finns det inget sätt att nå dem via mejl? en del kvinnojourer verkar ha det alternativet, såg att du fanns i västerbotten, själv finns jag i norrbotten men om det behövs husrum till djur så ställer jag gärna upp

Jag tycker att du ska skilja dig ifrån honom. 

Ingen människa ska behöva behandlas så och om han har sagt flera gånger att det inte ska hända igen men att det upprepas iallafall så tycker jag att han har haft sina chanser, han har haft chansen att visa sig bättre och inte tagit den. 

Men sen beror detta på hur ofta det händer, om det händer två gånger om året och ni är lyckliga resten av tiden så kanske det är värt att ha överseende med. men om det bara skulle ha hänt så sällan så skulle du nog inte känna att du inte orkar mer. :( . 
jag känner med dig och hoppas att du övervinner din telefonskräck och ringer till kvinnojouren!

Jag föreslår att du tar ett riktigt djupt andetag och ringer Kvinnojouren. Du behöver hjälp att ta dig ur den här situationen, du behöver inte vara rädd för att ringa dom (jag har också telefonskräck) dom finns där för att hjälpa dig. Bara ta ett djupt andetag, tänk positiva tankar, tänk på dina barn. Hoppas allt kommer gå bra för dig <3

Kan något av barnen ringa kvinnojouren åt dig? Det verkar som att det är väldigt viktigt att du kommer därifrån snabbt.

Jag har suttit länge nu och försökt ta modet att ringa men tyvärr är min telefonskräck djup. Jag tar inte hand om stamtal till läkare eller så heller, det här min man gjort just för att min telefonskräck är riktigt jobbig. Hans temperament visar sig väll 2-3ggr/mån. Jag har heller inget körkort så jag kan inte heller sticka härifrån på egen hand.

http://www.kvinnojouren.se/stall-din-fraga

De kommer förmodligen att ta ditt mail på största allvar även om det inte är det som mailfunktionen är menad till .

en enda gång är en gång för mycket om du frågar mig, det brukar inte sluta bra för den som är utsatt, finns det bussar? hur gamla är barnen, kan någon av dem som #4 föreslog ringa åt dig, kan du prata med någon granne om att ringa åt dig?

Barnen är 16mån respektive 3mån så ingen av dem kan ringa. Grannarna skulle jag aldrig blanda in, då får jag ännu mer problem eftersom det är grannar man gärna inte vill ha och göra med. Bussar finns men jag kan inte ta djuren på bussen, jag har inga pengar att ta mig någonstans och jag har ingenstans att ta vägen.

8# Men vad har du för djur då? 
kan du inte försöka kontakt någon i din familj? De kanske kan komma och hämta dig?

En hund och en katt. Min familj bor 80 respektive 100 mil härifrån.

En hund och en katt kan jag lätt husera men frågan är vars i västerbotten de finns, själv bor jag i Älvsbyn, mejla kvinnojouren så du får någonstans att ta vägen

Älvsbyn är väldigt långt bort och jag vill gärna ha mina djur hos mig.

Mail kommer ta tid innan de svarar på. Jag vet att kommer min man tillbaka så kommer jag köpa hans förlåt, hans smörande ord mm och då är det kört.

Det förstår jag, men kvinnojourer brukar inte ha plats för husdjur, och man vill inte gärna lämna dem kvar med personen man flyr ifrån. jag skickar ett pm ändå

Då blir det svårt eftersom jag har svårt att skiljas från mina djur liksom jag har svårt att skiljas från barnen. Min hund som är rädd för främlingar skulle inte klara sådant och jag skulle storgråta om hunden inte fanns hos mig.

Vilket är värst? Att ha det som  har det nu, eller att ringa ett telefonsamtal? Och hur vet du tt det tar lång tid för dem att svar på mail? Skriv NU - ju längre du väntar, ju längre tid innan du får svar

Du kanske kan skicka ett sms? Det torde ju gå snabbare än att skicka ett mail.

Vet inte hur gammal du är, men fråga dig själv hur länge till du vill ha det så här. När rinner droppen över? Du måste ta kontakt och få hjälp, för jag tror inte du vill vara olycklig resten av ditt liv. Tänk på hur det kunde vara/bli starkare och gladare, få nya vänner, barnen mår bättre och alla mår bättre.  Om du är rädd för ensamhet, så kan jag säga att man hittar alltid en ny livskamrat, men satsa på dig själv och barnen! 

Kan du t ex börja planera en flytt till dina föräldrar? Fixa med flyttbil osv. Kan dina föräldrar hjälpa dig tills du hittat eget boende?

Vågar du ringa dina föräldrar? Syskon? I så fall så hade jag ringt dom och berättat hur du har det och bett dom hjälpa till.

Dom kan ju ringa kvinnojouren åt dig och jag gissar på att hade dom visst hur du har det hade dom åkt till dig för att hjälpa till.

hej "topedpass"först vil ja seja det är ALLDRIG kört (det vet ja för ja är uppvext i ett sånt liv du o dina barn lever nu. JA hade önskat att MIN MAMMA lemnat min pappa (men det jorde hon inte). Ring till polisen o förklara din sitvatjon o dom kan hjelpa dej till kvinojor o lemna in dit djur till ett hund/katthem tills du o barnen har eget boende o då kan du hemta hem djuet ijen. Dit djur kan INTE heller må bra NU  i den sitvatjonen. Jör deta för dina barns skul för ja tror inte du ska shansa på att det blir bettre med din man.

Min mamma och halvbröder skiter i mig. Min far har jag avstått från då han bara super. Flyttbil kan jag inte ta eftersom jag inte har körkort. Jag har inte kontakt med någon i min släkt då alla hatar mig eller bryr sig endast om flaskan. Min farfar är död, min farmor bor på äldreomsorg 80 mil neråt landet och har Alzheimers. I am alone. Orkar inte ens ta steget till att kontakta kvinnojouren. Botten är nådd och jag går bara runt och lever här och nu. Jag är inte stark nog längre… Allt var så bra tills den dagen han börja jobba inom den bransch han nu är i för över 6 år sedan, då föll allt. Han hatar sitt jobb och det går ut över mig, iom att han hatar jobbet så räcker det med att jag säger en sak han inte gillar så flyger han i taket. Jag redan innan jag träffa honom 9 år sen en depression som sitter i, jag är handikappad med tre ledsjukdomar. Detta medför att jag tröstäter mycket och idag nämnde jag att jag har sötsuget men släkte det efter ett tag. Senare på dagen vad han om hjälp med soffan och jag fråga vad han ville ha hjälp med och då skrek han på mig. Då bad jag honom att inte skrika och då small det för honom och han börja tjata om mitt sötsug som inte hade något med saken att göra. Jag bad honom sluta skrika på mig hela tiden och då skrek han ännu mer, då gick jag därifrån till sovrummet då jag inte vill prata med en som skriker och han fortsatte skrika. Till slut kom han till sovrummet och skrek ännu mer medan jag bara grät, fick höra att jag inte bryr mig att jag aldrig tar ansvar mm. Till sist sa jag att jag gick ifrån för att han skrek men då skrek han ytterligare, då orkade jag inte mer och slängde av mig vigselringen med tårar forsandes i ögonen och där tog han skruv… Han skrek att jag är patetisk som slänger av mig vigselringen bara för att jag vill bli av med sötsuget. Jag förklara att jag reagerar som jag gör pga att han skriker och att sötsuget har inget med detta att göra och gick sen därifrån. Han kom efter, tog tag i mina armar medan jag försökte slå mig lös, tröck mig mot vägen … Hela tiden skrek han på mig. Jag drog loss mig men han tog tag igen och tröck ner mig i sängen skrikandes på mig så pass att han var röd av ilska i ansiktet. Gång på gång försökte jag förklara att jag gick ifrån pga att han skriker men nej, det gick inte in. Fick höra att jag inte bryr mig, att jag är oansvarig, att jag aldrig bryr mig om honom mm. Till sist stod han upp vid sängen och skrek på mig medan jag grät. Sen tog han tag i mig och vred mig så min rygg sa PANG och då skrek jag rakt ut av smärta och grät samtidigt, han vet mycket väl att min ryggrad är skör pga bechterew. DÅ sluta han skrika. Till sist blev han ledsen, sa förlåt, pussa vår ena dotter och lämna hemmet. Än är han inte hemma.

Sms var en bra ide.
Jag har lite svårt att förstå vad du vill att vi ska säga eller råda dig till. Du känner ingen, du vågar inte ringa, det tar för lång tid med mail. Alla skiter i dig. Du kan inte fixa flyttbil för du har inte körkort (man kan hyra förare också). Du orkar inte kontakta kvinnojouren. Du vill inte ta hjälp av grannarna….

Vad vill du? Eftersom du kan skriva så detaljerat här, så vill du ju komma från din situation, men vi på forumet kan knappast hjälpa dig praktiskt. Om du skrivit dessa meddelande till jourens hjälp istället, så hade du kanske varit på väg bort från lägenheten nu.

#22 Ja ok. Tänker inte ens nämna hur illa jag tolkar dina inlägg så jag gör bäst i att ignorera.

Torpedtass, du säger att du vill ha förändring och din tråd här är ett rop på hjälp. Din sambos beteende är hans ansvar och hur han beter sig mot dig är helt förkastligt. Det värsta du kan göra är att stanna kvar ännu längre. Du säger att du vill ha djuren hos dig. För att komma därifrån kanske du får acceptera att de tillfälligt bor någon annanstans för att kunna bo hos dig när du fått eget boende.
kram! 🤗

Jo men en del här verkar tro att det är akut enkelt att ändra situationen. Skrev mest för att få mod men en del (nämner inga namn) gör bara att jag mår sämre istället. Kanske inte skulle ha skrivit något alls.

25# Vi här inne vill såklart hjälpa dig, vi VILL att du ska ringa eller kontakta någon som du kan få hjälp av för DIN skull. =) , det är klart att vi kan sitta här och skriva med dig om du tycker att det hjälper, men det räcker inte långt i längden. Därför tycker jag att du borde kontakta kvinnojour, på något sätt. det kommer såklart inte att vara enkelt, sådana här saker är aldrig enkla, men ibland behövs det bara ett litet steg i rätt riktning för att det ska bli lite, lite lättare. 

Jag ser ingen här inne som har skrivit något elakt eller som inte har velat hjälpa dig. Jag tror att alla som skrivit bara vill dig väl, jag hejar på dig och propsar på att du ska kontakta kvinnojour. Du kan skriva ett kort mail bara, eller ett sms, eller så kan du ringa. Det kommer att vara jobbigt, men du kommer vara ett steg närmare ett bättre liv. du får se det så istället :)

#25 Jag vet, det är inte lätt. Varit där själv. 😕 Det är svårt att ta första steget och bestämma sig.  För man tycker att det är svårt att lämna när han är "snäll" och lovar ändra på sig.. fast man märker ju efter ett tag att det inte håller heller. 

Jag hoppas att du lyckas hitta en väg ut så att du och barnen blir lyckliga. Man har ju bara ett liv.

Precis, ingen har sagt att det är enkelt. Mod och styrka till dig!

Jag menade inget illa, men du skriver i första inlägget "Det är hundrade gången min man nu skrikit på mig".   Så….? Dags att gå därifrån. Men vi här bakom tangentborden i andra delar av världen kan ju inte fysiskt hjälpa dig.

Har du pengar? Ta tåget, bussen, taxi till kvinnojouren.

Hemskt att läsa din historia. Antar att ni bor i lägenhet, eftersom du nämner grannar på det viset du gör, vem äger lägenheten? Om du äger den så har du full rätt att kasta ut honom, eller? Men gör sin de andra säger ring kvinnojouren och se till att han försvinner ut ditt liv.

Om du skulle få hjälp rent ekonomiskt (vi snackar pengar till taxi eller dylikt), skulle du då kunna komma på någon att åka till? Finns det verkligen ingen gammal vän någonstans som skulle ta emot dig, och åtminstone ge er husrum över natten och hjälp att ringa kvinnojouren, om du förklarade läget?

Finns det någon kvinnojoursmottagning i din hemstad dit du kan gå/åka? Så slipper du ringa? Man borde väl till och med kunna knalla in på polisstationen och/eller sjukhusets akut om det kniper, någon måste ju kunna hjälpa dig vidare och upprätta kontakt med jour.

Det är tragiskt att läsa detta men TS du MÅSTE ta tag i detta och göra någonting eftersom det är barn inblandat.

Så som jag ser det så är barnens väl och ve det som är det allra viktigaste.  Du skriver att du vill ha djuren hos dig men barnen då???

Vet inte hur ditt läge är nu, men…

Om du kan samla mod att gå emot din telefonskräck så är Kvinnofridslinjen 020-505050 jättebra.  De har öppet dygnet runt, du kan vara anonym, det kommer inte att synas på telefonräkningen, och de förstår var du befinner dig. Du behöver inte prata på "rätt" sätt. Om du slår numret och sen inte får fram några ord kommer de inte att bli irriterade. De vet hur svårt det där samtalet kan vara. Du behöver inte prata sammanhängande. Du behöver inte presentera dig själv och lägga fram ditt ärende på ett bra sätt. Du kan t.o.m. börja öva genom att ringa och lägga på om du inte vågar säga nåt, de kommer att förstå. Och du kan ringa flera gånger. Går det dåligt första gången kan du prova igen.

För du förtjänar att ha det bättre än så här. Du har förmodligen fått din självkänsla och din tilltro till dig själv stukade, men du kan ta dig därifrån. Alla praktiska problem går att lösa. Ja, det är svårt, men det är inte omöjligt.

Gå till vårdcentralen, sjukhuset, polisen, barnavårdscentralen, kyrkan eller något annat ställe och be om hjälp. Säg att du blir misshandlad och inte kan skaffa hjälp på grund av telefonskräck.

Tack för era ord. Allt har löst sig nu, vill inte gå in djupare på detaljer i dagsläget men ville bara meddela att det ser ljust ut.

Huvudsaken är att det är bättre! ❤️

Bra!