Tjat och gnäll är en stor orsak till varför folk flyttar isär. Du får säga till att du behöver en förändring om ni ska fortsätta bo tillsammans.

Det känns som att ni missar och missförstår varann och att ni båda blir sura över en massa saker. 

Sätt dig ner och prata och bara lyssna. Fråga hur han har det i er relation, om det är saker han är missnöjd över och vill förbättra. Gå inte in i försvarsställning, gå inte till attack. Försök bara lyssna och förstå hans perspektiv. Visa respekt för att saker du gjort kan ha sårat honom, fast du inte förstår varför det skulle såra.

Du måste börja med att förstå honom, om du vill bli förstådd själv. :)

Mitt förslag är att du sätter dig och pratar med honom istället för att prata med folk på internet som egentligen inte kan hjälpa.

En av anledningarna till att jag och min man klarat av att bo ihop i ca 9 år är att vi pratar om allt helt enkelt.

Sätt dig däremot inte bara och klaga på honom utan ta upp ett problem som ni vill ha en lösning på (kanske nått där du gör "fel" först istället för nått då han gör "fel" för att inte få honom i försvarsställning direkt.

Jag har gått på kurser och de gällande konflikthantering men tycker fortfarande de är riktigt svårt att "prata rätt" säger man en enda sak så de låter fel, då går hela samtalet åt skogen, han får jätte lätt upp försvar mot mig och de är svårt att ta ner de igen, de räcker med att jag säger att jag tycker de är dumt att bråka om nåt onödigt, då säger han att jag påstår att han är dum i huvudet, de är väl så jag får honom att känna i så fall, de är svårt när vissa saker känns orättvist men om jag börjar göra rätt kanske han kommer efter också?
Min lärare i konflikthanteringen sa att man ska fokusera på att hitta en lösning på konflikten och de försökte jag lägga fokus på alla gånger, tyckte han något va fel så la jag fram min lösning men de duger inte, han bara fortsätter tjata om saker jag knappt förstår, en sak jag förstod va i alla fall att hans familj är mycket varför han mår dåligt och känner sig dålig i sig själv, jag fattar de som att all ilska han har mot dom kommer ut på mig när vi bråkar för han drar upp en massa saker som hänt för en väldans massa år sen då vi inte kände varandra.

Det är kämpigt att bo tillsammans med en annan individ som har andra åsikter och värderingar, även om man kan tycka att man tycker någorlunda likadant. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, jag går själv också bara hemma om dagarna, har gjort det under hela denna graviditet (ska föda snart).

Det jag kan känna att man glömmer bort när ena partnern är hemma hela dagarna, är att då saknar ju du din partner, du får din ensamtid även om du gör sysslor hela dagarna, medan din partner jobbar och inte får den där ensamtiden på samma sätt. Hmm, det kan ju kanske vara så i ert fall att din sambo också behöver lite space, men han kanske inte riktigt förstår det själv? För så har jag varit innan jag blev gravid och vi båda hade saker för oss. Jag ville vara med honom hela tiden, men kunde inte känna att jag behövde ensamtid.

Jag tror att man ska försöka lägga stor vikt på det, att det är viktigt med egen tid, det försöker jag att tänka på med min sambo nu. Självklart tycker jag att det kan vara tråkigt att han går o sätter sig vid datorn, men det är ju så han har sin egentid.

Hoppas inte det här inlägget bara var en massa svammel för dig.

hur länga har ni bott ihop? jag vet att jag och sambon hade en riktigt jobbigt i början innan vi liksom kom in i ett vardagslunk med varandra och hittat rutiner som funkade. vi kom ju i grunden från helt olika förhållande, jag med en mamma som curlade järnet och han från en familj där de vuxna jobbade mycket och han fick sköta sig själv. det blev ju lite av en krock kan man säga. tog väl nått år kanske med toppar och många dalar innan det la sig och man började få ordning på allt. tror få bara flyttar ihop och får det att bara funka från första stund. man går ju från det där fina att vara med varandra under vissa stunder, åka ifrån, längta lite hitta på saker när man ses till att inse att ens partner gillar att kissa med öppen dörr, lägger kallingarna bredvid tvättkorgen eller ställer in tomma mjölkpaket i kylen :P sedan har man ofta olika rutiner själv när man flyttar ihop, och att få dessa två rutiner att bli en gemensam rutin går inte alltid helt smärtfritt :P

mitt råd är bara att prata, prata, prata!

#6 Haha, dessa kalsonger bredvid tvättkorgen alltså… 😂 Varför?! Hur svårt kan det vara att pricka målet 15 cm bort?

#7 det kryper i hela mig när jag ser det… vill bara strypa honom med dom… :P

#6 Samma sak här hemma med kalsongerna bredvid tvättkorgen.. Kan bli galen! 😡

#5 De ligger något i de du säger tycker jag, men uppfattningen jag får är att han inte vill ha ensam tid, när han väl får tid att bara sitta hemma då vill han spendera den med mig, se på nån serie eller nåt liknande., han jobbar ju hela tiden väldigt länge och sent, så de är väl inte så konstigt att han vill spendera tid med mig också även om vi bor ihop.
Jag brukar fråga vad han känner för att göra, han brukar svara att han vill sitta med gitarren eller spela något, då brukar jag bara säga att då kan han väl göra de då, jag undrade lite om han fick dåligt samvete nästan om han inte spenderade tid med mig, förut satt han aldrig med gitarren som är hans största hobby och nu kan han syssel sätta sig själv lite granna med den mer än förut.

#6 haha de va lite roligt att läsa, inget jag känner igen däremot, jag vet faktiskt inte hur länge vi bott ihop, typ snart ett halvår tror jag, tids uppfattningen ligger inte på topp sen jag blev arbetslös två år tillbaka, tiden står stilla och saker jag gjort förra månaden kan kännas som igår.
Han och jag kommer nog också från lite olika, jag har alltid varit den super duper lata personen som inte ens bäddar min egen säng på morgonen eller ens ställde undan disken, han har alltid fått tagit hand om sina grejer själv, även om vi varit så olika så är jag mer aktiv än han gällande sysslor, de tycker jag fortfarande är konstigt.😂

#10 han kan kanske slappna av med dig då på ett sätt, och så kanske han känner av att du vill ha egen time och blir ledsen för det (säger inte att jag vet hur det är för er, bara en teori)

Det där med att man ska vara lösningsfokuserad kan bli lite fel. För det första kan man ha väldigt olika uppfattningar om VAD det är som ska lösas. Man kanske har två helt olika uppfattningar om vad problemet är. Den ene försöker prata och den andre kommer med lösningar som inte löser någonting för den andre.

Visst ska man vara lösningsfokuserad, men inte förrän man förstått vad problemet är.

Det första är att förstå situationen, att få två personer att se samma sak, att båda känner ett samförstånd, sen kan man tillsammans fundera över hur man går vidare - hitta lösningar som känns bra för båda. Men man ska inte skynda till problemlösningen. Ibland är det just lyssnandet och samvaron som löser problemet.

Ibland när min man har ett "problem" och jag har lust att säga åt honom vad han ska göra och hur han ska tänka, så väljer jag bara att vara tyst och låta honom prata. Jag kan ha lust att avbryta och säga en massa bra saker, men om jag bara är tyst och låter honom prata, så kommer han själv dit i sinom tid. Först säger han en massa negativa saker, sen börjar han resonera kring varför det är så, sen börjar han se på det från ett annat perspektiv, och sen säger han positiva saker om hur man kan komma vidare. Men om jag hade varit negativ och klagat på honom pga hans problem, eller direkt kommit med en massa lösningar så hade han inte kommit vidare, därför att jag inte varit med och sett problemet. Det är viktigt att man ser problemen tillsammans. Då känner man samhörighet. Om man dessutom kan uppleva förståelse så stärks man och känner sig älskad.

Prata mindre, lyssna mer. Att lösa problem brukar inte vara så svårt. Det är svårare att förstå. Men när man väl har förstått är det så mycket lättare att komma vidare.

Jag tycker det framgår ganska klart i trådstarten vad som bland annat fattas.

Jag vet inte hur min sambo ser på de hela 

Det säger ganska mycket. Man måste kommunicera. Att prata med varandra är A och O i ett förhållande.

Det verkar som att din sambo tar allt du sägrr till honom personligt, vilket är helt ohållbart i längden. Jag hade samma bekymmer förut. Påpekade jag att tvätten inte låg där den skulle, att det borde städas osv så svarade sambon med att bli sur och känna sig kränkt. Jag påtalade flera ggr att så fort vi skulle diskutera något så tolkade hon alltid mina argument som att jag hatade henne vilket jag förklarade var helt fel. Jag försökte då istället med att aldrig påpeka något som var fel utan istället lösa problemet på egen hand. Men eftersom hon klagade och gnällde på hur jag var och jag inte kunde säga ett ord till henne och dessutom behövde passa upp henne hela tiden blev det för mycket till slut och hon fick flytta. Vill du verkligen ha kvar din sambo hoppas jag du hittar en lösning, jag gjorde det inte.

#7 jaaa vad är det föe fel på karlarna. Allergiska mot tvättkorgar?då har vi ändå 2 st strategiskt placerade… Jag har valt att ignorera och emellanåt få ett utbrott. Funkar för oss ;)

#15 Det är inte könet som gör att någon missar tvättkorgen, Kvinnor är precis likadana.

Förstår att TS har större problem än lite felplacerad tvätt, men jag kan inte låta bli att inflika att vår tvättkorg har ett lock som tydligen är väldigt tungt eftersom någons underkläder alltid hamnar ovanpå tvättkorgen! 😡

Grejen är väl att små irritationsmoment, dåliga vanor och olika önskemål kommer alltid att förekomma, det som avgör hur relationen funkar är hur man hanterar de situationerna. Precis som du är inne på måste man kunna kommunicera om det, inte minst förebyggande om hur man ska göra när det uppstår något irritationsmoment. För den andre kommer inte i alla lägen att göra exakt som man vill!