Kontakta en kurator! Att ha ångest och panikångestattacker tycker jag är anledning nog.

Usch vad jobbigt det låter! Om du tänker efter, har du då någon ide vad det kan vara som du egentligen är så arg på i grunden från början?

Är det bara en känsla utifrån att du bara är trött och stressad eller finns det något annat i bakgrunden? Någon specifik person eller situation eller något som någon (el du själv) gjort eller inte gjort som gjort dig besviken och ligger i botten å stör dig?

#1 Jag har varit hos både en psykolog och en kurator. psykologen sa åt mig att kontakta en kurator och kuratorn kändes så ointresserad, eller som att hon inte förstod problemet. 

#2 Min familjesituation är ganska komplicerad och den gör mig väldigt irriterad och stressad så de kan absolut vara en anledning dock har jag aldrig stört mig så här mycket på min familj. Jag bara stör mig på allt och inget är bra, jag stör mig på när både min pojkvän, min mamma, pappa, lillebror och min hund, resten av min släkt och jag förstår inte varför. Jag har varit stressad ja, men dessa arghetskänslor är verkligen jobbiga. Jag kan inte hitta en specifik person så utan de skulle väl vara alla då kanske  😛 Inklusive mig själv, jag är inte alls nöjd med mitt liv just nu, mina betyg är för låga för vad jag vill plugga vidare efter gymnasiet och allt annat är också fel. Allt är fel i mina ögon just nu, supertråkigt och jättejobbigt 😕

usch stackars! Det är tufft att vara tonåring ibland! Inte bara allt nytt som händer i tillvaron hela tiden, utan alla krav som ställs och samtidigt håller hormonerna på i kroppen. Inte bara könshormonerna utan alla hormoner är lite i olag. 

Just den biten, det fysiologiska i kroppen, kan vara en stor bidragande orsak till att du känner som du gör. Om det är så, vilket är väldigt sannolikt, kommer det att ändra sig och lugna sig med tiden. Klen tröst just nu för ögonblicket kanske, men ändå lite tröst att veta att det kommer gå över till sist. Du kommer inte alltid att känna dig irriterad och arg på allting.

Däremot är det ju klart att det skulle kännas lättare om saker i övrigt gick som du ville, att betygen vore bättre just nu osv. Men vet du, det finns både gott om tid och många möjligheter skaffa sig den utbildningen du vill till sist och få jobba med det du vill ändå så småningom.

Sen en sak som är viktig att komma ihåg och tänka på när man är ung och har livet framför sig. Det är att det väldigt sällan blir som man tänkt sig. Nästan aldrig blir något som man tänkt sig. Inte ens det som blir som man ville visar sig vara som man tänkte att det skulle vara i alla fall.

MEN det blir oftast väldigt bra ändå!!! Bara man är öppen för att ta tillfällena som kommer i ens väg istället för att irritera sig på det man ville som inte blev av.

Så kanske lite det kan hjälpa dig att försöka se och tänka på de möjligheter du har framför dig istället när något inte blir som du vill eller hade tänkt?

Tex, du kommer hem och tänker att nu ska du slappa en stund.. istället stör hunden dig, irritterar, vill leka och gå på promenad. suck. Men om du då kanske går den där promenaden ändå och försöker se möjligheten med att göra vovven glad. Så kommer det troligtvis kännas mycket bättre, och det blir lättare att inte bli arg..

Tja.. det var bara ett exempel i den "lilla" situationen, En "större" situation kan se ut som så.. du vill in på just den specifika utbildningen.. och där räcker inte dina betyg… suck.

Vänd på det.. börja titta och leta efter vilka utbildningar det finns där dina betyg faktiskt räcker och kanske t o m  gör att du säkert får en plats!

Det finns säkerligen massor! Tänk vad de utbildningarna skulle kunna leda till? Kanske någon av dem kan få dig att upptäcke något annat faktiskt är intressant ändå? Kanske kan en av de utbildningarna bli en  rundväg för att faktiskt ta dig in på just den utbildningen du ville från början?

För ärligt talat… det flesta jobb och utbildningar visar sig innebära helt andra saker och annat i slutänden än vad man faktiskt trodde det skulle vara..

Oj vad långt det blev.. hoppas det kan vara till någon litet hjälp eller inspiration att lyfta dina tankar och känslor lite i alla fall! :)

Kram

#4 Tack så mycket! Det hjälper faktiskt, jag är hemskt dålig på att se det positiva i händelser. Jag har förstått att jag MÅSTE ändra mitt tankesätt men det är så svårt 😕

Vet du, det hjälper mycket att träna sig och lära sig att tänka annorlunda och se det positiva i varje situation istället. :) 

Det är bland annat något som kbt-terapeuter hjälper till med (kbt=kognitiv beteende terapi). Det betyder att de hjälper dig att hitta nya andra sätt att tänka på och hjälper en att hitta strategier att komma ihåg att tänka så just när man är i situationen där man har så jobbigt.

Kanske det skulle vara ett alternativ att hjälpa dig lite på vägen? Något du kan fråga tex skolsköterskan eller kuratorn om hjälp att få en sådan kontakt.

Samtidigt behöver man inte alls någon terapeut att "prata med" för att träna sig att tänka på annorlunda och mer positivt vis. Det kan man göra bra själv också. Men ibland är det skönt med hjälp att hitta nya synvinklar att tänka utifrån när man själv är fast i sina egna tankemönster!

Lycka till Najan! Du är en pärla och bara det att du redan själv tänker , funderar och ifrågasätter hur och varför du känner och reagerar som du gör är fantastik bra början till förändring! Du är redan på vägen mot att må bättre! :)

KRAM! ☀️

Jag har upplevt samma sak för drygt något år sedan. Egentligen så är jag inte en särskilt aggressiv person heller, men jag var ändå så himla arg hela tiden. Varje gång jag tänkte på någon av mina vänner eller familj så var det på ett negativt sätt och minsta lilla sak (som att någon tuggade ljudligt eller var några minuter försenad) kunde förstöra en hel dag för mig. Kunde också börja störa mig på saker som jag aldrig ens tänkt på förut, typ hur någon pratade eller deras skratt eller vad som helst. Allra argast var jag nog på mig själv eftersom jag visste hur oresonelig jag faktiskt var.

För mig så visade det sig handla om undertrycka känslor. Jag är generellt väldigt dålig på att prata om hur jag mår, men jag har alltid ansett att det helt enkelt är så jag hanterar saker. Det var inte förrän jag började berätta för någon om saker som jag försökt förtränga som ilskan började försvinna.
I mitt fall var det nog alltså så att jag hade massor av uppbyggda känslor inom mig, och det enda sättet jag kunde släppa ut dem var genom att bli arg. 

Jag är ingen psykolog så jag kan ju absolut inte säga att du skulle ha samma problem som jag, men det kanske är värt att tänka på iallafall. :)

Använder du några hormonella preventivmedel? Isåfall kan ju det spela in.

#6 Jag har funderat i de banorna faktiskt 🙂

#7 Jag är också så arg på mig själv för att jag hela tiden blir så arg. Jag är nog också ganska dålig på att prata om hur jag mår med någon men det tror jag är framförallt att när jag har tagit upp mina problem för någon har personen inte förstått hur jag känner och bara sagt typ "sluta med det då" eller "bli glad då" Det är inte så kul att höra 😕

#8 Ja, jag äter yasimn 28 men jag har gjort det i 2 och ett halvt år nu, och mina problem började för bara någon månad sen 🤔

#9 Biverkningar kan dyka upp i senare skeden ibland. Men förstår om du inte är så sugen att sluta med dem ifall de funkat bra så pass länge.

#10 Ja precis :/