Egentligen spelar det väl ingen roll VAD han gör? Det som avgör är hur du känner dig då han beter så där. Det är nog bra att du sätter ner foten tycker jag. Han kan väl umgås med vännerna(!) iaf bara han inte dricker sig så redlös? Jag har insett att man måste gå över på lättöl efter ett tag, för dricka vill man - men inte bli så full så man blir odräglig.

Självklart ska man inte acceptera att nån slår sönder hemmet! Att fu ens tvekar tycker jag är ett tecken på att gränsen för vad som är " normalt" redan har flyttats en bit ifrån vad sim är friskt. Jag tycker faktiskt ni ska ta hjälp med att minska drickandet. Det kommer att balla ur om man dricker rejält varje helg!

Min pappa var alkoholist. Under hela min uppväxt drack han lite för mycket under helger och högtider. Han kunde också bli våldsam, dock ej mot mig, mina syskon eller mamma. Men en del möbler förstördes och så. 

Mina föräldrar bråkade ofta om detta, och jag vet inte hur många gånger mamma hotade med att kasta ut honom. Han skärpte sig ett tag, sen började han igen. Och mamma kastade inte ut honom. Och jag tror det var lite av problemet. 

När jag gick i trean så fick mamma tillslut nog. Dom bråkade så mycket, och hon hade slutat älska honom. Så hon kastade ut honom. Han klarade av att leva själv ett tag, sedan blev han alkoholist på heltid. När jag träffade honom på byn kunde han inte igen mig. Det tog åtta månader innan han blev så illa att han blev inlagt, och fick hjälp att sluta. 

Jag vet inte riktigt hur mycket mitt inlägg hjälper, men. Men jag tror att man antingen pratar om det och löser det så, eller så ställer man ultimatum och följer dom. Hade mamma kastat ut honom där och då, så tror jag dom hade kunnat hitta varandra sen. Om man bara säger att det är slut om han fortsätter, men sedan inte gör något trots att det händer igen, så tror inte jag det funkar. För då accepterar du ju det. Min mamma hyste mycket agg mot pappa när dom äntligen skildes. Hon kunde inte prata med eller om honom utan att bli arg, och hon hade problem med att acceptera att jag ändå ville träffa honom. För henne var gränsen nådd för många gånger. 
Om hon hade lämnat honom första gången, så tror jag att han hade förstått problemet på ett annat sätt. Då hade han insett vad han förstörde, och kanske hade han kunnat skärpa sig en gång för alla. Eller kanske inte, det vet man ju egentligen inte.

Samtidigt som du kräver att han ska börja dricka mindre kräver du också att han börjar ta kontrollen över sina destruktiva livsvanor. Risken att insjukna i grav alkoholism minskar, han får friskare lever och bättre hjärt- och kärlhälsa, tiden som kastas bort till att ha baksmälla blir mindre, och så vidare. Kompisar man har mest som "suparkompisar" är inte speciellt bra kompisar heller, så det är inget bra argument. Man kan umgås med kompisarna också utan att dricka sig redlöst full

Säg som det är - du är rejält orolig för hans drickande, hur det påverkar hans hälsa och er gemensamma framtid om det fortsätter. Att du säger det här för att du bryr dig väldigt mycket om honom, inte för att vara en PITA (pain in the @$$). Det finns så mycket bättre saker att sätta sin tid på än att supa. Inte minst om ni skulle vara intresserade av barn i nåt skede måste han gaska upp sig om det inte ska gå åt skogen. Supandet förstör er gemensamma lycka. Bäst att vända skutan så länge det går.

Du begär absolut inte för mycket!

Tack  för era svar. När jag läser om mitt eget inlägg kan jag se tokigheten.. Jag hoppas verkligen han klarar av att minska på drickandet så vi kan fortsätta tillsammans. Har flera i min släkt som lever i destruktiva relationer med alkohol inblandat och vill verkligen inte hamna där själv.

Efter all erfarenhet jag har haft med personer med alkohol problem har jag kommit till två insikter: 

- Det är bara personen med problemet som kan göra något åt problemet. Visst kan man vara uppmuntrande och vara ärlig osv men man kan aldrig "tjata" en alkoholist frisk. Viljan att bli bättre måste komma från individen och även motivationen att bli bättre.

- Det man som anhörig kan göra är att stötta, vara öppen, ärlig och sätta tydliga gränser. Bara för att personen väljer att dricka så behöver man inte som anhörig tolerera det. Man måste acceptera att det är deras beslut men att man själv inte behöver låta sitt liv styras av det.

Så jag tycker du gör helt rätt som drar din gräns. Det här kan jag inte acceptera och gör du det ändå så blir det konsekvenser. Det jobbiga är alltid att sedan vara konsekvent. Har man väl dragit linjen så måste man hålla fast vid vad man sagt, annars är det väldigt lätt att man hamnar i en ond cirkel. Man sätter gränser, personer korsar dem och inget händer. 

Så jag tycker det är modigt av dig att stå upp för dig själv och ditt välmående, det är ett hälsosamt beteende. Jag önskar och hoppas att det får din sambo att vakna upp.