Det är inget för mig. Antingen satsar jag och partnern 100% på varann, eller också struntar vi i alltihop.

Jag skulle aldrig klara ett öppet förhållande. Men jag dömer inte dem som klarar av att ha det.

Varför ska man ha ett förhållande med någon om man behöver söka sig till andra? Nu är det något jag inte begriper här - igen…

Om man vill ha förbindelser med andra, oavsett typ av förbindelse, är det väl bättre att se till att man är lös och ledig fullt ut, så är det ju fritt fram utan några hinder?

Vad diskuterar man vid frukostbordet? "Hur har din natt varit med XX älskling, var det skönt?" "Njaa, vet inte, tycker att YY förra onsdagen var bättre faktiskt…"

Nä, kalla mig gärna bakåtsträvande och gammalmodig, men så vet man åtminstone vart man har varandra (förhoppningsvis!).

Jag är lite "hej och hå" när det kommer till sånna här saker. Jag har varit nyfiken när det kommer till öppna förhållanden och partnerbyten. Men nu när jag har träffat en kille som verkligen har fått mig på fall så känns den tanken helt plöstligt väldigt avlägsen.

HBT?

:) Intressant tråd i övrigt!

HBT betydet hetero, bi och transsexuell har jag för mig.

#5 Nästan rätt, det betyder Homo-Bi-Transsexuella.

För min egen del så ser jag det positiv om folk lever så och kan få det att funka, men jag kan tänka mig att det uppstår problem när man kanske i början på ett förhållande lever i öppet förhållande och sedan så vill en gå över till fast förhållande. Mycket svartsjuka kan jag tänka mig. Bland mina vänner så kan jag säga att det har inte varit speciellt långvariga förhållanden enl den modellen. Om det är pga svartsjuka eller annat vet jag inte. Jag personligen ser det ungefär som #4, visst låter det intressant och lockande men jag tror när man väl står där med en kille så vill man inte dela med sig.

#3  bra inlägg! haha… håller med dej fullt ut….

#6. Jag var snurrig, klart det skall vara homo ;)

Jag har känt folk som har öppna förhållanden, flera stycken. Tyvärr har jag bara sett att det är en dominant partner och en undergiven (observera, inte SM termer utan mer generella termer) partner och den som är dominant vill ha flera partners men den undergivna är olycklig och ensam. Detta är inte bara hetero-förhållanden jag sett detta i utan också hos homosexuella. Så jag har väl inga bra bevis på att det funkar bra även om det säkert kan göra det. :)

Jag funderade en gång på om jag ville ha ett öppet förhållande med min pojkvän men kom sedan fram till att jag inte alls var kär i honom så då gjorde jag slut och sen ville jag inte ha någon alls. För min del var det mest en form av att mitt undermedvetna ville ha en ny partner men sen när jag insåg vad det var så försvann känslan för den andra killen.

Det är som med allt, det finns säkert undantag som fungerar jättebra. :) Jag har bara sett dåliga exempel…

#9 Ja, så har jag också sett det som. En har flera st medans den andra sitter hemma vill bara ha en. Oftast är det bara en som pushar på för det, även om man säger att det är ömsesidigt.

Jag för min del tycker att om man ska ha ett öppet förhållande kan man lika gärna vara ensam! Jag är inte intresserad av att dela med mig av min partner, då har jag hellre en kompis!

Jag vet också fler som har öppna förhållanden men själv skulle jag inte gilla det. Jag vill ha min partner för mig själv.

Jag vill inte dela honom med någon annan och om jag nu delar honom med någon annan så ska det vara ett ömsesidigt beslut om man t.ex exprimenterar med sex. (trekant, gruppsex, partnerbyte)

Jag dömer inte ut de som har öppna förhållanden och kan på sätt och vis förstå att en del måste ha det så. De kanske har träffat någon och att de älskar varandra och trivs ihop men att de har olika sexuella preferenser. Man kan ha sexuella realtioner utan att det har med kärlek och intimitet att göra.

Sen kan jag tänka att varför ska man ha en relation överhudtaget om man nu vill ha sex med andra? Då kan man väl vara singel och vara fri att ha sex med vem man vill.

En kompis till mig bor i ett stort fint hus som hon älskar över alt annat. När hennes man berättade att han är bi så accepterade hon att han är med andra. Hon vill inte skiljas. De har ett öpppet förhållande. Bägge är nöjda. de slipper bryta upp familj och hus och kan leva som de vill.

Så alla är vi olika.

Skulle ALDRIG i livet falla mig in att leva så. Alla är olika, helt klart men jag skulle inte kunna leva så. Inte ens om jag levde ensam.

Jag skulle inte klara av ett fritt förhållande. Min karl vill jag ha för mig själv. Han tycker som jag.

Men de som nu väljer att ha ett öppet förhållande kanske har sina anledningar till det, anledningar man själv kanske inte kan förstå eller är insatt i. Jag misstänker dock att det skulle kunna paja förhållandet i det långa loppet; men vad vet jag. Det är bara en tanke. Jag ser en relation på mitt sätt och de som nu har fria förhållanden ser det på sitt sätt. Skulle jag nu vilja ha sex med mer än bara min karl så kan jag ju lika gärna vara singel; så resonerar jag.

Har jag ett förhållande så vill jag inte dela min kille med andra.. måhända egoistiskt tänkande men så känner jag.
För mig hör sex o kärlek ihop, kan inte ha sex bara för sexets skull, det ger mig inget.

Jag har varit med om både och… Men jag tror aldrig att ett öppet förhållande fungerar i längden, men kanske i perioder i förhållandet då det behöver krydda med partnerbyte, trekant och dyl, men inte för alltid…

Ny här och begår forumdebut i den här tråden.

Kanske kan vi vara på väg mot en ny tid, ett "paradigmskifte" gällande relationer. Kanske kan det komma att bli vanligare med öppet polyamorösa människor och öppna förhållanden. Allt annat i vår samtid styr oss mot egoism. Jaget och självförverkligandet är målet nu när välfärden ser till att alla andra behov är uppfyllda.

Själv kan jag helt klart se mig själv som polyamorös, men jag har inte fått chansen att leva ut detta. Inte vågat fullt ut. Det finns olika sortes kärlek, attraktion och olika människor passar olika receptorer hos var och en.

"Man kan inte få allt". "Det finns ingen som är perfekt". Men om man har två "halvperfekta" partners så blir det kanske det närmaste man kan komma? Den ene är en intelligent, ansvarstagande familjefar som kan konsten att knulla ens hjärna….den andre är en gud på att spela gitarr, leker farliga lekar i sovrummet och vägrar växa upp och skaffa ett jobb.

Låter helt galet, jag vet. Men om man ska se vad som skett under den sensate tiden så har vi gått från att leva med en partner tills döden skiljer oss åt (ett något oegoistiskt sätt att leva där man ställer andra saker än ens eget jag i första rummet - heder och tradition, barnen, religionen osv.) till att leva med två-tre-fyra partners, en åt gången…..hela tiden i jakt på någonting bättre, det perfekta. Nästa steg är kanske att ha dessa partners samtidigt? As good as it gets?!

Men just här och nu, i detta samhälle, så tror jag inte att det funkar. Inte ännu.

Det beroro på.

Om det inte är ett seriöst förhållande och båda kanske inte är jättekära så är det väl okej att ha andra på sidan av.
Men är man jättekära i varandra så tror jag inte man vill ha ett öppet förhållande.

Själv skulle jag dock inte vilja ha ett sådant förhållande. inte alls

Om jag var singel så skulle jag gärna ha någon eller några KK. Eftersom man då inte behöver ragga nytt för att få sex. Jag tänker på alla sjukdomar som man faktiskt kan få eller annat otrevligt man kan råka ut för förutom det trevliga.Har jag väl bestämt mig för en man så är det han och ingen annan. Jag vill heller inte att han ska ha andra om vi sedan äger halva kungariket så bodde jag hellre i en koja än att stanna vid en som hade andra på sidan om. Att det blir vanligare med öppna förhållanden tror jag egentligen inte på. Tänk 70-tal. Snacka om öppet. Det var trendigt några år sedan blev det inne med kärnfamilj igen. Jag hörde en gång en föreläsare säga (minns inte namnet) Tänk på att varje litet förhållande, även de allra kortaste lämnar spår i själen. För många spår ger med tiden ärr.