Vet hur det känns.. Känner att ingen behöver mig då ingen lägger märke till mig över huvud taget.. 😕

När du formulerar dig sådär så känner jag igen vad du menar, och det har hänt för mig med. Det är verkligen jättetråkigt när det blir så.

Jag hoppas du hittar nån annan som behöver dig på samma sätt som du behöver denne!

jossa5: Om det även för dig handlat om vänner, hur har du agerat då när du känt så? Har du tagit upp det med den/de personerna eller har du mer låtit vänskapen rinna ut i sanden?

för mig är det ganska stor skillnad på vilka jag benämner som vänner, vilka som är kompisar och vilka som är bekanta.

De som bara vill snacka lite tillhör oftast kategorin bekanta eller möjligtvis kompisar om man har något mer gemensamt för sig.

Vänner är mer sällsynta det är dem som känns nästan lika nära som familj när man behöver varandra.

Tjeja: Ja, men det är inte det tråden handlar om, i vilken kategori vissa vänner/kompisar finns eller inte eller hur man benämner dem.

Jag har flera kompisar som jag bara "pratar strunt" med. Hittar på roliga saker osv men jag delar inte mitt innersta med dem. Men för den sakens skull så behöver jag ju dem. Vi har ju kul tillsammans när vi ses, vi skrattar mycket och har intressen ihop.

Men mitt innersta delar jag bara med en enda person

#3 Ellie1, för min del har det runnit ut i sanden. Jag vill och orkar inte lägga energi på folk som inte bryr sig lika mycket tillbaka. Det har ju gjort att jag inte har särskilt många vänner/kompisar, men det fick bli så. Jag som person mår inte bra av att det bara är jag som försöker. 

Har märkts ganska tydligt imellanåt vilka som man inte ska lägga energi på.
Hade en kompis som jag fått via mitt jobb, vi umgicks en del utanför jobbet också, och hade kul. Fikade och snackade skit, men hittade även på annat.
Sen så var inte hon på jobbet på några dagar (jobbade inte alltid samma pass), men när hon kom tillbaka var det roligare att sitta och snacka strunt med dom andra tjejerna som också var duktig på att prata strunt. Jag kan också prata strunt, men ibland blir det lite mycket.

jossa5: Ja, det är ju dels det här att bry sig lika mycket men lika mycket det här att personen inte vänder sig till en vid problem eller bekymmer. Att man själv delar personliga saker, behöver inte bara vara problem, och sen delar inte den andra personen det med en själv. Tror inte att en sån vänskap kan fungera.

Likadant det här att man själv hör efter spontant på sms, vill ha en viss regelbunden kontakt och även här märker man ju av att behovet av vänskapen är betydligt mindre hos den andra personen.

Tror inte att det i ett sånt läge inte spelar någon roll att man delar flera intressen eller har trevligt när man väl ses. När man själv inte känner sig behövd så tror inte jag att vänskapen kommer att hålla.

#8 Ellie1, jo, absolut! Det var så i det vänförhållandet med. Jag öppnade mig mer än hon gjorde, och i hennes förhållande med sin pojkvän var allt perfekt, så hon pratade bara om hur bra hon hade det, när hon inte beklagade sig över att hon hade ont. 

Så fort man berättade nånting så kom hon och skulle vara värre, och det började tära lite i slutet med. Att oavsett om jag hade en sticka i fingret eller en bruten rygg så hade hon en värre historia att berätta.

Men väldigt lite av att öppna upp sig på något sätt.

Som du säger, man måste nog vara lite behövd för att det ska kunna fungera. Men dock även kunna ses utan att vara behöva den andra, bara ses för att det är trevligt att ta en fika. Snacka lite strunt och bara veta att den andre är där.

Ni sm har sådana behov av era vänner, en fråga: Är ni singlar? För sälv upplevde jag att det där behovet av den där intensiva, djua vänksapen ersatts av min pojkvän. Därmot har jag vänner som jag bryr mig om mycket, som jag gör roliga saker med och om jag kände för det, kan prata om med allt. Hur är det man "behöver" varandra? För att prat annat än "strunt" (Vad räknas dit då, vad är strunt och vad är "viktigt och djupt"?) - vill man sätndigt prata problem, leka psykolog för sin väninna, låna/låna ut pengar? Hur fungerar det?

För jag har aldrig _behövt_ någon. Men jag har många vänner. Men den närmaste är just min familj och min pojkvän. Vänner får gärna hänga med mig, men de som vill hänga/umgås/prata varje dag….de får inte bli kvar i mitt liv för jag har inte tid eller ork för dem.

Kort sammanfattat: Vad är det som gör att ni känner er behövd av en vän. Något konkret exempel ^_^ så jag förstår.

Jag har ingen vän som öppnar sig helt för mig och jag öppnar mig inte helt för någon vän. Men det stör inte mig. Vi har ju kul när vi ses ändå och det är ju det som betyder något tycker jag.

Det är min sambo som är min allra bästa vän och som jag delar precis allt med och det räcker för mig.

Skaffa er en partner för de där djupa samtalen för det är många som inte vill ha det med sina vänner. Det tar de med sin allra närmaste - sin partner och familj.

Att vännen vänder sig till mig när hen har funderingar och behöver råd och någon att bolla med. När just jag är en av de specifikt valda personerna som vännen väljer att vända sig till då. 

När vännen kommer till mig för att få uppmuntran för att just jag vet hur hen fungerar och vad som lyfter hen när hen är nere.

När jag är den hen vill ha brevid sig som nära gäst vid högtider typ bröllop, dop etc. (inte bara då utan också då annars är det ingen vits)

När hen har något roligt på gång och vill höra med mig om och när jag har tid och möjlighet att vara med för att hen vill ha mig med. Och hen är beredd att flytta på tider och tillfällen bara för att få ha mig med just då.

När hens hem är helt upp och ned och jag är en av de få hen släpper in i sitt hem även när hen skäms över röran.

Tja det är några av mina exempel.. men det finns ju väldigt många mer saker och ur andra synvinklar man kan känna sig konkret behövd och uppskattad. Dessutom ska ju förstås detta "behov" helst vara ömsesidig och bemötas ömsesidigt. Annars blir man ju bara utnyttjad istället.

Det är viktigt att hen känner behov av att få göra mig lika glad som jag gör hen.. även om man gör det på olika sätt.

Partner har jag, sen drygt 3 år, och han är min bästa vän som jag kan prata med om allt.

Men jag skulle vilja ha vänner som kan känna att dom kan komma till mig med problem, som jag kan komma till om det är något, men även att kunna prata bara strunt med.
Någon som uppskattar en lika mycket som jag uppskattar dom. 
Och visst, som med alla relationer går det ju upp och ner även med vänner. Men när det är en själv som lägger all energi på att försöka träffas och få saker att hända så funkar det inte riktigt. Alltså, när ens kompis aldrig försöker själv.

Ja vi har väl lite olika syn på vänskap bara

Naturligtvis är det viktigt för mig att mina vänner vill träffa mig ibland och hitta på saker. Men varje vecka blir det ju inte, jag har min sambo och jobb och jag har inte behov av att ha fler runt omkring mig så himla ofta.

Men det är inte ett dugg viktigt för mig att jag är den som mina vänner i första hand vänder sig till när det gäller stora viktiga saker, och när dom har problem.

Däremot är det viktigt att min sambo i första hand vänder sig till mig när han har problem osv istället för att hellre gå till sina vänner med dom funderingarna.

Det är helt klart han som är nr ett för mig och som jag prioriterar. Inte vännerna. Men jag träffar ju gärna vännerna ibland för det och hittar på saker som sagt,

#15 Jo, givetvis är det ju lika här. Jag vänder mig till min sambo, och hoppas att han vänder sig till mig först om det är problem eller andra viktiga saker.

Känner bara som så att det kan ju vara trevligt om nån annan tycker man är bra att umgås med eller så. Har inte så många kompisar kvar här i stan, dom flesta finns online. Det är ju dock lite svårt att gå och ta en fika med nån som bor 50 mil härifrån.

Personligen har jag väl lite det problemet just nu att jag pluggar på distans och kommer inte ut och träffar särskilt mycket folk alls, vilket gör att jag inte känner mig särskilt uppskattad alls. 
Givetvis blir sambon glad för att jag grejjar här hemma (då han jobbar), men ibland är det ju skönt att höra från andra att man är både behövd och uppskattad.
(Sen har jag väl kanske bakomliggande saker sen yngre ålder som kanske trycker på lite mer om det där att vara behövd, fast jag själv försöker klara mig själv)

Lite inne på samma spår som #10. Jag behöver inte mina vänner och de behöver inte mig, men jag vill ha dem i mitt liv. Man behöver folk i sitt liv för att må bra, men då menar jag människor generellt, inte specifika individer. Jag älskar min kille mest av allt på jorden, men jag behöver honom inte. Uppskattad håller jag med om att man måste känna sig, men inte behövd. Hade ngn sagt att den har ett behov av att ha mig i sitt liv hade jag tyckt att personen var lite klängig och förmodligen velat att personen skulle lära sig att stå mer på egna ben.

#17 Hm, när du säger sådär så börjar jag tänka "Behöver jag den och den?" och det gör jag ju inte. 
Har kanske varit inne på fel ord, fast typ samma känsla. Uppskattad är ju väldigt viktigt, så det är väl det mer än behövd som jag känner.

Ibland känner jag för fort och tänker inte riktigt efter så att det är rätt uttryckt när jag försöker förmedla känslan.

#17 fast det där tycker jag låter lite märkligt det du säger: "Jag älskar min kille mest av allt på jorden, men jag behöver honom inte."

Jag vet inte alls om jag tolkar den meningen rätt men jag tolkar det som att ja du älskar honom men du behöver honom inte, det går lika bra att byta ut honom mot en annan att älska

Min sambo är väl den enda jag känner att jag verkligen behöver i mitt liv. Vännerna träffar jag för att det är kul men sambon är nr ett och honom behöver jag verkligen,

#19 nej han ska inte bytas ut :) Jag älskar honom, jag skulle bli förkrossad om han försvann. Men, behov är ett stort ord. Mina stora behov är mat, vatten, värme och tak över huvudet. Människor behövs för det psykiska, men det är gruppen människor som jag sa ovan.

Jag går inte under för resten av livet om min kille försvinner, jag skulle fortfarande fungera, han behövs inte för att mitt livs ska fungera, jag hänger inte upp mig på honom, jag står och faller inte med honom. Han är i mitt liv för att jag uppskattar honom och vill ha honom i mitt liv, ett val, inte ngt som måste vara där. Jag är stark och självständig och klarar mig själv om jag måste. 

Men ja, hade han försvunnit så hade jag kunnat älska ngn annan, precis som alla andra människor. Det betyder inte att han inte är min bästa vän och viktigast för mig. Men att han är viktigast betyder inte att jag måste ha honom i mitt liv, vilket behöva innebär.

ja ok, då är jag med och jag håller med. Självklart gå livet vidare även om man blir lämnad av en partner även om det just då kanske inte känns så.

En av de finaste saker ngn har sagt till mig apropå behov och relationer är "you are the strongest person i have ever met and i love that you dont need me, still you are so vulnerable that you make me long to take care of you".

#21 precis.

Tjeja: Jag kunde inte ha beskrivit det mycket bättre själv, vad det är att känna sig behövd och vad det gör i en vänskap. Det är som du säger många olika dimensioner av att vara behövd och flera olika tillfällen då det visar sig om en vän behöver en lika mycket som man behöver den. Att naturligt och spontant vända sig till mig som vän i olika lägen.

Att aldrig känna sig behövd och att veta att en vän antingen ser en som utbytbar mot lite vem som helst eller alltid har ett annat nät av människor runt sig, det kan aldrig bygga en bra vänskap. Speciellt inte då man själv lagt tid och energi och trott att det varit något positivt att stötta en vän i olika lägen men sen märker man att hon sen ändå vänder sig till andra. Vill man då på något sätt alls skydda sig själv och sin självkänsla går det inte att fortsätta ge och ge och se i andra änden bara få bekräftat att väninnan hellre vänder sig till andra i exempelvis problem.

#25 Vänner är utbytbara och relationer är dynamiska, föränderliga över tid. De flesta har inte samma vänner idag som de hade för tio år sedan. Det kommer in nya vänner i livet och det försvinner vänner, så är det bara. 

Jag vänder mig inte till alla mina vänner då jag har problem, bara några få. Det betyder inte att jag inte uppskattar alla mina vänner. 

Tycker att det är jäkligt fräckt att säga att en bra vänskap inte kan byggas om man inte behöver varandra. Där har du helt fel och de kraven ligger nog i grunden till varför du inte träffar folk. Jag gissar att det kommer in folk i ditt liv men att de sedan försvinner för att du ställer orimliga krav. Om folk inte vänder sig till en med problem så handlar det förmodligen om att den inte känner att det är en tillräckligt trygg plats. Om det är samma väninna som du tog upp i en tidigare tråd så förstår jag det, där klagades det ganska ordentligt på en person som verkar vara som de flesta är i vänskapsrelationer. Ni bråkade på sms och du blev sur på att hon inte svarade direkt osv. Jag hade inte anförtrott mig i en sådan situation.

Jag har tänkt lite som TS också men tänkt om. Jag tror det är viktigt att ta relationer för vad de är och inte ställa för höga krav. Olika människor fyller olika funktion i ens liv och så är det bara. Jag ställer mycket lägre krav på vänner jag träffar idag och blir mindre besviken pga. det. Det blir vad det blir och ibland leder det till en djup vänskap, ibland inte men oavsett så kan båda fått ut något av relationen och det är ju huvudsaken. Däremot så är alla relationer på lika villkor, är relationen på olika villkor kommer den förr eller senare leda till konflikter eller att den tar slut.

Får jag fråga en sak ts?

Vill du att din vän eller dina vänner endast ska vända sig till dig i första hand om problem eller djupa frågor? Jag menar, är det inte okej för dig om dina vänner kanske också har andra vänner som de står minst lika nära som de står dig?

Jag har väl inte riktigt nån nära vän själv (förutom min älskade och livskamrat då) Men bland mina övriga vänner menar jag. Men jag får ju ändå ut något av vänskapen. Sen att dom har andra som dom står närmare än vad dom står mig, det behöver ju inte jag bekymra mig om.

Men vill du ha en vän som BARA vänder sig till dig och inte har nån annan nära då tror jag det kan bli svårt. Då är det mer en partner du ska ha. Då blir du nr 1.

En tanke bara :)

Tillägg: Det är förmodligen en definitions fråga men för mig är det självklart att man behöver varandra. Jag och min sambo behöver varandra, det är självklart för annars skulle vi inte finnas i varandras liv. Men bara för att vi behöver varandra så betyder inte det att vi inte skulle överleva utan varandra. Alla relationer grundas på ett behov från bådas sida enligt mig men behovet kan ibland bara vara att komma ut en fredag och slippa sitta hemma och ibland något helt annat. Men finns inget behov så finns ingen relation.

Självklart är det något slags behov som gör att man umgås eller lever tillsammans med vissa personer. Sedan att det behovet inte ligger på samma livsnödvändiga nivå som att äta, sova, dricka o.s.v., är en annan sak. Det är ett behov lika fullt. Att säga att man inte behöver just de människorna man valt att ha runt omkring sig låter därför lite märkligt för mig. Jag tror att folk hakar upp sig för mycket på själva ordet behov. Behov behöver inte vara livsnödvändiga. 

Jag kan känna igen lite av det TS skriver om. Fast det är mera av en sorg och besvikelse över att en person man själv längtar efter att umgås och prata med uppenbarligen inte känner på samma sätt, kanske knappt vill umgås eller höras alls. Har tyvärr varit med om det, och det är inte så kul. Det är inget att göra åt. Man kan ju inte tvinga andra människor att umgås med en. Men det känns surt när man försökt bjuda till och skapa en god relation under en tid, bara för att sedan inte få något tillbaka.

Wide Awake Dreamer: Precis som du säger så handlar ju det inte om några livsnödvändiga behov, dvs en person kan ju såklart vara utbytbar, men innebörden borde vara klar för de flesta i sammanhanget vänskap.

Självklart är det så att det handlar om att känna sig behövd av den andra personen och det är i sig att ge något i vänskapen, dvs att personen visar att vänskapen är värdefull på så sätt att den sträcker sig utöver att ses på ett fik och bara prata mer allmänt. Att själv öppna sig och känna att man behöver en viss vän att prata med men sen vänder sig den personen inte till en själv, då handlar det om att vara på helt olika nivåer i en vänskap.

Att känna sig behövd handlar om att ha ett förtroende från en annan person, att hon kan dela saker med mig och vill göra så för att jag är någon att anförtro sig till. Det ser jag som ytterst mänskligt, inte som något märkligt på något sätt.

Sen kan man ju diskutera andra vänskaper på andra nivåer, dvs där båda trivs med en mindre djup relation men då finns ju heller inte problemet i att inte känna sig behövd. Då känner man sig behövd eller kanske rättare sagt nöjd med den relation som finns och tänker då inte i termer som att känna sig behövd eller inte.

Som någon undrade så behöver det inte vara så att den vän man umgås med vänder sig till bara mig men det ska vara naturligt att hon gör det, inte att jag själv är en av de personer som får veta saker i stora drag medan det finns flera andra vänner som hon delar saker på djupet med. Under förutsättning självklart att jag då ser denna vän som någon jag gärna delar saker med och redan har delat med mig av djupare saker till, det är ju grunden till hela problemet.

Jag skulle säga tvärt om: Först när jag inte behöver en person, och den inte behöver mig, kan vi bygga en verklig god och fruktbar relation med varandra. Antingen det gäller kärlek eller vänskap. Först då är jag eller den andra fria att verkligen välja vår relation, i ömsesidighet och respekt.

En person som fritt, utifrån sitt eget val och sin egen styrka ger mig ett förtroende, för att personen vill det och inte för att personen behöver det - och framför allt för att personen anser att jag kan hantera det och vore en lämplig person att bolla med och inte för att hen tror att jag behöver det - är en mer verklig vän än en som behöver och framför allt behöver bli behövd.

#29: "Men finns inget behov så finns ingen relation." Där håller jag inte med. Finns ingen vilja till utbyte finns ingen relation.

Jag vill snarare känna mig uppakattad och älskad än behövd. Både i vänskap och i kärlekslivet.

#32 tumme upp

#32 Väldigt bra skrivit. 

Jag är en väldigt osocial person i grund och botten. Jag hade levet ett utmärkt liv i mina ögon utan en enda vän. Ändå så väljer jag att ha vänner. Personer som jag anser att jag vill ha i mitt liv och som gör livet lite roligare. Men det är inget behov jag har.

Jag har läst flera av dina inlägg om hur svårt du verkar ha att få till det med vänskap och relationer.  Som jag ser det måste du nog börja hos dej själv först med att bygga upp en bra relation med dej själv. I grund och botten handlar ofta känslan av ensamhet att känna sej ensam i sej själv, om man trivs med sej själv och tycker om sitt eget sällskap tillsammans med sej själv som person blir den inre ensamheten med känsla av tomhet uppfylld av att man har sej själv där,man får en inre känsla av värme och glädje.  ☀️
 Så istället för att känna sej behövd av andra vill jag vända på det och säga att det i första hand är viktigt att känna sej behövd av sej själv och känna att man behöver sej själv. Jag förstår att det kan låta konstigt och bakvänt om man inte är van att tänka så,men det kan ändå vara värt att fundera över?  Vad har man att ge en vän om man inte har något att ge sej själv?
 Om man inte själv känner att man trivs i sitt eget sällskap,är förmodligen chansen ganska liten att andra gör det ? 👻

Man måste alltid bygga en stabil grund för att ett hus ska stå stadigt och hålla, finns det ingen grund att bygga på rasar allt ihop. Ungefär liknande brukar det bli med vänskap och relationer också,därför kan det vara klokt att tänka på att börja inifrån och ut istället för utifrån och in. 🤔

#36: Mycket sant!

#32 Det är den betydelsen jag lägger i att känna sig behövd. Inte att personen absoult måste vända sig till precis mig, utan att personen gör det för att hen vill och tycker att jag är rätt person för det. Man skulle också kunna kalla det att känna sig önskad och uppskattad. Att man fyller en funktion i någons liv.

#38 Det är en jättestor skillnad mellan behövd och uppskattad och det har flera försökt poängtera. Uppskattad ja, behövd nej. Man behöver känna sig uppskattad i en relation om den ska fungera, men ska man känna sig behövd då är det ngt (i mina och andras ögon) som är konstigt. Jag skulle inte heller uppskatta att känna mig behövd. 

Att få förtroenden är ngt man förtjänar, inte ngt som måste ges tillbaka bara för att man fått ett.

#38 jag förstår att man gärna vill ha en djup och nära relation med någon, men det är ett ganska stort och ofta nästan omöjligt, när man talar om vuxna, speciellt de som skaffat sig en familj och har ett socialt liv i övrigt. Ni som vill ha denna typ av relation måste nog söka sig till ensamma personer som lixom er, enbart har dem i sitt liv. 

Jag vänder mig till den jag har lust till. Skulle vänner börja ställa krav, och känna sig exkluderade för att jag inte alltid vänder mig till dem, gud så utmattande. Det går inte om man har mer än en eller två vänner, att man ska behöva vända sig till allihop (om vi skulle utgå från att "äkta/riktig/betydelsefull" vänskap skulle gå till på det viset). Det blir en intensiv vänskap som påminner om vänskapsrelationerna jag hade som tonåring. Men då hade man ett bekymmer, eller ok två…skolan och sina "dumma föräldrar som inte fattar något!" ;)

Nu jobbar man, har en partner, har kollegor som man pratar med och ibland umgås med, har vänner man ska "pressa" in någonstans, och ha det trevligt med utan att känna press eller tvång. Och självklart ställer jag upp för en vän i nöd- om hen behöver prata ut eller behöver hjälp med flyttlasset osv. Men det är inget krav jag har på personen: Jävlar om du flyttar, då är det MIG du ska be om hjälp!". Finns jag tillgänglig så är jag tillgänglig, men ibland är jag inte det, vår vänskap blir inte mindre eller sämre för det. En del vänner träffar jag på fika kanske varannan månad, men vi sitter då i flera timmar och har både kul och pratar allvarligare saker med varandra, och håller ju kontakt över nätet! :)

Nätet är så skönt, man slipper flänga runt som en studdsboll och kan ändå bibehålla lite "koll" med sina vänner utan att träffas. Jag har slutat ha vänner som inte fattar konceptet: "Jag har inte tid för fika/aktivitet, men det beror intepå dig eller vår vänskap". Jag tror det är så för många vuxna som lever med familj, jobb, och ett socialt liv där de vill umgås med fler än en eller två personer.

Att bli en vän som dessutom är "som en i familjen" kräver nog en rätt speciell relation. Fast när jag tänker efter är alla mina vänner alltid välkomna men nja, inte kan de hänga i mitt kök hela dagarna, men hellre det än att jag behöver gå ut å fika och hitta på saker hela tiden ^_^

Wide Awake Dreamer: Precis som du säger så vill man känna att man har en funktion i någons liv, att man är uppskattad men självfallet utifrån den andra personens fria vilja.

Känslan av att känna sej behövd kommer nog i ett annat läge också, när man har familj. När dottern behöver hjälp med barnen tex,så blir ju jag automatiskt behövd på ett sätt som känns både naturligt och roligt för mej.🙂 
 Visst kan vänner ställa upp på det sättet,men risken skulle nog vara större att det känns mer som utnyttjande än att känna sej behövd tror jag? Fast jag tror samtidigt att mycket beror på hur hela situationen ser ut.
Att utgå från att sträva efter att känna sej behövd av vänner istället för att ha trevligt tillsammans med vänner ,det låter  bakvänt för mej.

Jag misstänker att TS kanske bara använt fel ord. Att hon kanske inte menar känna sig behövd som  i ett livsnödvändigt behov. Jag gissar att det kanske är" känna sig uppskattad" som hon mer menar. Men TS får rätta mig om jag har fel.

#39 Du missförstår mig! Jag tror att du hänger upp dig på själva ordet "behövd". I det här sammanhanget ger jag det samma betydelse som att känna sig uppskattad. Inget annat. Det behöver inte alls vara någon skillnad på att känna sig behövd och att känna sig uppskattad. Jag ser många som använder de uttrycken synonymt. Tycker inte det låter konstigt. 

Ofta pratar man i samband med arbete/sysselsättning om vikten av att känna sig behövd. Det man menar i det sammanhanget är att man har en sysselsättning som känns meningsfull och att det man gör uppskattas av någon, en arbets-/uppdragsgivare. Inte så att de inte klarar sig utan just mig, utan för att jag gör ett bra jobb och de trivs med mig. Då känner man sig behövd/uppskattad. Det är bara två olika sätt att uttrycka samma sak.

#40 Jag kan säga att jag är ganska övertygad om att jag personligen inte söker någon djupare relation än vad de flesta människor gör som söker vänner. Jag har aldrig ställt några sådana krav som du tar upp på de vänner jag haft, eller några direkta krav överhuvudtaget för den delen. De får komma till mig precis som de vill, de får öppna sig precis så mycket eller så lite de vill, inom rimliga gränser. Jag blir inte heller sur om de inte gör det. Däremot uppskattar jag såklart om de känner förtroende nog för mig att göra det. Och jag är verkligen ingen som överöser mina vänner med problem. Snarare brukar jag vara försiktig med det. Jag har haft en avslappnad attityd till de vänner jag haft genom åren. Jag är också ganska osocial av mig och behöver inte hänga med folk särskilt ofta för att känna mig nöjd. Som kille har jag inte heller direkt vanan eller behovet av att prata om personliga problem särskilt ofta. Speciellt inte med mina manliga vänner. Och jag är som sagt överlag försiktig på den fronten.

Jag har haft en vän som det blev lite snett med. Just då var jag inne i en period av stora omställningar i livet, med depression och annat skit. Jag råkade då möta en tjej som också hade det lite tufft just då. Vi "fann" varandra lite sådär och pratade en del. Mötet med henne blev för mig en väg tillbaka till livet. Vi skulle hålla kontakten, men i praktiken blev det jag som hörde av mig lite sådär emellanåt. Men jag krävde aldrig något av henne. Jag respekterade hennes personliga gränser. Och jag var aldrig sur på henne. Däremot var det ju tråkigt att hon inte var mer intresserad. Och när hon senare meddelade att hon inte ville umgås överhuvudtaget så blev jag ju såklart besviken. Det hade vem som helst blivit. Då känner man sig inte bara icke behövd/uppskattad, då känner man sig icke önskvärd. 

Det verkar råda en viss språkförbistring i den här tråden. Jag kan inte se det stora drama i uttrycket "att känna sig behövd" som många här tycks se. För mig är det som sagt synonymt med att känna sig uppskattad. Har googlat runt lite på uttrycket och ser att det ofta används just som ett annat sätt att säga att man vill känna sig uppskattad. Så jag är knappast ensam om att tolka uttrycket så. Därför blir jag lite förvånad över reaktionerna här?

#44 är väl medveten om det :) Det fina med ord är dock att de redan har betydelser. Hade ordet behov strykts ur hela tråden och bytts ut mot uppskattad så hade allt haft en mer rimlig innebörd. Men så är inte fallet. Behov och uppskattning är inte synonymer. 

Visst förstår jag att de flesta i tråden menar uppskattning snarare än behov, men jag har också läst många trådar av TS och är därför övertygad om att ordvalet var korrekt i hennes fall. Därav min "besatthet" av ordet behov. Jag tycker att TS bild av vänskap är orimlig och extremt krävande och det gör att hon förblir ensam. Jag har visserligen gett upp hoppet om att bilden ska mjukna, men ändå försöker jag, av den enkla anledningen att jag är övertygad om att hon kommer fortsätta vara väldigt ensam om bilden inte förändras, vilket är sorgligt. Därav ordbankandet.

#44: Även om du vill ge en annan betydelse än den gängse åt ordet behövd, så kvarstår min invändning utifrån annat som skrivits i denna tråd. Jag vill inte ha vänner som väger min vänskap utifrån hur många och hur privata förtroenden och "personliga saker" jag har anförtrott dem, och definitivt inte som jämför mängden och djupet av förtroendena från ömse håll och betygsätter vänskapen utifrån det.

"Ofta pratar man i samband med arbete/sysselsättning om vikten av att känna sig behövd. Det man menar i det sammanhanget är att man har en sysselsättning som känns meningsfull och att det man gör uppskattas av någon, en arbets-/uppdragsgivare. Inte så att de inte klarar sig utan just mig, utan för att jag gör ett bra jobb och de trivs med mig. Då känner man sig behövd/uppskattad. Det är bara två olika sätt att uttrycka samma sak." Där håller jag inte med alls. Det är inte så jag skulle definiera att vara "behövd" ï samband med arbete - det är något helt annat. Så den beskrivningen är knappast universell.

#44 inser nu att mitt svar var främst till trådstartaren. Men du råkade vara en av de som verkade förstå hur ts känner, så det blev ett svar till ditt inlägg. Jag mins din historia med vännen som slutade höra av sig till dig :(