Man ska må bra i ett förhållande. Du verkar inte få det du behöver tyvärr.

Förhållandet har dött, ni bor ihop men er relation har stagnerat- samma ska hände för ig efter 6 år tillsammans. Enda grejen är att ni båda tar det på allvar och inser att ni måste starta er relation igen genom att faktiskt ägna varandra uppmärksamhet- hitta på saker ihop igen, eller g skilda vägar. Tyvärr är det enklaste att just gå skilda vägar när det gått såhär långt anser jag själv.

Om vi säger såhär: er relation VAR bra, ni var rätt en gång i tiden. Det har kanske förändrats. Det finns garanterat fler män där ute som är minst lika rätt. Eller så har ni uppehåll, du får resa, göra samma sak som han gjorde i din ålder. Upplev världen och få perspektiv, kanske återvända till honom. Kanske upptäcka att du klarar dig FINT utan honom :) Men stanna inte för att du tror att "han är den enda och den rätte". Vore han det, så skulle ni inte sitta där nu, i varsit rum och du olycklig och förvirrad för att …ja, det ni har inte längre är en kärleksrelation. 

Man kan inte tvinga till sig kärlek.

Mitt tips skulel vara att föreslå en weekend t.ex. Så ni kommer bort från vardagen, datorer, spel och sådant som kan distrahera er från varandra. Sen ser ni hur det går och hur det känns. Kanske ni upptäcker varandra, eller upptäcker hur jäkla slut det är mellan er.

Lycka till! (Var inte rädd för att vara ensam, det finns fler där ute som kan älska dig, och som du kan älska tillbaka- men viktigast är att du älskar dig själv och mår bra!)

Ut o resa o leva livet! Skulle kärleken finnas på allvar då håller den även för att du flyger lite med dina vingar.

Håller med #3, lev ditt liv!

Relationen är uppenbart död som #2 säger. 

Att veta om man är kär… det är stor skillnad på förälskelse, fantasi om en dröm som kunde varit och kärlek. Du verkar ha gått från förälskelse till fantasi om vad som kunde varit. Men, kärlek, nej. Kärlek är när du finner trygghet och lycka i din relation och får det tillbaka.

Ut och res då.. kanske ni två tillsammans.. bara ni två, komma bort från det gamla invanda och se om ni hittar varandra igen!

Gör ni inte det så gå vidare själv.

Eh, grejen är att alla förhållanden kräver utveckling.. man säger att det går i tvåårs cykler.. sker ingen förändring till en högre kvalitet så stagnerar förhållandet och det blir trist!

Såå.. ni är sambos.. sen då?

Kärlek är en sak, förälskelse något annat.. det betraktas mer som en psykos, där man ser något hos en annan som i själva verket är ens egna projektioner.

Kärlek är mer när man utvecklas och trivs tillsammans.. inte lika kul, men gör ens liv meningsfullt!

#5 vilka är man? vilka man säger att det blir trist efter två år i cykler?

Beteendevetare och familjepsykologer o slikt löst folk!

Är man på samma våglängd så funkar det mesta, då behövs inte lika mycket utveckling.. annars så är ett förhållande ett samspel mellan två parter.. ett gemensamt projekt!

Handlar om individens utveckling och samspelet med andra.. speciellt sin partner!

#6 har postats studier och sånt, sne är det min egen upplevlse med, tyvärr. De tär oftast runt 1-5-3 år man släpper relationen om ingenting förändras. Det är även så att själva förälskelsetillståndet inte är fysiskt möjligt för kroppen att upprätthålla mer än något år. Sen kan den känslan återuppväckas men det är inte meningen att man ska känna de där rosa molnen _hela tiden_ som man faktiskt oftast gör i början eller vid något tillfälle. Alla klarar inte av övergången till "vanlig hederlig vardagskärlek" och släpper relationen, får panik eller fattar inte vad som sker.  Som Zepp är  inne på- att man fortf, trots att man inte längre är inlindad i en rosa fluff-psykos (och oftast ör allt eller mycket för att vara nära varandra/med varandra) så behöver man ju umgås, och utvecklas tillsammans (Och allra viktigast, respekteras och få hänsyn och utrymme som individer). Folk är ju sällan statiska.

Jag blev under mina 6 år med mitt ex, förälskad i honom vid några tillfällen, jag var kär, jag älskar honom. Men han slutade utvecklas _med_ mig. Jag fortsatte och genomgick stora förändringar i mitt liv under vårt förhållande, han hängde inte på, han släpade efter som ett tungt ankare ;) Så jag droppade den.

Nu är u även studier generaliseringar många gånger. Men det finns olika teorier runt varför pr oftast bryter efter 2 år. den första lär ju vara just att runt den tiden har relationen börjat bli något annat, mer seriöst men också troligtvis mer konflikter- eftersom man nu inte längre är förälskad men gärna vill få vardagen att fungera ihop. Det andra är att vi fungerar, om vi tar som skator som ett exempel. Har ett skatpar, som faktiskt parar sig för livet, inte fått en kull under första, och sen andra året, då skiljer de sig och söker efter en ny partner. En instinkt, "vi passar nog inte ihop". det är där "förändringar" nog kan hoppa in. Många idag VILL inte ha barn, men instinkten finns kanske ändå där. 

t.ex kanske det är efter 2 år ma faktiskt ska passa på att flytta ihop. Vid 3-4 år köpa första bilen ihop, eller skaffa hund, eller katt. eller göra en jättestor drömresa…sånt. Nu kan jag inte länka till studierna, de är kanske helt utdaterade, för jag vill minnas att först gången jag läste var 10+ år sedan.

Jo jag är medveten om att det är vanligt, det stör mig bara när folk slänger sig med "forskare säger" utan att referera till aktuell forskning. Jag har väldigt svårt att ta sådant på allvar.

Verkar som om #8 och jag läst samma litteratur?

All beteendevetenskap är teorier.. mer eller mindre väl underbyggda.. olika sätt att försöka förklara varför vi gör si eller så!

Det rosa fluffet har ett syfte, antagligen handlar det om artens överlevnad.. att para sig och bilda familj?

Sen när man väl landat i den krassa verkligheten så är det en fördel om man har flera gemensamma nämnare, då blir verkligheten lite lättare att hantera.. då behövs inte lika många kompromisser.

De där tvåårscyklerna handlar väldigt mycket om den krassa kontakten med verklighetens yta.. och individens utveckling.

Inte en vinter till i den här trånga lägenheten med barnvagn och ingen hiss!

Oså flyttar man till sitt första radhus! 😓

#9 jo samma här, men det här är mer sånt man läst lite här och var, och jag har inte lagt någon källa på minnet gällande dessa påståenden eller vad man ska kalla det för. Jag tycker ju att man inte ska tvinga sig att utvecklas tillsammans, en del gör det utan problem, en del behöver jobba med det och är redo att göra det- och personer, som jag själv, som får en fin partner men där hen vägrar att samarbeta …varför ska jag stanna med en sådan? Även om et går att förklara evolutionärt och biologiskt och yada yada ^_^  Det TS beskriver är för mig en relation som spårat ut och TS skulle nog tjäna på att "gå vidare" på egen hand.

Igen, det är diskussionssättet som stör mig, behöver ingen utläggning om hur det är. Det är enkelt, vill man referera till forskning så lämnar man en källa, svårare än så är det inte. 

Tillbaka till ämnet det är nog bäst att göra slut.

Ja alltså det man värderar mest det lägger man mest tid på eller? Jag vet inte men det sägs ju att gammal kärlek rostar aldrig och det krävs ju två för att det ska fungera. Kärlek inbegriper ju så mycket och det i sig bildar en sorts helhet. men grunden är väl respekt för varandra.