Jag är en hyffsat ung tjej, men jag vill helst inte höra att "det är inte seriöst, du är för ung" jag vet bara hur det känns för mig, och det är seriöst.

I vilket fall, det här handlar om tjejen som jag älskar.

Hon heter Elsa, vi har känt varandra i 11 år nu, varit bästa vänner lika länge och jag älskar henne med hela mitt hjärta. För ett par månader så märkte jag att jag älskade mer än en vän, jag ville vara tillsammans med henne, vara hennes flickvän. 

Jag grät och grät, då jag visste att det inte ens var någon ide, hon hade aldrig visat någon tendes till att gilla tjejer och jag ville inte förstöra våran vänskap. Vi var (och är) otroligt nära, vi brukar skoja att vi delar hjärna, ibland behöver vi inte ens prata, vi bara vet vad den andra tänker. Jag ville inte att hon skulle bli rädd för mig, vi har också alltid varit väldigt nära fysiskt sett, mycket kramar, och jag mår som bäst när jag ligger i hennes armar och tittar på en serie med henne. Så, jag ville inte att hon skulle bli rädd för att ha fysisk kontakt med mig, att vara awkward runt mig och så då jag inte kunde stå ut med att förlora henne.

Så, jag försökte glömma henne, låtsas om att jag aldrig ens har tänkt på att gå längre än bästa vänner. Jag kan ju säga att jag var ganska duktig på att ignorera det- i några veckor. Sedan gick det inte mer, det gjorde ont i mig att träffa henne, jag kunde bara gråta när hon hade gått för att jag kände att hon var den enda för mig, hon var så perfekt, den vackraste flickan på jorden, mysigaste, roligaste, smartaste tjejen jag någonsin träffat. Det var som att jag hörde hemma med henne, vi gillade samma saker, men var tillräckligt olika för att aldrig ha det tråkigt, vi var, enligt mig, perfekta. Det gjorde så ont.

Så, efter ett tag berättade jag för två av mina bästa vänner som känner båda oss. De peppade och var väldigt positiva, de märkte hur dåligt jag mådde av att hålla det inne, och de lyckades övertala mig att berätta för henne.

Jag var så rädd, så så rädd. Men tillslut, när vi var hemma hos mig och tittade på film så sa jag det. Jag grät nästan, och jag märkte att hon inte var jätteförvånad, men samtidigt lite ställd och shockad.

Hon sa att hon inte visste, hon skulle tänka på det. Jag bad henne om en kyss, som jag fick. Jag tänkte "Hellre en sista kyss en ingen alls, även om det gör ont"

Några dagar senare frågade jag igen, hon sa att hon hade tänkt, men hon trodde att vi hellre skulle vara vänner, jag frågade som ett sista försök om jag kunde ta henne på en dejt, bara för att försöka, men hon sa, väldigt mjukt, att hon älskade mig, för alltid, men just nu kunde hon inte se mig som mer än en vän…

Efter det så har allting mest varit som vanligt, vi har varit lika nära, det har inte blivit konstigt mellan oss på något sätt, men jag kan inte släppa henne… Min älskade Elsa. Jag har försökt övertala mig själv att jag har kommit över henne, att jag är okej med henne som bästa vän, men jag klarar det inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag kommer aldrig ge upp henne som bästa vän! Om det så dödar mig så ska jag vara hennes vän, för att vi älskar varandra, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne, men det gör så ont…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre, jag var bara tvungen att skriva av mig lite…