Jag var gift med min man i 15 år. 15 lyckliga år. Visst svävade vi inte på rosa moln 100% av tiden men vi hade inga större svackor. Visst var det jobbigt under tiden tvillingflickorna var små och båda hade kolik samtidigt, eller när min mans företag gick i konkurs och vår ekonomi blev väldigt ansträngd men aldrig att vi nånsin rörde vid tanken att gå skilda vägar. Vi har alltid kunnat kommunicera bra. Lösa de saker som vi tyckt varit jobbiga och mindre roliga.

Så upplever jag mitt äktenskap fram till drygt ett år sen när jag plötsligt blev sjuk. Ja även då stöttade han mig till 100%  -  början. Faktiskt "hela" 5 månader kändes han närvarande och mycket förstående och stöttande. Fem månader är extremt kort tid tycker jag om man betänker att vårt äktenskap varit stabilt i så många år. 

Efter fem månader blev han mer frånvarande; disträ. Måste plötsligt "jobba" väldigt mycket mer än annars. "Hade inte tid" att följa med mig på behandlingar längre, trots att han tidigare sagt att det kändes väldigt viktigt för honom att stå vid min sida hela tiden. Men jag förstod. Jag förstod att det blev för jobbigt för honom med för mycket sjukhusmiljö och den biten och att han hellre gick på krogen eller jobbade så att jag fick gå igenom allt resterande själv. Vad jag dock inte förstod var att han i och med min sjukdom inte ens ville vara kvar i äktenskapet. Att han inte alls "jobbade" så mycket som han ville ge sken av utan sökte sig till andra Kvinnor. Friska Kvinnor. Kvinnor som kunde ge honom sex när han behagade.

Idag är jag frisk fysiskt men måste gå på regelbundna kontroller. Min exman är sambo med en annan kvinna och jag hoppas för hennes skull att hon får vara frisk. Speciellt att hon inte drabbas av cancer. För det skulle inte HAN orka med särskilt länge.