Du gör rätt.

Du tänker rätt. Du har dina egna barn att tänka på nu. En olycklig och stressad more förtjänar de inte, och i andra hand kommer sedan du och dina känslor. Ifall han förstör för dig och dina barn måste du ta avstånd. Att din man lider med dig är ju inte kul heller. Om du gjort att du kan för att få honom att sluta så är det dags att omprioritera.

Om du inte mår bra av relationen, så tycker inte jag att du gör fel som avslutar den. Kanske är det vad som behövs för att få din pappa att skärpa sig, eller så knäcker det honom, som du sa, men det är inget som du ska ta på dig. Verkar som att du flera gånger förklarat att du inte vill umgås eller prata med honom när han har druckit, så han har ju haft tid att försöka ändra på sig och söka hjälp. Man ska inte stanna kvar i en relation som skadar en mer än vad den ger, även om det är ens pappa.

Jag är bara sjutton, men har ändå viss erfarenhet av detta. Min pappa har druckit lite för mycket så länge jag kan minnas. Min mamma har lika länge hotat att lämna honom om han inte slutade. När jag gick i fyran så gjorde hon det faktiskt, men då hade hon redan börjat hata honom. Jag tror helhjärtat på att om hon hade lämnat honom tidigare så hade han förstått på ett annat sätt, och kanske kunnat ändra sig. Nu var det bara tomma hot tills det var för sent. Några månader efter så märkte jag faktiskt att han hade förstått att han gjort fel och vad han hade förlorat, men också att det redan var försent för min mamma skulle aldrig ta tillbaka honom (vilket gjorde att han inte ens försökte sluta dricka). 
Jag tycker faktiskt inte att jag har mått dåligt av min pappas drickande. När jag var yngre så kunde han bli våldsam ibland, men aldrig mot mig eller mot mina (halv)-syskon. Min mamma anser dock att hon blivit utsatt för psykisk misshandel, vilket mycket väl kan stämma. Jag kommer dock inte ihåg det, jag har antingen glömt eller förträngt det. Efter att dom skilde sig drack han fortfarande rätt mycket, men han försökte hålla ner det när jag var hos honom varannan helg. Då blev han aldrig våldam eller aggressiv, bara obehagligt snäll när han hade druckit för mycket. Jag tror att han hade kunnat ta sig ur det om han hade velat. Ett-två år senare så hamnade han dock i en period där han drack åtta månader i sträck, och han slutade ta kontakt med mig samt svarade inte när jag försökte. Han var då så illa att han inte kände igen mig när vi möttes ute på byn. Efter det blev han tvångsinlagd och blev bättre ett tag (fick antabus så ett tag var han helt nykter), innan han dog nu i mars, delvis pga av skadorna från alkoholen. (Detta var kanske lite OT, ber om ursäkt i så fall)

Jag har försökt få honom att sluta sen jag var barn. När jag bodde hemma kunde han dricka varannan till var tredje månad och han drack sig så full att han somna på matbordet eller på golvet. Många gånger flydde jag hem till farmor, många gånger satt jag och grät osv. När jag träffa min man som tonåring och min far en dag drack så rädda min man mig därifrån, han packa min väska, tog min hund och sen smällde vi igen dörren och stack hem till honom där jag blev kvar tills min far nyktrat till.

Har även fått stoppa bränder i lägenheten vi då bodde då min far jämt glömde mat på spisen som blev bränt och lägenheten rökfylld.

Alkohol har han druckit så länge jag kan minnas och jag har försökt så många gånger att få honom att förstå men han bortförklarar allt och förnekar att han dricker.

I dagsläget kallar jag min far för alkoholist men jag säger det aldrig till honom för då flyger han i taket.

Han är också gammal militär vilket gör det hela så mycket svårare, han är envis, den som alltid har rätt, en person man inte kan säga emot mm. Han är väldigt svår att prata med överlag, nykter som full.

Hans alkohol har bidragit till ökning av den depression jag redan lider av. Många gånger har jag åkt gråtandes till psykiatrin pga min far men detta fattar han inte, istället beskyller han min depression på att härstamma från att jag bor i Norrland.

Men att bo i Norrland var ett medvetet val jag gjorde för dess landskap och de ca 100 mils avståndet till min far, Norrland gör mig inte deprimerad men hans alkohol bidrar till att spä på min depression som härstammar från olika saker jag fått gå igenom i livet samt mina reumatiska besvär och den misstänkta Tia (under utredning) jag haft. Han fattar dock inte detta.

#4 Då tycker jag absolut inte att du gör fel som bryter med honom.

Tilläggas ska väll också att han äter hjärtmediciner, är också han reumatiker, väger 140+, äter endast superfet mat, röker, snusar och dricker koffein ovanpå sin stora alkoholkonsumtion.

Jag befarar att om han fortsätter kommer jag få begrava honom och då vet jag inte riktigt hur jag kommer känna, sorg, besvikelse, ilska mm på samma gång.

Du borde rädda dig själv och avsluta alla kontakter med honom. När han hamnar döende på sjukhus eller hittas död är när det är dags att tänka på honom igen.

#7 Lite så tänker jag också hur grymt det än låter.

Min far har nu tydligen valt alkoholen före mig precis som min mor gjorde när jag var 6 månader gammal.

#8 Ibland måste man ge upp, och bara oförstående som inte förstår vad depression är kommer försöka få dig att känna dig skyldig.