag tagit slag än sexuell otrohet.

Finns det en skillnad mellan otrohet och ett misstag som består av ett tillfälligt sexuellt umgänge där utövaren aldrig kommer att göra om det? Finns det skillnad mellan mångårig misshandel och en örfil?

93 för mig finns ingen otrohet som ma  kan kalla misstag. Det krävs att man är väldigt delaktig för att en otrohet ska ske.

Däremot en smäll kan ske väldigt snabbt vid upprördhet.

Otrohet tar längre tid och man har alla chanser i världen att dra sig ur.

Tycker precis så som #94

Vart är TS ? Skulle gärna vilja höra lite från henne nu:)

Jag med!!! Jag har undrat också. Hon är kanske trött på oss alla ha ha ha!!!!!

Ja, men vi har då fått prata ut ialla fall.  😃

Ha ha ha ha!!!!!! Ja det har vi sannerligen : D vi har stötts och blötts!!! : D

#91 Att bli slagen av sin partner är otroligt skrämmande. Inte nog med att man tappar förtroendet för personen men en rädsla infinner sig också. Samtidigt älskar man ju den här personen väldigt mycket. En sorts makt/kontroll-behov kan även finnas hos den här människan och den sortens människor kan vara väldigt manipulativa också.

Min mamma skulle välja otrohet vilken dag som helst. Hon blev misshandlad och bedragen i sitt förhållande. Slagen och orden satte djupare spår än otroheten. Än idag är hon rädd för män och har inte haft ett ordentligt förhållande efter det senaste. 

Just därför skulle jag vara försiktig med att jämföra en smäll med en kyss/samlag.  Innan man vet ordet av det är man fast i en ond cirkel. Det händer mycket lättare än vad man tror. =/

Ett slag från en människa man älskar och litar på - det sårar väldigt mycket. Man får inte förringa det här. =/

100 jag har själv levt i ett våldsamt förhållande(åt båda håll eftersom jag aldrig skulle få för mig att bara ta emot)  Så jag vet vad jag känner och tycker oavsett din mammas tråkiga upplevelse. 

Otrohet är det som alltid varit värst i mitt liv och alltid kommer vara det.

#101 det är nog stor skillnad på att leva våldsamt tillsammans och att blivit misshandlad i ett förhållande.

102 det är det säkert.

Men jag snackar om att ta emot EN smäll eller få veta att ens partner haft sex med en annan EN gång.

Smällen tar jag hellre alla gånger.

Andras upplevelser påverkar ju inte vad jag känner.

Blivit psykiskt misshandlad och fått en del knuffar i relationen och även blivit bedragen sexuellt och känslomässigt. Allt av det gjorde ont, men den destruktiva relationen med misshndel var faktiskt värre för min del. Det är något som plågar mig fortfarande idag, men otroheten- trots att jag vet min del i det, är inget jag tänker på idag. Det är förbi och glömt nu, nästan 7-8 år senare. Min relation med en misshandlande pojkvän har stt mer spår och påverkar min relaton idag än relationen med den otrogna killen. Men om man ska dra det långt, så är ju även otrhet en typ av misshandel, kan jag tycka. Speciellt om det är av en person som ljuger och gör det om och om och om igen.

Men nu är ju inte TS sådan, hon mår uppenbart dåligt. Jag är nyfiken på om TS berättat för sin partner eller bestämt sig för att orka sig igenom detta.

Är man otrogen och dessutom håller käften om det har man begått dubbla fel. Då har man berövat sin partner inte bara ärlighet och trohet utan också invaggat personen i misstro och manipulation. Otrogna idioter förtjänar livslång plåga över sina beteenden. Hur svårt ska det vara att avsluta en relation innan man påbörjar en ny? Finns inga ursäkter för otrohet ÖHT!!!!!!!!!!! det skulle vara våldtäkt då, men det anser jag inte vara otrohet.

Det minsta man kan förvänta sig är att man är rakryggad nog att erkänna det, men klarar man inte ens det så förtjänar man ingen som helst respekt av någon alls. "utnyttjade sin beroendeställning". Det låter som om du inte hade fri vilja, är du ett barn eller?

Japp man ska berätta (om inte ens partner sagt att hen inte vill veta om man vart otrogen) Men vet man inte säkert vad partnern önskar i frågan så ska man berätta sanningen.

Jag skulle bli så in i bomben förbannad om jag fick reda på att min partner var otrogen för 2 år sen. Jag skulle göra slut utan att tveka. Visst skulle jag vara lyckligare om jag levde lyckligt ovetande MEN det är INTE en äkta lycka, det är en falsk lycka. Och ni som säger att det inte är en falsk lycka, det är det visst! Av den enkla anledningen att det är sanningen som är äkta. Att ljuga eller undanhållla en så stor sak som otrohet när man LOVAT trohet det är falskt om något.

Och sen att det finns värre saker än otrohet det hör väl inte hit? 

Ja det är värre att slå ihjäl nån än vara otrogen. Men tråden handlar ju om otrohet så det spelar väl ingen roll att det finns ännu värre saker man kan göra.

#107 det var folk som delar din åsikt som tog upp det till att börja med. så äre.

Att de hellre misshandlas än blir bedragna. Och du har rätt, det hör inte hit, men det visar ju hur folk tänker och känner runt ämnet, så det var ändå inte speciellt OT samtidigt anser jag.

#105 Empatiskt av dig. Men beroendeställning kna avra en sådan enkel sak att det är en kvinna och en man. En man i rätt sammanhang (eller fle snarare) som kan upplevas hotfullt, kanske är en chef? Kanske har en hållhake, eller bara utnytjar att TS var på ett väldigt dåligt ställe i sin relation eller med sig själ.

T.ex förstår jag inte hur NI inte kan se skillnad på en perosn som PLANERAR otrohet, och söker någon att bedra sin partner med, kanske tar sig en älskare osv- och någon som kanske är sårbar just där och då. Instabil helt enkelt.

#109 En människa som är otrogen ska inte snacka om empati. Med din retorik är en otrogen person utan fri vilja om den är instabil.

Skulle jag tycka mindre illa om min partner för att den var instabil under oralsex? eller kände sig arg på mig när hen skickade nakenbilder till nån annan?

Nej, jag tycker inte det är ett dugg förmildrande omständigheter. Jag tycker det är svekfullt och det finns ingenting som är värre än att svika någon. Allra minst någon som man ingått partnerskap med, för du är otrogen inte bara mot din partner, utan hela dennes (och ert gemensamma liv). Du är otrogen och byter ut tillfälliga (eller andra sorters) kickar till priset av värdigheten hos din partner som förmodligen gjort allt den kunnat för dig. Är du instabil finns det hundra andra vägar att gå än att ta den enkla vägen. Dessutom tror jag inte du blir mer "stabil" för att du lever dubbelliv och sårar både dig själv, din partner och kanske den du är med också. Nä…inga förmildrande omständigheter .

#110 du rpatar till mig som om jag är en otrogen person (Men om jag vore en som bedragit min partner så är det faktiskt inte din sak att dömma mig över det).

Svar på din första fråga; Ja, för det finns omständigheter. Men jag har fattat att vissa människor inte kan förlåta och se på saken på samma sätt som mig, men jag såg på det på samma sätt som dig när jag var tonåring, men gör inte det idag. Så hopp finns väl. Black box är en tvserie om en bipolär kvinna där det är ett fint exempel, anser jag. Hon "råkar" vara otrogen under en manisk period där hon inte tog sin medicin (för hon  gillade sina halucinationer)- hennes pojkvän reagerade med att bedra henne tillbaka. För mig är det milsvid skillnad mellan de två otroheterna. Hon planerade inte sin, hon var sårbar, hon var nstabil och sjuk, han, han planerade det (Men var också i affekt, sårad, och ARG, men han gjorde det just för att SÅRA och hämnas mot sin flikvän). 

Nu lever inte TS ett dubbellliv, detta hände en gång, men ja- hn bör absolut söka hjälp och reda ut det som orsakade det. Hela grejen med att vara instabil är ju att man knappast tänker rationellt och har man ingen tidigare erfarenhet vet man int eheller när det är dags att stanna upp och be om hjälp.

Precis som att jag itne anser att fylla är en "orsak" att få vara otrogen men även där finns det omständigheter. Otrogna är ockå människor, runt hälften av Sveriges befolkning är otrogna någon gång under sin livstid. Det säger en del.,.tycker jag.

Vi är ändå några stycken här i tråden som föredragit att inte fått veta 2 år senare att ens sambo varit otrogen. Då tycker jag att det är konstigt att det för vissa är en total självklarhet att TS ska berätta- att den andra absolut har rätt att veta. Men om den andre inte velat veta? Eller om den andra förstått att något hänt men valt att lägga det åt sidan och gå vidare utan att ta reda på exakt vad som hände, för att denne själv valt att göra så? Jag kan förstå att det finns båda sidor. De som absolut velat veta och de som inte vill. Det finns förstås inget självklart svar. Man kan bara utgå från sig själv.

Jag tycker att det är ett måste att vara öppen och ärlig i en relation. Jag hade definitivt velat veta om min partner varit otrogen! Eftersom det bara var en gång så hade jag nog förlåtit det också men att undanhålla det i 2 år hade varit svårare att förlåta…

Kan det vara så att du är polyamorös?

#114 Vem?

Jag tycker att du borde fråga dig själv - hade du viljat att han berättade im det var han som var otrogen mot dig? - hade du förlåtit honom om han berättat att han varit otrogen? - tror du han kommer förlåta dig om det kommer fram på annat sätt? Tänk om han skulle se det här, skulle han verkligen förlåta dig då? Eller är chansen större att han förlåter dig om du säger det rätt ut?