Jag och mitt ex är tillsammans igen. Vi började prata för några dagar sedan, pratade igenom allt, pratade igenom hur fel hon hanterat saker och hur mycket hon sårat mig och båda grät och hon bad om ursäkt och liksom… anledningarna ursäktar inte, men jag har känt denna människa i sju år snart, jag vet vem hon är egentligen, djupt inne, hon var bara vilsen ett tag. Jag har varit det tidigare i vår vänskap och då ledde det också till att vi bröt ett tag. Då var vi ju bara vänner dock. Men nu är vi mer än så.

Vi skypade och insåg att vi känner EXAKT lika starkt som vi gjorde när vi gjorde slut för över ett år sedan, och vi känner båda två att det betyder något. Det betyder att det ska vara vi. Det bara är så. Vi sa det båda två, om och om, det är vi, hon och jag. Us, liksom.

Så nu är planen att vi ska kämpa som djur för att jag ska kunna flytta till England till hösten och vi vägrar ge upp denna gång, vägrar. För det ska vara vi, det är menat så. Och det känns så helt underbart. Jag älskar henne så djupt och är så kär. Känslorna har aldrig kallnat eller försvunnit, trots att jag försökt intala mig det. Det bara går inte att komma över henne, det är inte möjligt, jag kan inte, och inte hon heller. Inte ens efter så lång tid, eller trots att vi varit i olika delar av världen.

Så jag är glad. Idag är jag så glad. Lyssnar på "vår" sång om och om och om igen.

Förlåt, var visst tvungen att få dela med mig av mina känslor!