Personligen hade jag brutit kontakten. Eller i alla fall ställt ultimatum - om de inte kan bete sig vettigt och schysst mot dig, så bryter du kontakten. För även om de är dina föräldrar, så ska du inte förtjäna att behandlas så som du har blivit behandlad.

Tack för du tog dig tid att läsa och svara. 🙂

Vilken jobbig situation du är i! 😮 Jag börjar undra om dina föräldrar, i alla fall din mamma, har schizofreni eller något liknande. Absolut inget illa menat! Jag har själv en farmor som är det så jag vet lite om hur det kan vara att vara runt omkring sådana människor. Jag tänkte bara på det när din mamma misstrodde din storebror.

Annars tycker jag att de låter som att dina mamma bara vill åt din dotter och inte dig, med tanke på att hon ville blir sams efter du fött din dotter. 

Om du ska bryta med dom eller inte vet jag inte, men det kan vara smart att hålla lite avstånd i alla fall. 

Låter riktigt jobbigt det där och jag hoppas att allting löser sig på ett eller annat sätt! 

Grattis till ditt barn! 🙂

Ens föräldrar är ju alltid ens föräldrar och jag förstår att det är ett svårt beslut. Men de verkar bara ge dig problem och jobbigheter. Jag skulle nog försöka bryta med dom. Det viktiga är ju att du ska njuta av ditt liv och ditt barn. Önskar dig all lycka till. 🤗 ❤️

Tänker att de låter som människor som är envisa och inte så bra på att hantera relationer. Att inte fira sitt barns födelsedag i två år t.ex. Låter i mina öron som ett sätt att flrsöka hantera något de upplevt som priblem, inte med problemlösnin utan med npgon sorts stönig bestraffning. Frågan är tänker jag om du kan förlåta deras behandling av dig genom tiderna i ditt eget huvud ( inte nödvendigtvis inför dom). Kan du tänka att dom har gjort jävlugt mycket oschysst mit dig och det beror på att de inte kan bättre? Du har råkat födas av föräldrar med förmågor långt under medel"godkänd" när det gäller relationer och respekt för andra människor.? kan du utifrån detta ha så låga förväntningar på dom att du inte igen blir jättebesviken så att det går ut över dig själv? De fanns inte för dig nör du mådde dåligt under graviditeten, nästa gång du behöver stöd finns de förmodligen inte där heller. Tänker att din sambos sätt låter sunt. Artigt heja men inte accetera mer skit. Tror du det skulle vara värdefullt för barnet att ha en relation med sina morföräldrar? i så fall kanske du kan släppa in dom under begränsade former? Lägg ner att älta gammalt som inte är löst. Ses enbart för barnbarn- morförälder ska lära känna varandra. Ha inga förhoppningar för egen del. Tror du de inte kommer kunna bli värdefulla för barnbarnet då tycker jag kanske det är bättre att ta en rejäl paus på några år.

TS, #5 skriver mycket klokt. Fråga dig vad din dotter skulle ha för glädje av detta beteende i sitt liv. På vilket sätt skulle hennes liv förgyllas av morföräldrar  som agerar så där?

Du behöver inte säga upp kontakten, bara sluta ta sk*t av dem. Om de kontaktar dig och är hövliga så prata eller umgås med den, när de bär sig åt som du beskriver i #0 så säg hej och tack och vänta till nästa gång.

Usch vilken jobbig sits!

Men för att föränkla frågan för dig själv: 
Vill du att din dotter skall uppleva samma sak från sina morföräldrar som du upplevt från dom under din uppväxt, samt även nu? 

om svaret är nej så är nog svaret på din fråga där med. Men det betyder ju inte att beslutet vore lätt att fatta.. 

Men sett från utsidan, utan det känslomässiga i det hela, tycker jag att svaret borde vara självklart "ja" på frågan om du borde bryta. Men ändå vet jag att även om svaret må vara uppenbart är det inte alls lätt att genomföra…

Oavsett vad du väljer önsker jag dig lycka till.

Jag känner precis som många av er säger att jag helt enkelt antingen får acceptera att dem är som dem är och sluta ha förväntningar på att dem skall ändra sig eller vara annorlunda, och i så fall bara umgås lite ytligt med dem eller så får jag bryta.

Har pratat med min storebror om detta och han anser att jag borde ge dem en till chans men jag undrar hur många chanser man skall ge dem. Känner att ifall jag ger dem en chans till och vi börjar umgås och de får träffa min dotter hur lång tid tar det tills nästa grej dyker upp igen?

Nu är det även annorlunda då jag har min dotter, jag vill inte hon skall behöva uppleva all skit, bråk, tjafs och besvikelse. Nu är hon liten men tänker att när hon blir äldre och förstår mer, om detta då skulle upprepas hur kommer det påverka henne?

Känner att jag är livrädd för att något skall hända igen och är ganska säker på att det kommer göra det då det alltid gjort det innan och jag vill inte hon skall behöva vara med om det.

Känner väl innerst inne att jag mått bäst av att bryta med dem men på något sätt så tvivlar jag ändå. Känner sådana enorma skuldkänslor att folk kommer uppfatta mig som elak om jag inte ger dem en chans till. Är rädd att mina bröder kommer tycka det är elakt av mig och att vår kontakt kommer försämras pga det. Min storebror anser ju att jag borde ge dem en chans till precis som han gett dem tusen.

Är så kluven bara…

#8 Jag förstår att du är kluven. Det är en svår sak att ta ställning till. Min mamma och jag har alltid haft en knepig relation. Under en tid när min son var liten hade jag samma funderingar som du. Jag valde att ha henne kvar i mitt liv men att se henne som en bekant mer än min mamma. Det tog lång tid innan det funkade och det funkar inte alltid nu heller. Men jag klarade inte att bryta med henne. Hon har förmågan att komma under skinnet på mig - just för att hon är min mamma - och periodvis mår jag jättedåligt pga det. Så jag förstår din känsla av kluvenhet. Nu kan jag inte bryta med henne för hon börjar bli gammal och jag har inte hjärta att göra det.

Känner precis som du, de är mina föräldrar ändå och på något sätt så är det precis som du säger de kommer under skinnet på en. 

Jag tror dock jag mått så mycket bättre av att inte ha dem i mitt liv känner redan nu att under denna period när jag inte pratat med dem så har mitt liv varit så mycket lättare och enklare. 

Jag tror jag vill bryta innerst inne men det känns som ett så drastiskt beslut och jag vill vara hundra på att det är rätt beslut för mig så jag inte ångrar mig senare. För det kommer ju komma en dag när de dör och då vill man inte ångra sig. 

Min mamma berättade nämligen även när vi pratade att hon blivit sjuk, att hon blöder från sina tarmar och att de tror det kan vara cancer. Hon sa sedan att hon inte bryr sig om att hon är sjuk utan att hon mått mer dåligt över att vi bråkat. 

Känner att jag inte riktigt vet vad jag skall göra med det, känns som ett sätt för dem att ge mig skuldkänslor så jag ska ta tillbaka dem…

#10 Åh dessa j***a skuldkänslor… Hatar dom. Helst när de används i manipulativt syfte.

#11 Eller hur!

Jag känner bara att det är ett spel de försöker manipulera mig för att få som de vill, och det värsta är att man glömmer vissa saker som hänt och sagts. Min pappa sa t ex till mig att han inte kunde bry sig mindre om vi bråkade för att om vi inte hade någon kontakt hade han inte brytt sig men att min mamma blivit jätte ledsen. Han sa även att om jag inte löste problemen med min mamma så skulle jag inte längre vara hans dotter och vi skulle inte vara en familj.

Jag förstår inte hur man som förälder kan säga så till sitt egna barn.

#12 Nä jag förstår inte heller hur man kan säga så till sitt barn. Fy… tycker så synd om dig. 🤗

Det är svårt att säga vad en annan ska göra, tyvärr. Kan berätta min historia dock.

Jag och min mor har alltid haft en ansträngd relation pga hennes hetsiga humör och brist på självinsikt (alla andra har fel, aldrig hon). Tyvärr var jag så rädd att bryta och kanske något hjärntvättad att hon fick vara med då min son föddes och hans första 10 år. 

Han har fått se många bråk mellan oss och själv försökt stå mellan och sagt "Du inte va dum emot min mamma, Du va näll!".  

Hur bra, kärleksfull och trygg mor jag än varit emot honom så gjorde jag helt fel att låta hans mormor vara med i bilden. Han har fått se saker, barn inte ska behöva. Det är hennes fel att hon är dum, men mitt fel också - för jag hade alltid ett val att välja bort vår infekterade relation.

Sista gången var ett fysiskt bråk, där hon greppade tag i mig och skrek åt mig. Sonen såg inte, men hörde och fick inte ihop det varför mormor ska slåss för mamma vill diska åt gammalmormor (så simpelt var det). 

Vi stack från min mormor och sedan dess har jag inte sett min mor (3 år senare). Det har varit otroligt skönt! Äntligen kan jag ta mina egna beslut och inte tryckas ned av henne. Samtidigt så har det förstås varit svårt. Det är bara jag och min son nu. Brorsan besöker oss inte mer, för han tar väl hennes sida. Han har en totalt annorlunda relation jämte henne än jag. Och vi firar inte jul och andra högtider med andra än oss själva - vi två. Det är tråkigt - å andra sidan är det lugnt och man kan fira som man vill och behöver inte gå på nålar och vänta på när hon exploderar. För det handlar inte OM, utan NÄR. 

Nu väntar jag barn två och har en pojkvän och hans familj. Jag förundras varje gång jag ser dem att de kan äta middag 15-20 styckna och inte bråka en enda gång. Bara skratt och lycka.  

Självfallet önskar en del av mig att nu då hon kommer höra att hon ska bli mormor för andra gången, så kommer en ursäkt. Men det är ju min mamma vi talar om. Hon ber aldrig om ursäkt, tycker hellre synd om sig själv - år ut och år in. "Det är alla andras fel". 

Jag har varit den vuxna sedan jag föddes, både då det gäller mor och far (som inte funnits i bilden mer än ett par år här och där). Jag tröttnade efter vägen att medla, försöka, hoppas osv. Hur gammal jag än blir, så är jag fortfarande mina föräldrars BARN.

#14 Tack för din historia. Starkt gjort. ❤️

#14 Tack för du delade med dig!

Får mig verkligen att se på min situation med klarare ögon. Just det din son varit med om oroar jag mig att min dotter skall behöva uppleva om jag fortsätter att ha dem i mitt liv.

Känner även att de ofta trycker ner mig och precis som din mamma är min likadan, kan aldrig be om ursäkt det är alltid alla andras fel. Tycker det är oerhört starkt av dig att du lyckades bryta och jag hoppas att jag kommer kunna vara lika stark för jag tror det är det enda rätta för mig och min dotter och sambo. Det är ändå dem som är min familj.

Vad berörd jag blev av din historia. Läste på mobilen, var tvungen att slå på datorn bra för att svara ordentligt. Blir nog lite rörigt, blir mycket känslor som virvlar runt i mitt huvud efter att jag läst din berättelse.

Man säger ibland att "de enda relationerna man inte får välja själv är släkten". Men vet du vad, det stämmer inte. Det är så fruktansvärt tabubelagt att bryta med sina föräldrar, men varför ska man gå runt och låtsas ha en nära relation med någon som bara suger ut kraft, gör en ledsen, som sårar och förstör? Hade vi accepterat sådant beteende från någon annan i vårt liv? Nej, självklart inte. En vän som betedde sig så skulle ryka, förhoppningsvis en partner med. Föräldrar däremot ska kunna bete sig hur som helst utan att man får ryta ifrån. Barn ska vara tacksamma att de blev satta till jorden osv.

Men det är vansinnigt. Man får verkligen lov att göra sig av med relationer som bara är destruktiva. Dina föräldrar har bevisat gång på gång att de är egocentrerade, dömande, småsinta och att de inte kan ha fel. De har bevisat gång på gång att de är giftiga. De har bevisat gång på gång att de inte går att lita på. Självklart får du lov att bryta med dem.

Du verkar ha bestämt dig redan och jag tror att du gör helt rätt. Vad har de att tillföra i ert liv? Ptja, att vara dina föräldrar då… men de beter sig inte som föräldrar, och en familj har du ju redan! Du är redan älskad. Du har en ny släkt att knyta an till om du vill. Du behöver inte dina föräldrar. Man kan önska och hoppas hur mycket som helst att de skulle kunna berika din dotters liv som morföräldrar, men tror du verkligen att dessa destruktiva människor kan det? Vad händer när din dotter blir äldre och busar, och de slår henne så som de slog dig? Vad händer när de ska hämnas för något och inte kommer på hennes födelsedag? Vad kommer det att tillföra din dotter? Osäkerhet och smärta. Hur mycket bryr man sig om sitt barnbarn om man inte ens kan komma och hälsa på? Nej, att behålla dem i ditt liv för dotterns skull tror jag verkligen inte är vettigt eller nödvändigt.

Dina föräldrar beter sig vidrigt, och troligen kan du bara se det till en viss del, det brukar vara så - det man själv blir utsatt för är ju aldrig så farligt - men för oss utomstående är det psykisk misshandel din mamma utsätter dig för. Hon manipulerar, dränker dig i dåligt samvete, trycker ner dig. Din pappa låter henne.

Chansen att de ändrar sig plötsligt är minimal, och vet du vad, skulle de ändra sig så går det att ta tillbaka en relation trots att man brutit. Det är till och med enkelt: allt man behöver göra är att säga som det är: "Ni har förändrats så oerhört mycket till det bättre att jag känner att jag kan tänka mig att låta er ha en plats i mitt och min familjs liv igen. Välkomna tillbaka."

Du är inte boven om du bryter. De är bovarna. Du är stark och älskad och det kommer du fortsätta vara, utan dem.

Förlåt återigen för superrörigt inlägg, ser själv att det är rena gröten… Men hoppas att det kan ge dig någonting att tänka på ändå.

#17: Inte grötigt alls, utan klart och mycket förnuftigt.

Låter inte alls som en sund familjerelation.
Frågan vad mår du bäst av ?   Kan vara troligt att du under hela din uppväxt har präglats av dina föräldrars dysfunktionella beteende mot dej, kanske  beteendet har normaliserats hos dej ? och att du därför inte på samma sätt som din sambo har förmåga att ta in, och ta till dej hur illa behandlad du faktiskt har blivit?
    Du gör absolut inget fel i att välja att ta avstånd från en sådan "sjuklig" familjerelation.   Att kunna med och göra en sån sak mot sitt barn som att  straffa ett barn och strunta i att fira födelsedagar låter för mej som att något är helt galet?   Det kan nog vara klokt att hålla ett visst avstånd , få lite distans till dina föräldrar?  Så länge det inte existerar någon form ömsesidig respekt, och dom tom är elaka ser jag ingen anledning till att ha kontakt.

 Du skriver att din mor vill träffa sitt barnbarn, för att hon skäms över att inte kunna säga att hon blivit mormor till sina vänner, och när de frågar om barnet kommit och om hon träffat det vet hon inte vad hon skall säga. ?   jag kan väl tycka att det kan vara rätt åt henne att få skämmas när man beter sej så?  Om du ska låta ditt barn få träffa sina morföräldrar måste du och din sambo bestämma ? … men om en mormor vill träffa sina barnbarn av så ytliga och egoistiska skäl, så hade jag nog inte velat ställa upp på det, utan valt att avvakta?

#17 och #19 Håller helt med er båda!

#17 och #19 tack för ni tog er tid att svara.

Är jätte glad att ni tog er tid att skriva och berätta hur ni ser på detta. Jag känner att jag vet vad som är rätt för mig att göra och för min nya familj. Jag är bara rädd att mitt beslut skall påverka mina relationer med mina bröder, men jag känner precis som ni skriver att jag inte kan ha personer i mitt liv som förgiftar allt, eller inte välja att göra vad som känns rätt för mig för jag oroar mig över vad andra skall tycka. 

Tror det kommer påverka hur jag kommer vara som förälder mot mitt egna barn också om jag väljer att ha kvar dem i mitt liv. Om jag går runt och mår dåligt över saker dem gör mot mig kommer det nog även påverka mitt barn och som du sa #17 så vad händer om de gör samma sak mot mitt barn som de gjort mot mig. Jag hade aldrig kunna tänka mig något värre. Att de behandlat mig dåligt hade jag kunnat ta och det har jag gjort men att de skall behandla henne dåligt hade jag aldrig förlåtit, och i mina ögon har dem redan gjort det genom att inte finnas där när hon föddes och inte nu efteråt heller. Sedan känner jag att jag skall inte behöva ta mer skit från dem och som du sa #19 istället för att tycka synd om min mamma för att hon skäms att hon inte träffat min dotter borde jag känna att det är hennes egna fel för ingen har bett dem att bete sig som dem gjort.

Tack ännu en gång för era svar! 

Känner att jag vet vad jag skall göra nu och det är att bryta kontakten så jag kan gå vidare med mitt liv och vara lycklig och njuta av min fina dotter och vara glad över min nya familj 🙂

#21 Jag tror du gör helt rätt, och jag önskar dig all lycka!

21 Låter som en bra plan!

Håller med, bra plan. Föräldrar ska vara stöttande och ens vägvisare i livet, och vara stolta över sina barn. Det dina sysslar/sysslat med är närmast psykisk (och tidigare även fysisk) misshandel. Ingen idé att ha nån kontakt med såna människor. Även om det är ens föräldrar. Tyvärr.

Uppbrottet behöver inte vara för evigt. Det händer ju faktiskt att folk ändrar sig. De måste dock inse sina misstag först, och för det är ett uppbrott ett bra sätt. Om du känner för det, skriv ett brev varför du säger upp kontakten nu, och vad du kräver av dem för att du ska tänka dig att återuppta kontakten. Det minsta är en ärlig ursäkt för hur de behandlat dig, hela livet, och att de ska visa stolthet för sin fina dotter och hennes familj. Du och din fina dotter, deras barnbarn, är värda så oändligt mycket mer än att exponeras för två skitstövlar.