Jag har varit i en liknande situation då jag och min man hade ett distansförhållande i sex år innan vi kunde flytta ihop. Vi hade sämre möjligheter att träffas än ni har och kunde ses ungefär vartannat år. Och jag minns att man verkligen kände sig trasig varje gång man var tvungen att åka ifrån varandra och inte veta när man hade möjlighet att träffas igen. 
Jag vet inte om jag har så mycket råd att ge annat än att "gilla läget" och försöka att tänka realistiskt. Älskar ni varandra så klarar ni avståndet. Tänk på att det bara är några få år ni måste leva så här och om ni klarar det så har ni hela livet tillsammans. Även om det är svårt så försök att inte låta saknaden och alla sorgsna känslor att ta över. Tänk istället att tiden faktiskt går fort och ni kommer snart att ses igen. Ni har inte varit tillsammans så väldigt länge än, det blir oftast lättare med tiden. Saknaden brukar vara svårast i början av ett förhållande, sen blir liksom allt mer stabilt när man vant sig och accepterat tanken på att det är så här och om man vill fortsätta vara tillsammans så måste det bara fungera ändå.

Inte ska du tycka att du överreagerar, det är klart det är jobbigt, att du känner dig förvirrad över hur du ska stå ut med alla känslor som kommer.

Jag känner med dig, är i lite samma situation som dig med en kille i England, vi har i höst varit tillsammans i ett år.
Just nu är jag inte helt klar i huvudet för han åkte hem i fredags efter en månads besök och förmodligen dröjer det ett halvår igen innan vi kan ses, så det har varit lite sådär med sömnen och alla känslor som rusar runt, men jag hoppas det jag skriver går fram ändå.

Vi har kunnat ses två gånger i år, sammanlagt ungefär 6 veckor, det som gör att det fungerar ändå är att vi pratar och drömmer om det vi ska göra tillsammans nästa gång vi ses, att vi tar tid att umgås bäst det går över skype, vi är båda gamers så vi spelar ofta tillsammans, tittar på film och serier och sånt eller bara sitter vi i mysig tystnad och var och en pysslar med sitt.

Det som hjälper mig personligen är att se det jobbiga, hur ont det gör som ett kvitto på hur mycket han betyder för mig, hade vi inte känt så här hade det inte gjort ont att vara ifrån varandra.

Sen blir det bättre, när man kommer in i vardagen av att inte kunna var tillsammans fysiskt, de jobbiga känslorna försvinner inte så klart men det går att ha roligt tillsammans, njuta av det man faktiskt ändå har  och glömma avståndet för en stund, för det är ju inget alternativ att göra slut för att det blir jobbigt i mellanåt.   

Vi skämtar ofta, ett sätt för oss att hantera att det tungt, att vårt förhållande är på den högsta svårhetsgraden, games som vi är, vi kör nightmaremode, vi är hardcore och känner glädjen över styrkan i vårt förhållande att vi klarar det här, för vi är så bra ihop, att det är värt det, så länge det känns så så kommer det att fungera.

Det är viktigt att ha en balans mellan att prata om det känns jobbigt, men inte gräva ner sig helt i det, att fokusera så långt det går på det som är bra annars blir det jobbiga en för stor del och det klarar ingen i längden.
Jag pratar inte alltid med honom om allt hur jag känner, lassar över det mycket och snackar med vänner istället, inte så att jag ljuger, utan kan säga till honom tex att idag var det jobbigt så jag ringde Jennie och snackade med henne en stund och så kan han fråga vad det var som kändes jobbigt och jag svarar bara lite kort hur det är, bara för att få bekräftelse att det är ok och sen går vi snabbt vidare och ser till att ha lite kul ihop.

Beroende på hur och när vi kan ses nästa gång, ska vi då göra ett allvarligt försök och se om vi kan få ihop våra liv och flytta ihop, just nu är det för många saker som vi inte har koll på än som gör det omöjligt, men att veta att det är planen, att vi båda hoppas på att få ett liv tillsammans värmer och jag sveper den tanken om mig som en skyddande filt när det känns som värst, att förhoppningsvis kommer vi inte behöva ha det så här mycket längre till.

Hur länge kommer din kille plugga i England och har ni några planer om hur ni kommer ha det i framtiden?
Många kramar

#1 Det du säger är det jag också gör. Tänker, planerar, uppskattar, påminner mig själv att det bara är tillfälligt osv. Och det funkar för det mesta. Men det finns stunder då jag trillar rakt ner i ett djupt svart hål och då är det så sjukt svårt att uppmuntra mig själv med de orden för de verkar vara så ynkliga då, förstår du hur jag menar? Hur hanterar man jättestarka känslor när man typ drunknar i dem? Kanske inte bara saknad, ibland bli jag så sjukt jävla arg på hela världen för att vi måste ha det så här. Kan  verka irrationellt men jag antar att man agerar ganska irrationellt när det gäller ens kära. Makes sense? :s 

#2 "Det som hjälper mig personligen är att se det jobbiga, hur ont det gör som ett kvitto på hur mycket han betyder för mig, hade vi inte känt så här hade det inte gjort ont att vara ifrån varandra." Ska försöka tänka på det här för du har helt rätt i det du säger.

Det du säger om balans är också sant och jag är inte så bra på balans. Min kille brukar säga precis det du säger till mig, att inte gräva ner mig i det jobbiga. Men ibland är det helt omöjligt :( 

Han har tre år kvar, efter det flyttar vi ihop, det är planen just nu iaf ❤️

Min tjej bodde 30 mil från mig. Då man är 17 år äräven det långt. Jag var också sjuk av längtan. Drt som hjälpte mig var att göra nåt. Att ligga på sängen var inte min melodi. Jag klippte gräset åt folk för att gneta ihop till bussbiljett. Jag skottade snö. Sparade och slet. Allt för att få råd och åka ner och träffa henne. Så blev det. Efter nåt år flyttade hon till mig. Underbart!

#4 Så hoppas jag att det blir för oss med :)

Distans är sjukt jobbigt men man får helt enkelt stå ut och sysselsätta sig, älskar man varandra funkar det och till slut kan väl den ena flytta till den andra :) jag har pojkvän 10 mil bort och tycker det är skitjobbigt ibland när jag inte vet hur länge det dröjer innan vi kan ses igen trots att det oftast är någon gång varje vecka ändå.