Jag tycker du ska berätta precis som det är. Precis som du skriver härinne. Det är ju sanningen och den brukar vara den bästa.

Tack! Det är ju inte så att jag inte vill ha några vänner, nu när jag mår bra vill jag ha massor med folk omrking mig och försöker hitta nya vänner. Men som sagt skulle jag dejta någon och det visade sig att personen inte hade några riktiga vänner så skulle man ju ändå bli lite fundersam över hur det egentligen ligger till…

#2 jag tycker du absolut kan berätta sanningen som du skriver den här. Skulle du och jag träffas och bli vänner och du gav denna förklaring skulle jag inte alls fundera.

Tror det är vanligare än du tror att man tappar nära vänner och under ett tag inte har så många utan mer ytliga bekanta, kollegor osv. Blir ofta så efter tex gymnasiet när alla går åt olika håll, vissa flyttar, andra stannar kvar i hemstaden. Några pluggar vidare, vissa skaffar barn, några reser osv. Kompisgänget blir spritt för vinden och man får nya vänner, men man kommer ju inte nära folk med en gång, det tar ju tid att få nära vänner, våga öppna upp. Ännu mer när man är vuxen och man har fullt upp med sina separata liv och ansvar och inte hinner ses så tätt som man gör i skolan. Så det är nog inte så konstigt som du tror. Skönt att höra att du blev frisk från din depression och är redo att gå vidare i livet! Att du har ett jobb, dejt och vill vara social bådar ju gott för framtiden, även om det skulle visa sig att just den här killen inte var nåt för dig (eller så är han det, vem vet!) :)

Man kan väl göra en bedömning hur tidigt man ska berätta något?

Tack för era svar!

#5 Jo men hur tidigt kan man då berätta något? vi bor som sagt inte i samma stad och jag ska nu åka till honom och detta blir vårt andra möte. Då jag åker dit så kommer han förmodligen komma hit om vi nu kommer fortsätta ses vilket gör att jag redan vill ha det förklarat för honom innan han kommer hit, och detta måste ju då ske nu vid  vårt andra möte? men det känns ju väldigt tidigt…

Jag hade inga vänner när jag mötte min nuvarande, då jag flyttat 100 mil osv. Jag ser det dock inte som något viktigt att jag och min kille ska umgås med varandras vänner. Jag har mitt tjejgäng, och ett killgäng, och de aldrig mötas skall. Sen har jag min pojkvän som jag umgås med, och han har sina vänner- som jag aktivt valt bort för de är så himla trista både i attityd och som umgänge :P

Så jag tycker att du ska säga som det är. Det är ju den du är och att duinte har vänner betyder inte att du inte kommer att få nya vänner när du mår bra. När man är i depression är det ju svårt nog att hålla sig själv uppe, det är tungt, omöjligt ren av att underhålla andra relationer då. Detta förstår en ödmjuk man med insikt.

Han dejtar dig, inte dina vänner.

Och problemet verkar vara främst ditt, eftersom du benämner det som "psyko utan vänner". Vill klargöra att ett psyko snarare är den där som HAR många "vänner" ;) För det är hög status att ha många vänner. 

Jag har haft perioder då jag inte haft någon, och perioder då jag haft så många vänner att jag haft problem att hålla isär saker :P Än mindre att hinna med dem alla. Min pojkvän är glad att jag har vänner men han störde sig inte på att jag var utan när vi träffades, så länge det inte innebar att jag limmade på honom. dvs att han skulle ersätta mitt behov av social gemenskap med vänner. Det är tungt för en person att bära upp det behovet hos en annan person.Nu uppskattar jag min egentid enormt så det har inte varit ett problem. Var ärlig, tänk inte på hur saker "borde vara", ingen är perfekt och det finns ingen anledning att dölja vem man är, för någon man dejtar med, för det kommer fram förr eller senare. Varför ens nämna att du inte har vänner, det lär han väl märka, eller ta upp det om det kommer på tal. enda gångne jag frågat en kille "men har du inga vänner" var när han alltid bara ville umgås med mig och aldrig verkade göra något. Det blev trist. "vad har du gjort idag…""inget…" "nehe…*