Det kom ett löfte
Igår kraschade jag. Har gått och mått så väldigt dåligt i flera veckor över skaffa-barn-frågan. Nu när sambon har fått en tjänst på 80% som musiklärare så känns det som att det inte finns några hinder längre. Nu har han allt. Ett jobb, bra ekonomi, en flickvän, en bil och en bostadsrätt.
Just därför har jag väl byggt upp så stora förhoppningar, men inte vågat ta diskussionen för jag har ju vetat att om han säger nej nu med så måste jag lämna honom. Jag kan inte gå och vänta på att han en dag plötsligt bara vill ha barn, för vad ska förändras? Livssituationen blir inte bättre..
Efter att ha pratat med en vän igår kväll så bröt jag ihop och låg bara och grät i sängen. När sambon kom in så ville jag ta diskussionen. Jag ville veta NU hur det skulle bli. Inga fler tomma löften och en massa "snart kanske".
Det hela började med en mycket hetsig diskussion där han som vanligt säger att han blir rädd för mig när jag blir så hysterisk. Och hur ska han våga skaffa barn med någon som tappar fattningen helt och bara sitter och stortjuter? Han verkar inte haja hur mycket barnfrågan betyder för mig och att jag inte kan stänga in känslorna. Det kommer aldrig att förändras och blir bara värre och värre efter varje tomt löfte jag får…
Efter ett tag lugnade vi väl ner oss båda två och det blev en rätt sansad diskussion. Jag sa att jag måste få ett löfte om att det händer något snart. För jag kan inte gå runt och leva i ovissheten om att han kanske kommer att säga ja helt plötsligt. Så jag sa att jag ville ha ett löfte om att vi slutar helt med kondomer innan året i slut. Och det gick han med på utan några som helst krusiduller! Jag har aldrig fått ett så klart löfte tidigare. Jag frågade flera gånger så att jag verkligen hade förstått honom rätt, att det inte fanns något "finstilt" i det hela. Men nu är det bestämt! Och jag tror honom. Sviker han nu med ett så tydligt löfte, då dör det här förhållandet. Det förstår han också.
Kan ju säga att någon svävar på ordentligt fluffiga rosa moln! =)
Ville bara bubbla ur mig lite. Är så himla glad! =D
Den där frågan är ju aldrig lätt när ena parten i förhållandet vill ha, och den andra är helt emot. Men jag är lycklig för din skull!!! Håller tummarna på att det snart vankas smått för er! För det är ju inte allt för långt kvar tills året är slut ;P
Som tur är barnfrågan inget viktigt för mig. Hade aldrig gjort slut för att pojkvännen inte vill ha barn, han är viktigare än ett barn!
Men vem vet, en dag kanske jag helt plötsligt vill?
Har dock svårt att tro det. Kom jag känner som fått barn har alltid velat ha de. Inte jag.
Kul för dig att han också vill! Lycka till!
![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag kan förstå ditt resonemang i det hela, har ni varit ihop länge och du har längtat i flera år, och inga yttre hinder längre finns, då kan han faktiskt inte backa längre. Eller, jo det har han ju naturligtvis rätt att göra, men i så fall har han aldrig varit ärlig i barnfrågan från början.
Kärlek vill barn. Oftast i alla fall. Och det kommer till en punkt i livet och i förhållandet där man vill ta steget längre, där den biologiska klockan tickat ett bra tag.
Nu hoppas jag att han verkligen känner att han har förankrat sitt beslut inom sig, annars kan det lätt bli att han vid första bästa gräl/diskussion kommer säga att det inte går att skaffa barn med dig, eftersom du är si eller så. Det argumentet får han inte använda, det är inte rättvist. Jag hoppas verkligen att han kan skilja på det där vid ett eventuellt gräl, så att han inte använder det som ett "redskap" för att hålla dig i schack, dvs att du måste uppföra dig på ett visst sätt för att han inte ska återta sitt beslut om barnalstring. Om du förstår hur jag menar.
Jag är jätteglad för din skull! Det är en otroligt härlig känsla när man väl bestämt sig för att skaffa barn, och även att man vet att man inte ska tänka om det "tog" vid varje samlag, så gör man det i alla fall. Trots att man inte ska stressa om det, så finns tanken där varenda gång. Men i mitt fall så dröjde båda mina första barn cirka ett halvår innan jag blev befruktad, med mitt tredje barn så blev jag gravid omgående. Men pappan till minstingen är ju SeaHawken, så man kan inte vänta sig annat än att han vet vad han gör. *skojar* ;-)
Och visst är det en omställning, men det är nog svårt för oss Kvinnor att förstå att männen trots allt inte känner riktigt samma entusiasm, eftersom de inte bär barnet inom sig.
Lycka till nu, många kramar!
"Kärlek vill barn. Oftast i alla fall."
Isf är det oftast, för jag vet många som har kärlek men INTE vill barn. Så Jag tycker det är fel att säga kärlek vill barn!
#4 Det är möjligt att du tycker det är "fel" att säga så. Men det är ett allmänt vedertaget uttryck. Jag har inte påstått att det är sant, men att det oftast är så. Åtta av tio par skaffar väl barn? Nåja, jag har ingen statistik på det så det är bättre jag håller tyst. =)
Ok. Jag har nämligen aldrig hört de :)
#4 Sen kanske det är så att man inte vill ha barn när man är under 30. 
Det ville inte jag heller men nu vill jag. :D
Men man MÅSTE inte skaffa barn heller…
#7 De av mina vänner som redan har barn har alltid velat ha barn.
Jag har aldrig velat ha det, men jag har ju några år på mig att ändra åsikt. Tvivlar dock på de ;)
Jag vet flera som inte vill ha barn. De värdesätter annat här i livet. Det måste man respektera, tycker jag. Visst är barn det bästa man kan få, men det innebär även ett livslångt ansvar, som alla inte är beredda att ta.
Det är väl klart att man inte ska skaffa barn om man inte vill. Men då måste man vara ärlig med det från första början så ens partner inte går och tror annat som aldrig slår in… Sen kan man givetvis ändra sig, men man ska nog inte säga "Jag vill inte ha barn, men jag kanske ändrar mig en vacker dag". Om partnern då vill ha barn så hör den bara de sista orden och kommer alltid hoppas…
Tack för alla uppmuntrande ord! Får se bara när han väl vågar släppa helt. Än har vi inte kunnat ha sex, men snart… Fast känner jag honom rätt så kommer han vänta till nyårsafton ;) Fast för min del är det lugnt. Året går fort =D
#0 varför har du så bråttom? Varför vill du ha barn NU och inte om 2-3 år när din pojkvän kanske är ner beredd?
För att jag redan har väntat länge och om två tre år är min pojkvän närmare 40, vilket jag tycker börjar bli lite väl gammalt för ett första barn..
Det är inte så att jag bara "vill" ha barn så som man vill ha en ny cykel eller en kanin. Det är liksom ett rop inifrån, en längtan som inte bara går att tysta ner..
#8 Men jag tycker du har helt rätt i att ALLA inte vill ha barn. Och jag ser absolut inget som helst fel i det. Ibland upplever jag att de frivilligt barnlösa måste försvara sig inför andra människor och det är ju helt fel.
Man väljer bort barn i livet, har andra prioriteringar, och så är det med det. Det ska inte behöva diskuteras eller försvaras.
Jag kan säga, jag älskar mina barn över allt annat, men har också full förståelse för dem som väljer att aldrig skaffa några. Man har ju en helt annan frihet att göra vad man vill med sitt liv, det finns många positiva saker med det också.
Grattis då har du ett löft i alla fall. Lycka till.
Starta ny diskussion