Jag kan inte tycka annat än att det är en bra sak att en singel kvinna får insemineras.
Det ändrar ju egentligen inte så värst mycket. Hellre att man gör så, än att man har ett förhållande med någon som inte är "rätt" bara för att man vill ha ett barn. Det brukar ändå bara sluta åt helvete.

Ser inte riktigt problemet, de singeltjejer som nu får hjälp hade med största sannolikhet inte haft en pappa med i ekvationen annars heller. De hade antingen varit barnlösa, eller hittat ngn som ville hjälpa dem utan att ha ett förhållande. Svårt att tro att någon väljer bort att ha en partner om möjligheten hade funnits. Hur många skulle säga, jag är hellre själv och skaffar barn än har ngn som finns där för mig? Det minskar inte möjligheten för killar att få barn, det gör det bara enklare för tjejer som ändå hade sett till att få ett trots att de är ensamma.

haha.."Desperat" är vad jag känner av detta inlägge tmen samtidigt försåtr jag din rädsla. Men att du är så rädd att bli singel, att du tror att tjejer skulle vara emd dig för att skaffa barn…om du inte duger redan nu? :D

Tjejer som skaffar barn ensam är väl de osmahr en stor barnönskan men av någon anelnding inte har hittat en man, (männen kanske itne heller vill ha henne, inte ens du!?) eller hon av någon anlending verkligen inte vill ha en relation med en man?.

Som #2 skriver, du hade nog inte varit med i ekvationen vilket som.

Jag är inte med en man enbart för att få barn, jag är kär, osv. hur tror du att vi Kvinnor är, manshatare hela högen? Att vi "offrar"oss och är med männen för att klämma fram en massa ungar som vi älskar? :D Tänk om tänk rätt där ;) Så slipper du oroa dig över sådana här relations-apokalyptiska fantasier ;)

Vet du inte att de redan nu har gjort framsteg med att "odla" barn i konstgjorda livmodrar? Det är teknik som aknske finns tillgänlgig om 5-10 år, främst nu för par som inte kan få barn men det kan säkert finnas möjlighet att även män kan börja skaffa barn, utan en mamma i bilden? :D

Sen tar du upp "ju äldre potentiella flickvänner blir…" Du vet…det har visat sig att männens spermier är de som för med sig flest mutationer och det är även större risk ju äldre mannen är- att barnet blir skadat. dvs även om kvinnan ökar risken för massor emd saker som att dö, få ett sjukt barn, komplikationer osv- så ökar faktiskt detsamma för männen, men på ett annat sätt.

Så du ska inte sitta och skylla allt på kvinnorna  ;) Du har också ett bäst före datum som avelshingst, kort och gott. Men det var kanske inte till någon hjälp. Grejen är iallafall; oroa dig inte.förblir du singel så beror det inte på att dessa Kvinnor får möjliheten att skaffa barn på egen hand.

jag tror helt ärligt inte att någon singeltjej där ute jublar öved denna möjlighet att slippa ha en man i sitt liv på grund av att hon nu kan skaffa barn på egen väg :P jagh ar en gammal kollega som valt att skaffa barn helt själv. hon har varit singel i många år, helt enkelt inte hittat någon. hon har en äldre syster som är barnlös och nu börjar hon själv komma upp i åldern. hon tog beslutat att åka utomlands för att få hjälp med en befruktning på egen hand. det var tufft som fan för henne, mycket tvivel om hon skulle klara det själv, om det var rättvist för barnet att inte känna till sina föräldrar, fördomar från samhället, men hon hade en sådan barnlängtan och kände att det var nu eller aldrig och ska nu bli mamma.

jag, som har en sambo skulle ju aldrig dumpa honom för att jag ju kan få barn själv. varför skulle det här bolla bort männen? det är ingen rolig, enkel process med en konstgjord befruktning som du verkar tro. det är inte bara att sticka upp en spruta med sperma och hoppas på det bästa. det är en månadslång behandling med hormoner, skördande av ägg (som inte är så kul) befruktning utanför livmodern och sedan ett insättande. det är definitivt inget du gör om du kan undvika det.

#3 Anar en mansfientlig inställning där. Eftersom mannen inte kan föda barn så ska de få vara utan? 

De motiv som här räknas upp för tjejer att skaffa egna barn utan killar, kan faktiskt också appliceras på oss.

#2 Så killar ska vara barnlösa bara för att de inte kan föda själva?

#5: Det är såklart beklagligt om en man med stor barnlängtan inte får möjlighet att skaffa biologiska barn men eftersom män, precis som du sa, inte kan föda barn - vad är alternativet?

#3 om vi ställer tåv saker mot varandra: Mannens rätt att inseminera en kvinna och kvinnans rätt till sin kropp. Då står jag på kvinnasn rätt till sin kropp. så jag måste nog svara ja där: Ni är inte det kön som föddes med organet att bära fram barnet, därför är det inte en rättighet att få ett barn. tyvärr.

därmeot såtr jag helt bako att även män ska få adoptera och attman ska kunna ha surogatmödrar - eller som ja gberättade, som borde ha visat tydligt att jag inte är en manshatande subba, att det forskas runt att få fram barn i livmoder som inte är inne i en kvinna. dvs alltås borde göra samma sak för mannen som en insemination gör för en kvinna.

Du tog upp något hemskt scenario oma tt ni män har "rätt" att skaffa barn och nu försvinner den rätten efteroms Kvinnor har en annan valmöjlighet. Grejen är, att om en kvinna väljer bort dig för att istället insemineras, så var det nog bäst så, för er båda.

Det finns andra alternativ att eftersträva för männen, än att ni ska hänvisa till att göra Kvinnor tvingade att inleda relationer de inte alls vill ha (och vice versa, såklart).

Ingen manshatare här. Men som kvinna så känner jag att jag banne mig ska ha rätt att välja vad som växer fram i min kropp, som ajg föddes med. Man gör vad man kan för att underlätta för folk som inte kan få barn, tyvärr måste jag skylle lite på religionen eftersom vi alltid fokuserar på _par_. Ett barn utan tvåf röäldrar ha rju ändå alltid TVÅ föräldrar, även om de inte är ett par, så att säga.

Jag känner Kvinnor som adopterat, inte bara ett utan flera barn…ensamstående. MEn män får alltså inte göra så?

Det är illa. Men jag vet itne orsakerna bakom varför man valt att göra så.

Visst finns det dåliga män som inte är bra fäder som ni skriver, men det finns ju även dåliga mammor, som nu kan bestämma själva att förstöra en unges liv, om man använder samma argument som ni gör mot män..?

#6 som sagt, en kvinna som väljer att skaffa barn på egen hand, hade inte kommit till dig för att skaffa barn med dig, även om alternativet inte funnits.  Nu är det ju så att kvinnan är den som har livmodern (Liv-MODERN) och männen slipper föda. Var glad för det säger jag.

Vill man som man ha barn, får man htta en kvinna som vill ha det med honom, eller påverka politiken runt t.ex adoption. Men det finns ingen anlending att kritisera insemination av Kvinnor eller att förvägra dem det.

http://www.stratresearch.se/sv/ssf/Nyheter/2013/Manniska-20/

#9 orkar inte med dig just nu, du verkar väldigt negativ när du tolkar det vi skriver.

Skrver bara VA?! åt ditt uttalande i #9.

Inte läst någonstans att någon påstår att män är dåliga fäder, och vad har dliga fäder/mödrar med något att göra?

Handlar om rätten till en kropp. Nej, en man kan inte kräva att få ta del av en livmoder. Äggdonationer och livmödrar är färre än spermadonationerna, bara det.

Känns som att vi talar om två olika saker.

Ska reda ut dem lite:

1. Ja Kvinnor kan insemineras och ärmed slipperhon förpesta en annan man som hon itne vill ha att göra med + bli en mamma, förhoppningsvis en god sådan.

2. det osm nämns i 1, minskar itne dina chanser att bli pappa eller att hitta en kvinna.

3. Okej att ud är lite avis och vill kunna göra samma sak som i #1. Men uppfattade itne i trådstarten att det var vad det handlade om. Men okej, man jobbar på att ordna den biten med, men som du förstår är det lite mer invecklat att ordna fram en livmoder, processen är rätt stor och det är inte många Kvinnor som är villiga att ställa upp på det och man kan knappast TVINGA Kvinnor att föda fram mäns barn????????????

eller är jag en manshatare nu…

#6 det var inte det jag sa, jag sa att det inte blir någon skillnad från nu.

Är helt med Gur4m1 här. Bara för att Kvinnor får ett säkrare sätt att få barn om de desperat vill ha det och inte hittat en man så har det ingen betydelse för män. En singelman kunde inte få barn själv innan (utan hjälp från ex en kompis eller liknande) och han kan fortfarande inte få det. Ingenting har förändrats för männen. Lyckades man inte hitta ngn att få barn med innan inseminering tilläts, så lyckas man inte sämre nu. Jag skulle hävda att 99,99% av alla Kvinnor vill ha ngn att dela sitt barn med, de 0,01% som återstår hade ändå lyckats skaffa barn själva om de ville, med hjälp av kompisar, hemmainsemination, eller genom ett ONS på krogen. Dina chanser att få barn har inte på något vis minskat.

Nä, men eftersom ni antyder att om en kille är singel så har han inte rätt att få barn så tycker jag inte om hur ni argumenterar för rätten till insemination. Man bör se det här ur båda könens perspektiv och inte bara det ena. Jag är medveten om att trådstarten var provokativ, men det är bara för att mannens behov (och rätt) att få bli pappa så ofta glöms bort i alla diskussioner.

jag förstår inte riktigt vart tråden är på väg… i början verkade tråden mest handla om en bitterhet mot Kvinnor och att dom nu skulle utesluta män ur ekvationen för att det fanns möjlighet att skaffa barn på egen väg. som om det enda som gör att vi Kvinnor väljer att leva med en man handlar om att vi vill utnyttja honom som spermadonator som vi nu med glädje kommer kasta ut nu när vi kan välja ett annat sätt att skaffa barn. så är det ju inte! jag är inte med min karl för att jag vill utnyttja honom för hans sperma, utan för att jag älskar honom och vill leva med honom. jag vill ha hans barn för att jag vill dela det med honom, inte i första hand för att jag vill ha barnen.

nu börjar den här diskussionen bli mer en orättvisediskussion som är väldigt ojämn. antingen väljer man att fortsätta låta det vara förbjudet för singelkvinnor att inseminera, trots att vi idag i sverige behöver de barn som föds. även ur ett socioekonomiskt perspektiv är det fördelaktigt. alternativet är att vi förbjuder det, och så får singelkvinnorna åka till danmark som dom redan gör. män kan inte föda barn. det spelar ingen roll hur bra föräldrar dom skulle bli, det är omöjligt. alternativet är då att hyra in sin i en livmoder, men personligen vet jag inte om det verkligen är något att eftersträva. att göra kvinnors kroppar, eller deras livmoder snarare, till något man kan konsumera har jag väldigt svårt för. vem ska stå för eventuella skador? vilka kommer ställa upp, är det dom som tycker att det verkar latjo att bära ett barn eller är det i främsta hand dom son inte har ett alternativ, alltså de fattigaste. och hur ska man göra, då en graviditet är en otroligt känsloladdad upplevelse. även om man vet att barnet ska bort, och inte är ens eget, vilken känslomässig stress utsätts modern för när hon måste sepraras från sitt nyfödda barn, och är det verkligen något man vill eftersträva?

då är det adoption som gäller, och det tycker jag verkligen att en ensamstående man ska få, men det är heller inte ett beslut som sverige tar, utan det land som man adopterar ifrån.

jag tycker verkligen att det är kanon att svenska Kvinnor ska slippa långa resor och kunna insemineras i sverige. att se det som konkurreras som du verar göra i ditt första inlägg känns helt befängt, den efterkommande diskussionen handlar ju in grund och botten inte om vem som är den bästa föräldern, utan om att män saknar förutsättningarna att bära och föda barn. så är det! tyvärr!

Om nu vi killar som fortfarande är singlar och inte lyckats skaffa barn så innerligt förtjänar det, då ser jag inte hur en kvinna som inte lyckas skaffa en man ska få se det som en rättighet. Det är den attityden jag vänder mig mot. I och med att man resonerar så så är kvinnan definierad som alltid god och mannen som ond.

Men du…

Nu är det så att man itne kan inseminera en man. Så ddet var hur länge den diskussionen gick. INGEN har sagt något om att män är sämre på att vara fäder eller att män inte FÅR insemineras, de KAN inte insemineras. Så av med offerkoftan!

Diskutera ämnet du själv började tråden med åtminstonde!

MÄNNENS Rätt eller behov av att få banr påverkas inte av att Kvinnor kan insemineras. Man kaninte lsuta inseminera Kvinnor för att män inte kan bli inseminerade för att det ska vara "milimeterrättvisa".

Även om man eftertraktar jämlikhet så är det i detta fall en stor skillnad i fysiken. Läs mitt inlägg igen, den med en länk.

Gör inte det här till en "män vs kvinna" tråd är du snäll, speciellt då det uppenbart är mot väderkvarnar du slåss mot i så fall. 

Män kna fortfarande bli pappor, har samma rätt att bli pappor, men de har inte rätten att skaffa barn med Kvinnor som inte vill bära deras barn. Med all rätta.

En man som lämnar ifrån sig spermier gör såhär: runkar i en kopp.

En kvinna som lämna rifrån sig ägg/livmoder: Måste SUGa ut äggen/ bära barnet i 9 månader och sedan föda ut det, med risk för sin hälsa, sedan lämna ifrån sig ett banr hon burit som sitt eget (och kanske rent av är delvis mor åt?).

Så…idag finns möjligheten för att använda en surogat, men inte i Sverige, tyvärr. De är färre och det finns dessutom "trafficking" med surogatmödrar, Kvinnor som hålls i "bäbisfarmer" som tvingas bli gravida och lämna bort barnen- som en fabrik.

Hoppas du förstår skillnaderna som gör att det ena är lite lättare att gneomföra, både på ett humant och etiskt sätt, och den andre är lite svårare att genomföra, i dagsläget.

Har inget med att man vill vara orättvisa, har inget att göra med att man anser att män inte ska få vara pappor eller liknande.

Det är tyvärr biologi och ngt att acceptera. Sen kan man vara på adoptionslagarna, svårt att påverka adoptionsprocessen från andra länder, men inom landet kan man påverka. Det har inte med ont emot gott att göra. Det handlar helt enkelt om att ni män inte kan föda barn och nu är det säkrare för Kvinnor. 

Innerligt förtjänar barn… barn är tyvärr inte ett mått på en vinst för bra uppförande.

ovh faktum är att ensamstående män får adoptera, däremot är det som tidigare nämnt upp till landet man adopterar ifrån att godkänna en ensam man som adoptivförälder. oavsett är det svårt att adoptera som ensamstående från de flesta länder, många länder har också krav om BMI, antal år som gifta, inga tidigare barn, religion (kristna har förtur i många länder), krav på utbildning etc. däremot kan man exempelvis som ensamstående adoptera från Filippinerna.

Min trådstart handlade om orättvisan att killar inte kan få barn hur de än vill. 

Att ni sen kapar den med att lägga likhetstecken mellan singel och barnlös kille lika med skyll dig själv du är en kass person, det får ni allt själva stå för.

 Man får ha väldigt mycket fantasi för att hitta kvinnohat i trådstarten.

#16 har svårt att ta det du skriver seriöst just nu. Jag undrar vad det är för antifeministisk propaganda du råkat läsa för att lyckas vrida det sådär.

Det handlar inte om att singlar villa ha barn (de flesta vill det inte) det handlar väl om att de som vil ska kunna vara ensamstående förälder. Som andra tagit upp så är det ju några faktorer som spelar in:

1. Biologin. Ge gärna egna konkreta förslag på hur du skulle vilja lösa problemet att mannen inte har en livmoder.

2. Adoptivländerna. Ett land i Afrika har kanske regler mot att adoptera till ett homosexuellt par, som ett exempel- som är minst lika orättvist som att de inte vill adoptera till en ensamstående, mamma eller pappa.

Handlar inte om att män eller Kvinnor är onda eller goda. Handlar inte om att förtjäna barn. Handlar om rätten till sin egen kropp och att underlätta där man faktiskt kan.

Det du gör är att jämföra äpplen med mangos. Jämlikhet är jag helt för, men det gör inte över en dag, på områden där skillnaderna är så stora och man inte kan påverka alla faktorer (som i att vi inte kan påverka ett land som styrs av funamentalister osm hatar homosexuella/singelföräldrar av någon aneldning, som ett exempel).

Så …i en perfekt, jämlik värld vore det bästa att förbjuda Kvinnor att inseminera sig? För det är det mest rättvisa? :) Eller vad är ditt förslag.

Nä, jag vill bara att killar kan få hjälp. Något som ni tydligen är emot…

Jag har inte uttryck mig i formen at tjejer inte förtjänar barn, men det har ju ni sagt att killar som är singlar förtjänar inte barn.

Nej vi är inte emot att killar ska kunna få hjälp, vi är bara inte emot att tjejer nu kan få det. Det är inte samma sak.

#22 av med offerkoftan som sagt. Sen vill jag uppmana dig att läsa det vi skriver, inte hitta på en massa skit! Ingen har sagt att män inte _förtjänar_ att ha barn eller inte ska få hjälp. Men jag frågar dig, vad för hjälp vill du ha, som man?

Jag är vare sig forskare eller politiker så jag kan inte se själv hurdan hjälp ni kan få eller VILL ha, i dagsläget.

Det är fint att tjejer kan insemineras, det är trist att män inte kan bli inseminerade.

#24 Jag vill att du letar upp den text där jag sagt att jag är emot att tjejer kan insemineras…. det står inte så nånstans.

Du har själv tolkat in det genom att jag uttrycker frustration över att kilat inte har samma möjlighet, och att ni kan få barn utan killar medan vi inte kan få barn utan tjejer.

#25 I så fall kan du lösa #24 och ta till dig det som står där, samt ditt eget budskap eftersom du själv också tolkar in saker som inte står i det jag skrivit…

men då undrar jag Northpaw, hur ska du lösa att män inte kan skaffa barn på egen hand? vad vill du att vi ska göra för att det ska fungera i det här landet?

#26 har jag tolkat dig fel? Du tycker alltså att det är bra att singeltjejer får insemineras nu? Isf får jag be om ursäkt :)

Jag har aldrig sagt annat #26, bara för att jag inta uttryckligen sagt att jag är för innebär inte det att jag är emot. Jag är däremot emot att killar inte får samma chans.

#28 Om jag hade den lösningen satt jag väl inte här och uttryckte frustration över att inte få samma möjlighet som tjejer…….?

Vill bara att man uppmärksammat att även vi har behov. Ni ska vara glada över alla möjligheter ni får genom vetenskapen. Snart kan ni producera sädesceller ur er egen hud. 

Finns inga sådana projekt för killar, och vi har också behov och längtan efter barn. Och måste få uttrycka vårt behov, för de är inte ofta vi får höras om dem.

Jag tycker att du ska starta ett uppror för alla singlar, både Kvinnor och män, som vill adoptera. 

Våra möjligheter har dock inte ändrats, vi hade redan innan kunnat få barn hur som helst, genom att exempelvis ragga på krogen och lura en full kille att ha oskyddat sex (inget jag uppmuntrar till såklart). Det är bara säkrare nu. 

Livet är orättvist då det kommer till biologi. Vi Kvinnor kan föda barn, men vi har istället fått mindre kroppar och mindre muskelmassa att försvara oss med vid behov… grrr. 

Livet är dessutom orättvis politiskt, vissa har det bra andra inte, Kvinnor har lägre löner osv, är det vårt straff för att vi kan föda barn utan att ha en partner? ;)

Ni har ju lättare att gifta er rikt än vad män har … ;)

Men du är ju den som hela tiden tolkar allt vi säger fel, du skapar en dispyt där det inte finns någon. Känns som att du bara är ute efter bråk genom att du om och om igen har lagt orden i vår mun. Kallat mig bland annat för manshatare? Och säger att vi inte är för jämlikhet, och så vidare. Sen säger du emot det du faktiskt själv uttryckt.

Men om vi är överrens om att nej, killar har inte samma chans, och ja, du låter bitter, och nej, vi kan inte påverka det just nu men det finns faktiskt foskning som kan förändra det-

Ibland kan man ha "lösningen" som i en idé eller en önskan. Det du gör nu "åh nej än har ingen livmoder" är lika produktivt som folk som gnäller över vädret. Ja, det är tråkigt. Men har du någon idé om hur man skulle kunna lösa det?

Min tanke är ju surogatmödrar och konstgjord livmoder- vilket redan är uppe på tapeten. Problemet där är ju det etiska skulle jag tro.

Du är överdramatisk när du säger dumheter som sädesceller ur sin egen hud och att vi ska vara glada, du vet att många Kvinnor dör under/av graivditeten? Att även om det är naturligt, så är det garanterat 100% smärtsamt för samtliga mödrar att föra fram ett barn, + de där 9 månaderna där man inte får äta och göra vissa saker, allt på tanke på barnets säkerhet och välmående. Rädslan att mista barnet, missfall, osv.

Det finns visst projekt, en fejkad livmoder är väl nu först skapad för Kvinnor (par) där livmodern itne är brukbar, men det hindrar ju itne den självklara utvecklingen, anser jag, att även ensamstående män kan få barn. Och homosexuella män har som sagt skaffat barn genom surogat.

Varken Kvinnor eller män har fått något av det här gratis. Det är jättepositivt steg att även singelkvinnor kna bli inseminerade nu. Det här utvecklas ju hela tiden.

Om du bara ville höja medvetenheten om männens utsatthet så upplever jag att du gick en jäklig kringelkrokig väg. Du låter mest bitter och "det är synd om oss" samtidigt osm du verkligen gett 110% på att vrida allt vi andra säger till något negativt, som skulle gå emot det du skriver. Det skapar inga sympatier.

#33 hear hear

Tycker också trådstarten är oklar. Visst är det synd att män som inte har en kvinna att skaffa barn med inte kan få biologiska barn men det beror inte på lagen om inseminering utan det enkla biologiska faktumet att män saknar livmoder.

Ursäkta att kag inte uttryckte mig på ert föredragna sätt. Men att hävda att en tjej inte skulle komma till mig för att få barn drar ju tråden till att mer gå in på personliga påhopp även om det kanske inte var menat så. Ni är inte aå bra på att uttrycka er ni heller så sluta släng skit

#36 du missppfattar i så fall vad jag menar. Såhär: Om en kvinna valt att gå och inseminera sig så är det väl för att hon vill göra det utan en man. Dvs om inseminering inte fanns som alternativ så hade hon inte gått till dig- eller till någon annan man. För i trådstart lät du väldigt bitter, som att insemineringen gav Kvinnor ett ANDRA alternativ, att istället för att gå till män, tex som du själv- så kan de nu skita i er och inseminera sig och ni miste chansen att få barn. Men det är ju helt fel.

Det här är kanske ett peronsligtpåhopp: Börja komma emd argument istället för att söka negativa vinklar och göra det till en 2vi och dem" stuation där jag skulle vara någon typ av hatisk fiende som hela tidne missförstår eller är ett hot mot dig. Säg istället att du faktiskt missuppfattade mig eller att du faktiskt gjorde en rätt märklig rådstart utifrån hur ditt resonemang utvecklade sig. Är det så svårt? För det där lät inte alls som en ursäkt…

Ett tips om du vill uppmärksamma orättvisor mot männen är ju att sluta utmåla kvinnorna som fienden. Precis som män inte gillar att höra "alla män är våldtäktsmän" gillar inte Kvinnor att bli falskt anklagad för manshat och annat. Sluta även att hålla en positiv händelse för kvinnorna, mot en negativ mot männen. Ja, Kvinnor kan bli inseminerade, nej männen kan inte det, fokusera då på varför det inte är så. Vänd det inte till en sak som existerar enbart för att Kvinnor hatar män. För historiskt sett…så är det tvärt om.

Jag erkände iallafall att jag skrivit på ett sätt som ni tydligen inte förstår. 

Om ni nu vill att jag ska bli bättre på att skriva kanske ni själva bör vara lite mindre dömande med och fråga vad man egentligen menar istället för att gå till angrepp med en gång?

Men det som är mest påfallande är er egen attityd att tolka mig fel som helt rätt…. Ingen mening att diskutera med er som ni går på.

En regel är att om man själv skriver på ett provocerande och nästan aggressivt sätt så kan man förvänta sig svar i samma ton.

Jag var inte den som gick till personligt påhopp, så sitt ni och försköna era fina personligheter bäst ni vill, nu skiter jag i det här

Vet inte vilka "ni" du menar men jag tycker inte att jag varit det minsta dömande men om jag varit det får du gärna visa mig var.

#40 Jag har inte gått till personliga påhopp här. De som har gjort det får stå till svars för det. Det finns dock en viss ton i vissa av dina inlägg som kan ses som lite provocerande. Det är inte konstigt att det poppar upp inlägg som uttrycker en viss irritation men personliga påhopp är förstås aldrig berättigat.

Jag tycker dock att det har varit en del oklara inlägg där jag personligen inte har förstått vad din poäng med hela tråden är.

Det här är ju ändå ett diskussionsforum och man får vänta sig att det kommer inte alltid sådant som man tycker om att läsa. Men vill man faktiskt skriva och tycker om att debattera så är det ju här ett utmärkt tillfälle. :) Det borde inte finnas några större problem med att försöka förklara och reda ut saker och ting. På internet är det så lätt att missuppfattas.

Männen är ju inte borta ens vid insemination. Spermierna kommer från män som hjälper till alldeles frivilligt. Utan att ta på sig papparoll. Hörde en om en trevlug variant på radion. En kvinna hade åkt till Danmark och insgminerats. Hon ville gärna att barnet skull ha nån mer vuxen, gärna en man i sin " familj" och hade hittat en sån. Någon hon inte kände sedan flrut men som också ville vara förälder. De bosatte sig nästan grannar och fungerar i princip som särboföräldrar fast utan kärleksrelation mellan dom vuxna. Nya tider nya möjligheter… Var lite kreativ… Så finns det lösningar även för män !!

Så var är de perosnliga påhoppen så folk får en chans att försvara sig precis osm TS gör.

Som Devya påpekat är ju meningen med forumet att diskutera och ta del av saker, inte bara ösa ur sig och sedan hacka på folk när de väl svarar. Vilket jag upplever att du gjort på oss- för att vi, enligt dig, inte tolkat eller förstått det du skriver (och du missat halva inläggen som skrivits till dig känns det som). Så bli mer tydlig i så fall. Inget mer med det. Folk har ställt frågor, ifrågasatt dina uttalanden och kommit med information och ren fakta- men vi är de som ägnar oss åt att missförstå och göra personliga påhopp?

När man ifrågasätter det du skriver (och faktiskt kom med saker som talar för/är hoppfull för att män också ska få samma rättigheter) och blir kallad för att hata män- det föll inte i god jord hos mig iallafall. Det fick mig att se rött att du försöker provocera fram svar sådär. Sen fortsatte det i den stilen.

Däremot har jag inte gjort några, som jag anser är, personliga påhopp. Ingenting som varit menat som det. Du är en singel och man och du uppvisade en typ av oro//irratinell rädsla i trådstart (inför att singlarna nu kan inseminera sig och därmed blir inga över till er singelmän) som vi alla uppenbart missförstod. Du tog det perosnligt, men det är inte mer perosnligt än att du pratar om ämnet och är själv man och jag försökte måla upp en bild runt det hela.

Så, var är de perosnliga påhoppen så kan vi säkert reda ut det, jag är här för att föra samtal och diskussioner, inte för att racka på dig (ELLER BLI NERRACKAD PÅ!!!!!!).

En sak i taget. Alla människor som KAN får insemineras nu här i landet. Så är det. Sen finns det ju människor som inte alls har, eller inte har fungerande livmödrar, och då kan dessa individer inte inseminera sig. Det är ju uppenbart. Adoptionsfrågan kan man reda ut med en annan lag, för det har ingenting med insemination att göra. Det finns många Kvinnor som inte kan bli gravida heller, och det var inte det tråden handlade om. Utan just enbart insemination.

#45 fast de tär ju TS som skapat tråden och pratade om barlöshet- därför kom adoption in i tråden. Det är lite förvirrande när man tar in mer och mer men inte reder ut eller verkar läsa vad folk skriver. Men tråden handlar alltså om ilska mot orättvisor mellan män och Kvinnor, tror jag.

#5, 6: Nej, bara för att en man inte har de egenskaper som krävs för att någon kvinna ska vilja ha honom som far till sina barn ska han få vara utan.

#14: En kvinna har rätt att få del av en sats som en man har lämnat ifrån sig. Det kan inte på något sätt jämföras med att en man skulle ha rätt att kräva att en kvinna ska ägna minst 1 år av sitt liv åt att bära och föda hans barn och sedan vänta på att hormonerna ska återställas efter havandeskapet. Om du kan hitta ett sätt att få barn med 5 minuters insats av den andra parten, så kan du argumentera för att du skulle ha någon rätt att få barn.

Jag kan faktiskt förstå TS lite. Som man som tidigare haft mycket svårt med kontakten med motsatta könet är det lite provocerande att tjejer kan gå och få barn utan en man närvarande i deras liv. Men det är förstås fysiologin som gör det möjligt. Tjejer har också ett annat "bäst-före-datum" för att skaffa barn, som män inte har på samma sätt.

Dock så tycker jag att utgångspunkten är att ett barn ska ha rätt till både mor och en far närvarande i deras liv, och därför är jag inte helt 100% positivt inställd till singlars eller samkönade pars 'rätt' att skaffa barn. Jag vet att det kanske är omodernt att tycka så, och vissa tycker det till och med är en rutten inställning, men jag står för min åsikt i alla fall. Barnens rättigheter är för mig helt klart viktigast. Självfallet är det viktigast att barnet blir älskat, men jag tror ändå att det allra bästa för barnet är en far och en mor som älskar sitt barn och är närvarande i dess liv. Det gäller åtminstone så länge barnet/barnen lever. De blir aldrig nåt annat än ens barn för en själv.

När man skaffat barn är man själv inte längre den viktigaste personen i sitt liv, utan barnet är det. Det är min plikt som far (jag blev far för tre veckor sen) att vårda både mitt barn och mitt förhållande, och samma sak gäller modern. I både nöd och lust, inte bara det senare, även om jag inte uttalat det ännu genom att gifta mig. Antalet skilsmässor är oerhört stort idag och det tycker jag pekar mot att den inställningen håller på att försvinna. Det är bara "i lust" som gäller. Min värld skulle fullkomligt raseras om vårt förhållande sprack, liksom även om t.ex. mina föräldrar skulle separera. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till om nåt av det skulle hända. Det får inte hända, helt enkelt.

Kort och gott tycker jag man pratar för mycket om sina egna rättigheter än barnens idag, och det är synd. Har svårt att se vad man egentligen nånsin har att vinna på en skilsmässa, eller överhuvudtaget separera efter att man skaffat barn tillsammans. Visst tycker jag det finns vissa goda skäl att göra det, men de är inte speciellt många enligt mig. Oerhört många generationer före mig har fått sina äktenskap att hålla livet ut, liksom precis alla i min närmaste släkt, och det har gett en väldigt fin samhörighet och trygghetskänsla som jag inte skulle vilja ge upp för nånting i världen. Alla kanske inte varit lyckliga hela livet, men åtminstone har släktgemenskapen och tryggheten funnits för barnen.

För att återknyta till ämnet, så ser jag dock hellre att en kvinna väljer inseminering än en man som hon inte älskar eller som behandlar henne illa som far till sitt barn.

#48, min personliga tanke om det här med att skilja sig, och teorin bakom, är att jag tror att det till viss del är ett resultat av kvinnors frigörelse. den generation som inte skiljde sig, alltså min mammas föräldrars generation, var den generation som stod på gränsen mellan "hemmamammor" och arbetande Kvinnor. en kvinna som går hemma med sina barn, och där mannen arbetar, har ingen möjlighet oavsett att lämna relationen. hon är beroende av sin man. en ensam kvinna skulle bli fullkomligt utelämnad och blottad. av den anledningen tror jag att många valde att stanna, även om dom var i destruktiva relationer. generationen efter det föddes i en tid där Kvinnor arbetade. att lämna sin man innebar plötsligt att du klarade vardagen, trots barn. du kunde skaffa ett eget boende, betala och försörja dig själv. kanske sattes då också andra krav på relationen när möjlighet att lämna fanns. kanske insåg många att dom inte behövde "stå ut" eller stanna för sakens skull där inga känslor fanns kvar, eller där relationen blivit ohållbar av annan anledning. jag har vänner och släktingar av många olika slag. mina föräldrar är gifta sedan snart 30 år och har levt ihop hela mitt och mina syskons liv. vi har en skiljsmässa i familjen. men jag har också en farmor som levde med en man som med jämna mellanrum bara försvann i veckor och lämnade henne med två små pojkar. hon lämnade inte ändå, för skammen och för att hon inte skulle klara sig. jag har en moster som skiljde sig på grund av att relationen bara sprack, det funkade inte, känslorna försvann mitt i de jobbigaste småbarnsåren och den enda utvägen var en separation. idag är båda omgifta och lever fantastiska liv. dom umgås än med varandra, och har alltid haft en relation kring sina barn. min närmsta vän en en kvinna som lever med en annan kvinna, arbetar som läkare, är otroligt vackra, härliga ödmjuka människor. dom drömmer om föräldraskap, men tvekar på grund av alla motsättningar, fast som skulle bli dom mest fantastiska föräldrar på jorden. samtidigt lever jag med en man som kommer från en, utåt, typisk mamma-pappa-barn familj, där sönerna idag inte kan prata med pappan eftersom han vänt dem ryggen, och med en mamma som försökt ta sitt liv. jag tycker, och tror, att även om många väljer att avsluta sin relation lättvindigt stannar alldeles för många kvar för att dom tror att det är bäst för barnen. barn känner och barn vet. när mamma och pappa inte längre klarar av att leva med varandra, men stannar är det barnen som hamnar i kläm. det är dom som får leva i en krigszon utan att förstå att det inte är deras fel. jag tror faktiskt att den idealiserade bilden av en familj med en mamma en pappa och barn är en "det var bättre förr"-skröna. det var inte bättre förr. förr fanns inte möjligheten att skiljas utan man fick leva i den relation man vigts in i och "i nöd och lust" innebar inget alternativ oavsett om dina svackor innebar att ni grälade en gång om året eller att du låg blåslagen i köker varje helg när partnern tagit några järn för mycket. idag kanske vi idealiserar kärnfamiljen lite för mycket. jag har vänner med både bonussyskon, halvsyskon, plastföräldrar, far och morföräldrar utan blodsband och alal variantter däremellan, och dom säger att dom aldrig skulle byta det mot föräldrar som tiger inför varandra och där luften blir tjock och ilsk så fort dom vistas under samma tak. väldigt OT, men jag kunde inte låta bli :P för egen del vill jag hellre att mina föräldrar skiljer sig än lever med varandra utan kärlek. jag vill inte att dom ska missa livet på grund av tankat på att man ska kämpa till sista blodsdroppe. jag vill att mina föräldrar ska vara lyckliga. om det är med varandra är det fantastiskt, och det är med någon annan vill jag bara att dom ska vara lyckliga. jag har levt 8 år med samma man, så jag är inte hoppig själv. vi träffades på gymnasiet och har levt med varandra sedan dess. jag hoppas att det får hålla, men jag hoppas också att vi har modet att lämna om det är det som krävs. jag vill inte bli som min vän som lever med en man hon hatar, stannar för barnen och barnen mår i sin tur dåligt med magproblem och huvudvärk för att föräldrarna bara bråkar.

#49 - Tack för ett mycket bra inlägg, håller med i väldigt mycket. Men jag tror också att det mesta av problemen som kan uppstå mellan makar går att åtgärda på andra vis än skilsmässa. Med hjälp av terapi och en vilja hos båda parterna tror jag man kan styra upp så gott som vilken relation som helst om den en gång varit bra. Just småbarnsåren är tuffa för många föräldrar, men det kanske ändrar helt när de vuxit upp. "It takes two to tango" förstås ändå, och om ena är totalt ovillig att ens försöka göra nåt för relationen eller är direkt våldsam (psykiskt eller fysiskt) är skilsmässa nog det bästa valet. Ibland finns det nog inga bra alternativ.

Kanske jag är mest rädd för det okända då jag inte har nån personlig erfarenhet av nånting annat än den typiska kärnfamiljen. Men samtidigt kan jag inte undgå att tycka att en skilsmässa där barn är involverade handlar om så mycket mer/många fler än bara paret själva och deras barn. Det borde vara parets (båda parternas) plikt att göra allt för att få det att funka. Jag är oerhört tacksam för att vi i min släkt har hela relationer utan skilsmässor och en mycket bra gemenskap, även om något par kanske har något kyligare gemenskap än ett annat, men också där i det fallet är det klart bättre nu än för ett antal år sen.

Det du skriver sist skulle jag inte riktigt skriva under själv fast jag kanske skulle vilja. Jag kan inte tänka mig mina föräldrar som separerade. Finns inte på kartan liksom. Morsan har vid ett par tillfällen då de haft en sämre tid i sin relation på grund av saker jag inte vill nämna här, att hon kanske lämnar pappa då hon inte orkar mer, och då har hela min världsbild skakats om och jag har mått dåligt. Detta trots att jag redan var vuxen då detta var aktuellt. Nu är det dock mycket bättre mellan dem igen, trots andra verkligt stora problem som mamma i sin tur fått genomlida de senaste åren. För att klara dem har pappa varit ett enormt stöd för henne, men han har sagt att det stundvis är/har varit otroligt tungt. Dessa problem har påverkat mamma väldigt mycket, speciellt självkänslan. Det värsta är helt klart över nu i alla fall och bottnen är nådd, men hon är inte samma person längre. Jag hoppas hon återfår sitt gamla jag igen i sinom tid, men till det behöver hon allt stöd och all kärlek hon kan få. Med facit i hand har hon nog gjort rätt som valde att stanna kvar med pappa då tidigare, då det var han som hade problem.

Självklart är inte det här några svartvita saker, men jag tror på kärnfamiljen som det bästa för barnens och hela släktens välmående, och mina egna erfarenheter stöder klart den tanken. Alla problem har löst sig i slutändan, trots problem och motgångar, tårar och svordomar. Jag och min sambo har talat en del om det här också och vi är på samma linje. Vem vet om vi kommer klara allt som vi önskar nu, men det är åtminstone vårt uttalade mål.

Måntro vilka krav som kommer ställas på de Kvinnor som vill ha barn ensamma det blir mycket mer sårbart med bara en förälder. Dubbelt så hög lön som genomsnittet, inga hjärt och kärlsjukdommar i släkten, adrig behandlad inom psykiatrin?

Jag har läst att apor och människor av manligt kön kan bli aggressiva, våldsamma och dominerande därför att de inte haft en pappa.

Om det stämmer kanske det beror på: "when the big dog is away, the little dog starts to play"?

Själv hade jag önskat tt mina föräldrar skilt sig och jag sa mest "VAd bra!" när de faktiskt väl gjorde det, men jag flyttat hmeifrån sedan länge sen. :P

Skilsmässa är ingenting farligt, man ska inte kämpa sig gul och blå för barnens skull, man ska kämpa om det finns något kvar att kämpa för mellan föräldrarna. 

Om man som vuxen skulle bli helt förstörd om ens föräldrar skiljer sig så ska man nog fundera lite över varför man känner så och om det är rättvist mot sina föräldrar?

Jag tänker såhär angående singelmammor och samkönade föräldrar: Kärlek som kärlek, så länge de är bra föräldrar, så kommer det alltid att finnas förebilder av båda könen för ett barn. Det måst einte vara mamma eller pappa, det kan vara mormor,farbror eller den äldre grabben i huset brevid. Självklart komemr en utan pappa att alltid undra hur det var att ha en pappa (men samtidigt, saknar man vekrligen något man aldrig haft? Det blir ju så för oss osm haft det).

JAg tänker på att jag aldrig haft någon utom mina föräldrar och min mormor. Jag pratade och funderade mycket över min farmor, farfar och morfar, men där finns ingen direkt saknad, eller sorg efter dem- jag vet inget annat tillstånd än att ha en mormor som alltid finns där för mig. Hon har räckt mer än väl för mig.

Två föräldrar en mamma och en pappa är inte automatiskt BRA för barnet. Det är mer än könet som spelar in. Självklart kan två pappor eller två mammor eller singelvarianten ge samma trygghet och kärlek som den traditionella "kärnfamiljen", anser jag.

¤52 och jag vet många MED pappor som blivit aggressiva… :D Kul sammanträffande!

#54 - "Om man som vuxen skulle bli helt förstörd om ens föräldrar skiljer sig så ska man nog fundera lite över varför man känner så och om det är rättvist mot sina föräldrar?"

Tja, alla känslor är inte helt rationella, men det finns nog rationalitet i det också. Föräldrarnas äktenskap är för mig heligt i ordets djupaste bemärkelse och utgör en bastrygghet i mitt liv även om jag inte behöver dem längre på samma sätt som tidigare. Jag behöver dem dock på andra vis. Familjen och släkten är en oerhört viktig del i mitt liv. Det är även båda mina föräldrars släkters ägor, som gått i arv i många generationer. Det är fråga om områden jag känner lika väl som min egen byxficka och som jag kallar "hemma" mer än nåt annat. Där, och ingen annanstans, är mina rötter, fast jag bor långt bort därifrån nuförtiden. Det är också naturligtvis är där jag i huvudsak träffar mina släktingar. Vill inte att dessa områden nånsin säljs av nån som helst orsak, vilket skilsmässor dock lätt skulle leda till att de gör.

Det är också en trygghet för mina föräldrar, när de börjar bli lite till åren, att de har varandra istället för att i värsta fall behöva vara ensamma. Viktigt inte minst med tanke på sjukdomsattacker och annat som kan komma. Även den sociala samvaron sinsemellan håller äldre människor garanterat mer aktiva, livsglada och friska, och jag inbillar mig att det gäller i extra stor omfattning dem som levt tillsammans i många decennier och känner varann utan och innan.

Nåja, kanske nog om det här sidospåret och dags att gå och lägga sig istället… :-)

#50 separerade från mina döttrars pappa för 15 år sedan, då barnen var 3 ocg 5. Det var inget snabbt eller lätt beslut utan beslut som tuggades o ältades ett par år inklusive en period med familierådgivning. Såhär 15 år senare vil jag säga att det var ett mycket bra beslut! Dötrarnas pappa träffade en kvinna han passar mycket bättre ihop med ich de är gifta o har 3 barn. Jag träffade en nan som jag passade mycket bättre ihop med och vi är gifta och har ett gemensamt barn. Dötrarna hade kvar både mamma och pappa ( båda i mycket hladare och välfungerande versioner) + två nya extravuxna som tillfört annat. Skulle vilja säga att familj är viktigt, bra relationer och trygghet är viktigt för barn och det går att få till på andra sätt än det strikt traditionella sättet.

#52: De flesta "apor av manligt kön", om man nu undantar Homo sapiens, lever väl i flockgemenskap? Det är alltså flocken och inte en "kärnfamilj" som fungerar som fostrare och förebild.

Personligen anser jag att "mamma" och "pappa" är helt ointressanta utom rent biologiskt/genetiskt. Det viktiga för avkommans fostran är att det finns olika människor omkring den när den växer upp - vilken biologisk relation dessa har till den enskilda avkomman är oväsentligt. Att växa upp med enbart en mammastereotyp och en pappastereotyp (alltså i en självtillräcklig kärnfamilj) tror jag är direkt stympande för den unga individen.

#55 fas tnu går jag lite ot här men allt du drar upp…Min familj har ägor som gått i generationer, vi talar om 100 år tillbaka (innand etvar min släkt mer eller mindre nomader) och det har inte förändrats bara för att min pappa och mamma har skiljt sig. Precis osm ägodelar inte helelr "försvinner" bara för att man skiljer sig, eller att det är skild=Singel och ensam. Mina båda föräldrar har nya partners så de är inte ensamma på ålderns höst, så att säga :) Jag är glad att de är lyckliga! Nu mena rjag itne at tifrågasätta DIN famijelycka på något vis- utan mer, din syn på äktenskapet och just dina föräldras äktenskap; varför du skulle bli så förstörd. det är värt att fundera på.  Tryggheten du har kommer ju försvinna en dag vilket som, genom död, utförsäljning osv.
Jag träffar min släkt, jag bryr mig om släkten, men det betyder inte att jag känslomässigt har behovet av att vissa är tillsammans. Så med det vill jag bara säga att…det har fortfarande inget som säger emot att två pappor kan vara likvärdig trygghet och familj för ett biologiskt eller adopterat barn, som din familj varit för dig. 

Det finns otrygga fmailjer pg skilsmässa, men det finns familjer som blivit större och bättre just för att de skiljt sig. :) Man kna tycka vad man vill men rätt eller fel är det inte, det finns bra och dåliga familjer, bra och dåliga föräldrar. En homosexuell familj eller adoptivfamilj granskas däremot oftast mycket noggrannare än en heteronormativ familj som bara fick lust att skaffa ett gäng knoddar. De hamnar aldrig på radarn om ingen placerar dem där.

Ett banr har alltid rätt att veta sitt biologiska ursprung (i den mån det går att ge den informationen) förr eller senare. Det förändras ju inte i singelinsemineringen (jag tror donatorer kan få förbli anonyma? det är mer sjukdomshistrik osv som de får ta del av?) och perosnligen, med mamma och en pappa och syskon, så var den viktigaste personen i mitt liv ändå alltid mormor, och grannpojkens farfar och mina kusiners farfar! :) (Efterosm någon sådan hade jag inte själv). Barn hittar förebilder där de finns, omkring dem. En biologisk förebild kan ju fortf vara en dålig förebild.

#50, jag kommer ju som sagt också från den typiska kärnfamiljen, föräldrar som levt ihop hela mitt liv, en trygg punkt i villaidyll vid havet. två syskon som jag har god kontakt med. ändå kan jag känna en distans till mina föräldrar i den bemärkelsen att jag verkligen vill att dom ska vara lyckliga, med eller utan varandra. jag tror inte att deras tvåsamhet är den enda vägen till lycka eller gemenskap. jag tror verkligen att båda mina föräldrar skulle kunna gå ur den här relationen med varandra (snart 30 år) och kunna hitta nya människor att älska och leva med, om det är det dom önskar. visst hade det kanske gjort det lite klurigare för mig, men det är å andra sidan inte min sak att döma för min egen bekvämlighets skull. det enda jag kan hoppas är att om mina föräldrar skulle gå isär skulle dom göra det som vänner.

jag tror att det bästa för barnen inte alltid är en kärnfamilj. en kärnfamilj är inte lika med trygghet. en familj med två föräldrar som håller ihop enbart för barnen, men utan kärlek och önskan att vara med varandra är inget roligt alls. en kris är inget emot att leva år in och år ut med en människa som du för länge sedan tröttnat på och inte tål. jag och min sambo har haft några ordentliga kriser, men i alla våra kriser, även om det ibland har varit på håret, har det alltid varit mer värt att somna med honom än utan honom. någonstans mitt i all ångest och alla tankar har vi ändå varit den trgghet vi kanske då behövde mer än någonsin. om jag får ta en vän som exempel, som nu går i terapi för att våga lämna, har hon sedan länge slutat somna med sin man. hon sover med barnen, för hon tål honom inte. hon vill inte att han rör henne, vill inte att han pratar med henne. alla ord som yttras innehåller en viss del bitterhet, även så utomstående hör. där mår barnen verkligen inte bra. dom har ont i magen, dom är oroliga och sover dåligt, dom är rädda för bråk fast föräldrarna egentligen aldrig bråkar i den bemärkelsen. dom stannar för barnen, fast barnen kanske skulle mått bäst av att dom går isär.

personligen tror jag ibland att folk stannar för länge snarare än att dom lämnar för snart, framför allt med  barn inblandade! vi är så hårt itutade att våra barn ska leva i familjen, att vi ska kämpa och inte ge upp och att barnen mår bäst av det, fast mamma och pappa inte älskar varadra, och fast det inte finns något kvar att bygga på mer än barnen. livet slutar kretsa kring relationen och familjen, och det blir två separata poler som kretsar kring barnen istället. barn känner, och barn förstår mycket mer än vi tror. sedan tror jag också att familjeterapi är kanon om det knakar, men jag ser det inte som någon plikt att stanna för barnens skull, det tror jag verkligen inte.

jag och mina föräldrar har alltid varit extremt tighta, även mina syskon. även efter att jag flyttade hemifrån var jag hos dem nästan varje helg, utöver att jag och mamma arbetade ihop. sedan några år tillbaks bor jag 50 mil från mina föräldrar och har kanske byggt upp en viss distans. jag lever mitt liv här uppe och känner mig helt tillfreds med det. jag behöver dem inte i den utsträckningen, och jag och sambon lever med varandra som familj istället. han och jag har liknande syn på familj. vi vet vad vi vill, och vi är överens om att man ibland kanske måste gå isär för att kunna vara en trygg familj. det är inget vi eftersträvar, och det är inget vi önskar men vi är helt överens om att det kan vara nödvändigt. trots våra kriser, som inte varit roliga alls, den längsta kom vi ur för något år sedan, och tryckte ner oss på botten i mer än ett halvår, har jag alltid någonstans varit säker på att min sambo är den jag vill ha och den jag vill leva med, men utan den känslan är jag helt övertygad om att vi inte hade stått här idag. jag tror också att det är enkelt att moralisera över skilsmässor när man har den känslan även genom kriser. man har liksom aldrig kommit hem till en människa, dag in och dag ut, som man inte klarar av, där allt hen gör skapar irritation och där ingen trygghet och gemenskap finns kvar, bara en längtan bort. då är det knäckande i längden, och det knäcker även barnen i längden.