Bästa vänner - krångel och saknad
Jag saknar min bästa vän som jag bröt kontakten med, jag ansåg att det var bäst då han började kosta på det psykiska planet.
Vi har varit goda vänner i många år, sedan högstadiet. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, löste' världs problem om nätterna' i lekparker, hade kul, och ibland bara ' hängde' för att vara i varandras sällskap.
Det som surnade i slutet var att jag fick ta en del roller som inte var önskvärda från mitt håll, samt vad jag skulle kalla rätt grymma…
Tex, han har alltid haft något för tjejer utomlands - engelsktalande ställen. Och han använde mig som… en slags seal of approval? han sa tex ' Detta är min bästa vän, HON SKA SE OM DU DUGER ÅT MIG '. Och detta på fullaste allvar och inte skämt, och såklart första gången jag träffar tjejen/tjejerna… tog ett allvarligt snack att det inte var OK att göra så, både mot mig och tjejerna…
Sedan blev jag hans kurator också, Jag har inga problem att prata om saker som är svåra med mina vänner. jag gör det med glädje om jag vet att det behövs, men det blev så snedvridet… jag blev en 'dumpa-sticka' kurator. Vi kunde prata i timmar och han ber mig om mina tankar och åsikter, men egentligen inte bryr sig om dem? utan han berättade mer för att se om jag reagerade ( det är iafl så jag kände i slutet, för jag blev ju genuint förtvivlad över en hel del av problemen.)
Sedan så började jag även alltid komma sist, visst jag förstår att man inte kan umgås hela tiden . Jag har som synen att om man är bra kompisar så kan det ta månader mellan man ses, men den tiden spelar ingen roll när man väl träffas ( om det där lät förståeligt? )
Han kunde boka upp mig ibland och sedan inte komma eller lämna återbud, sista gången han gjorde så var dagen innan då jag berättade hur det kändes att bara vara 'sedd' då man var framför honom. Då hade han lovat att vi skulle ses dagen efter, och jag höll hela dagen obokan och nekade andra vänner att ses… Han kom aldrig, han hörde inte ens av sig förens tre dagar senare. Fick höra av andra kompisar att han hade åkt iväg med en annan till en annan stad.
Jag blev så arg att jag bestämde mig att klippa helt, tog bort mail, telefon, allt. den bekanta tyckte det var bara rätt att han hade följt honom till en annan stad för han var 'först', den killen fattade inte alls att jag var arg över att han inte hade sagt något till mig. Alla kontaktsätt som han hade kunnat säga ' förlåt ! men jag hade glömt att jag hade lovat nån annan, vi kan ju ses ikväll/inatt? ' eller så. Men nej, 3 dagar.
Jag hade hunnit bli orolig att något hade hänt honom, för en bästa vän försvinner ju inte bara eller hur?
Han försökte inte ens kontakta mig efter det sista SMSet, vilket lite ger mig känslan att han verkligen bara nyttjade mig som en samtalskontakt i slutet och för att jag skulle stanna kvar kallade mig 'bästis'.
Saknar dock den relationen då jag inte är så bra på att lära känna människor, är mycket rädd att vara 'för nära inpå' . Saknar den person man ringer först när något roligt händer, eller den person man vänder sig till om man har stött på problem…
Kanske är så att jag saknar någon att lösa värdsproblem med men inte just den här killen?
Jag vet inte, jag känner mig ensam på den fronten. Har en fästman, men det är inte samma sak som att vara en nära vän till någon. För jag kan ju inte tex direkt gå till min fästman om jag känner mig små sur på honom ( även om han är snäll och go blir man ju lite sur ibland lol )
relationer är knepiga… oavsett om det är intimt eller ren vänskap. Kan man bli för gammal för att hitta dom vänner som man skulle kunna göra allt för?
Förlåt, jag känner mig lite förtvivlad.. Han en annan bästa vän men det känns som jag håller på förlora henne, inte för att jag vill men hon verkar ha tappat sin gnista på livet och vara ensam om att slåss om en kontakt blir jobbigt när man själv mår dåligt. Ska försöka nu I sommar när skolan är slut att ge henne mer uppmärksamhet, kanske hon mår bättre sedan?
ledsen för att text, det är lite av en känslostorm i mig just nu.
TLDR - Saknar min manliga bästa vän, samtidigt inte. Saknar min kvinnliga bästa vän, men har för lite ork att upprätthålla kontakten själv med henne då hon inte mår bra/orkar själv.
Jag vet precis hur du känner, då jag känner samma sak själv. Dock är min situation helt annorlunda, men jag har ändå förlorat min bästa killkompis, har pojkvän men känner mig ändå ensam ibland och önskar jag kunde prata med min bästis. Jag har försökt få honom tillbaka men det går inte, men är det någonting du har försökt? Man lever bara en gång, gå inte runt och var "stolt", utan berätta att du saknar honom om du inte redan gjort det.
Jag har försökt hitta andra vänner, men det är omöjligt att komma någon så nära som man var med en person som man "växte upp" med. Dom är en del utav en som person, och jag tror det är lite därför man saknar dom så mycket.
Älskar att man på franska inte säger "Jag saknar dig" utan man säger "Tu me manques", som betyder "du saknas/fattas mig".
![[Yllhilda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är aldrig för sent att hitta nya vänner!
De personer man växte upp med är, och kommer alltid vara, speciella för en. Men det finns gott om exempel då folk hittat sig en ny vän som är precis rätt typ av tokig för att man ska passa som hand i handske. Nar man är ung kan vem som helst bli ens kompis, som vuxen är det ofta i samband med jobb eller intresse, ibland även grannar. 🙂
Som du säger verkar det ha varit mest en relation som gynnat honom. Kan det vara så att det du saknar är det ni hade för flera år sedan? Att när ni skulle träffas hoppades du att "denna gång kommer det vara som förr"?
#1
Jag vet inte om det är bra för mig att vara vän med honom då han är rätt psykist påfrestande, känns inte som mycket jag fått gå igenom är något man ska direkt utsätta någon FAST man är bästa vänner. Så tror inte jag vill skapa en ny kontakt, speciellt då det visade sig i slutändan att han inte hade lika mycket värde på vår vänskap som jag hade då han inte kunde 'man up'a sig och prata med mig - utan valde att skicka sms. Jag träffar honom nån gång då och då genom gemensamma vänner, är inte otrevlig, men jag vet inte om jag vill mer än det.
#2
Det känns som det är för sent att få 'sådana' vänner dock, har svårt att ta plats hos folk och det gör det knepigt. Hamnar ofta som bekant, eller 'vanlig vän'. ( inte för att jag klagar över det, men jag vill kunna ha den där speciella att berätta saker för osv först och som blir minst lika entusiastisk som jag om sådant som andra normalt tycker är 'litet' ).
Det är det jag tycker är lite problemet, att man hade lättare att träffa nya människor via skola osv. Jag kan inte riktigt gå och kallprata med en granne, ofta känner jag mig som en alien om jag ens försöker haha. Dom ställen jag kan träffa folk jag tycker är roliga är i samband med special intressen, MEN jag har svårt att ta kontakten och behålla den. Samt att jag alltid hittar folk som bor för långt borta för att kunna träffas i person mer än en gång per år, och på så vis lär man inte känna dem så väl.
Det är lite blandat, i början var vi bara vänner och sedan högstadiet-> gymnasiet blev vi riktigt goda vänner. Sedan började det som gå utför, det är svårt att beskriva… Jag skulle nästan kunna säga att det bara handlade om honom i slutändan? Jag brukar inte vara snål när det gäller mina vänner, tex när han hade ofantligt mycket problem med ekonomin kunde jag se till att han hade mat etc under tiden han var och hälsade på så länge han betalade bussen själv. Eller så kom jag och hälsade på - Dock så gick det över gränsen då han började komma med förslag som att jag skulle betala åt honom buss och mat - då efter han hade redan sagt att han skulle komma och var 'planerad'. han började köpa dyra saker och göra annat, och sedan nästan väntade att jag skulle betala för att vara med honom?
Så budskapet jag fick var - du är inte nog viktig för att jag ska spendera pengar, men om du står för kostnaden…
förlåt, det ligger och gnager fortfarande - känner mig bortvald, lurad och 'värdelös'.
#3 För att hitta en riktigt bra vän får du sålla igenom en enorm massa människor, men det är dem värda. Att du inte är utåtriktad gör inte så mycket, för kanske är din nya vän det också, eller rentav ultrasocial och "väljer" dig. Eventuellt att du bestämmer dig för att öva på sociala situationer, som inte bara skulle hjälpa dig att hitta nya vänner utan också stärka ditt självföreoende. 🙂
Det tycks mig som att era sätt att se på vänskap är så skilda att det under årens lopp blivit helt felbalanserat. Du gillar stabila, nära vänskaper baserad på förtroende och trofasthet, medans han har polare som han hänger med, ibland lust med den ene, ibland den andre, ingen egentligen viktigare än den andra, det viktiga är att han har kul. Det faktum att du är generös och hjälpsam, något som du tycker ska vara ömsesidigt, inte är något han har som krav och därför bara tar för givet. Separat funkar dessa två synsätt, men inte i samma relation.
Du sörjer relationen. Ibland sörjer man och saknar sånt man vet man egentligen inte mår bra av.
Jag vill tro att det inte är försent att hitta någon man kan bli riktigt nära.
Fördelen man har när man är vuxen är att man lättare kan hitta någon man har en del gemensamt med. När man är ung så hinner mycket förändras både hos en själv och hos andra så att man inte alltid passar med varandra tillslut.
Starta ny diskussion