Jag hade inte vågat säga till, så jag hade kört ignoreringsmetoden. Kallt, jag vet. Men mes som jag e …

Vet inte hur du ska göra. Så egentligen var kanske mitt inlägg ganska onödigt eftersom jag inte kan hjälpa till ;)

Jag är av den uppfattningen att ingenting blir bättre av att man inte säger något (finns förvisso stunder då man önskat att andra hållt igen matlådan… och visst har man ibland hasplat ur sig något innan man tänkt färdigt som man sedan ångrat).

Men i det här fallet, tycker jag att du kan skriva ett kort mail och förklara rakt upp och ned vad du känt tidigare (förhoppningsvis har ni pratat om det även då) och att du tycker att det inte blivit någon ändring, så du vill helt enkelt gå en annan väg nu, där din bekant inte är med. Att du inte är intresserad av att träffas för fika eller videokväll.

Det är svårt att säga till någon, och även skriva till någon om man vet att de tar åt sig av det man skriver/säger. Men - jag tror ändå att det är bättre än att bara låtsas som att det regnar och ignorera mailen. Både för din egen självkänsla, och för hennes.

Att ta en konflikt är som att hoppa ner i en isvak. Det är mycket känslor som strömmar genom kroppen och det blir ibland svårt att andas just när konflikten bryter ut (eller man får kontakt med vattnet). Under konflikten är det inte alltid lätt att hantera sina känslor, att hålla sig på en bra nivå (när man är i vattnet så är det innan man börjar andas igen lätt att glömma bort att man skall andas, in till kanten, och sedan upp). Efter konflikten, när man rett ut den eller i alla fall avslutat den och fått sagt vad man ville (eller sitter i en varm bastu och hämtar hem) så är det ofta väldigt skönt. Man känner sig frisk, stark och har bra självkänsla.

Så fungerar jag i alla fall.

#0

Man är alltid två som är ansvariga för hur en relation fungerar (eller inte fungerar) och för att någon ska kunna utnyttja någon på något vis så krävs det att det finns en person som medvetet eller vanligtvis omedvetet, tillåter det.

När man tillåter sig att bli utnyttjad så handlar det vanligtvis om att man har en omedveten bild/uppfattning om att man inte är värd att tas på allvar. Det är den uppfattningen som gör att man får svårt att sätta tydliga gränser för vad man accepterar i andras beteende.

Som jag ser det har du nu möjlighet att titta på vad den här situationen egentligen står för hos dig själv:

Vad är det som är det egentliga problemet för dig i den här relationen?

Vad är det hos dig själv som gör att du känner dig bunden till att vara tillmötesgående och ta ansvar för den här personens känslor?

De här frågorna kan vara värda att fundera över och det kan också ta ett tag att komma fram till svaren.

När du väl har landat i frågeställningarna kan det t o m hända att er relation förändras till något som fungerar bättre utan att du synbart har behövt göra någonting. Det kan ju också hända att ni har spelat ut er roll för varandra och då glider isär automatiskt utan några känslomässiga utspel.

#3 Absolut! Du har helt rätt och det är precis därför jag inte vill umgås med henne alls. Jag har aldrig satt några gränser för henne, jag har gått med på att vara med henne för att jag tyckt synd om henne också.

Och det är därför hon hänger kvar. För att jag inte VILL vara elak mot en person som är ensam och som det är synd om. Samtidigt som jag VET att jag har mått fruktansvärt dåligt av vår relation och egentligen inte fått något positivt av henne alls.

Mitt problem är att HON vill ha mig kvar. Hon ser inte det negativa, hon ser inte alla små konflikter som finns. Och hon verkar inte förstå att om man inte hört av sig på flera år så betyder det att man inte är nära varandra. Hon vill och tror sig vara närmare vän med mig än vad vi nånsin har varit också… Det har jag försökt förklara tidigare men inte lyckats, det ser jag nu efteråt. Hur man nu förklarar något sådant…

Mitt problem är att jag vill vara en snäll och god människa som gör mitt bästa i livet och inte sårar folk i onödan.

Jag tror hon är och kommer att bli sårad ändå, frågan är bara vilket som är minst sårande för henne…

#4

Jag förstår hur du tänker men faktum är att hon inte skulle vara kvar om du inte svarade upp till hennes behov av det som är utmärkande mellan er i er relation.

När du börjar behandla dig själv med respekt kommer alla relationer som bygger på att någon utnyttjar din vilja att vara en snäll och god människa (som mycket väl också kan vara ett behov av att vara andra till lags) att försvinna eftersom de då har spelat ut sin roll för dig.

När man inte vågar säga som det är uppstår en inre konflikt. Är man är rak och ärlig (som inte är detsamma som att vara elak) finns det inget som kan såra en annan människa. Det kanske gör ont att höra det som en annan människa uppfattar som sant men utifrån det har man också en chans att utvecklas som individ. Att trixa med sanningen för att tillfredsställa det som man tror är andras behov undergräver både egen och andras möjlighet att växa och utveckla mognad och slutar oftast med någon form av självömkan eller negativa känslor mot människor som väcker upp minnen av konflikten.

#5 Tja du, om det är som du säger så är det ju helt rätt att tala om för henne exakt vad jag känner… Även om det känns helt egoistiskt.

Jag tvivlar på att hon kan ta till sig det men jag kommer nog att göra det ändå.

#6

Nej, där har du fel. Det är väldigt sällan som ett problem (hur det än ser ut) ligger utanför oss själva. 

För att man ska kunna vara ärlig mot någon annan och bli respekterad måste man först respektera och vara ärlig mot sig själv och för att kunna vara det måste man ta reda på vad som ligger till grund för att man agerar på ett sätt som inte är bra för en själv. Hoppar man över det steget blir det ändå fel även om avsikten är den bästa.

#7  Jag tror inte jag förstår hur du menar… Om jag inte vill vara vän med henne och då måste göra slut, för att vara ärlig mot mig själv… då måste jag ju såra henne, eftersom hon vill vara vän med mig?

#8

Som jag skrev i #7, förutsättningen för att kunna vara ärlig mot sig själv (och andra) är att man tar reda på vad som ligger till grund för att man agerar på ett sätt som inte är bra för en själv.

Jag skulle nog välja att försöka vara rak mot henne. Du behöver ju inte göra det svårare än vad det är, utan bara ut med det som du bär i hjärtat. Ibland sårar man andra tyvärr, men om man ska se till sig själv och vill må bra och kunna ge sitt bästa av sig själv i andra situationer, måste man kanske såra någon som inte är bra för en själv.

Kanske är du bättre på att beskriva dina känslor i ett brev som du skrev. Beskriv också de gånger när du har känt dig utnyttjad och blivit ledsen. Hon har sårat dig, ska hon komma undan med det? Nu menar jag inte att du ska skälla och vara elak, utan mer på ett konkret sätt beskriva hur DU känner. Förhoppningsvis kan hon ta till sig det och förstå dig.

Jag minns en gång när jag och en kompis blivit ovänner, då satte jag mig ner och skrev ner vad jag kände och skickade det till henne. Hon bad om ursäkt sedan, men nu för tiden har vi ingen kontakt med varandra. Det rann ut i sanden.

LYCKA TILL!

#10 Jag skrev ett email till henne och sa att jag tyckte vi glidit ifrån varandra men att jag absolut inte var arg på henne eller så.

Självklart är det så att vi har outredda saker och konflikter i grunden MEN det viktigaste för mig var att visa henne att jag inte var intresserad av en fortsatt relation med henne. Ja, hon kommer undan enkelt men det skulle ta för mycket energi från mig att reda ut allting. Det är svårt att kommunicera med henne, det är därför jag inte vill umgås med henne alls…

Så jag valde mellan att bråka och reda ut konflikter ELLER att bara tala om för henne att jag inte var intresserad på ett snällt sätt så hon inte skulle känna sig angripen.

Ja, vänskap är komplicerat. Jag har en sån kompis som du beskriver. Jag har inte mer kontakt med henne än sms någon gång då och då. Hon frågar ibland om vi ska träffas, men av en eller annan anledning så låter jag det aldrig ske. Vill helt enkelt inte ha nåt med henne att göra. Hon är helt enkelt för självupptagen med sitt liv och vi är på helt olika nivåer. Så jag har valt i att strunta i henne … Den dagen kontakten upphör helt och hållet kommer jag inte att sörja henne. Jag har inte varit "vän" med henne på många år, men hon "tror" fortfarande att vi är kompisar. Att jag inte talat om för henne att vi inte är vänner längre beror på att hon aldrig riktigt har betraktat mig som en god vän, utan som någon som passar att ringa när det passar henne. Nu för tiden passar det inte mig heller, så jag låter det bara vara.