Vill han ha hjälp?

Om svaret är nej finns inget att göra.  Om svaret är ja borde han söka sig till psykiatrin.

#1 Jag ska prata lite med honom om det nästa gång vi ses. Nackdelen är att han kanske inte skulle uppsöka psykiatrin då han försöker undvika folk så gott det går :/

Uppfattade det som att det var folkmassor han skydde, du skriver ju att han är social?

Tyvärr innefattar tillfrisknande från psykiska problem kontakt med andra människor.

#3 Dåligt formulerat utav mig. Han är väldigt social annars, alltså med de han känner, han är inte en sån person som man tror kan ha social fobi. Men han visar tecken på att han verkligen vill undvika människor och tycker det är väldigt obekvämt.

Jag själv utsätter mig för sånt jag tycker är obehagligt bara för att nästa gång blir det mindre obehagligt. Som typ spindlar, tal inför många människor, träffa många nya människor, städa etc. Till sist blir det lättare och lättare. Men jag tror han måste vara med på noterna och inse sina egenskaper och sen vilja göra nåt åt dem.

("städa" var ett skämt  :-)

Jag tycker han verkar fullkomligt normal, varför skulle han behöva "hjälp"? Det är knappast något självändamål att utsätta sig för folkmassor och vara nära människor man inte känner.

#5 Det brukar jag också försöka med, kan känna att självförtroendet stärkts utav det. Haha städa.. ;) #6 Men kan man inte gå in på en mack där det bara är ett fåtal människor och dessutom tar omvägar för bilen när det kommer lite mer folk så blir det nog väldigt jobbigt för personen, inte gå på bio, inge gå på stan om han behöver något. Han säger till och med att han blir väldigt obekväm och orolig bland folk. I min värld finns det inget som direkt heter normalt men det ska inte behöva påverka en person så här pass mycket. Nu väljer han själv om han vill ha hjälp med detta eller ej och göra någonting åt det men ja. :)

Jag har social fobi. Och då funkar man som honom. Ångest vid nya miljöer, trygghet vid kända ( hemma, med vänner osv). Affärer avskyr jag. Undviker dem vid påsk, jul, midsommar och på em. Men att undvika helt vinner jag inget på. Utan får utöva KBT varje gång. Har mina trix för att få det gå fortare o smidigare. Han bör kontakta psyk för KBT. ev. medicin med. Du kan vara ett stöd och pusha honom och lära se skillnad på ren ångest och överdrift.

#8 Han träffade ju ts?

De jag känner med social fobi klarar inte av att lära känna nya människor. Definitivt inte gå på dejt.

#9 Första gången vi träffades var en vän till honom med

#10 Du var ändå ny.

Och hera #9 haha ursäkta men hur kan du känna någon med social fobi om dom inte kan lära känna människor som du påstår till ts kille !

#7: Jag tycker inte det är jobbigt att inte gå på bio, att inte gå in på en mack när någon annan är villig att göra det  och att inte gå på stan när det är mycket folk. Det finns ingen anledning att göra något av det.

Det är upp till honom att själv söka hjälp om han tycker det är jobbigt. Men som sagt, jag tycker det verkar fullkomligt normalt och rimligt och ingenting att man behöver ändra på, så länge man skulle kunna bita ihop och göra det som man verkligen måste. Men som sagt, man behöver sällan.

#12 Ehm, jag kände dom innan dom fick social fobi?

#9 Det varierar MYCKET hur man är med nya människor. Jag kan träffa en person, kanske två ( t ex vän med partner eller barn) medans tre och fler blir väldigt jobbigt. Och jag mår väldigt dåligt då, kanske t o m svimmar av panik. Social fobi är varierande i grad. De svåraste kan inte gå till Dr eller lyfta telefonen. Eller skriva här t ex. Och äter ångestdämpande medicin. Kanske lyckopiller med. Medans andra, som jag t ex kan i bra perioder gå på affären, gå på dejt, svara i tfn (ej ringa) . Klara mig hyfsat "normalt".

Oavsett vad han "lider" av är det han som måste ta tag i det om han ser det som ett problem.

# så helt plötsligt fick dom social fobi bara så där ? Nja jag tror snarare på att det individuellt , vilken miljö osv osv ! Jag klarar tex inte av stora privata grupper men alldeles utmärkt på stan bio träffa enstaka människor !

#17 Det är inget man föds med. Hur tror du man får det om jag får fråga?

Det finns två typ av det. En "specifik social fobi" och en "generell social fobi"

Den förstnämnda gäller då man har överdriven rädsla för specifik/a situationer och den andra när man har det mot andra människor oavsett var.

# 18 men då menar du alltså att dom aldrig går ut , aldrig går till läkare psykolog osv ! Jag tror att hur svår social fobi man en har är det oundvikligt att träffa nya människor ! Däremot tror jag miljön spelar roll ! Men om du är med en kompis och du träffar din kompis med social fobi då springer den alltså iväg för den inte klarar av att träffa en endaste människa ? Nja tror du överdriver helt klart

#19 Springer iväg? Nej. De jag känner går inte ut pga rädslan för att träffa människor och hamna i obekväma situationer.  Det går alltså att undvika det man är rädd för. Och om de hamnar i situationer de fasar för är de i princip i panikläge och går inte att prata med.

En nära till mig insåg att situationen var ohållbar. Han kontaktade till slut psykiatrin. Han valde mellan pest eller kolia och det var en fruktansvärt tuff process. Idag kan han gå ut,  ringa och liknande. Men det är fortfarande inte lätt.

Det krävs väldigt mycket av en om man har den typen av social fobi. Man får jobba som tusan och gå igenom väldigt mycjet ångest.  Det är därför det är så lätt att hellre undvika problemen och stanna hemma i tryggheten.

Jag utreds för social fobi, GAD, paniksyndrom och lite annat smått & gott ångest-relaterat just nu, och det är ENORMT individuellt.

Jag t.ex. klarar inte ens hälften av vad mina diagnostiserade kompisar (social fobi, paniksyndrom) klarar, även min psyk har sagt att graderna varierar enormt inom diagnosen så två människor med social fobi kan reagera helt olika på olika situationer (träffa folk, gå till vissa platser, osv), så det går bara att läsa sig till så mycket. Man ska inte förlita sig på att kompisen med diagnosen är definitionen av sjukdomen. Jag klarar inte av att lämna huset själv, även att bara gå de 700m till mataffären gör att jag bryter ihop så det kan gå flera dagar på pasta bara så jag kan undvika att gå ut… När pastan tar slut är det årets kris hemma 😉 Däremot har jag ganska lätt för nya människor efter introduktion (vilket jag har blivit tvingad till ofta detta året…) och att prata i skrift.

Om han inte vill ta hjälp (jag är personligen lite eh på det, det är svårt att få panik och ångest varje dag i en månad bara för att man ska ha ett psyk möte, för att sedan upprepa till nästa möte, mina betyg är absolut inte glada 😮) så rekommenderar jag att du stödjer honom men ändå uppmuntrar (en gång, inte tjata eller tvinga) att följa med. Det hade jag iaf uppskattat väldigt mycket, även om jag hade sagt nej 99.9% av gångerna… Det är inte bra att isolera sig om man har social fobi, men det är 100% upp till personen som har det, så om han själv inte vill ta hjälp osv så får du helt enkelt bara stödja honom tills han själv finner vad som kommer vara bäst för honom!

Mer än det finns det inte direkt att göra…

#18 Det är arv och/eller miljö. För min del för mamma och mormor har SF. Även en kusin (arv). Plus år av mobbning (miljö).

#22 Det är dock inte säkert att man utvecklar det för att familhen har det.

Man föds som sagt inte med det.