Nej det är inte självklart, och det finns så klart också killar som inte heller vill ha barn.

jag vill inte ha det. usch.. är rädd för båda samlevnaden, graviditeten, och förlossningen… och tänk alla sjukdomar man kan få av samlagen? och alla sjukdomar man måste gå igenom med barnen? nej, jag vill ta hand om mig själv, ingen annan… räcker med ett liv.. och tänk när man sedan blir lämnad med massa barn, brustet hjärta när mannen lämnar en… nej, min dröm om hundkennel är bättre ;) hundarna lämnar ingen och de bestämmer inte över mig.

Varken jag eller sambon vill ha barn, Vi satsar på hund nästa år istället.;-) Dem flesta skaffar barn säkert mkt för att "man ska" enligt samhället.

Ja det är nog mycket att man ska. Det tråkiga är ju att killar har gett upp mig otroligt snabbt direkt när ämnet kommit på tal. Är jag inte tillräckligt fantastisk ändå, haha? Skämt och sido.

Det finns jättemånga både män och Kvinnor som inte vill ha barn. Sluta se det som ett problem, för det är det inte ;) Sen så tycker jag inte att man säger "Jag vill/vill inte ha barn i framtiden" det första man gör…

Min förra sambo ville inte ha barn och det kunde jag acceptera men det tog slut av andra anledningar. Jag och min nuvarande sambo vill båda ha barn men inte på en massa år än vi har drömmar vi vill upfylla och liv att leva innan vi känner att vi vill sätta ett barn till världen eller adoptera. Så ge inte upp det finns många män i världen som inte heller är sugen på dreglande små bajsmaskiner ;)

Jag har ingen som helst barnönskan och kan inte förstå hur vissa Kvinnor blir som tokiga och önskar inget högre än att få bli mammor. Själv känner jag bara äckel vid tanken på barn. Min sambo delar min uppfattning om barn till 100%, vilket är väldigt skönt tycker jag. 
Då har in syster det sämre, hon avskyr barn lika mycket som jag men hennes man däremot älskar barn.

Min man ville gärna ha barn men inte jag. Jag erbjöd honom att vi kunde adoptera men det ville han inte. Jag har inget emot barn i allmänhet men ville inte själv skaffa några och har inte gjort det heller.  Nu är jag snart 60 år och min man 64 och vi har varit gifta i 35 år. Så visst kan man få någon att acceptera att man inte vill skaffa barn. Min svärmor däremot hade väldigt svårt   för att acceptera detta.

Inget fel alls i att inte vilja ha barn, se det inte som något negativt. Finns killar som inte heller vill ha några barn, så det gäller bara att hitta killen med rätt kriterier. :)

#4 Måste nästan vara bättre att det blir så, än att de instämmer och lämnar dig mycket senare när de ändå känner att de kanske vill ha barn. Du är ju bra som du är ändå, bara att ni inte passade ihop på alla plan.

Kul att höra era tankar allihopa! #5 nej det är ju inte det första man hasplar ur sig, men ett flertal gånger har det nämnts något om barn och man har börjat på den diskussionen. Jag vill ju inte ljuga, på något sätt är det bättre att säga direkt. Som #9 skriver så är det ju "bättre" att någon lämnar i ett tidigare stadium… Det jag saknar och har saknat när det blivit såhär är förståelsen. De har bara sett åt ett håll och inte hållet som jag ser ut. Dessutom är det ju jag som ska klämma ut ungen, otroligt lätt att vilja ha barn när man slipper konka på dem och föda dem själv…haha ;)

Gör som jag, erbjud adoption.

#11 det har jag sagt i mitt senaste seriösa förhållande men det var inget alternativ för honom. Inte för mig heller iofs, eftersom jag inte vill ha barn alls :p

Han vill ha egentillverkade med andra ord.

#13 Ja, men nu får han tillverka dem med någon annan. Alla nöjda, haha!

Vad jag menar är att man kan se om det är för att få egna  barn för andras ungar vill man inte ha. Är längtan efter barn tillräckligt stor så är man beredd att adoptera.

#15 förstår inte den där logiken. Jag vill absolut inte adoptera, men jag vill ha barn. Folk kan väl få vara olika där också? Är väl inte så märkligt om man både vill ha barn men även ha "egentillverkat"? :) Sen kan man även adoptera, det skulle jag kunna tänka mig att göra, eller vara tödfamilj, men inte som ersättning för egna, biologiska barn.

Jag ville inte ha barn, tills runt 25-27års åldern….helt säker på att jag vill ha barn blev jag 2009 när jag var 28. Har en rent fysisk längtan. Innan det var jag jätterädd inför allt kring att föda fram ett barn, nu känner jag mest "fy fan vad spännande, det vill jag uppleva" trots alla artiklar om sönderammade bröstvårtor, väninnors berättelse rom foglossningar och dokumentärer om vaginsprickor :P

När jag var 24 dejtade jag en kille som jag mötte på nätet. Vi var perfekta öfr varandra, samma värderingar osv- men han var några år äldre och hade dille på att han SKA bli förälder innan en viss ålder. Han ville att jag skulle garantera att vi skulle skaffa barn innan en viss tid och det kände jag inte att jag kunde- för jag visste inte då, om jag ville ha barn någonsin. Då tog det slut. Men det var okej, vi var i ett å tidigt stadie i vår relation. Så lika bra att vara ärlig om det än att man påbörjar något seriöst och den ena partern känner sig lurad.

Gällande fmailjen får man faktiskt sluta vara känslig och säga som det är "jag ska inga barn ha" så slutar de tjata. Tror många gillar att retas också, så man får skaffa sig lite skinn på näsan och inte bli så förnärmad att folk ställer en sådan, rätt så harmlös fråga.

Jag gick upp en hel del i vikt och skämtade med min släkt "jag är gravid…hahahah nej skojja bara, jag är bara fet" ett år ;) De blev ganska tysta efter det.

Jag vill inte ha barn. Tycker barn är skrämmande och tanken på att gå och vara gravid och så en förlossning på det får mig att kräkas.

Sedan alla sjukdomar som kommer med barn, allt från spya när dom är små till allt skit som dras hem från dagis, nej fy fan vad äckligt!

Det är kvinnan som får sätta sin kropp och karriär på spel vid en graviditet medan mannen bara är med på det roliga i att göra barn…

Vill inte ha barn men inte pga att man får foglossning osv för det har jag endå.  Gillar bara inte att ha ett sånt hjälplöst knyte att ta hand om jämnt . Kan tycka om syskonens ungar och håller dem gärna men börjar de gråta blir jag nästan arg och tänker bara ucsh för barn. Tycker det är tröttsamt att höra att man "måste" skaffa barn. Som "tur" är så är jag sjuk och kroppen skulle troligen inte klara av att skaffa barn så de flesta har slutat tjata.

En sak till, jag prioriterar mina timmar på soffan, att skippa middagen och trycka i sig en chipspåse istället, kunna gå och göra som jag vill, när jag vill, var jag vill.

Med ett barn i bilden: Glöm allt det där!

Wow vad negativa folk här är mot män och att skaffa barn.

Förstår dom som inte vill ha barn men känns lite som om vissa skyller allt på männen och att deras liv är en dans på rosor. Nej usch.

#20 nej precis, välkommen till 20oo-talet där män faktiskt får betalt för att vara hemma med barnet men kvinnorna/paren oftast VÄLJER att gå hemma mer, för det är tyvärr fortf så att männen oftast tjänar mer än kvinnan i relationer (oftast, inte alltid- vet många karriärskvinnor om gått ut på banan igen efter nån vecka efter födseln men då istället fått massiv kritik för det!!).

Att ta hand om barnet, med psyor, bajsblöjjor och ekonomisk och tidsmässig depravering går ju för båda könen. Kvinnan bär på barnet i 9 månader /men de första månaderna märker många knappt någonting) och födseln må göra ont och kan orsaka problem, men det är…gott folk, någonting "naturligt" som de flesta vkvinnor är byggda för att klara av. Just saying. Män skulle många gånger gärna byta med oss…tro det eller ej.

Jag vill inte ha barn. Dels så tycker jag mest dom är jobbiga och snoriga och dels så är risken väldigt stor att jag får livshotande havandeskapsförgiftning. Inte jättelockande ;)

Blir ledsen av att så många skriver att dom inte vill ha barn för att man kan inte göra nånting då. Man kan göra precis samma saker som förrut! Jag respekterar absolut om man inte vill ha barn, men att skylla på det verkar lite väl enkelt.

#22 nej precis, du hör ju till den där lilla gruppen som inte bör skaffa barn :) Finns ju alltid en risk med att bära fram ett barn såklart, men de flesta klarar det ju utmärkt.

#23 hör också ofta det, men ofta ser jag att samma personer har t.ex djur. Djur är fan ännu svårare att "göra saker med" än ett barn. Nu kan man iofs skaffa en hmstervakt (bara ett exempel då jag själv har hamstrar) när man drar till egypten- men det finns ju barnvakter också(mor/farföräldrar brukar ju nästan slåss om vem som får ta hand om barnbarnen i min släkt iaf :P  De slåss däremot inte lika hårt över vem som ska sköta mina hamstrar….

Katter, hästar eller hundar. Dyrt är det också om ingen vän ställer upp, och man måste hyra in sig på något djurhotell. Ta med sig dem är inte ens ett vettigt alternativ. Barn däremot, små människor, kan man ta med sig så gott som överallt. Men visst, ska man på äventyrsresa i Alperna så bör kanske de små stanna hemma, eller om man abra tänkt hänga på nattklubbar. Men åker man ett gäng med barn så finns alltid möjligheten för dans/klubbande/sena middagar där (någon måste dock offra sig for the greater good ).

Det är klart att man kan göra saker även när man har barn. Men man kan inte göra precis hur man vill och bara ägna sig åt sina intressen all ledig tid när man har barn. Inte heller när man har djur såklart. Men har man skaffat sig djur eller barn får man ju förmoda att det är det som är ens intressen. För mig är djur ett intresse. Dock inte barn

Dessutom tar man ju ofta med sig barn när man reser utomlands osv. Jag tar inte med mig hästen på flyget, tror det är rätt så svindyrt! Även om hon säkert tyckt att det varit skitkul, även jag.;)

Umgås några timmar med väluppfostrade barn visst, men ha egna-nej tack.

Grejen med barn är väl att man måste vara fysiskt och psykiskt tillgänglig precis hela tiden, och det kräver otroligt mycket av en. Många älskar säkert att bli helt uppslukad av en annan individ, men för andra kan det vara väldigt uttömmande och jobbigt. Vissa väljer ju exempelvis att inte skaffa mer än ett barn eftersom de, även om de älskar barnet de har, bara inte kan tänka sig att gå igenom småbarnsåren en gång till. 

Egentligen tror jag inte att människan är så bra anpassad för att leva i små isolerade familjer, utan för att leva i större flockar där man hjälps åt med med barnen. Plus att vi nog daltar en del med våra barn och de blir självständiga långt senare, vilket också är påfrestande.

#27 En del?! Dem flesta daltar för mkt och ungarnas får göra precis som dem vill " för dem är ju baarn". När jag var liten fanns det regler och dem följde man annars blev det konsekvenser.

28 många har faktiskt regler idag också. Men som med allt annat märker man de som stör en mer och tror att de är överrepresenterade. Jag är övertygad om att majoriteten har regler.

#29 Tyvärr inte här, det är få barn som är uppfostrade, dem flesta föräldrar är klistrade vid mobilen. Dessvärre!

#17 Håller med! Min sambo har sagt att han gärna hade varit gravid istället för mig om det hade gått, men det tror jag verkligen inte på…

helan ens kropp blir ju förstörd också, usch.

Plus att det är ett sånt ansvar att ha barn…har hellre hund. Gillar inte barn, har aldrig tyckt de är söta och puttenuttiga som alla andra i min familj verkar tycka. De slemmar ju bara och skiter (förlåt ), och är otrooligt tidskrävande

Vet inte vad man menar när man säger t.ex "daltar för mycket" och att man inte ger konsekvenser för brutna regler osv :)

Jag tänker på folk som föreslår barnaga, "Hä va bättre förr, hä blev folk av mig också!". Ja det blev folk av mig med, utan att behöva få spästraff eller smällar på händerna, bli luvad. Regler är bra, problemet är folk som inte kan uppfostra sina barn för de har för fullt upp med sig själva, eller med sina jobb. Det är ganska tungt på en fronten för många svenskar idag.

#31 - På vilket sätt blir kroppen förstörd? Jag är mer nöjd med min kropp nu, 5, 5 månad efter förlossning än vad jag var innan jag blev gravid.

DN Insidan skriver om samma ämne just nu!

33 tex som en väninna fick hemorrojder plus bristningar på HEÖA kroppen och de försvinner aldrig. Dessutom försvannbrösten och kvar blev två skinnpåsar. En annan sprack hela vägen från slida till anal, blev sydd, sedan när hon skulle ha sex långt efter var hon sydd för mycket så penetrering var omöjlig. Bara tillbaka och klippa upp igen.

#35 - Att man spricker så mycket är extremt ovanligt, kroppen är gjord för att klara av en graviditet och förlossning, annars skulle vi inte vara däggdjur ;)

Visst förändras kroppen på många vis, och mycket av det är ärftligt. Det gäller att ta hand om sig.

Visst är det ovanligt, men jag förklarade hur kroppen kan förstöras ;)

#36 vi må vara däggdjur, det enda däggdjuret som har extremt svårt för aty föda, och med flest dödsfall ( nu har msn ju teknik för att hjälpa, men hade det skett mer naturligt hadr dödstalen varit otrooligt höga.)

Dalt kan ju bestå av massa olika saker tänker jag. Jag kan se till min egen familj, som som definitivt har regler, men där mina småbröder på 10-11 år ändå inte kan duka bordet utan att fråga om allting - hur många glas som behövs, vart besticken finns (lådan eller diskmaskinen), om det är rent i diskmaskinen osv. 

Sådana grejer är lite mer subtilt dalt tänker jag, för på "ytan" verkar de väluppfostrade och hjälper till, men egentligen tar de väldigt lite ansvar och mamma tar hela tiden på sig att hålla koll på deras sysslor samtidigt som hon gör sitt eget. Och det blir såklart uttröttande.

För övrigt upplever jag att vuxna män ofta är precis sådär, delar kanske på praktiska sysslor men förlitar sig ändå på att kvinnan ska ha koll, frågar vart köksredskap finns, "jag tänkte handla, vad behöver vi?", "vad mer behöver städas", osv. Nåja, lite OT :)

Som barn och även vuxen blev jag daltad med då jag var yngst, 10 år yngre än mitt yngsta syskon. Jag behövde inte göra någonting hemma utöver att gå och handla ibland. Ingen städning eller tvätt eller matlatning. Det har gått ganska hyftast för mig i alla fall😃

#38 - Jag har väldigt svårt att tro att vi har svårare förlossningar än andra djur, har du fakta på det? Hade dödstalet varit otroooligt högt hade väl knappast människan klarat av att föröka sig från början? Och svara gärna på min fråga riktad till dig i #33

Jag vill inte ha barn men min pojkvän vill, jag tänker som så att jag säkert kommer ändra mig senare i livet eftersom jag bara är 19.. 

Så det är ju fortfarande ändå för tidigt för mig att få barn, men han är 21 och börjar väl bli redo nu snart. Han får dock vänta på mig för det är ju jag som ska bära barnet och alla dessa påfrestande saker under graviditeten, han behöver bara göra det roliga i sängen så jag tror inte han förstår hur jobbigt det kommer vara för mig… tills barnet kommer i framtiden, då får han bannemig hjälpa till minst lika mycket.

Mest funderar jag över alla dessa trådar som poppar upp med jämna mellanrum- behovet av att få stöd inför ens val att välja bort barn verkar vara rätt stort. Det är tråkigt att det ska behöva vara så, att man känner sig så osäker inför sitt val (man är säker på valet att inte ha barn, men osäker kring att folk tändigt måste ifrågasätta det).

Det är alltså runt 5% som väljer bort barn medvetet, är det då såmrkligt att överiga värden utgår från att man inte är just dessa 5%? Lite som att man sällan utgår från att någon är homosexuell (iallafall inte jag, men tror antalet homosexuella är större än 5%) tills personen själv för det på tal. Kanske man får tåla att folk frågar varför man gör det valet osv? Eller att folk säger saker som 2snart får ni cokså, eller du ska se att det ändrar sig när du blir äldre (vilket det inte alltid, men faktiskt  väldigt ofta gör).

Det finns såklart folk som inte alls kan förstå att man inte vill ha barn, men man kanske bara ska ignorera dem som man gör med många andra "idioter" som man gör bäst att strunta i? :) Jag upplever "oförståelse" från båda hållen.

#43: Var hittar du siffran 5 %?

Fast…."ouppfostrade ungar"…Är det någon här som inte har barn som förstår hur mycket psykologi och tid det krävs…Barn har trotsåldrar och får ständigt uppfostras och eftersom de är just BARN så lär de sig ju nya saker hela tiden. De kan inte veta från det att de är 2 år att man inte får slänga sig på golvet och skrika i affären, att man alltid säger tack när man får något, att man säger tack för maten och frågar om lov innan man lämnar bordet, eller att man säger förlåt när man varit dum, eller att man inte får slå dagiskompis Alfred för att han tog just den leksaken man höll på med. Det är ju sådant man ständigt jobbar med med ett barn. Jag är 19 och mina föräldrar får fortfarande uppfostra på mig vad gäller vissa saker. Sen är jag uppfostrad på det viset att jag alltid tackar och hälsar med handen och pratar väl, däremot svär jag lite för mycket ibland och är ibland orättvis i min relation till min pojkvän t.ex där mamma eller pappa får ta tag i mig en gång eller två och förklara läget. 

 Änglabarn som aldrig skriker, bajsar, gråter och som alltid gör som de blir tillsagda och som sitter som små ljus i övrigt existerar inte. Är man dessutom rädd för att själv skaffa barn kanske man inte ska vara så snabb på att döma de som har tagit det valet och som faktiskt försöker och gör så gott dom kan utefter den kunskap och erfarenhet de besitter. 

T.ex när jag hade med min syster på 2 år till en pizzeria och hon fick ett utbrott när jag skulle ta på henne skor och ytterkläder. Hon kastade sig på golvet och skrek och grät i högan sky och sparkade. Hon fick vackert lov att sparka och skrika medan jag lugnt satte på henne alla sina kläder och varje gång hon ålade ur så satte jag tillbaka henne till mitt knä och fortsatte. Folk runtomkring måste verkligen ha tyckt att jag var en oansvarig mamma med en ouppfostrad skrikig unge, men INGEN ser den psykologiska kamp som jag just då tog itu med med min lillasyster och hon fick tydligt se att hon inte kom någon vart genom att bete sig illa och sedan dess har vi inga problem med att ta på henne ytterkläder. 

Så fundera lite över användandet av "dalta" och "ouppfostrade ungar"

#38 Vi har bla så pass stor hjärna så det gör att födseln blir otroligt svår. Våran hjärnstorlek har ju ständigt utvecklats och blivit större (förutom H.Neanderthalensis som hade lite större hjärnstorlek än oss.)  Egentligen föder vi för tidigt, därför är spädbarn så hjälplösa. Hade vi fött senare hade vi dock inte klarat förlossningen, därför har det skett ett selektionstryck på att föda fram barnet efter 9 månader. Vår hjärnstorlek skulle egentligen behöva 21-25 månaders graviditet för att fullbordas. 

Hjärnstorlekens utveckling gav andra fördelar, som bipedalism (vilket har gett oss en rad fördelar) , språk och kommunikation, jaktframgång osv.. Det gäller alltså inte bara att födas, utan man måste också klara sig ett bra tag för att kunnda reproducera sig. Har du tänkt på att från en kull på 6st ungar kanske bara 1-2 klarar sig till vuxen ålder? 

Jag kan försöka lägga upp någon gammal föreläsning om ämnet jag hade på universitetet, måste plugga till en tenta nu så har inte tid att leta, men du får gärna söka runt lite i ämnet själv så länge om du är intresserad. 🙂

Med att kroppen blir förstörd har jag bara hört från andra, bristningar, brösten blir hängande, man kan bli spräckt..verkar ju inte vara en myt i alla fall eftersom problemen finns.

Slår mig att jag inte förstår de som skaffar barn för att sedan se allt som en börda..? Att vara gravid och få föda barn är ett privilegium. I alla fall för mig som mer än gärna skaffar fler barn. Att få vara hemma hos mitt barn, vara med när hon utvecklas och uppleva världen tillsammans med henne är något av det bästa jag vet. Jag längtar inte hemifrån för att få göra karriär. Jag gav bort mitt ego när jag valde att sätta ett nytt liv till världen. Jag vill inget hellre än att slippa sätta min dotter på dagis och låta henne utvecklas med mig i sin egen takt. Barn daltas inte för mycket med idag, barn ses för lite! Föräldrar som är stressade och egocentriska som tror att ungen tjuter för att hen älskar att vara på dagis och inte vill åka hem och inte ser miljön barnet är i 10 timmar per dag 5 dagar i veckan. Barnen är kanske bortskämda med grejer men det är uppmärksamheten och en lugnare miljö som krävs för att få ner barnen på en normal nivå så de slipper göra sig hörda överallt jämt. Inte sagt att det alltid är så, men jag har sett det många gånger. Och varför skulle det vara så stor dödlighet om vi inte hade sjukhus att föda på? Mycket visar nämligen på att förlossningar i regel går bättre i en lugn hemmiljö där förlossningen får gå efter kroppens signaler utan att man blandar in läkare och preparat. Höggravida Kvinnor är inte sjuka, varför behandlas man då på ett sjukhus..? Ni som inte vill ha barn gör förstås rätt i att inte skaffa några, men det är banne mig inte synd om mig som VILL vara förälder och som faktiskt vill ta hand om mitt barn!

#44 i en av artiklarna i länken från DN som länkades tidigare : http://www.dn.se/stories/frivillig-barnloshet där de tog upp om att man inte kan säga en orska till varför folk väljer att avstå barn, för det finns oftast många, och är olika mellan folk (nähä? ^_^). Då uppskattade hen till att de tär rutn 5% det handlar om - som alltså frivilligt är barnlösa. Då räknas alltså inte de som kanske inte KAN få barn och accepterat det också så att säga….antar jag  :) 5-10% det är fortfarande en klar minoritet (som har rätt att finnas) och man får nog tåla att folk undrar varför man gör det valet och att man blir nyfiken på det, och att man rkar anta att man inte tillhör de där 5% tills man berättat det.

#47 Lika lite är det SYND om oss som väljer bort barn.
Minns förra diskussionen då det minsann ansågs att vi gick miste om något väldigt vackert när vi valde bort barn. Vi visste inte vad vi gick miste om.

Och man behandlas på sjukhus för att man ska kunna rycka in om det händer något. Det är ju inte helt ovanligt med komplikationer.

#46 men nu klarar fortf man av att föda fram banr på naturlig väg, en del Kvinnor har rent historiskt klarat av att föda fram stora kullar på 6-10+ ungar utan att förgås. Att kalla brisntingar och spräckt kön för "förstörd kropp" känns bara märkligt. Kroppen förändras, oavsett om vi föder barn eller inte.

En fet person får också bristingar, en del får inga bristningar alls och spricke rinte så illa.

Barnets skalle pressas dessutom ihop under själva födseln (därför den är lite missformad  (oval mer än rund) just efter födseln, för att rymmas för att komma ut. Många djur föder hjälplösa barn, t.ex katter, hundar, hamstrar, de utvecklad förvisso snabbare än våra barn, men så lever de också mycket koartare tid än en människa. Men de första dygnen är de ju helt hjälplösa, hårlösa, blinda.

Allt viär idag är ju av evolution. Men att säga att kvinnan inte är skapad för att föda naturligt….?

Jag har varit med om en ko som inte kund föda ut sin kal helt naturligt, hon skulle ha dött (med kalven) om inte vi människor hjlp till. Nu kan man kanske påstå att aveln förstör för henne, men det var bara en vanlig mjölkko, ingen monstruöst framavlat köttdjur eller så.

Idag när vi överlever fler födslar med hjälp av god läkarvård, så kommer såklart även komplikationerna öka för det sker inte samma selektiva urval- de Kvinnor som inte är byggda för att överleva/föra fram barn själva- får kejsarsnitt eller får barn på andra sätt och överlever- och för vidare detta till sina framtida döttrar. Så ja, om några hundra år kanske vi dör ut av oss själva om världen skulle kastas in i kaos och all sjukvård försvinna- och kvinnorna msåte kunna frambringa avkomma helt på egen hand. Då är det rätt kört tror jag. Men än kan de flesta föda utan problem. Att spricka och få lös hud är en del av processen. Problemet med sprickor  underlivet är oftast bristande kunskap hos vårdpersonalen- de stora problem som uppstår skulle lätt kunna undvikas om de var bättr eutbildade och hade tiden att faktiskt bry sig. Detta är otroligt viktigt, att en kvinna ska ha rätt till ett fungerande sexliv.

#47 Man föder inte på sjukhus för att man är sjuk, utan för att det är lättare att få hjälp där vid komplikationer? Finns ju en anledning till att dödligheten vid förlossning minskat.

#49 jag tycker inte synd om er som inte vill ha barn. #51 Händer det något allvarligt när man föder barn är det förstås större chans att överleva på sjukhus men födande Kvinnor blir ofta behandlade som sjuka patienter. Det är sådär avslappnande att ligga i en sjukhussäng med personal som kommer när dom har tid. Mycket pekar på skador och komplikationer hos Kvinnor som föder hemma är lägre just pga en lugnande miljö och att man lyssnar på kroppen och låter förlossningen ta den tid som krävs.

Har man inte valet att föda hemma om man vill det?

#52 Vad har du för källor på att skador för de som föder hemma är lägre? Hur många var med i undersökningen och hur gjordes den?Jag vet ingeting om att tvångsframkalla en förlossning så kan inte uttala mig om det tyvärr..

Dock finns det ju bevis på att dödligheten har minskar pga av all teknik vi har idag, eller tror du det beror på någonting annat?

#53 det har man säkert. #54 du kanske missade det jag skrev längre upp? "Händer det något allvarligt när man föder barn är det förstås större chans att överleva på sjukhus" Därför tror jag att dödligheten har minskat. När det har behövts har det funnits personal på plats. Jag har ingen forskning att ge tyvärr, bara mycket läsning om just detta och kvinnors egna upplevelser (framförallt i utlandet där det känns som att hemfödslar är vanligare). Många verkar ha en bättre upplevelse hemma och ha mindre ont/ skador efter en hemfödsel.

Om man väljer att ha barn eller inte är ett val som i allra högsta grad påverkar resten av livet. Därför tycker jag TS tankar är väldigt konstiga…

"Varför kan inte killar respektera att jag inte vill ha barn och älska mig och leva med mig ändå?". Tja, varför kan du inte respektara att de vill ha barn, och leva med dem och skaffa barn fast du inte vill? Inte? Nej, det förstår jag fullt ut, men deras åsikt och känsla inför det hela är väl lika mycket värd som din?

Är beslutet så viktigt och slutgiltigt så får man nog välja någon som delar ens åsikt i frågan att leva med!

Kan också säga att jag har äääälskat att vara gravid och verkligen inte sett det som något jobbigt. Trots diverse komplikationer och täta läkar- och barnmorskebesök under mina tre graviditeter skulle jag gärna vara gravid för jämnan 🙂.

#55 Ok, såg det! kan ju vara väldigt svårt att säga att skadorna är mindre för de som föder hemma,  utan att ha tillgång till någon forskning…böcker kan ju vara rätt subjektiva. Även om du läst böcker om 10 olika Kvinnor som tyckte det gick bättre att föda hemma, går det ju inte att grunda någonting på det 😎

Men om du mot förmodan har någon bok hemma som har gjort en lite mer vetenskapligt korrekt forksning av situationen får du gärna berätta vad den heter 🙂

#50 Jo precis, men hundar osv utvecklas ju mycket snabbare som du skrev. Med tanke på djurens problem med predation/födotillgång/infanticid klarar sig människan med att få färre avkommor. Som jag skrev kan ju mer än hälften av kullen dö innan avkommorna blir vuxna, ändå hjälper många djur varandra med matning, sitta barnvakt, synkroniserade födslar, jakt..

Jag sa aldrig att vi inte var skapta för att föda naturligt, evolutionen räknade nog inte med att få medicinsk hjälp, däremot skrev jag att vi har väldigt svårt att föda fram barn, med tanke på andra däggdjur.               Vi har selekterats för andra saker än en lätt förlossning.      

Bara för att det finns Kvinnor som har lyckats föda 7 barn betyder det inte att dödligheten är liten. Man måste se till helheten.Och visst, det finns andra djur som kan få komplikationer under förlossningen, men det händer mycket mer sällan än vad det gör för människan. 

Om läkarvården skulle försvinna hade dödligheten bland Kvinnor ökat, men det är otroligt svårt att tro att utvecklingen skulle backa sådär, eller hur tänkte du att det skulle gå till? För du kan ju inte seriöst tro att något sådant skulle hända?

Och ja, jag tycker att kroppen blir förstöd när man har bristningar och hängande bröst. Visst åldras man osv, men det är man ju illa tvungen till och händer vare sig du vill eller inte, vilket inte gäller att föda barn. 

Sen behöver man ju inte se det som ett problem, dock skulle jag inte vilja att min kropp såg ut så, många andra håller nog med (eller inte)

#58 kroppen förändras, sen kanske man inte gillar de-men känns fortfarande fel att kalla det för en "förstörd kropp".

Men jo, klart kaos kan ske? Detta är ju säkert ett problem i länder där stora katastrofer sker, i form av krig och tyfoner som t.ex i filipinerna nu. tänk att föda barn där? :D Många komplikationer kring födslar är ju inte att kvinnan inte får ut barnet snarare t.ex havandeskapförgiftning? Eller t.ex navelsträng so hamnar fel, sätesbjudning, eller det som MÅNGA dog av förr- barnsäng!! Dvs dålig hygien och kanske lågt immunförsvar. Sådant kan vi lätt mota bort med dagens läkarvård  och vår kunskap.

Men ja. Detta är ganska OT nu ^^

Vi exiterar, att vi ska föda barn är inget att diskutera- vi är byggda för att klara av det med, även om det är mer krävande. Som art överlever vi inte utan avkomma.

Men kanske det ökande antalet "nej jag vil inte ha barn" kommer från att vi faktiskt är rätt många nu, lever liv där det inte behövs en hög med ungar, inte av praktiska eller fysiska skäl (Vi har preventivmedel, vi ebhöver inte barnarbetare osv). Nu talar jag utifrån Skandinavien, hur det ser ut i T.ex länder i Afrika vet jag inte alls.

#48: Det vore ännu mer intressant med siffror på vilka som är ofrivilliga föräldrar.

#60 De ofrivilliga föräldrar som finns skulle antagligen inte erkänna att de ångrar sig

#61: Nej, det är nog ännu mer otänkbart än att välja bort barn från början. Men det vore intressant att veta.

61 de har frivilligt skaffat barn så det är inte rätt ordval. Ofrivillig är någon som tvingas skaffa barn mot sin vilja.

#63: Till "ofrivilliga föräldrar" räknar jag också dem som tvingats av omgivningens inställning att det är otänkbart att låta bli. Jag misstänker att många av dem knappt vågar erkänna för sig själva att de egentligen inte ville ha barn, så det kan sitta långt in för dem också att berätta.

#64 alltså, den mest perfekta, duktiga föräldern har säkert sina tvivel och orkeslösa dagar ibland. Det är jag nästan säker på, så att göra en sådan undersökning och ha den inställningne som du har- "att det skulle de inte kunna erkänna för sig själva" skulle alltås vara ganska omöjlig.

Hur många är "frivilligt" barnlösa mot din vilja, måntro. Folk som helt enkelt inte vågar eler kan hitta en partner att skaffa barn med, är säkert också några stycken. And it goes around. Fortf är de utan barn färre än de som väljer att skaffa barn, hur man än vrider på det. Så det blir lite märkligt när man låter som ett offer för att man måste förklara eller berätta att man inte vill ha barn.Eller att man är ganska oförståend einför föräldrar som faktiskt förlorar utsikten om att få barnbarn, en del ser ju fram emot sådant som någonting naturligt. Shit happens.

#65: "Hur många är "frivilligt" barnlösa mot din vilja, måntro." Vad har min vilja med det att göra?

"Folk som helt enkelt inte vågar eler kan hitta en partner att skaffa barn med …" är inte frivilligt barnlösa, utan ofrivilligt.

#66 de vet ju inte om det!! ;D

Sen skulle det så "sin" inte din i mitt inlägg.

Och sen….sen….Alla gör som de vill. Skaffa, skaffa inte barn, kommer alltid finnas nån litne jävel som ifrågasätter hur du än väljer att leva ditt liv.

#66: Förstår inte - vem vet inte om vad? ("de vet ju inte om det!! ;D")

Sedan är det ju inte frågan om "nån litne jävel som ifrågasätter", utan om att bli ifrågasatt och förhörd jämt och ständigt, av alla människor i alla sammanhang, från sina egna närstående ned till och inklusive expediten i järnaffären och slumpmässiga människor på bussen. Man blir inte bara ifrågasatt, man blir kallad sjuk, onormal, pervers, skadad. Man får veta att man kommer att komma på andra tankar bara man får rätt bostad/partner/inkomst/insert attribute here. Man blir utskälld och kallad sjuk, onormal eller pervers för att man ägnar sig åt aktiviteter som skulle kunna vara till men för barnavlingsförmågan och om man säger att den förmågan inte är prioriterad får man veta att man skulle komma på andra tankar bara man slutade ägna sig åt aktiviteten i fråga. Och så vidare och så vidare, varv på varv på varv, dag ut och dag in. Om en person fattar och accepterar står det alltid några nya på tur att börja hackandet.

Extrem märkligt att man inte accepterar detta beteende utan känner sig illa behandlad …

Jag fattar bar aint evad det är för folk ni ….är runt. Jag har varit väldigt anti-barn ända upp till 28-29 års åldern (då jag helt öppet ekrände- ok ok jag vill ha barn)- och aldrig råkat ut för att bli attackerad av folk som jag inte känner- kring hur jag känne runt barn osv. Handlar kanske om hur man själv uttrycker det.

Lite som veganerna på min skola- det var synd om vissa, för de blev alltid påhoppade av "köttätarna" men när jag satt med dem en gång så förstod jag banne mig varför för det språkbruk och "bristen av respekt" för andras val, var…enorm. Kommer någon till mig och kommenterar vad jag äter så kommer den personen att få höra "my mind".

Det är enda situationen där jag hamnat i diskussion med andra angående bäbisars vara eller inte vara. Men att folk på bussen eller i en butik skulle bry sig det minsta lilla om jag har barn eller inte….

..och vad mina val baseras på? Mitt tips då är att….flytta eller någonting. 😎

#69 ang veganer och väldigt OT :) Jag som vegan får ALLTID höra, hur får du i dig proteiner, får du inte näringsbrist, saknar du inte kött, jag skulle inte kunna leva utan ost, din stackare osv osv osv. Varenda människa anser sig ha rätt att kommentera mitt kostval. Varenda blandkostare blir plötsligt näringsexpert då man inte vill äta animalier. Går åt båda håll, så du vet :)

#70 håller med!! räcker med att utesluta kött och fågel. Har alltid fått höra mycket extremt mycket otrevliga kommentarer pga mitt val av kost. Tom fått flera förslag på hur man tillagar mina husdjur på olika sätt. Jag själv har alltid respekterat andras val av kost, har tex alltid haft pojkvänner som äter kött.

OT som sagt men ajg har själv varit vegan och lactoovovegetarian under lång tid (under 90 och början på 2000-talet!). Men nej jag kna inte säga att "Oj hur gör du för att få i dig alla ämnen?" som är en nyfiken fråga (och möjligen ifrågasättande såklart) med "Hur an man äta LIKDELAR? USch du äter en KOBÄBIS, stackars lilla GRISKULTING, som blivit slaktad och utnytjad!!". Nu talar jag om gymnasieungdomar, jag tgår ju från att vuxna inte sitter och talar så, öppet på ressturanger, om andras mat- men så betedde de sig när de satt på skolbespisningen. Man får vad man serverar. Men ja, som "specialkostare" får man alltid frågor och blir ifrågasatt. Jag är inte vegetarian idag men jag brukar alltid rpata om det om en vän eller bekant säger att de är det. Jag är alltid nyfiken på bakgrunden till valet att bli vegetarian eftersom det intresserar mig, sen byta ut tips och recept kna vara skoj :)

Men otroligt OT. Men jämförelsen är relevant- folk som vill olika saker och inte kna förstå den andres val msåte fortfarande kunna accepter aohc respektera det men kanske även kunna förstå att det uppstår viss nyfikenhet när man bryter mot normen? Där kna man själv välja "ska jag vara trevlig och informera" eller välja att vara ett offer, känna mig kränkt". Så känne rjag, sen finns det solklara fall av kränkning också…i båda fallen :)

Föräldrar som lägger sig i och släkt som sätndigt ska diskutera och ifrågasätta…. Vänner osm dömer en. Det är inte okej.

#72 det jag beskriver i inlägget över gäller vuxna män på en tidigare arbetsplats.

#73 ja, idioter finns det gott om :(

Min partner vill ha barn men inte jag. Hon hade barn sedan innan och det tycker jag räcker, jag vill inte ha ansvar över något mer än mig själv.

Jag vill inte föda barn. Är extremt rädd av idén att vara gravid och föda barn. Jag skulle aldrig vilja utsätta min kropp för den smärtan. Jag skulle dock vilja adoptera ett barn.

Jag vill inte heller ha barn, har aldrig haft något intresse i det och vill inte utsätta min kropp eller relation för det. Tycker redan att vi är för många här i världen. Maken är varken för eller emot. Jag kan se ett barn och tycka att hen är söt, men inte mer med det, jag vill inte gulla eller hålla någons barn.

Vill du ej ha barn ska du inte skaffa några, jag kan lova att du finner en likasinnad en vacker dag :-) ge inte upp!

Jag ville inte heller ha barn fram till jag blev 35, sen blev det två och även om jag var så emot det tidigare så ångrar jag ändå aldrig mitt val, barnen är det bästa och finaste man har :-)

jag, som verkligen vill ha barn, har sagt flera gånger till min sambo att om han inte vill ha barn måste han säga det, för då måste vi troligtvis gå skilda vägar. jag tror verkligen inte att det här är en fråga där man kan kompromissa i ett förhållande. har man aldrig kännt längtan tror jag inte att man kan förstå vilken sorg det skulle innbebära att avstå barn, och har man aldrig känt den motviljan tror jag att man har svårt att förstå hur lite en människa kan önska bli förälder. jag hade verkligen önskat att om jag träffar någon ny (viklet inte är aktuellt eftersom jag har sambo) så berättar den här personen för mig om han verkligen aldrig kan tänka sig barn. då har jag chansen att backa ur det förhållandet utan att bli för involverad och göra det jobbigare än det behöver vara. för kommer det fram efter ett par år, när vi har en relation och kanske flyttat ihop och börjat bygga något skulle det vara en dubbel sorg att lämna, för det är tyvärr där vi kommer hamna förr eller senare ändå. jag tror absolut att man kan hitta någon som verkligen inte vill ha barn om man känner så och leva ett härligt liv utan barn, men det här man ofta ser i debatten som kommer där den ena vill och den andra inte om att man får respektera varandra och kompromissa är helt lönlös. det är en otroligt stark kraft åt båda hållen. skulle jag tvingas leva i en relation där jag får anpassa mig till en person som inte velat ha barn hade det varit en livssorg som jag inte tror att jag kunnat leva med, och jag tror stenhårt på att ni som inte vill ha barn känner ren motvilja mot bara tanken på att få barn mot er vilja. det är liksom två viljor som inte går att kompromissa med.

Jag vill inte ha barn av ganska många anledningar. Dels för att jag inte skulle orka vara en bra förälder och dels för att jag inte ser någon mening med att ha barn, alltså för mig själv. det finns ju väldigt många därute som ser väldigt många anledningar till att ha barn. 

Men jag har hört från en massa håll att de skaffar barn för att "Jag vill ha någon som älskar bara mig" Och det kan jag tycka verkar vara en rätt konstig anledning till att skaffa barn. Just för att det är väldigt egoistiskt och det faktiskt inte säger något om man "gör sig förtjänt" av den kärleken. Visst är barn beroende av sina föräldrar de första åren, men när de börjar kunna tänka själva och de ser att ens förälder inte gör alla de saker som "andras föräldrar gör", typ bryr sig eller är omtänksamma. 

Jag tycker att kärlek, även mellan föräldrar och barn går mellan båda parter och att man får vad man "förtjänar" Alltså, ger man ovillkorlig kärlek får man kärlek tillbaka men är man elak/småsint och bara ger kärlek ibland får man bara "konstlad känsla" tillbaka och barn som blir förvirrade. 

Min egen mor gav mat och tak över huvudet men ingen omvårdnad eller kärlek. Men hon skaffade också barn för att "är man dum och blir gravid får man skylla sig själv". Hade varit bättre om hon valt abort och kanske hade kunnat ge kärlek till ett annat barn eller stannat barnlös.

Men största skälet att jag inte vill ha barn är att jag tycker att alla barn förtjänar att vara älskade där de hamnar och kunna få omtänksamhet och omvårdnad.

Alla har inte intresse för att skaffa barn så är det bara.

Jag och min make har varit tillsamman i 21 år nu, frivilligt barnlösa 🙂

Jag har tvärtom problem, Jag vill ha barn medan min pojkvän inte vill det och jag mår jättedåligt över det…

Jag är barnfri, har aldrig tyckt om barn, så du är verkligen inte ensam!

Skulle aldrig falla mig in att skaffa barn.

Det finns två olika tankesätt för mig. Ett är att jag vill ha 5 barn. Någon gång, men absolut inte för sent. Men det tankesättet som nog tar överhand är att jag inte vill förstöra min kropp (alltså mer bristningar, spricka osv), samt att jag är kroniskt deprimerad pga Borderline, skadar mig själv titt som tätt och lider även av diverse andra psykiska och fysiska sjukdomar, så som reumatism. Så det känns verkligen som helt fel miljö för ett barn. Och inte skulle jag adoptera heller. Det handlar för min del om att ifall jag skaffar barn så ska det vara för att biologiskt föra vidare min släkt, och det står jag för. Men skulle jag någonsin bli friskare så skulle jag förhoppningsvis komma över de negativa resonemangen för att kunna få barn. Men tills dess skulle jag aldrig få för mig att göra någon (varken mig själv eller barnet) så ont. Jag skulle inte vara en bra mamma eller förebild i dagsläget. Möjligt att det gör mig barnlös i framtiden, men må så vara. Det handlar inte om mig då.

du är inte ensam om att ej vill ha barn ..

jag vill ej ha barn  å det bästa jag gjort i mitt liv va när jag steriliserade mig .är jag stolt över

#86 Varför vara stolt över det? Det är ju bara ett medicinskt ingrepp.

#87: Varför inte vara stolt över en genomtänkt, ansvarstagande och miljövänlig åtgärd?

#88 Jag tycker enbart det låter lustigt att säga att man är stolt över det.  Nöjd, javisst, men stolt?

Frivilligt barnlös och stolt över det. Ungar är inget för mej och kommer aldrig vara det

#89 Kanske för att det kan vara rätt svårt att få igenom en sterilisering. Särskilt om man är kvinna.

91.. ja precis  det är ej så lätt å få igenom det .å jag är stolt över att jag fick igenom det .å det är skönt att ej ha barn

#92 Får jag lov att fråga hur det gick till att få igenom det? Var det svårt? Fick du själv stå för kostnaden

93..man måste prata med kurator innan hon han ställer frågor som man ska svara på ..nej  .

den personen lyssnar noga på vad man svarar å den kollar även om man vet vad man ger sig in på å ser det ok å man är mer än 100 % säker på att vilja göra det så ut så är det inga problem

Menar ni att det är svårt att få sterilisera sig som barnlös, eller överhuvudtaget?

95 ..är i både och är jag rätt säker på

#95: Det är nog lättare om man redan har barn, men det beror tyvärr mycket på vem man hamnar hos. Kuratorer och andra inom vården tar med sig sina egna föreställningar in i sina bedömningar, och det är inte ovanligt att en barnlös kvinna som vill sterilisera sig förutsätts vara störd eller tvingad.

#95 Överhuvudtaget har jag hört från flera att det är svårt, särskilt när man inte har barn sen innan.

Okej, det är inte något jag upplevt, att det skulle vara svårt. Då har jag ändå inte de "normala" två barnen.

Så fort jag får ska jag genomgå sterilisering. Tror man måste vara 25 eller något sådant där så har tre år av väntan kvar. Ni anar inte hur jag längtar. Om jag sedan ångrar mig senare i livet finns det ändå gott om föräldralösa barn som vill ha förälder, men ärligt talat tror jag inte jag är lämpad för att ta hand om mig själv, än mindre en annan människa. 

Jag avskyr barn. Det brukar vara något jag förklarar för folk jag träffar rätt fort för att de inte ska tro att det är ok att ta med barn på en fika med mig eller ännu värre, hem till mig.
Jag har ogillat barn sedan tonåren och då fick man höra att "det går över när du växer upp" men jag upplever att detta äckel blir starkare för varje år som går. Nu säger folk istället saker som "Men du kommer älska dina egna, det gör man".  Va? Varför känner folk att de måste trycka denna meningslösa fras i min hals? Jag vill inte ha barn. Jag vill inte ha parasiter vare sig i min tarm eller i min livmoder, tack. Det äckligaste som finns är i min värld gravidmagar med fosterrörelser. Tänker typ alltid Alien eller Dreamcatcher(See Shitweasels) och vill kräkas på stört. Fast jag ogillar barn mer ändå. Fosterrörelser kan man i alla fall undvika att uppmärksamma.

De kör ner den frasen i halsen på dig för att normen i samhället, och säkert människans hela syfte i grunden, är att fortplanta sig. Taskigt att de inte kan respektera folk som inte vill ha barn utan att lägga till sig med värderingar som om det vore något fel på en.

Heheh jo jag vet. Men de fortsätter gärna med samma meningslösa floskler i flera år.

Så jag har för vana att överdriva min avsky av just den anledningen. För att gnugga mitt äckel i nyllet på dem på samma sätt som de som försöker gnugga barn i nyllet på mig. Säga människolarver eller avkomma istället för barn, kalla dem glorifierade husdjur, osv. Är lite elak av mig. 😈

Fast…det är anksa onormalt att avsky barn på det viset. Att det förekommer gör det inte normalt. Därav "norm", det är inte så vanligt men mycket intressant om man frågar mig- vad som gör att en del känner denna avsky mot andras avkomma. Att man inte själv vill bli (speciellt) mamma har jag stor föreståelse för. vi är så pass upplysta idag och vet hur barn kommer till och lever i ett samhälle där vi inte behöver skaffa barn bara för att vi kan.

Men just denna enorma AVSKY mot barn, den förundras jag över. Jag vill kanske, eller kaske inte ha barn, jag har inte bestämt mig men lutar åt att jag vill men nog inte kommer att skaffa barn. Men jag äcklas inte av barn, det känns som något som vore väldigt negativt för människorasens överlevnad, med ett samhälle där alla vuxna skulle avsky "människolarverna" :)

Däremot måste inte alla skaffa barn för att arten ska fortleva.

Jag är 23 snart och har aldrig känt längtan efter barn. Min familj tjatar jätteofta om att jag borde skaffa barn istället för en massa djur och min sambo ska absolut ha barn i framtiden. Nu kan det ju ändras för mig med, men just nu känner jag inte att jag vill ha barn, det har jag sagt till min sambo och min familj också men ingen av dom har tagit det så seriöst..

Varje gång jag ser dne här rubriken ploppa upp:

"vill inte ha barn" så reagerar jag genom att säg högt för mig själv:

"MEN SKAFFA DET INTE DÅ…ska de va så jävla svårt!" ;)

Jag ville inte ha barn, hela min uppväxt har jag tänkt att jag inte vill ha barn. Nu, vill jag ha barn jättemycket men det är kanske ändå inte rätt val för mig och min pojkvän.  Alla får göra som de vill, känner man sig ifrågasatt får man väl försöka få lite skinn på näsan och tåla det.

#105 Att vara frivilligt barnlös är en livsstil på samma sätt som att vara homo, transa eller asexuell. Tycker du kanske att dom också ska skaffa lite skinn på näsan och tåla samhällets oförstånd..?

#106 Ja, jag tycker absolut att man som asexuell, homo etc, får vara redo på att folk inte vet vad det är, eller varför man gör det valet. Ingen kna tvinga en annan att inte skaffa barn. Så att jämföra det med att vara homosexuell- som är något man föds till, med att frivilligt, genom val, vara barnlös…inte riktigt är samma sak. Däremot ska båda besluten respekteras, men att folk kan fråga och undra, och nära släkt rent av kan sörja tycker jag är naturligt (tex en mamma som önskade sig ett barnbarn- vilket inte hindras om man är homo, transa, eller asexuell). Skinn på näsan menar jag att….folk kanske är liiiiiiiite för känsliga när de tar det så enormt illa åt sig när folk undrar varför, eller säger att _de_ inte skulle vilja vara utan sina barn. Eller det som är fakta; Utan barn skulle människan inte leva vidare. Ingen kan tvingas till att bli förälder. Inte i Sverige iallafall. 

Homosexuella har blivit lynchade, när blev senast en barnlös det? Det är en viss skillnad på att folk undrar; varför gör du det här Valet/Jag håller inte med dig och att HATA någon som är annorlunda.

#107  att folk frågar och undrar varför man inte följer normen och skaffar barn som "alla andra" är ju inte konstigt. Jag har inte alls tyckt att det varit konstigt att dom undrar varför osv. Men när det är samma personer som år ut och år in ställer samma frågor. Från att jag var 25 och hade varit sambo i tre år, tills jag fyllde 35 och äntligen steriliserade mig så var det samma människor som malde på om hur underbart det var att ha barn, och att jag kommer ju ångra mig senare i livet om jag inte passar på innan det är försent. Osv osv. Trots att jag alltid tålmodigt svarade att nej jag vill inte ha barn och så är det bara. Men det gick några månader så var dom igång igen. Allt från arbetskamrater fastrar mostrar och inte minst stackars svärmor som bara har ett barn och som nu skulle bli utan barnbarn. Och visst förstår jag att hon längtar efter barnbarn, men det är ändå inte ok att pressa sin son och svärdotter på det sätt hon gjorde i många år.

#108 ibland är det så att det finns människor som är inskränkta och idioter. Det gör inte er so väljer att vara barnlösa till "offer" i världen som stor. Folk har aldrig skanderat på gatorna att ni ska särbehandlas på något vis, jag har aldrig sett någon skriva elaka saker o barnlösa på bloggar, i kommentarer osv- mest att "vi förstår Verkligen inte". Därför kändes det direkt märkligt att jämföra ett sådant val med att man fötts som homosexuell eller något annat, som blivit jagade och skymfade i vår värld till och från under lång tid för att folk inte vill acceptera det.  Att folk sen anser att barn är det bästa som hänt dem…ja?

Jag kan fortfarande känna att det är väl bar att inte skaffa.  Folk kommer alltid att tycka runt beslut man gör i sitt liv. Jag har inte saffat barn ännu, jag upplever inte att jag fått speciellt många kommentarer alls.

Pressa genom att påtala att hon vill ha barnbarn, eller hotar hon emd att ni ska bli arvslösa? ;;) Hon har ju en sorg i det hela, hon får inga barnbarn, det är en ganska stor sorg för någon som trodde att hon kanske skulle få det, kan jag själv tycka. Även om det inte är rättvist mot er, det är inte heller rättvist mot henne, så som det löst sig, även om just ni inte ska behöva känna press. Men ert val har ju absolut påverkat henne, även om det är ett val som är fullt och helt enbart er rätt att ta. Men jag skulle nog tagit hennes "tjat" med god ro och förståelse för att hon faktiskt  ville ha barnbarn och den man du valde är den enda som kunde ge henne det.

#109. nej inte pressa genom att hota om uteblivet arv. Pressa genom att säga. "Jo, det är klart att ni vill ha barn" - precis när vi förklarat att vi inte är intresserade av att ha egna barn.  "Jo men ni MÅSTE ju skaffa barn, ni börjar ju bli upp i åren nu" Men vadå MÅSTE. Vi måste ingenting.

Och när hon fick reda på att jag blev med barn av misstag men valde att göra abort och sterilisera mig istället så vägrade hon prata med oss på 3 månader. Hon som brukar ringa titt som tätt till sin son.

Och nej jag kan inte tycka synd om henne alls angående barnbarn. Om det nu är så "underbart" med barn som hon försökte intala oss så kunde hon skaffa åtminstone 2-3 stycken. Det ökar chanserna betydligt att få framtida barnbarn. För orsakerna till att det bara blev en son för mina svärföräldrar är inte medicinska. Hon har själv sagt att "det var jobbigt nog att ta hand om ett barn, jag ville inte gå igenom det en gång till" Och då kan man inte lasta sitt enda barn för att han inte lever som HON önskar. Hon kan fortfarande fälla kommentarer om steriliseringen. "det var ganska dumt beslut det där, nog hade det varit trevligt om ni haft en liten tjej eller kille att ta hand om nu istället. 

Nej det hade inte varit trevligt.