Om du mår så dåligt och om du gjort det en längre tid så måste du söka läkarhjälp och få terapi och ev. medicin. Du kanske redan har det, du skrev ingenting om det?

Ja jag håller med #1, be och få komma och prata med någon.

Jag har gått på terapi, är en person som är ganska nedlåtande av mig när de kommer till allt som har med psyckologer, soc osv, ingen bra syn av dom. Dom försökte få mig på medecinering en gång men sa nej för att min sambo inte ville att jag skulle äta ex anti-depprisiva utan han trodde väl nog att han skulle klara av att hjälpa mig själv….

Men det är inte så lätt som de ser ut alla ggr tyvärr….

Men för svar på din fråga, nej jag har ingen form av terapi just nu, och ingen form av medecinering, mina djur är min medecin, även om de inte hjälper när man inte orkar…

Jag ska försöka att inte bli arg men jag undrar VARFÖR du har en nedlåtande syn på psykologer och terapeuter?

Och varför låter du din sambo bestämma om du ska ha medicin eller inte?? Herregud, 4 år är inte en liten humörsvängning…

Jag önskar att du kunde ta dina problem på allvar och gå och söka hjälp. Har du gått så länge med problem så har din hjärna nog allvarlig obalans av serotonin och då måste du nog käka lite piller för att få upp produktionen igen.

Men terapi är… Nej, jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan man tycka att terapi är fel på något sätt?? Det handlar ju bara om att utveckla sig själv och lära känna sig själv! Det är som att säga att det är fel att äta mat…

Jag har precis som du inte haft nå bra tankar om psykologer och så. Men nu har jag varit tvungen att ta itu med det för både min och min sambos skull. Jag föreslår att du gör detsamma, man klarar det inte helt själv.

Jag tycker inte att terapi i sig är fel, jag vet att de har hjälpt många men jag är inte en av dom… Och att diskutera fördelar och nakdelar kan ta en evighet… Men jag är inte en av dom som en pyskolog har hjälpt… Utan jag har vart tvingad att vara där av föräldrar som ansåg att jag var ett problem och behövde gå ditt mot min vilja…

Jag låter han inte bestämma, jag ville inte heller knappra tabletter, och varför? Pga att i min familj/släkt så styrs mycket av vad som är rätt och fel, alltså mycket va traditioner osv, tar du inte konfirmationen tex, då är du svarta fåret i släkten, du är en skam, ett skämt….

Skulle du äta tabletter som dom anser bara är ett påhitt så är du misslyckad, korkad mm. Allt handlar om att anpassa sig till dom och om att man skall leva upp till alla andra för att passa in. visst jag vet hur dumt det låter, men det är sanningen.

Så när han inte ville att jag skulle ta det så var de en chans för mig att använda han som stöd och inte skämma ut min familj, men ett misslyckande. Men hans stöd håller inte i längden, men deras motsägelser och vad dom tycker är rätt och fel står emot mig hela tiden!

Men ge det en chans till då. Gå till en psykolog frivilligt nu för att ordna upp ditt liv. Så du kan leva det liv du vill ha med din sambo.

Jag vet hur det kan ta emot att göra det. Hela kroppen och själen skriker åt mig ibland att stanna hemma de gånger jag har tid hos psykologen, men det är endel av resan till att må bra igen. Ge det en chans till, du kan inte förlora något på det.

Hej hej. Jag tillhör dom som äter antideppressiva utan att egentligen tro på det. Dels äter jag dom för att få någon form av hjälp från psyk. Dom vill att jag äter och sammarbetar man inte så åker man ut med huvudet först och dels äter jag dom för att ge pillrena chansen att överbevisa mig. Jag menar tänk OM man har fel. Jag mår såpass dåligt att jag tar alla chanser som finns att bli i alla fall lite bättre än jag är just nu. Man vet ju inte om det fungerar förrän man provat.

 Att luta sig mot sin partner är förbannat skönt. Men man måste se till dom också, dom orkar inte. Det tar så fruktansvärt mycket tid och ork för att ställa upp för någon som mår psykiskt dåligt. I vissa stunder har jag undrat om inte min man mått sämre än jag gjort. Han har (genom min psykkontakt) fått hjälp och gått i en anhöriggrupp. Så.. vill man ha ett fungerande förhållande utan att sänka sin partner långt under isen rekomenderar jag faktiskt att ta hjälp av någon utomstående.

Varken terpin eller medicinering har hjälpt ännu, men jag fortsätter trots att jag är Sveriges mest negativa människa och jag gör det för att jag inte vill ge upp och jag gör det för min mans skull så han slipper ta hand om mig hela tiden.

Hmm flum flum, hoppas du får ut det jag ville få fram, annars kan du kontakta mig via pm. Finns för dig!

tack för alla stöd iallafall =)

Jag skall överväga det och fundera på det, är något av en negativ människa med, dels för räddslan av vad släkt och vänner skall tänka och se mig som och dels rädd för att jag det inte skall hjälpa och man mår mer skit…

De mesta handlar som sagt om räddsla och negativitet och envishet…

Jag hoppas du tar steget och pratar med någon, vad din familj än tycker :). Min mor är som din familj, man ska inte må dåligt i hennes ögon.

#9.. negativitet känner jag igen mig i, nå så otroligt. Jag har inte blivit speciellt mycket hjälpt än av mina samtal och piller men jag har absolut inte  blivit sämre heller. Är du medveten om att du är negativ så har du kommit en bra bit på vägen ändå. Nu är det "bara" att jobba på det kvar vilket jag kan säga av egen erfarenhet att det är förbannat svårt. Dock har jag ju stödet från min man och från psyk. Det gör rätt mycket att ha stöd utifrån också.

Släkt och vänner brukar normalt sett reagera bra mycket bättre än man tror.  Du är ju trots allt en del av släkten och dom älskar dig troligen. Vännerna tror jag förstår också, det är bra mycket vanligare än man tror att må psykiskt dåligt så dom flesta har nog redan någon i sin närhet som på ett eller annat sätt mår dåligt.

#10 Jo jag skall kolla upp det, så länge jag slipper gå tillbaka till BUP så e jag glad, fast börjar bli för gammal för dom ändå.. Hoppas jag.. men jag skall kolla upp det..

#11 jo det är ju en början iallafall att erkänna för sig själv att man är så negativ, har fått hjälp av sambon på den biten. Det är skönt att prata med han men inte om allt, så vännerna finns ju där också.

Visst sedan så önskar man att släkten och familjen skulle reagera anorlunda, men jag ´fick diagnosen av en psyckiatriker för 3 år sedan Ang mina deppritioner osv, men familjen sa snabbt att det inte var några fel på mig. Jag förde inte min egen talan speciellt bra då alla möten på Bup var min mor med i samma rum.. och satt jag själv så sas nästan allt när vi va tillsammans, för att dom tyckte att det skulle lösa min situation och mitt förhållande till min mor… Men de gjorde allt värre..

De är 2 år sedan de största bråket i min familj, vilket handlade om ifall jag skulle sitta på ett hem eller inte. Det blev liksom släkten VS Mig, så därför är släkten ett skrämmande senarie för min del…

#12 var glad att du har bup. Själv ville vuxenpsyk lägga in mig i söndags, de ansåg att min depression hade gått så långt att jag var självmordsbenägen. Tillslut slapp jag det "helvetet", för ja det var så jag såg det. Fattar inte hur man kan bli bättre av att sitta instängd. bup skulle ringa dagen efter eftersom att det var akut. Bup hörde inte av sig, och jag tycker att det var svinigt gjort. Jag har inte blivit bättre och känner fortfarande att detta livet inte är värt att levas. Är så negativ att jag inte heller tror att det går att prata igenom detta. Piller är jag ganska så säker på att det inte funkar… Kolla bara på de flesta som äter dem, de är fortfarande nere i skiten.
Jag antar att jag gett upp hoppet helt.

Jag tror så här!

Hade jag haft BUP då, som en valmöjlighet att gå till själv och bara prata så hade jag vart nöjd med dom, då kanske det hade hjälp mig på ett helt annat sätt än vad det har gjort för mig då.
Men att bli ditt tvingad mot sin vilja och gå där med sin mamma var inte det jag ville, då jag mådde 7 ggr värre efter varje möte jag hade.

Jag hade hellre gott ovetande av att min mamma hade läst hela min dagbok som jag skrev under året som jag mådde som sämst, och gjorde en del skit saker, men det kom ju fram på BUP mötena då hon slet ut "kapitel" efter "kapitel" inför varje möte och visade mina psyckologer vad jag hade skrivigt och jag blev pressad och var tvungen att försvara mig hela tiden.

Jag blev sårad, mer sårad över det än det pissiga förhållandet jag hade under det året jag skrev dagboken.

Att höra min morsa neka till allt som jag upplevde hade skadat mig psyckisk som hon hade gjort var hemskt och att hon aldrig kunde stå för något, att jag fick höra att allt var mitt fel av både henne och psyckologerna.

Att ha 2 psyckologer som min mamma kände sedan innan då hon själv jobbat inom vården i över 15 år.

Allt var pest och pina för mig. Hade det vart anorlunda för mig då så hade jag nog reagerat anorlunda och förmodligen blivigt bättre och inte sämre.

Man behöver inte äta piller för att må bra. De är min mening ialf. Men ja kan tycka att det är vettigt att prata med en psykolog eller likande för att få en annan syns på de hela. Men de behöver egentligen inte vara en psykolog, bara det är en vettig människa som vet vad de snackar om. Hoppas att allt löser sig för dig!!

#14 Sanslöst dåliga psykologer. Så gör man inte, det kan inte vara OK med tanke på tystnadsplikt osv. Men jag vet att alla psykologer inte är OK.

Många psykologer är dock jätteduktiga och itne alls som dessa.

#16 Jo tack, det var ju inte det lätaste heller att acceptera läget men va skall man göra…

Men jag vet att det finns många bra också, har vänner som har bra psyckologer, så dömmer ju inte alla, men min osäkerhet gör…

#17 Jag har också taskiga minnen från BUP i annat ärende, men eftersom du nu är sambo varför inte göra nytt försök??? Prata med familjerådgivningen t ex där har din mamma INGET att göra, sen kan det vara bra för både dig och din mamma om ni bröt upp mellan er ett tag, för jag tror att hon projicerar sitt kanske dåliga samvete på dig istället för att stötta dig. Sen har din övriga släkt inget med ditt liv att göra, du verkar ha en sambo med en ängels tålamod förlita dig till honom och resonera tillsammans, skulle det innebära medicinering so what det kan vara en hjälp just nu men behöver inte betyda knaprande i evighet. Jag tror att du och din mamma behöver klippa av navelsträngen gemensamt…

Skickar en varm kram till dig, om du vill kan du pm:a mig om du funderar på nåt!!