Det tog mig flera år att komma förbi min första kärlek. Nu har jag hittat vad som förhoppningsvis är min största kärlek.  Det trodde jag inte för 10 år sedan.

Säger samma som #1.

Jag ska förklara mer.

Jag har inte varit tillsammans med den här killen. Men jag var (är fortfarande) tokförälskad i honom. Han har en otroligt härlig humor, glimten i ögat,  osv osv. Inte perfekt utseende men jag ÄLSKAR hans personlighet. Tyvärr är det mitt fel att det inte blev vi. För han FÖRSÖKTE. Han frågade om vi kunde hitta på nåt nån dag, han gav mig blickar osv. Men tyvärr drog jag mig undan. Inte för att jag inte ville. För jag VILLE verkligen. Men jag var så himla blyg och försynt. Jag hade inte haft nån innan och han var 5 år äldre, jag vågade bara inte tacka ja på hans inviter fast jag var så kär. Och en dag hade han plötsligt en ny flickvän.

Nu har det gått SEX ÅR och jag har fått höra på omvägar att dom fortfarande är ihop. Det hade kunnat vara jag. Han var ju intresserad av mig men jag tog inte chansen. Det är det som grämer mig mest. Jag hade mer kunnat ta om vi varit ett par men att det tagit slut för att det inte funkade. Men han tolkade väl min blyghet som att jag inte var intresserad av honom tillbaka fast det var precis tvärtom.

#3 Ja om du inte svarade på hans inviter är det klart han tolkade dig som ointresserad.

#4 ja precis och jag skulle vilja förklara för honom att så var det inte. Att jag bara var osäker och blyg och inte hade dejtat förut och inte visste hur jag skulle bete mig. Men det är nog inte bra att söka upp honom och berätta det när han är upptagen. Ibland har jag mött honom och han hejar alltid glatt på mig. Men vi har aldrig stannat och pratat riktigt.

Frågan är väl vad du skulle vinna på det. Har han varit i ett förhållande i drygt sex år så spelar det nog för honom ingen roll längre. Om du känner att du måste få det sagt för att gå vidare men är helt medveten om att det inte kommer bli ni så kan du ju försöka formulera ett brev där du förklarar hur det är. Men samtidigt kan det också göra saker obekväma för honom så egentligen tycker jag du ska arbeta dig emot ett accepterande om situationen och på så vis gå vidare.

#5 Nej att säga det nu ger ju inget.

Jag tror att jag behöver gå och prata med psykolog eller liknande. Känns inte som att jag kommer kunna gå vidare själv. Jag har gjort tre killar besvikna efter detta. Tre stycken som älskade mig men jag kunde inte öppna mitt hjärta för dom riktigt. Mitt hjärta har hela tiden funnits hos HONOM som jag jämt tänker på och jag har därför gjort slut med tre fina killar då jag inte kunnat älska någon av dom. Och det känns inte normalt att jag kollar HANS status på FB var och varannan dag och bara gråter när det fortfarande står "I ett förhållande"

Jag tycker du ska uppsöka kurator eller dylikt om du känner att det skulle fungera. Och samtidigt säga åt dig själv att sluta gå in på hans FB överhuvudtaget, det är ju inget som ger dig något eller hjälper dig att gå vidare.

Nu kanske jag är lite brutalt ärlig, men jag kan känna igen det här till viss del. Och jag tror inte att det nödvändigtvis beror på att det var en sån Stor Kärlek. Snarare är det nog det faktum att det aldrig blev någonting. Du har tänkt och fantiserat om hur det skulle vara att vara ihop med honom, och den bilden fick aldrig krocka med en verklighet där han kanske hade visat sig mindre perfekt. Du har inte fått se honom peta näsan, slänga kalsonger med fartränder mitt på golvet, välja att gå ut med polarna när du hade behövt honom, eller ge dig en kass födelsedagspresent. Exakt vad hans brister är vet jag inte, men jag är helt övertygad om att han HAR brister. Du kom bara inte tillräckligt nära för att se dem.

Ofta när man håller fast vid något och inte klarar att släppa det så beror det på att det fyller en funktion. En funktion kan vara att undvika en sorg. Så länge du vägrar släppa tanken på honom som den perfekta killen kan en del av dig intala dig att det fortfarande skulle kunna hända, om han en dag blir singel igen. Men om du ger upp och accepterar att det inte blev så, så måste du också släppa taget om hoppet. Och då måste du tackla besvikelsen fullt ut.

Du skriver också att det hindrar dig från att gå in i relationer helhjärtat. Det kan på ett bakvänt sätt också vara en funktion. Det är lite som att alltid ha en bakdörr på glänt, ett kort gömt i ärmen som man kan ta till om relationen inte känns riktigt bra.  För du ville ju egentligen vara någon annanstans ändå.

Jag tror det kan vara en vettig idé att träffa en psykolog om det här hindrar dig från att leva ditt liv och du inte kommer vidare på egen hand. Personligen skulle jag rekommendera en KBT-terapeut (alltså helst en psykolog som är terapeut med KBT-inriktning), om du kan få tag på en sån.

#10 Kloka ord

#10 Mycket av det stämmer förstås. Det är klart att jag förskönar honom när jag tänker på ett förhållande med honom. Han har såklart brister som alla andra och jag kan inte veta att det ens hade funkat mellan oss, kanske det inte alls hade gjort när det kommer till kritan. MEN att jag hade chansen, att jag ju VILLE dejta honom och han visade intresse men jag sumpade det. Kan tusan inte förlåta mig själv för det och medan jag höll mig för mig själv i flera veckor och försökte samla mod så hittade han en annan. Och han verkade ju seriös också. Inte bara nån som hoppar mellan olika tjejer. För det har ju tydligen hållit mellan dom i alla år.

Men men, jag vet att det är dumt att älta men jag gör det ändå.

Om han var seriös eller inte kan man ju inte veta, det går utmärkt att dejta massor och inte ha en tanke på en lång relation och sen dyker ngn speciell upp, så var det för mig då jag träffade min kille sen 8 år tillbaka, jag skulle inte ha ngt förhållande, skulle fortsätta dejta massor,  bla bla bla, Då är det den en där extra speciella som får en att stanna i en relation. 

Annars håller jag med 10, du har blivit kär i en fantasi och de är skitsvåra att komma över, men enda sättet att ens ha chans att göra det är att klippa banden helt. Sen håller jag med om det där med en säkerhet och bakdörr, du har ju en "fantastiskt bra" ursäkt att slippa öppna dig själv inför en annan kille. Det är ju läskigt och du har tillåtit dig själv att ha en fantasi att falla tillbaka till hela tiden. 

Uppenbart har inte de killarna som du lämnat varit rätt för dig, då hade du aldrig låtit din fantasi förstöra. Bara för att de älskade dig så betyder det inte att de var rätt för dig :)

Tror det skulle vara bra för dig att förlåta dig själv. Alltså börja tänka att på den tiden var du helt enkelt så blyg att du inte kunde göra bättre, du gjorde så bra du kunde just då. Och då var då, nu är nu.