Fy tusan vilken trist historia! :(

Jag är lite nyvaken, men tänkte greppa de tankar jag fick av din text nu ändå med tanke på att jag antagligen glömmer bort det annars.

Jag förstår helt ditt agerande i att bli "ett snokande svin". Jag vet inte om det är rätt eller inte, men dina farhågor visade sig ju mer än stämma. Sådana där upptäckter kan verkligen trigga ett behov av att veta, att ta reda på. Jag förstår det fullt ut.

Sen kan jag även förstå din frus situation. Jag har själv haft flörtar som sett mer ut för världen än vad de egentligen vart när jag rannsakat mig själv. En verklighetsflykt. ATt försöka skapa lite egna rosa moln i en annars blygrå vardag. Men, att göra detta i ett pågående förhållande är inte okej för min del! Det är kortsiktigt, respektlöst och naivt. Sådana saker löser man endera för sig själv eller allra hellst tillsammans med den man delar sitt liv. I mina ögon har hon svikit ett enormt förtroende.

Har hon vart otrogen? Jag vet inte, alla har så olika definitioner på det hela. En del skulle svara nej, andra skulle svara ja utan att tveka. Jag tycker inte man ska hänga upp sig på otrohet eller inte. Det hon gjort med största säkerhet är att slå din tillit i kras totalt. Hon har kränkt det allra heligaste ni har - er relation. Hon har utnyttjat och förbrukat ditt förtroende. Det är allvarliga saker som det är i min värld. Sånt får inte hända.

Jag kan inte ge varesig fördelar eller nackdelar med att stanna eller inte. Det är helt upp till dig, för man kan inte ta en schablon för hur man bör göra i likartade situationer. Vi alla är olika, och ala våra relationer fungerar olika.

De måste helt enkelt göra det som käns bäst för dig. Men ska du stanna, så gör det för att du verkligen tror på det. Arbeta konstruktivt med det, som det är nu känns det ju inte okej för dig, men det finns andra sätt att joba med det hela på med. Ska ni gå vidare måste det bearbetas. Det går att komma över för de som vill och kan. Det har hänt förr. Men samtidigt måste du respektera dig själv såpass att du sätter stopp om du känner att det inte är något du kan tänka dig. Inget beslut är bra förän det är det som passar dig bäst.

Jag önskar dig all lycka oavsett val.

Oj, vad svårt! Jag förstår absolut att du int har något förtroende för henne! :( Jag skulle inte vilja leva kvar i det förhållandet längre.

Försöka med familjeterapi?

Jag har ingenting att komma med för din frus försvar, det ligger så långt bortom mig själv att agera så som hon har gjort. Satsa eller lämna eller väl den stora frågan antar jag… Och frågan är om hon är villig att satsa? Tyvärr tror jag inte det. Prata med henne igen och igen. Stanna inte kvar för din dotters skull, hon märker ändå att ni inte är lyckliga tillsammans.

Stort lycka till!

Kan bara hålla med dom två övriga… jättesvårt att veta hur du ska göra!

Fy fasen vad jobbigt. Jag kan bara önska dig all lycka oavsett vad du kommer fram till.

Jag kan förstå att man under 12 år kan bli intresserad av någon annan sen om man kallar det för flört eller liknande är en sak, men snitta på 10sms om dagen under 5 månader är mycket mycket mer än så.

Jag har varit i en liknande men samtidigt helt annan situation…jag och min (fd)sambo(10 års förhållande) gjorde slut i januari men vi bodde sen ihop till slutet av april pga husförsäljning och det tog inte många veckor efter att det var slut till hon också började få och skicka massa sms helt plötsligt men istället för att säga sanningen till mig så sa hon hela tiden olika saker om och vad sms handlade om sen vad det så att jag skötte mobil räkningen och det var ju inte så svårt att se att det var samma nr hela tiden.

Bäst är nog att ändå säga till henne att du tror på Er och vill ha en framtid med henne och om hon vill det så måste hon börja bygga upp ditt förtroende för henne, sen kan familjeterapi vara ett steg på vägen till framtiden.

En undran från mig. Har hennes ex någon familj? Hur länge var din fru och exet tillsammans? 

Eftersom det måste varit en tonårsförälskelse så kanske hon tror att "gräset är grönare" där. För det är lätt att bara komma ihåg de trevliga stunderna men om hon nu gillar exet så mycket, varför valde hon dig då? Eller var det hennes ex som gjorde slut?

 Frågan är ju om de har träffats i smyg irl!

Om de träffats också och hon inte erkänner detta så skulle jag nog inte fortsätta, i a f inte just nu. Jag tror att hon kanske inte vet vad hon vill just nu. Hon vill inte mista dig och kanske vill ha den andra…..

Ni kanske skall separera utan att ta ut skilsmässa och känna efter.

Du kan bara fortsätta tillsammans med din fru om du uppriktigt tror på att du kommer att kunna förlåta henne och gå vidare utan att förebrå henne.

Det är inga lätta beslut du har framför dig….jag kan bara hoppas på att allt kommer att lösa sig för er.

Hejsan

Har de haft en intim relation pa sistone? Raka puckar, men viktigt.

Om det ska funka maste hon bryta all kontakt med ex-et. Tyvarr finns ingen medelvag tycker jag nu nar de har myglat istallet for att vara raka och inkludera dig i "vanskapen".

Det har later lite drastiskt, men om jag vore du skulle jag gora sa har:

1. Stall utimatum om att bryta all kontakt. Be henne radera hans nummer och alla meddelanden.

2. Be henne visa sin privata email, inte om en timme eller imorgon utan pa stuberten. Vad finns det dar?

3. Ar de polare pa Facebook eller Myspace eller Stayfriends eller liknande, be henne avsluta den kontakten genom att ta bort ex-et som van.

4. Om ett par veckor, kolla sms-trafiken. Om hon haller sitt ord, sa lagg snokandet at sidan och borja om och valj att lita pa henne. Om hon brutit sitt lofte sa planera att du flyttar ut. Du behover inte ge henne nagon tid att planera eller fundera. Ju hardare och mindre besked innan desto battre sa hon far en omskakning. Alternativt ber du henne flytta ut ett tag.

5. Ta en paus och fundera igenom om dina kanslor fortfarande ar lika starka och du vill kampa. Nar du kanner dig redo, ta kontakt och foresla terapi.

Tank pa dig sjalv och din dotter i detta laget. Hon har bedragit er bada. Du ska satta henne och dig forst och din partner sedan vad galler kanslor och hansyn. Traffa dina egna kompisar och ventilera lite om du kan. Forsok trana for att fa ut ilska och depression. Forsok gora grejer som du gillar att gora med dina polare eller din dotter (ivag fran din partner).

Lycka Till!

Jag tror pa att mycket klart visa att du inte finner dig i hennes beteende. Hur mycket du an alskar henne sa har hon trampat rejalt i klaveret och behover en tankestallare.

#6 oj vad bra! Verkligen jättebra råd.

Hej alla!

Tusen tack för alla råd och tankar.

För att tala lite till min frus fördel och för att visa hur förvirrad och vilsen jag är, kommer här lite tillägsinformation;

Hon säger att hon brutit kontakten helt och jag kan se på räkningarna att hon inte sms:at honom igen. Jag vet dock inte om hon kanske ringer honom från jobb, det kan jag ju aldrig kolla.

Jag kan inte heller kolla om han ringer henne och om de fortfarande har kontakt.

Till min frus försvar så visar hon att hon ångrar sig.

Hon är livrädd att jag ska lämna henne ooch är hur gullig som helst för att visa mig att hon älskar mig och att hon vill leva med mig.

Men eftersom hon har fört mig bakom ljuset sen i våras, har jag lite svårt att lita på henne och ta till mig av all kärlek hon nu ger mig.

Jag blir rastlös så fort hon vill gosa, tycker det är jobbigt när hon säger saker som att hon är störtförälskad i mig och väntar att jag ska svara något liknande tillbaka.

Jag tog upp familjeterapin för ett par dagar sen och undrade när vi skulle gå nästa gång. Då tittar hon förvånat på mig och undrar om inte jag tycker att vi klarar det bra själva.

Vi har bara varit hos terapeuten 2ggr! Jag tycker inte att vi kommit vidare överhuvudtaget. Visst vi är tillsammans och försöker göra sånt som vi tyckte om innan allt detta hände, men faktum kvartsår att jag inte känner att jag fått hela sanningen.

Hur kan allt detta hon gjort och alla starka saker hon skrivit, förklaras som att det INTE hade med känslor att göra?

"Puss och kram // din" och "hej gubben" kanske inte låter som så stora grejor att skriva men för någon som min fru som aldrig skulle skriva eller säga så här om det inte betydde något, är det en stor grej. Och mitt i allt detta, när hon lovar att alltid vara ärlig och berätta ALLT, river hon ut sidorna från sin bok så att de inte kan läsas av någon. Hennes dagbok är bara hennes - inte för mina ögon om inte hon vill det. Men innan jag visste att blocket användes som en dagbok, såg jag ju vad hon skrivit. Detta är inget hon berättar för miig. Är inte det en ganska relevant grej att ta upp om vi nu har en förtroende-kris? Hon påstår ju trots allt att hon aldrig tvekat på oss…

Jag tar upp väldigt mycket tid och plats här med mina långa texter och för detta vill jag be om ursäkt. Det känns bara så skönt att veta tt där är folk som ni som kan svara och kanske sätta min nuvarande livssituation i ett annat ljus.

tack än en gång!

// ensombryrsig

Ensombryrsig; du får ta hur mycket plats du än vill :) Det är det vi finns här för.

Vet hon om att du känner att hon inte berättat allt?

Hej Hera!

Tack!

Absolut, vet hon det. Det hon inte vet är att jag sett vad som stog i blocket. Jag skämdes något enormt när jag förstod att det var som dagbok hon använde det och sköt det bara ifrån mig. Men nnu när detta uppdagats, får texten hon skrivit en helt annan innebörd.

Jag har för 2 dagar sen även sett att hon suttit hemma och ringt HEM till honom. detta betyder att hon "jagat" honom på hans jobbmobil, kontorstelefon, privata mobil och hemtelefon. Är det bara jag eller kan inte det anses vara underligt när hon bara påstår att det var ett tidsfördriv, en verklighetsflykt och utan känslor? Om det nu var så varför ser man då till att alltid veta var man får tag på en person?

När jag pratar med henne om det slutar det alltid med att hon skäms för att hon varit oärlig. Kvar sitter jag och känner att jag ofrivilligt kastats in i att jag måste vara den som ska ta beslut och veta vad jag känner. Dessutom måste jag göra det nu.

Hon inte anser att det är att vara otrogen. För mig är det precis tvärtom. Om det nu inte var något annat, varför gick hon då utom sig själv för att dölja kontakten? Om man gör något som man känner att man måste döja för sin partner och sen gör det i 9 månader, då är det att vara otrogen i min värld.

Jag har god lust att kontakta honom och fråga om hans sambo vet om denna kontakten. Om hon inte gör det kanske jag kan få sanningen av honom, om han inte vill att hon ska få reda på det.  Men samtidigt så är jag inte den typen av människa som anser att jag har rätt att ställa till det i andras förhållanden. det är liksom inte min uppgift. Men sugen är jag för det känns faktiskt som att med rätt "hot" kanske sanningen hade kommiit fram och först då vet jag vad jag har att bearbeta. Som det är nu kan jag bara välja att jobba framåt med en historia som jag inte köper eller lämna min fru.  Pest eller kolera…

Usch vad ledsen jag blir av att läsa den här tråden.
otrohet eller ej, det kan bara du avgöra. Men det som märks mkt i dina inlägg är att du är väldigt sårad och känner dig vilsen.

Det jag märker är att du hela tiden skuldbelägger dig själv för det som har hänt. Du är inte dum för att du mår dåligt över att din vardag har blivit kantad. Älskar man någon så mkt dom du verkar älska din fru så är det klart att man blir sårad. Du har all rätt att reagera som du gör, och det är bara du som kan avgöra när du inte orkar mera. Det är faktiskt inte upp till dig att lappa ihop relationen igen och det är inte ditt fel att din dotter eventuellt får bli skilsmässobarn. Det är något din fru ligger till grund för genom hennes beteende, och inget som kan bli ditt fel för att du har blivit förd bakom ljuset.

Man kan behöva en tillflyktsort ibland, och kanske speciellt efter 12 år, men det finns många olika sätt att göra det på. Att hon dessutom har kontaktat ett gammal ex där det faktiskt har funnits en relation gör att jag skulle bli ännu mer sårad. Det är en sak om det är en obetylig flört över nätet, eller en arbetskamrat. Men att börja skriva "fina" saker till ngn man har ett förlutet med, någon man har delat samma säng med känns för mig, alldeles för mkt.

Om du kräver ärlighet, och hon lovar på heder och samvete att hon är ärlig, och du ändå känner att hon döljer något så blir det ytterligare en svår sits du hamnar i. Du blir den onde för att du vill gå i terapi, du blir den onde som inte glömmer och förlåter på en gång.

Berätta att du hittade dagboken, berätta att du känner att hon döljer något. Sen spelar det ingen roll hur mkt hon visar ånger genom att säga fina saker och försöka nå dig på ett "nyförälskatvis" om du ändå känner att hon ljuger för dig?

Bor hennes ex i samma stad som ni? har du träffat honom?

Jag tycker innerligt synd om dig.

kram/C.

Tja om hon raderar och river bort bevis, så döljer hon ju någonting. Då är det iallafall i min värld rätt uppenbart att det fanns något där. Det kanske stannade vid tanke, det kanske var tillfällig sinnesförvirring. Men ändå någonting hon skäms för, då hon försöker sopa bort det.

Hur du ska göra vet nog bara du. Men jag hoppas för din skull att du hittar en lösning som känns bra i själen.

Önskar dig all lycka till!

Antingen bestämmer du dig för att stanna, och då måste du förlåta henne och släppa det som hänt och lita på att det inte händer igen. HELHJÄRTAT! Men då måste du också berätta för henne att det är detta du valt, så hon vet vad du lägger in i potten, och hon måste i gengäld lova att inte ha kontakt med denna man i fortsättningen.

Eller så inser du att händelsen skadat ditt förtroende för din fru permanent och begär skiljsmässa.

Allt annat är mellanting som sakta men säkert kommer att kväva erat förhållande. Det går att gå vidare och bli lyckliga igen, men då krävs att ni lägger det gamla bakom er. Att ni BÅDA lägger det bakom er - du förlåter, hon kapar kontakten med honom.

Hur du ska göra vet bara du.

Hej igen, allihopa!

Fortsatt tack för alla inlägg! Jag är oerhört tacksam för att få kunna bolla detta med någon.

Lite svar på frågor som ställs i tråden:

#4: Varför kan det förstås att man blir intresserad av någon annan efter 12 år? För mig är det tvärtom; ju längre tid det går destu mer starkare blir förhållandet. Min fru säger även att hon INTE har/haft något intresse av sitt ex.

#5: Han har sambo, inga barn. De var tillsammans i 4 år och hade ett väldigt brokigt förhållande, med våld och psykiskt svåra inslag. Han är en manipulativ människa mot sina tjejer men världens bästa kompis till sina vänner.   Om de träffats IRL kommer jag nog aldrig att få veta. Min magkänsla säger mig att de har det. Kanske inte för att vara intima men dock träffats. De har ju trots allt hållt på sen i våras.

#11: Visst skuldbelägger jag mig. Jag känner mig som ett svin som överhuvudtaget tänker på om jag ska stanna eller inte. Jag är ibland osäker på om jag kanske förstorar upp det hela. Som sagt så har jag ju inga bilder på att de träffats, inga obestridbara bevis som visar att min fru ljuger. Det är detta som till stor del gör att jag mår så dåligt. Egentligen är detta bevis nog för mig men känslan av osäkerhet på vem jag är och var jag står efter det som hönt, gör sig mer och mer påminnd.  Och ja, ex:et bor i stan.

Många säger att man kan gå vidare efter nåt sånt här, men hur? vad blir det för förhållande? Om jag inte känner att jag får sanningen, kommer jag då någonsin kunna släppa detta? Frun står fast vid sin historia och säger att hon inte kan fabricera fram en annan.   Är det bara jag som anser att det hon gjort och skrivit, tydligt visar tecken på känslor? Om det nu skulle vara det, varför då inte bara vara ärlig och säga det nu i så fall?  Och det hon hade skrivit i sitt block? Visar inte det att hon varit osäker på vårt förhållande, även om hon valt att stanna med mig? 

Vilka frågor bör jag ställa till mig själv och vad bör jag tänka på för att räta ut alla frågetecken?  Varför stanna, varför lämna, kan jag/kan jag inte komma över detta etc.    Någon med fler förslag?

// ensombryrsig

Du ar nog lite annorlunda an folk i allmanhet vad galler karlek/lust. De flesta manniskor kanske upplever en starkare gemenskap/karlek/vanskap ju langre tiden gar men valdgt manga tycker att lusten avtar dvs att man alskar nagon men ar inte kar i dem langre.

Det ar skumt att ni bada tycker att terapin inte leder nagonstans alls efter tva ganger. Hur funkar kemin med terapeuten - ni kanske ska byta?

Jag tror karnan i oenigheten ligger i att du kanner att detta ar ett oerhort svek och att hon inte tycker att det betydde nagot och genom att bagatellisera egentligen inte behover forandra sig eller sig beteende samt automatiskt stamplar dina kanslor som omotiverade/orimliga. De bor ocksa ga over snabbt for "det var ju inget".

Jag tycker att du ska fundera over om ni kanske har borjat vaxa ifran varandra lite. I detta fall delar ni defiitivt inte livsaskadning. For det andra, fundera pa vad du helst av all skulle vilja att hon sade eller gjorde for att allt ska bli bra igen. Du maste ta dig en funderare pa det.

Hej igen, jag tycker samma som du, om man verkligen älskar varandra så blir ju förhållandet starkare och starkare för varje år (jag är lyckligt gift sedan snart 27 år )!

Usch då, det har förekommit våld och psykiskt "våld" i deras förhållande tidigare. Det har jag erfarenhet av i min ungdom….antagligen har han fått henne att tro att han verkligen behöver henne…och allt är säkert ett spel ifrån hans sida för att se hur långt han kan få henne att gå. Manipulativ säger du…han vet vilka trådar han skall dra i när det gäller din fru. Kanske har han bett henne om hjälp med något men hon borde veta att hon ska hålla sig så långt borta som möjligt från honom om det förekommit våld tidigare!

Kan bara hoppas att Ni hittar tillbaka till varandra igen….

Kanske ni kan sitta ner och prata ut tillsammans utan någon annan inblandad? skulle det fungera? För prata är absolut nödvändigt…du kanske skulle skriva ner allt du vill prata om innan så allt blir sagt.

Eller så skriver du ett brev till henne om du tycker det är svårt att få fram allt muntligt. Förklara hur du känner för det som hänt och vad du känner för henne och ert förhållande.

Antingen så går du eller så stannar du så enkelt är det i slutändan.

Det verkar i mina ögon som att du överanalyserar allting, och eftersom din fru inte ger enligt dig tillfredsställande svar så låter du tankarna sväva fritt istället. Börja fundera på vad du vill att din fru ska säga för att du ska få ett tillfredsställande svar, kommer du inte på något kan ni lika gärna skiljas. Men eftersom ni har barn tillsammans så se till att prata ut ordentligt, antingen hos en psykiatriker eller hemma. Barnet ska inte behöva lida pga två vuxna människor inte kan prata med varandra. Skicka iväg barnet till vänner eller släktingar och ha en kväll där ni kan fokusera på varandra.

Skriv ner det du undrar över så du kan föra ett samtal. Vad fick henne att söka uppmärksamhet, vad får henne att vilja prata med exet, är hon villig att bryta all kontakt,r du villig att ha ett fortsatt förhållande med henne.Man är två i ett förhållande med olika tankar och åsikter, ni behöver inte tycka likadant men ni behöver riktlinjer på vad som är ok i eran relation om ni ska fortsätta ha en relation.

Oj oj oj, vad tungt du måste ha det.

Jag tror bara att en gång oärlig - alltid oärlig.

Känner så väl igen det du skriver genom mina egna föräldrar. Min pappa har flera gånger varit otrogen mot min mamma men nekat stenhårt och manipulerat och blåljugit. Min mamma har ju så klart velat tro honom både för sin egen skull och för oss barn.

När jag var 24 år (för 5 år sen) uppdagades det att min pappa har en till dotter som tillkommit via en otrohet mot min mamma när jag och min tvillingsyster var ca: 1 år gamla. Denna kvinna var då 22 år gammal.

Hela världen rasade då för vår familj. Mamma var ju så klart helt förstörd och vi barn var arga för att vi blivit "snuvade" på vår syster. Pappa var enormt ledsen och ångestfylld och grät som ett barn hela tiden och bad om allas vår förlåtelse.

Denna otrohet var inte den enda har det senare krupit fram och han har visat sig vara en helt annan man än den vi trodde oss känna.

Idag lever mina föräldrar fortfarande ihop men deras äktenskap är söndertrasat och saknar helt tillit och förtroende vet de inte ens vad det är. Ingen av oss barn begriper varför de lever kvar i sin relation. De bråkar konstant och alla vi barn önskar att de ska gå isär och försöka finna lyckan på varsitt håll.

Så vad jag vill säga är att det jag läser här om din fru påminner massor om min pappas manipulativa beteende. En del människor är bara fruktansvärt bra på att lura de som står en nära, och man tror man känner dem så väl så man skulle veta när de ljuger men det gör man aldrig! En gång lögnare - alltid lögnare.

Din fru har som de andra redan skrivit tydligen något att dölja eftersom hon rivit ut sidor ur blocket och raderat sms osv. Har man rent mjöl i sin påse beter man sig inte så.

Vill inte låta hård, men hon borde bara ha sagt sanningen med en gång, då hade ni kunnat arbeta med detta därifrån istället för att hon drar ut på alltihopa och gör lidandet större för dig genom att få dig att känna dig "skyldig" dessutom, vilket du ABSOLUT inte är!

Hoppas verkligen allt kommer lösa sig för dig, men stå på dig och ta inte mer nekande. Sätt henne ner och säg att om hon inte erkänner allt och är ärlig en gång för alla så har ni inget mer att jobba på.

Jag lider så med dig och hoppas du slipper leva i denna ovisshet längre. Sänder tankekramar till dig med massor av styrka i.

Alla har vi våra olika försvarsmekanismer och skäl till varför vi gör som vi gör - även om dem inte alltid är förlåtliga direkt, du har absolut fått många goda råd, men dem svaren du söker finns ju bara hos dig och din fru. Jag kan tycka att du i princip redan bestämt dig för hur läget är mellan er, att du inte ser någon fortsättning. Men du kanske vill ha ett slutgiltigt skäl till att ta det sista steget att lämna henne?

Att man känner att man älskar någon och det bara blivit djupare för vart år kan ju finnas kvar även om man känner att man inte kan leva tillsammans pga svek eller liknande. "Cant live with them, cant live without them". Och att återfå tillförlit för någon är inget som sker på bara någon månad heller, det tar lååång tid särskilt efter ett sånt svek som du varit med om. Att din fru därtill överengagerar sig i sitt sätt att få dig att tro på henne behöver inte enbart vara för att hon nu möjligen skulle ljuga, men man inser ju verkligen först vad man har när man håller på att förlora det och då får man verkligen panik och gör allt för att behålla det. Vilket i sin tur kan bli jobbigt för dig. Och på sätt och vis skulle jag vilja tro att om det funnits ngt mellan henne och exet som hon tyckt varit värt att satsa på, då hade ni inte suttit i den situationen nu, då hade hon valt honom eller att gå ifrån dig när allt upptäcktes istället för att stanna kvar och må dåligt för vad hon gjort. Det är nog inget tröstande, men det kanske ändå säger ngt om henne? Absolut finns säkert någon som menar att hon stannar kvar av trygghet eller bekvämlighet eller vad som tänkas kan, men det vinner hon ju inget på om hon har en make som misstror henne och så dum tror jag inte att hon är och man måste inte alltid se allt negativt även om det känns så.

Hur det än låter så är kommunikation det bästa och ni behöver nog som många skriver, snacka med varandra. Det är inte alltid terapi hjälper kan jag tycka av att ha hört andra snacka om det, det handlar ju tillslut om ens egen känsla för den andra personen och har man redan bestämt sig innerst inne för att det inte funkar då gör det verkligen inte det heller. Lägga ALLA kort på bordet, och då ska du även berätta vad du läst och be om en förklaring. Säger hon som förr att det inte var ngt, då är det ju upp till dig att tro på henne eller inte tro på henne. Men när det kommer till att bestämma om det ska bli en fortsättning eller ej, det är ni två om och det är inte ett beslut man gör ensam. Även om hon var ensam om att ta beslutet att gå bakom din rygg, så var Ni två om att gå in i ett äktenskap och jag kan tycka att "i nöd och lust" verkligen gäller, särskilt i såna här situationer.

Men i slutändan får man ändå tänka på sig själv och barnet, och känner du att du inte fungerar som människa i den relationen ni har nu efter allting så är det bara destruktivt att fortsätta. Man ska bara tänka på att det tar låång tid att bearbeta det hon gjort, så om det finns känslor kvar från både din och hennes sida så kommer det fixa sig tillslut även om det inte blir som förr.

Hej igen allihopa!

Det var ett tag sen jag var inne i forumet och blir så glad när jag ser hur många som engagerat sig i min tråd. Det betyder otroligt mycket att få höra vad ni tycker och tänker och det hjälper enormt att få sett min situation i ett annat ljus. Tusen tack!

Ni har alla lyckats sätta ord på mycket av det jag känner.

Jag vet att vi är två om detta, även om hon ensam valde att göra som hon gjorde.

Det är klart att jag älskar min fru. Hon har varit min dröm kvinna i 12 år.

Jag känner bara att jag vill ha min drömvärld tillbaka. Att gå känna att hon är den som hon alltid har varit och som aldrig skulle göra så här.

Visst kan bu kanske få det bra igen men jag kan aldrig få det jag hade. Då känns det som att jag måste nöja mig.

Och om jag inte får ihop hennes förklaring, känns det som att jag inte har rätt plattform att bygga upp vårt äktenskap igen på.

Jag vet inte. Det känns som att jag bara kvider hela tiden och inte ens försöker se det hela från hennes sida. Jag har fortfarande inte kommit ifrån att vara en fuling. Det kliar så enormt i fungrarna för att gå och kolla hennes mobil. Samtidigt så tänker jag då att så dum är hon inte. Nu går tankarna istället åt att hon snackar med honom från jobb, där jag inte kan se det.

Faktum är att jag hörde något härom kvällen som låg och vibrerade och det var varken min eller hennes mobil. Har hon skaffat en andra kanske?

Jag misstror henne hela tiden och för det känner jag mig som en skit.

I vanliga fall är jag en människa som brukar stå för att om man mår som jag i ett förhållande, tar alla bara skada av att fortsätta.

Men när tanken på skillsmässa slår mig, känner jag mig som boven i dramat.

Har jag försökt med allt? Har jag försökt tillräckligt? Om vi skilljs åt är det då mitt fel för att jag inte kan komma över vad som hänt? Är detta tillräckligt stort svek för att inte kunna fortsätta? Är jag egentligen bara en cry-baby som bara måste ta sig i kragen?

Huvudet spricker av alla tankar…

Tycker inte att du är en cry-baby. Självklart måste du få hela bilden att gå ihop för dej, annars kommer misstankarna att gnaga dig i all evighet. Du måste helt enkelt få en förklaring som du kan acceptera.

Om det är stort svek nog för att avsluta är någonting som du själv måste avgöra. Visst är ni två i äktenskapet, men hon kan ju inte avgöra för dig, om du klarar av att fortsätta eller inte.

Kräv familjeterapi igen, säg att du behöver det för att kunna förstå, acceptera och gå vidare.

Försök att inte låta tankarna äta upp dig, om hon skaffat en till mobiltelefon eller om hon pratar med honom på jobbet. Konfrontera henne, säg att "såhär känner jag och tänker jag". Öppna kort med allting på bordet. För även om ni pratat, så måste ni uppenbarligen prata mer- tills du känner dig nöjd.

Du forlorar inget alls pa att bli lite forbannad och konfrontera henne. Jag tror hon skulle inse att hon ska respektera dig i fortsattningen. Sag ifran!

Varför inte ta en paus. Flytta ut några veckor och känn efter. Se hur hon reagerar. Det är svårt att ta ett beslut då man är mitt i röran. Jag skulle backa lite för att få plats att tänka.

En paus är också min spontana tanke. Och hade jag misstanken att det fanns en annan mobil - då skulle jag leta efter den! Inte rota i den, men finns den är det väl det slutgiltiga beviset för att hon helt enkelt inte kan vara ärlig! Känner du någon på hennes jobb? Samma sak där, försök ta reda på om hon har kontakt med honom där. Detta eftersom hon ju tydligen inte berättar allt fast du ber henne.

Instämmer med Sarah och Katti - ta en paus. Då får du känna och tänka efter, och hon får veta hur allvarligt det hela är. Ni har allt att vinna på det!

Lite förenklat är väl huvudproblemet att du inte kan lita på henne just nu.  Man kan inte leva ihop med nån man inte kan lita på.  Jag skulle nog (lätt att säga när man inte är mitt i det) ha som ultimatum, att ska detta få en till chans då krävs det att hon faktiskt berättar allt så att det inte finns mer att dölja.  Tänker att om min man hade gjort nånting… typ varit otrogen.. kanske skulle jag förlåta honom om det kom fram att si o så hade hänt. (kanske, är ju svårt att veta i teorin såhär) men leva med känslan att saker händer som inte berättas, det ljugs, smygs o smusslas  absolut nej!

Hej allihopa!

Jag fortsätter att tacka för era inlägg. Jag känner att jag fått enormt gensvar och det är fantastiskt skönt, i och med var jag befinner mig för tillfället.

Ta en paus? Ja, kanske.

Tanken har aldrig slagit mig. Det har hela tiden varit fortsätta eller avsluta som har cirkulerat i huvudet på mig.

Jag anser helt klart att det min fru har gjort, är det största av svek man kan utsätta sin partner för. Ingen tvekan om det.

Men för någon anledning känner jag en väldigt stark känsla av att jag måste se det från hennes synvinkel eller att försvara henne.

Därför vill jag bara säga att jag har inga bevis för att hon fortfarande har kontakt med eller träffar exet. Problemet är bara att jag inte vet. Hur skulle jag kunna det? Om jag frågar henne kommer hon givetvis att säga nej men hur ska jag unna tro på det? Jag kan inte bara välja att tro henne och eftersom jag inte får andra svar, känns det som det enda alternativet.

Tror ni att en paus kan "skrämma" henne så pass att hon ändrar sin historia?

Jag känner bara att om jag fick konkreta bevis på att det hon säger är sant eller inte, sö hade jag vetat till 100% vad jag hade att bygga på.

För som det är nu, känns det som att vi går här och gullar och låtsas som ingenting. Och jag går och väntar och ber att få de konkreta bevis jag behöver för at kunna släppa detta och gå vidare, oavsett vilken väg?

Hur ska jag göra/kräva/fråga eller säga

för att få reda på sanningen?

En vän till mig sa att "nu fick jag ta mg i kragen".

Tycker ni det stämmer? Är det där felet ligger?

Jag håller med din vän, ta dig i kragen! Ingen annan kan göra det åt dig.

Ett tips är att låta henne läsa vad du skrivit här. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på sina känslor men du har beskrivit allt så bra i denna tråden och här står också om din djupa kärlek till henne så är hon  empatisk så skulle hon kanske förstå vad hon faktiskt har utsatt dig och ert förhållande för.

Ok #28.

Rakt på sak, ärligt och brutalt. Det är bra. Som ni märker i tråden så är jag väldigt osäker, velig och helt säkert kvidig. Då kan kanske "att ta sig i kragen" vara den enda utvägen. Men missförstå mina texter rätt; jag förväntar mig inte att någon ska reda ut detta till mig. Även om jag känner att jag orättvisat kastats in i något och tycker att jag inte borde vara den med beslutsångest, vet jag att det är jag som slutligen får ta ett beslut.

Men att ta dig i kragen, hur gör man det?

Betyder det att jag ska sopa skiten under mattan och låtsas som inget har hänt?

Lura mig själv att det inte är nåt att bry sig om och gå runt och känna mig som den lättlurade?

Eller betyder det att jag ska bli en cynisk människa som inte bryr sig om annat än mig själv?

Ska jag fortsätta att snoka och kanske tom snacka med killen?

Eller ännu bättre; bli en riktig egoist och ringa till hans sambo och förklara vad jag vet och vad jag tror har pågått/pågår, och "skaka om" deras förhållande lite?

Är det att ta sig i kragen?

#30 Ta dig i kragen betyder för mig att du konfronterar henne sakligt men bestämt och säger exakt hur du känner, dvs att du inte kan leva med någon som du inte kan lita på och som inte säger hela sanningen och att du vill ha en paus tex. Du vill ha tid att fundera ut hur du känner och om det är värt att fortsätta.

Jag anser inte att du ska ringa den andras sambo eller fortsätta snoka, det gör bara att du sjunker ner på samma nivå som hon är på vilket inte är ok.

Att hämnas är att sjunka för djupt… ingen vinner på mörka känslor.

Om du väljer att stanna måste du välja att lita på henne, det går inte att ha en relation annars.

En paus bör inte vara för att få henne att reagera. Då spelar du ett spel. En paus bör vara för att ge dig själv utrymme att fundera.

Jag var en av de som använde mig av ordet paus, men egentligen menar jag inte det så som det används av många. För min del har man ett förhållande eller så har man det inte, mellanting finns inte. Så vad jag menar är att du säger att det här går inte längre och flyttar ut.

I samband med det är det läge att ha ett väldigt allvarligt samtal där du säger (om det är så du känner) att det kanske inte är helt kört, men för att vara beredd att satsa på er vill du att: 1…, 2…, 3… och självklart även frågar vad hon vill. Sedan får nu båda tid och utrymme att fundera och kanske, eller kanske inte, kommer ni sedan kunna närma er varandra igen.

För mig är en paus inte att göra slut ;) ingen av er är med andra utan bara har en tid ifrån varandra.

Nej, det var därför jag kom på att jag måste förklara mig! "Satt på vänt" som Uggla sjunger .

God kväll, allesammans!

Ytterligare en dag förbi men ändå har man inte kommit ett enda steg närmare en känslomässig lösning. Magiskt…

Jag har en lite mer konkret fråga än mina förra ang fruns snedsteg.

Vi förutsätter att mängden SMS/MMS/mail hon skickat under kontakten med sitt ex, är ok och inte nödvändigtvis behöver betyda att känslor från hennes sida är inblandade.

Vad tycket ni om att skriva det som hon skrivit i ett mail till honom?

"Hej gubben! Sitter på jobb och tänker på dig. Ville bara att du skulle få ett "godmorgon-mail". Pussar och kramar. // Din"

Exakt så skrev hon. Nu vill jag gå ner på detaljnivå.

Hej gubben - skriver man det till någon som man inte ar någon typ av förhållande med?

Sitter på jobb och tänker på dig - samma fråga som ovan. Jag har då aldrig skrivit så till en vän men jag kanske är konstig…

Vad menas med ett "godmorgon-mail"? Varför sätter man det inom citat-tecken?

Pussar och kramar. // Din - i min värld skriver jag inte pussar och kramar till någon som jag inte skulle pussa och krama om jag träffade dem. Jag skulle inte skriva det till nån som är i ett förhållande. Är jag konstig eller tänker ni som jag?

Som jag skrivit innan, så är uttrycket din/min något som varit exklusivt för mig och min fru sen 12 år tillbaka.

Tycker ni det är rimligt att man bara råkar skriva så här till någon som "inte betyder något" för en?

Eller håller ni med mig att sånt här skriver man bara om känslor är inblandade. Varför skulle man annars skriva ett så starkt meddelande?

Snälla hjälp mig med era åsikter och tankar kring detta.

// Ensombryrsig

Så skriver man enligt mig bara om man har nåt ihop med varandra som är mer än vänskap.

Nej det är för mycket. Puss och kram skriver jag till alla mina vänner då och då, men inte på det sättet. Nej tycker fortfarande att du ska flytta ut ett par veckor och fundera, eller åk på solsemester själv och lägg dig på en strand och läs och tänk. Då hinner kanske hon tänka till ordentligt också. Förmodligen har hon kvar honom som en reserv om det skulle ta slut mellan er två och hon är rädd för att vara ensam…. eller ngt sånt.

Jag kan skriva hej gubbe och hej gumman  och puss o kram utan att mena något mer med det än just hej och puss o kram men det där är lite överdrivet vänskapligt.

#36 - I min värld är hon utan tvekan otrogen iom ett sådant mail. Vadå "Din"???

Hon blåljuger för dig och hon gör det för att du inte ryter i och tvingar henne till sanning. Var inte rädd, konfrontera henne!!

Detta är i alla fall vad jag tror och jag är hemskt ledsen om det smärtar dig att läsa, men du behöver vakna nu.

Önskar dig all lycka i ditt liv, men du ska inte spendera det i detta kaos som ditt inre just nu går igenom.

Tack snälla för er brutala ärlighet. Eftersom jag är så velig och osäker som jag är just nu, är det just sånt jag behöver.

Då var det som jag trodde. Mina misstankar är inte obefogade och det kanske inte är så konstigt att jag inte känner att jag kan gå vidare just nu.

Men som följdfråga till den förra;

Anser ni att mängden SMS/MMS/mail tyder på samma sak?

Jag vet att de pratat känslor i sina SMS för det har jag sett, men frun säger att det har hon inget minne av…

Men att under 5 månader, SMS:a 1500 ggr, är inte bara det ett tecken på känslomässig inblandning?

det är 10 mess om dagen!!!! det är så illa!

Åter igen, du behöver verkligen vakna. Sluta ställ frågor till oss här för ju mer du skriver här desto tydligare framgår det att hon är eller har i alla fall haft ett förhållande bakom din rygg. Det du i stället ska koncentrera dig på just nu är att få henne att vara sann mot dig eller ta dig i kragen och lämna henne!

FÖRLÅT för att jag låter hemsk i vad jag skriver, men det är bara så uppenbart. När du själv läser dina inlägg, inser du då inte att hon ljuger för dig??

Tycker synd om dig, men ta tag i ditt liv nu. Acceptera inte detta av henne.

Tycker du ska låta henne läsa vad du skrivit i denna tråd, kanske inser hon då att hon måste sluta ljuga och hur illa hennes lögner gör dig.

Nej, det är helt oacceptabelt (helt klart otrohet i min värld). Vet du vad jag känner spontant och har känt sedan jag läste ditt första inlägg? Hon är inte värd dig!!!

Jag har en "pojkvän" som jag SMSar med, men det finns inte ett mess varken till eller från honom som inte min man kan läsa utan att må dåligt. Han har hur många chanser som helst (jag är dock säker på att han inte gör det)!

Oj oj oj!

Starka, tunga ord…

Stampelina: jo, om jag mäter min situation utefter mina egna värderingar, så undanhåller min fru definitivt en stor del information.

Information som jag känner att jag måste få för att veta var jag står och vad jag har att bygga på. Hurvida hon har brutit kontakten med eget eller inte, vet jag inte och vet inte o jag någonsin kommer att få veta. Alla mina tankar om att hon kanske skaffat en annan mobil eller om hon har kontakt med honom från jobb, är nog en naturlig följd för en som känner sig "drabbad".

Det finns inget jag hellre gjort än att vara så stark att kunna säga att vi skulle vara i sär ett tag eller sätta ultimatumet; sanningen eller skillsmässa.

Men jag vet inte hur. Vanligtvis är jag absolut en velig människa. Kastar sällan mig ut i saker utan att först analysera det. Men när det gäller saker som hur man bör vara i ett äktenskap, har jag aldrig tvekat. Där finns helt enkelt skrivna och oskrivna lagar som ska gälla när man är gift, anser jag.

Men nu när jag är här, känns ingenting hugget i sten. Allt är upp och ner och jag har gått från att vara en principfast människa, till en som inte hittar någon logik eller säkerhet i någoting. Enormt frustrerande!

Vi har ett barn på snart 9 år. Hur ska hon reagera om mamma och pappa flyttar isär ett tag?

Trots alla de tydliga tecken som vi nyss diskuterat, är det jag som gör för stor grej av det här? Finns det en minsta möjlighet att det hon säger faktiskt kan stämma?

Det var därför jag frågade de senaste frågorna, för att höra vad ni trodde om det.

Om jag tittar på mig själv utifrån, känns det som att jag väntar på att hitta ett av de gamla smsen eller få reda på att de fortfarande har kontakt, för att ge mig ett tillfälle att konfrontera igen och ifrågasätta varför hon fortsatt ljuga för mig.

Känns dumt men det verkar ju inte bättre.

Jag vill konfrontera henne om detta + det hon skrivit i sitt block men det verkar som att jag inte vågar. Villa frågor ska man liksom fråga för att hon själv ska märka att hennes historia inte håller och samtidigt göra det svårare för henne att vidhålla sin version av vad som hänt?

Jag är en logiskt människa och skulle aldrig anklaga eller belysa någon utan konkreta bevis. Hur ska jag göra det nu utan en kopia på något SMS som styrker vad jag tror att de har skrivit?

Jag har svårt att hålla med om att hon inte förtjänar mig. För känns det som att jag skulle manna mig själv för mycket. Jag har såklart mina brister jag med. Men något som detta skulle jag aldrig få för mig att göra, dock.

Det har gått 2 månader sen jag tog upp det med henne och det är absolut dags att jag tar mig i kragen, jag vet. Jag borde diskutera detta med henne och inte fråga er som att ni skulle kunna säga till mig vad jag ska göra. Men det är enormt skönt att få höra era tankar och tycken om min situation. Att få det hela belyst på ett annat sätt. Fortsätt gärna om ni orkar med det!

// Ensombryrsig

Tanken som dyker upp hos mig när jag läser ditt senaste inlägg är att vad är det egentligen för relation ni lever i? Det har gått 2 månader sedan du senast pratade med henne om vad hon gjort, WHAT?! Du tänker ju på det här hela tiden!!

För mig är det bara helt obegripligt att man finner sig i en sådan "hyshad" relation där man går som på tå för varandra och lägger locket på eller sopar skiten under mattan.

Alla är olika men hade min man gjort det där mot mig så hade jag pressat honom till max och hade han inte erkännt trots pressanade så hade jag lämnat honom, för att leva i en realation där den ena ljuger och bedrar och inte ens kan stå för det - det är oförlåtligt.

Jag kanske ser detta väldigt svart eller vitt, men som jag skrev tidigare så har jag upplevt detta på nära håll själv och har väldigt låg tolerans gällande äktenskapliga svek, men då var det ju min pappa som gjorde det mot min mamma.

Så jag kan väl mer relatera till din dotter egentligen. Kan bara säga att jag alltid önskat att mina föräldrar gått isär med en gång. När vi var små så gjorde de sitt bästa för att dölja för oss barn vad som försigick, men du ska veta att barn är så otroligt mycket mer medvetna än vad vuxna kan föreställa sig. Det var så jobbigt att se min mamma ledsen och tankspridd och fortfarande än idag minns jag hur det värkte i mitt hjärta att se henne sån. För ett tag sen hittade jag min gamla dagbok från när jag var 9 år gammal och där hade jag skrivit något i stil med: "Idag var jag med pappa på badhuset, han och mamma är osams igen och de tror inte jag fattar det men det gör jag, de tror att jag är en barnunge men jag är faktiskt 9 år nu!"

Jag hade tyckt att situationen varit en helt annan om hon med en gång erkänt allt och bett om förlåtelse, men hon ljuger ju som om du är helt dum, blir du inte förolämpad och förbannad av det?? Om hon var ärlig så vore det ju för att hon repekterar dig och inser att det är det enda raka för att få dig att må bra igen och för att du ska kunna börja läka igen. Men som det är idag undrar jag om hon ens tror att du bryr dig längre eftersom det var 2 månader sen ni ens pratade om det. Antagligen tror hon att hon gjorde ett bra jobb med att sopa det under mattan och nu är det glömt och begravet och hon kan gå vidare utan större komplikationer och kan i värsta fall tom göra det igen eller tom fortsätta den andra relationen fast med en ny mobil… För du har ju mer eller mindra tillåtit det.

Återigen, förlåt för min brutala ärlighet, men jag önskar bara att du kunde ta tag i det här nu och vara snäll och sann mot dig själv. Du verkar vara en supergo kille och skulle kunna hitta en lika supergo tjej, men inte en som gör dig så här illa.

Visa henne denna tråd, den förklarar ju väldigt bra hur du känner men visar samtidigt att du absolut inte släppt det som hon verkar tro att du gjort.

Sen gällande "bevis" Så är det helt befängt att du känner att du måste kunna presentera svart på vitt för henne vad du läst eller sett, va fan?! SKIT I DET! Det du har läst, det har du ju faktiskt läst, börja inte tvivla på dig själv och nekar hon så stå på dig! Du behöver absolut inte ha "bevis" för henne. Både du och hon vet vad som skrivits, och tyvärr så vet du nog bara om en halv bråkdel av allt de skrivit till varandra, men det lilla du vet är katastrof!!

Kan du inte gå på "äktenskapsrådgivning" ensam? Det känns som om du skulle behöva någon att prata med!

Jag känner igen det där med beslutsångesten. Hade en vän som under en tid i sitt liv inte fattade ett enda beslut. När han vaknade upp och insåg det hade hans icke-beslut fört honom någonstans där han inte ville vara. Så du ska vara medveten om att ditt nuvarande sätt att inte göra någonting också påverkar saker och ting. Inte minst din dotter, som du ju vill skydda…

"Obegripligt" som #46 kallar det tycker jag inte det är, eftersom jag varit i lite samma läge åren innan min separation från mina dötrars pappa.  Det fanns en massa dagar, veckor och månader där man "levde vidare", vilket kan funka när man har en massa vardagssysslor att tuffa på med.. man åker till jobbet, man skjutsar barn hit o dit, handlar, städar, tvättar, lagar mat och sjunker trött ner framför tvn utan för mycket kommunikatin och likadant nästa dag…  Att ta tag i det som är så jobbgit för att det faktiskt är "stort o farligt" och helt kan förändra tillvaron som funnits så många år så visst kan man vara benägen att skjuta på det…. detdär vardag kanske är tryggt o så.. oh det kan även finnas glädjor i dendär vardagen (t.ex. med barnen) som tuffar på fortfarande fast fundamentet för hela familjebildningen och det gemensamma livet - relationen - kanske är mer eller mindre sprucken…

Så obegripligt tycker jag inte det är.  Och det kan nog också variera från person till person hur mycket tid man behöver älta saker innan man kommer till någon sorts handling eller beslut.

Jag tycker som hon ovanför att du ska ta kontakt med en familieterapeut själv. Dels för att få nån att prata med, dels så är en sån ju proffs också, det är ju inte vi här …

Hallå allihopa!

Stampelina, du har en ruggig fingertoppskänsla för att slå huvudet på spiken. Du har helt rätt! Vad är det för relation vi lever i?

Tyvärr ligger nog mycket av detta på mig. Min fru gör som skyldiga människor gör - håller fast vid hoppet om att inget ont finns om det inte är uppe vid ytan hela tiden. Jag å andra sidan, som ni alla vet vid detta laget, går runt och mår skit. Jag går runt och håller uppe ett sken av att jag kämpar för att komma vidare. Jag har inte velat utsätta min fru för mina negativa känslor och tankar, min osäkerhet på oss och om vi ska fortsätta eller avsluta. jag tror att det nu gått så länge sen vi snackade om det att hon tror att jag tror att det är vi två i fortsättningen. Och mitt i allt har hon börjat ta upp att fortsätta försöka skaffa ett syskon till vår tjej. Fler barn när vårt förhållande är som det är??!!

Familjeterapeuten sa till oss att vi skulle göra sånt som vi brukade göra och som fick oss att må bra när inget av detta hade kommit fram. Det gör vi, Vi lever som ett par utan problem med mys, sex och allt som hör till. Men det är inte i närheten av vad det var innan, rent känslomässigt. Och att jag "går med på" att fortsätta göra det, ger nog henne bilden av att jag kommit vidare.

Jag mår som en riktig skit. Det är min fru som initialt gjort fel. Jag känner att allt bara rusar fram och att jag inte får tid att analysera allt och fundera på hur detta ska gå. Va f*n, jag tror ju inte ens på historien hon ger mig. Men ändå är jag en sån svag människa som tydligen inte säger ifrån ordentligt och därför ger intrycket av att allt är ok. jag vet inte hur jag ska göra nu. Som sagt innan, det är hon som gjort fel och får finna sig i att jag mår dåligt. Men samtidigt vill jag inte göra henne ledsen. Hur skumt/fel låter inte det? Och så här känner jag hela tiden - att jag inte ska ta upp det igen för att hon bli rledsen.      Jag vet inte…   Känner i alla fall inte igen mig själv. Brukar vara ganska saklig och ska alltid prata ut om saker som ligger och pyr. Men denna gången står jag bara apatisk vid sidan om, utan att ha en aning om vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Känner mig lika skyldig som jag anser att hon är, men till ett annat fel. Är man en patetisk månniska eller är detta normalt i situationer som denna? Är det nu jag som plötsligt också är en "bad guy" som inte är öppen med vad jag känner?

Jag har varit och pratat med terapeuter ensam men det ger mig ingenting. Jag får mycket mer rak och ärlig information och åsikter här av er. Jag förstår att min tråd börjar bli uttjatad. det är mest kvid och gnäll hela tiden. Men jag har aldrig upplevt något som detta och försöker varje dag att ta mig i kragen och jobba framåt eller för att bara skita i allt. Men hjärtat och hjärnan tar över ömsom över och då blir jag så här.

Sorry men ni får nog dras med mig ett tag till…

// Ensombryrsig

Nej nej nej, inte barn för att fixa en relation. Om du inte tar tag i det här ordentligt så kommer ni att skilja er, det handlar snarare om att du får må dåligt i ett år till istället. Lite frustrerande är det att se att du fortsätter ;)

Som du velar och sopar under mattan inför henne så skulle det lika väl kunna vara så att hon fortsätter SMSa med den här karl i tron om att du är för naiv och korkad för att inse att hon inte gett upp den andre. Ett barn till kan säkerligen vara en mask att hålla upp för att du ska tro att ni lever ett idylliskt familjeliv, och säkerligen så mår hon toppen. Hon har sin trygga familj och samtidigt kan hon smyga iväg lite i skymundan och få den där magkittlande romansen, förbjuden kärlek som sätter guldkant och action på vardagen. Tro tusan att hon lever livet, speciellt om hon tror att det är fritt fram eftersom du, i hennes värld, inte har en aning om vad hon håller på med.

Så tolkar jag det du skriver. Och som tidigare nämnts, herre jösses. Ta dig i kragen, du beter dig som att du VILL bli hunsad med. Du sätter ju inte ner foten utan låter dig gladeligen köras över och bli tillplattad - och du känner att du är rädd att göra henne ledsen? Bevisligen så finns inte det i hennes begreppsvärld så varför skulle du skona henne?

Du får verkligen inte känna dig som en gnällspik, för det är du absolut inte, jag förstår dig verkligen. Jag och många med mig tycker bara synd om dig och önskar bara att du ska återfå dig själv.

Kanske är en usel jämförelse men jag hade en vän som fick cancer och hela hennes liv ställdes på ändå och hon tappade fotfästet helt. Hon gjorde många (för oss i hennes närhet) "konstiga" val i sitt liv då, bla att bryta med sin bästa vän sedan barnsben för att dennes reaktion över cancerbeskedet inte blev som hon önskat. Hon var väl i chock och uppförde sig på ett helt "oväntat" sätt, vi var många som stod brevid och undrade hur hon tänkte när hon sållade stenhårt bland vänner och bekanta, vi hade nog trott att hon skulle ty sig till sina vänner och uppskatta deras engagemang och omtanke men hon tog det som att de snokade och pratade om henne bakom hennes rygg.

Innan hon fick cancer var hon den gladaste och härligaste människan man kunde tänka sig, men sen blev hon som förbytt. Hon var bara arg och ledsen - vilket alla naturligtvis hade förståelse för. 

Ingen sa något utan fann sig i hennes val - hur tråkigt det än var. Vi kunde bara försöka förställa oss hur jävligt hon mådde, och ingen av oss hade en mall för hur man ska uppföra sig, eller bemöta en vän som precis fått detta hemska besked, hon visste ju säkerligen inte heller hur hon skulle vara - eller så var det just det hon gjorde. Hennes liv kanske bara klarnade, jag vet inte för vi pratar inte alls längre, hon vill vara ifred och det måste man väl respektera.

Hur som helst, vad jag vill säga är att när man drabbas av något som vänder upp och ner på hela ens liv så är det ju inte alls konstigt att man hamnar i djup chock och hamnar i någon slags trans där man antingen agerar med buller och bång, eller så blir man väl nästintill apatisk. Som du ungefär. Just nu har du nog levt i din dimma i väntan på "något" - vad det är vet bara du och kanske inte än men när du är redo att agera så kommer du göra det. Det finns inga facit för hur man ska reagera eller agera vid en livskris…Var sak har sin tid och när du är redo så kommer ditt liv ändras till bättre. "Allt" du behöver göra är att finna din inre styrka. Kanske låter flummigt men det är ack så viktigt. Skäm bort dig själv med att varje dag när du går och lägger dig tänka på allt bra du gjort idag, du ska se vad det kommer göra för ditt självförtroende. Påminn dig hela tiden om vad dina bra egenskaper är. Säkert är du en mysig och bra pappa och kanske är du duktig på att laga mat, kanske är du även bra på att måla? Kanske var du idag vänlig och reste dig för en gammal dam på bussen, hur många gör det i dagens samhälle? Kanske har du skänkt växeln på konsum till rädda barnen? Förstår du hur jag menar? du har säkert massor med bra egenskaper och du måste nog ta och plocka fram dem i ditt huvud, för just nu låter det som att ditt självförtroende är någon annan stans. När du känner dig lite bättre till mods kommer du säkert finna mod att konfrontera henne, eller vad tror du?

Efter ditt sista inlägg förstår jag dig faktiskt bättre, du är duktig på att uttrycka dig och sätta ord på dina känslor. Återigen tycker jag så synd om dig och önskar att du ska få bli lycklig igen. Känn dig INTE gnällig, det är helt normalt att ha funderingarna som du har och det sista lämnar människan är ju hoppet, jag har kanske låtit väldigt brutal och hård mot dig, men det är bara för att jag önskar dig väl, hoppas du ser det så.

Det # 51 skrev stämmer så bra in på hur jag har försökt uttrycka mig. Håller med i vartenda ord.

När jag hörde fler barn, ringde varningsklockorna i mig…

Det är inte så att hon redan är gravid ? Och försöker få dig med på noterna så hon inte behöver förklara sig sen..??

Kanske jag som tänker konstigt bara =/

#54 Ohh… det var en grov överdramatisering eller? Men det låter som ett väldigt bra grovmanus till en film dock

Hallå igen!

Stampelina - jag tycker som sagt inte att du är för hård!

Jag behöver nog lite tuffa tag för att vakna.

#54: jag kan inte vara säker men jag tror inte att hon redan är gravid. Skulle hon vara det, kommer jag av naturliga skäl kräva faderskapstest.

Jag blir mest chockad och stressad över att hon fortsätter som om allt var bortblåst.

Hade jag varit hon, hade fler barn varit det sista jag tänkte på.

Som jag har skrivit innan, så har jag inte satt ner foten ordentligt, det är uppenbart.

Går mest runt och håller masken för att jag inte orkar fler konfrontationer och för att jag mår dåligt av att se min fru rädd och ledsen.

Jag trodde att det sistnämnda skulle väga tyngre än min egen ångest för vad som hänt, men nej. Kan fortfarande inte sluta tänka på det och på vad som egentligen är sant. Funderar fortfarande på att ringa upp exet och träffa honom. Men han är troligen helt synkad med min fru så det blir väl samma lögn därifrån.

En vän sa till mig att sånt som min fru har skrivit till exet, gör aldrig en tjej om inte någonting hänt. Han säger tom att han är säker på att de har haft sex. Varför skulle hon annars skriva puss och kram, att hon var hans och att hon satt och tänkte på honom. Vad tror ni? Ärligt…!

Jag tror att din vän är klok och har rätt.

Du känner alltså att det skulle vara lättare att prata med din frus misstänkta älskare än med din egen fru som du har barn med? Tycker du inte att det rimmar bra illa?

#58 - Precis. Helt ofattbart i min värld.

Nej det tycker jag inte. Men trots alla de ggr jag pratat med henne om det och sagt hur jag känner, får jag bara samma historia.

Puss och kram: "det skriver jag till alla".

Inte sant! Hon skriver det till en och det är hennes bästa vän som är som en syster. Hon har alltid haft en stark och tydlig åsikt om att man inte gör det till andra. Hon hade heller aldrigaccepterat om jag gjorde det. Nu har hon plötsligt "mjuknat" i sin åsikt.

Hej gubben: samma ursäkt och åsikt dom ovan.

Plötsligt mjuknat.

Sitter och tänker på dig: ingen förklaring mer än "vaddå, kan man inte sitta och tänka på en vän?". Men senare förklarar man att man aldrig velat vara vän, bara ha en tillflyktsort…

Att hon kallar sig hans: ingen förklaring mer än att "det bara råkade bli så".

Varför jag vill snacka med exet är för att fråa honom om hans sambo vet om denna kontakten. Det gör hon troligtvis inte och vill ha inte att han ska veta, kanske jag kan få sanningen från honom.

Jag kommer i ärlighetens namn aldrig att kontakta hans sambo om detta. Jag vill inte förstöra mellan dem. Men jag måste få veta sanningen! Annars vet jag inte vad jag ska försöka bygga upp vårt äktenskap på.

Kanske typiskt manligt att känna att man måste ha "svart på vitt"-bevis men utan sanningen så kommer jag alltid att undra och kommer inte kunna släppa det här.

En annan vän till mig har råkat ut för samma sak. Dock så gjorde hans fru slut först, innan min vän kom på att det pågått ett tag.

Han kontaktade killen i fråga, som då sjöng som en fågel.

Min vän säger att även om sanningen naturligtvis gjorde enormt ont, så visste han i alla fall och behövde inte känna sig som den grundlurade.

Jag har kommit dit hän där jag verkligen går ner i varje detalj. Där finns inget förtroende kvar men det kanske kan byggas upp - om jag bara vet vad som verkligen pågått/pågår.

Därför frågar jag nu alla, speciellt ni tjejer, men även de killar som vill svara:

hade man skrivit som hon gjort, gjort som hon gjort och sen döljt det för sin make i 9 månader, om det bara var en tillflyktsort?

Hade man gjort detta om inte känslor var inblandade?

Du kommer inte bli ett dugg mindre fundersam av att älta det här inne. Själv skriver jag "puss och kram" till alla jag känner, en dag då jag är på strålande humör kallas alla för "hjärtat" eller "raring". Detta gjorde jag aldirg förut, men vad är det som säger att man inte kan ändra sig? Det kanske helt enkelt är så att din fru ändrat uppfattning om hur dessa avskedsfraser skall användas. Människor förändras - tack och lov!

Uppenbarligen så litar du inte på henne, eftersom du inte nöjer dig med hennes svar. Du är inte villig att göra någonting åt saken vilket kommer resultera i att du kommer bli misstänksam och bitter.

Om du inte tror på henne, konfrontera igen, om hon vidhåller samma historia - säg att du inte tror henne, att du vill ha en förklaring eller att du helt enkelt ledsnat och att ni behöver diskutera hur ni vill ha det eftersom du inte känner dig nöjd med er situation.

Du kommer inte bli klokare av att diskutera med oss här inne, den enda som sitter inne med svaret är din fru. Och vad du vill göra åt saken väljer bara du - men bättre svar än det som står ovan kommer du inte få här inne. Det är bara ogrundade spekulationer från vår sida då vi varesig känner dig, dina vänner eller din fru. Och vad som hände din vän är väl orelevant eftersom du inte är din vän och din fru inte är hans partner.

#60 Om det är så att hon faktiskt har talat sanning, och hon får veta att du snokat på detta sätt, så kommer det bli ytterligare en kil mellan er, det hoppas jag du inser.

Jag är övertygad utifrån det du skriver att hon har någon slags romantiska känslor för denna man, eller har haft. Därmed inte sagt att hon nånsin tänkt välja honom före dig, eller varit fysiskt otrogen.

Jag håller med MimmieM, du måste konfrontera din fru en gång för alla, det är det enda raka. Du måste sluta låta detta äta upp dig och er relation, och gå till handling.

Lycka till!

1 Din fru säger att inget hänt mellan henne och Mr X (annat än det du vet).

1.1 Du tror henne

1.1.1 Du kan leva och gå vidare med det

1.1.2 Du kan inte leva med det som trots allt hänt

1.2 Du tror henne inte

1.2.1 Du kan inte leva med det

1.2.2 Du kan leva och gå vidare trots det

2 Din fru säger till dig att hon har/har haft ett förhållande med Mr X

2.1 Du tror henne

2.1.1 Du kan förlåta och gå vidare trots det

2.1.2 Du kan inte förlåta och gå vidare

2.2 Du tror henne inte

Var är du?

Hej

Lider verkligen med dig , mina förälrar har precis gått igenom samma kris nu och lever dock på skilda håll. Min pappa var i exakt i samma sits som dig o han o jag har pratat mycket han ville inget hellre än att få tillbaka henne ändra sig om det var han som var felet. Men det var dock bara en massa lögner hon hade träffat en ny fick vi som sagt reda på.

Det har gått 6mån nu och sorgen kommer ju alltid sitta kvar för den personen man byggde upp ett liv tillsammans med. Men min pappa säger nu jag tror fan inte att ja skulle kunna leva med henne längre, ja skulle aldrig lita på henne igen oav hur mycket jag hade velat. Oav om vi hade gått o pratat hos någon så kommer jag aldrig glömma. 

Deras bästa vänner har varit med om samma sak fast det var det otrohet i över 1år och dom förlät varandra o lagt tusentals pengar på psykologer, helt ärligt tror inte ja det kommer bli hundra för dom heller. Den som har blivit bedragen o sviken kommer aldrig känna sig trygg med den personen av ren vana så kommer man kolla den andres sms, samtal mail osv. Och den andra som kanske inte har gjort något kommer känna sig kontrollerad istället.

Ville bara berätta hur det har varit o är för andra , svårt o säga vad du ska göra !!

sköt om dig.

Tack Katti och aangeleyes!

Det är väl naivt att önska att ingen någonsin känt som jag gör just nu. Att ha blivit sårade eller behöva leva med att ha sårat. Inte lätt något av det.

Tyvärr är där dom som gått genom långt mycket mer hemska saker än det jag går igenom. Jag hoppas att alla som har det jobbigt, som dina föräldrar och deras bästa vänner, tar sig igenom svårigheterna och börjar må bra igen.

Katti: jag är någonstans på 1.2-punkterna.

Jag tror inte ett skvatt på vad hon säger. Egentligen kan hon vidhålla sin historia hur mkt hon vill. Jag måste göra bedömningen utefter mina egna värderingar. Det hon gjort, är i min värld, känsloladdat. Det händer inte att man gör så eller skriver så om inte känslor varit inblandade. Hon har bedragit mig i 9 månader med det sämsta valet av man, dessutom. Sitt ex.

Detta måste jag först och främst komma över på nåt sätt. Vet bara inte hur…

Eftersom örtroendet är helt brutet, måste ju allt som hänt, vara lagt på bordet. Men eftersom min fru envisas med att inte ge mig en förklaring som håller, vet jag inte

vad jag ska bygga på.

Kommer hon nu och berättar annat än det hon gjort hitintills, vet jag vad jag har att

bearbeta för att gå vidare, vare sig det är tillsammans eller var för sig. Men

uppenbarligen kommer hon inte att göra det.

Min nyupptäckta oförmåga att sätta ner foten och kräva sanningen, gör att jag hela tiden känner mig som den lättlurade. Jag går runt med min mask och hoppas på att "svart på vitt"-bevis ska dyka upp. Frun går runt och säger saker som "jag behöver kärlek, massor med kärlek" mm. Vanligtvis hade jag överöst henne med kärlek då men nu kan jag bara tänka "ja och du vet tydligen precis vart du ska vända dig för att få det…" Hon överkompenserar för vad hon gjort men istället för att som en kärleksfull make, ta till mig av det, känner jag bara att det kväver mig. Sorgligt…

Tänk att där är dem som aldrig fått detta och så går jag här nu och Jan inte uppskatta det eller ge tillbaks samma. Va f*n…!

Min fru har gjort så att klyshan "can't live with them - can't live without them" har fått en helt ny innebörd för mig. Jag mår inte bra som det är men är samtidigt rädd för hur jag skulle fungera utan min lilla familj. Om vi går skilda vägar, vad ska jag göra då? Vem är jag utan de mina?

Min vän frågade mig om jag tyckte att detta var så pass stort att jag var beredd på att ge upp. Men det har ju frun redan gjort. Man kan inte ge upp så och sen komma och tro att inget ändrats. Man kan inte få sin partner att känna som om att den blir hånad och lurad hela tiden. För så känns det så länge hon inte berättar sanningen.

Det känns som att hon låtsas som att det är borta och att jag köpt historien hon ger. Själv går jag och väntar på rätt tillfälle att sätta ner foten och konfrontera henne en sista gång i hopp om att få henne att förstå att inget är bortblåst. Tvärtom - det blir bara värre för varje dag. Knasigt…

aangeleys, jag är nog inne på din fars spår. Min fru är dock kvar hos mig men nu är

det jag som är osäker på om jag någonsin kommer komma över det här.

Känner mig fortfarande som en obegripligt velig cry-baby.

Vad är det som är så förbannat svårt egentligen?

Om en del i ett äktenskap, är inte det tecken nog att det inte var menat då?

Visa henne traden här!!!! Flera har sagt det innan, men gör det bara! Allt du inte kan säga till henne, visa henne det i skrift.

Du har fel i en sak, du ska under inga omständigheter lämna "de dina". Du ska (eventuellt) lämna din fru! Big difference!!! Dottern har du kvar hur du än gör! Utgå inte från att det bästa för henne är att ni "lappar ihop" och går vidare tillsammans…

kunde inte sova och gick in här och läste för att bli trött igen…och det blev jag.

Läs en bok om relationer som heter Spiritual Divorce tex , skriven av Debbie Ford. Bra bok med övningar.

Det du som blivit sviken gör är ju att svika dig själv om och om igen.

Och du är inte bättre än hon på att "mörka"Så länge du uppehåller dig i osanning, möter du osanningen.

Börja bygga ditt eget egenvärde, din egen självkänsla.

Och lita till att det som händer nu kan vara nånting bra. Som du ser sedan.Good news or bad news, who knows…

Du skriver att du vill ha tillbaka din dröm…Kanske det just har varit just som en dröm. Och inte en verklighet.Detta kanske kan leda till att det blir det. Hon verkar också vilja leva i en dröm, fast i sin.

Ni kanske varit bra på att leva i en falsk verklighet båda två.

Och att känna att du inte är någon utan någon annan, tyder väl nog på att du inte har så bra egenvärde. Och att det som den andra mannen visar kanske är just det. På sitt sätt. Något som skulle kunna uppfattas som självförtroende.

Håller med de övriga här som skriver att du har alla svar du kan få här och att du återkommer heöa tiden till samma frågeställningar tyder på att du inte kommer någon vart.

Bra förslag att visa henne detta. SÅ har ni något att prata om. Action.

Vad har du att förlora??? Våga, om du vill vinna.

#65 lider verkligen med dig vet verkligen hur det känns på sätt o vis , jag vet hur det är när man blir sviken eller när någon har krossat en annan som står en sån nära.

 Det bästa råd som jag kan ge dig är att gå till en psykolog som är bra , visst det är en kostnadsfråga men jag har ju sett hur min pappa är nu ifrån 6månaders sedan, visst han mår inte super men han är påväg uppåt. Vad jag tror , så kommer inte hon vara ärlig utan hon kommer hålla sig till sin story tills man får fram bevis mer eller mindre. Det var så det var för oss!!! Det blir som ett maniskt beteende svårt att förklara men det var så psykologen sa iaf som har 30års erfarenhet. Jag vet själv hur jobbigt de är när man vill ha sanningen och kunna ta ett beslut hur man vill göra, jag hoppas för din skull att du får det, men även om du har fått sanningen ill du verkligen leva med en person som har bedragit dig så pass länge och dragit en massa lögner o börja om på nytt. Tyvärr är inte vi människor funtade så att vi kan sopa allt under mattan o börja om från början , ärren kommer alltid sitta kvar.Lycka till med allt och håll styrkan uppe !! Kramar

#67 allvarligt så du menar att trådstartaren ska infinna sig i en relation där han har blivit så sviken för bara dotterns skull? Barn är inte lättlurade dom märker saker rätt så tydligt. Det e fan ännu värre leva i en relation där man inte känner sig trygg i eller det finns nada harmoni överhuvudtaget. Man kan inte bara leva ihop pga barnens skull det är inte rättvist mot sig själv heller, när man fort har flera år kvar att leva.

Läs mitt inlägg (#67)  en gång till är du snäll aangeleyes! Jag tror du missade ett inte som är väldigt viktigt för sammanhanget.

#71 wups sorry måste varit väldigt trött när ja läste ditt inlägg :)

Jag hoppas du hittare en väg ut som är bra för dig. Finns en sida http://www.relationer.info/ där folk sitter eller har suttit i samma sits som dig och på det här forumet kan man prata få råd o stötta varandra. Det hjälper att häva ur sig allt + man kan ju vara anonym också.

Bästa tips är väl att försöka träffa folk kanske t.om nytt folk även om allt känns som piss och pannkaka. Gör någonting nytt börja med en ny aktivitet.

sköt om dig

Hej igen tänkte bara säga hur det var för mina föräldrar dom var gifta i ca 25år. Oav hur länge man har varit tillsammans så har man ju byggt upp ett liv tillsammans med en person, att bli sviken är nog den jobbigaste delen i ett uppbrytande även om det inte är kul för den andra heller.

 För mina föräldrar var det att dom hamnade mycket i rutiner allt bara flöt på mer eller mindre, mestadels var detta ord från min mamma. Min pappa pendlade till norge o kom hem på helgerna han har jobbat så i ca 9år. Och det har dom valt eftersom vi kunde göra fler saker o spara till eventuella resor. När pappa började jobba så var ju mamma väldigt rastlös och började med nya aktiviteter som även kunde ske på helgerna då pappa kom hem. Han var ju dock trött efter att ha pendlat o jobbat en hel vecka. Mamma kanske ville gå ut en kväll och han orkade kanske inte just den dagen eller var inte intresserad. Det blev att dom gick i samma spår att det blev goo middag o film framför tvn.

Antingen omedvetet så var min mamma less på den situationen och kom på en massa bortförklaringar att han ska göra det ena o andra. Han försökte 'ndra på sig helt o hållet försökte t.om sluta snusa som han har hållt på med i 28år.

men till slut kom sanningen fram pga mig, ja hade hoppats att den kom från mamma istället, ja tänker dock inte berätta specifikt hur det var men ja såg ett mail på hennes mailbox när ja skulle låna deras dator o det sa det mesta. det var en riktigt jobbig tid för i samma veva så hamnade min mamma i en sk.a 50års kris i det här.

Så ja o min bror har mer eller mindre fått agera föräldrar till våra föräldrar för mamma har varit som en tonåring ska ut o festa o det ena o andra. Pappa har använt oss som bollplank fast det ska man inte göra mot sina barn. Han var inte fas då och det kan man ju förstå.

Så jag kan förstå dig hur du mår o känner till punkt o pricka kanske inte låter spec pos men i allt ont för någonting gott med sig, i mitt fall så har min o min pappas relation blivit mycket bättre än innan + han har bliit mer lyhörd.

Jag vill bara säga att du är inte ensam , tycker du ska gå in på länken som ja skickade i tidigare inlägg tror det skulle va bra för dig.

Kramar

Hej allihopa!

Ville bara passa på att önska er alla en God Jul och tacka för allas engagemang och tålamod med mig och min situation. Ni har alla på något sätt bidragit till att jag börjat se saker och ting lite klarare, och för det är jag väldigt tacksam.

Ni har varit de enda jag kunnat prata med om detta, förutom familjeterapeuten som jag skrivit förr, inte träffar längre.

Jag har insett att det, trots min vilja, bara är jag som kan få detta att gå framåt.

Jag har bestämt mig för att ta den sista kampen med min fru men velig (och säkert allmännt korkad) så har jag bestämt mig för att avvakta till efter jul. Hennes favorithögtid ich jag vill inte förstöra den.

Själv känner jag att jag aldrig kommer glömma julen -09.

Fy f** säger jag bara. Min tid kommer gå åt att fokusera så att min ångest inte tar över hela dagen. Värsta julen i mitt liv…

Min fru har blivit förkyld för 3:e ggn på kort tid. Idag sa hon till mig att hon åker hem till sin mors lägenhet över julafton, om hon inte blir bättre. Hennes mor kommer vara hemma hos oss tillsammans med en fel av min släkt.

Lägenheten ligger händelsevis bara 5 minuter från där exet bor…

Märker ni vart jag vill komma?

Denna typen av tankar är de som tar upp hela min vardag, dag ut och dag in.

JAG BLIR GALEN!!!

Det är inte normalt. Jag känner mig som en konspirationsteoretiker men världens mest långsökta misstankar.

Snackade med min vän som jag nämnt tidigare, idag. Han tycker att jag ska träffa exet. Förklara för honom att jag inte vill ställa till det för honom och hans sambo men vill ha sanningen om vad som hänt/händer. Annars får hans sambo veta det jag vet. Vad tror ni? Kan det funka?

Eller är det bara en osäker människas naiva försök att slippa undan att konfronteras med sin fru och riskera att få samma gamla visa om vad som "inte" hänt?

Nevermind, nu är det jul. Ny firar vi!

Jag kommer i alla fall höja glaset för alla ni här inne och önskar er en trevlig jul med era familjer!

// Ensombryrsig (…men kanske lite för mycket?)

När jag läser mellan raderna i dina inlägg tycker jag mig tydligt se att ditt förtroende för din fru är allvarligt skadat. Det du redan vet att hon har gjort och ljugit om har tagit dig hårt, eller hur? Spelar det verkligen så stor roll vad som verkligen har hänt eller inte hänt?

God Jul önskar även jag!

Hej ja själv som person vill gärna ha alla korten på bordet och därefter ta ett beslut utifrån det, vad nu än saken gäller. Jag hade nog frontat exet o frågat personen rakt ut, likaså gjorde min far mot mammas andra och där kom mer eller mindre all info.

Själv har jag alltid tyckt om julen men nu ska man vara på 3st olika ställen inge vidare skojj, julen är till för att alla nära o kära ska mötas inte va splittrade .

Jag önskar er alla här en god jul

Hallå allihopa!

Hoppas ni har/har haft en supertrevlig jul!

Skriver idag för att få lite utlopp för min velighet och den rubbade vardagen jag lever i idag. Jag hoppas nästan att jag inte får svar. Då vet jag att alla spenderat sin tid med att fira jul, som man ska.

Jag har bestämt mig! (tror jag i alla fall)

Jag ska snacka med exet. Se vad han har att säga.

Jag tror på vad aangeleyes säger; man får en annan historia och bild av vad som hänt om man snackar med motparten.

Den detta först uppdagades, har jag sagt att det är kört om "hon gjort si eller så".

Men om sanningen ska fram så tror jag inte att jag kan leva utan henne. Låter som en toffel, jag vet! Men så känns det just nu.

Men im det över huvudtaget ska vara möjligt, måste jag ha något som styrker vad hon säger eller vad jag misstänker. Först när det är uppe på bordet, vet jag vad vi kan bygga på. Låter det konstigt?

En fråga;

om frun ändrar sin historia nu, efter att jag kontaktat exet, vad är era första spontana tankar om det? Tyder det på att hon ångrar sig eller på att hon blivit inklämd i ett hörn , och tvungen att ändra historien?

Om hon först nu ändrar sin historia, ät det ett tecken på att hon fr.o.m nu går att lita på eller tror ni att det är kört på den punkten?

Tänk nu på att jag frågar efter era synpunkter, hur ni tror att nu känt om det var ni i min situation. Jag vet att ni inte kan berätta för mig vad jag ska känna eller göra.

Vad säger ni?

// Ensombryrsig

Jag tror att om du på rätt sätt förklarar för henne vad du har fått veta, om du nu får veta något, så kan det nog bli bra. Berätta för henne vad exet sagt och förklara samtidigt att du inte vill lämna henne men att det nu kommer bli lättare för dig att kunna bearbeta det som hänt och gå vidare. Det är viktigt att du inte är anklagande. Du måste också berätta för henne hur du verkligen har mått sen detta hände. Visa henne denna tråden. Det är tydligt att du har mycket kärlek till din fru trots hennes svek och det kommer hon också se om hon får läsa här.

Hon kommer säkert ta illa vid sig, till en början, av att du har gått bakom hennes rygg och pratat med exet, men det får du nog ta. Om hon verligen lyssnar och låter dig tala så kommer hon nog att förstå. Om du talar på rätt sätt, utan att vara anklagande. Du verkar klok och jag tror du redan vet hur du ska göra.

hej

säger exakt som #79 men ett råd bara gå till en psykolog tillsammans för jag tror knappast man kan reda upp det där på egen hand. Låtsas som ingenting har hänt o sopa det under mattan o försöka glömma, dessvärre går det inte oav hur mycket man än vill. Jag förstår att du har starka känslor för henne men om ni lyckas reparera detta så vill ja bara påminna dig om en sak ingenting kommer bli som det en gång var förut. Det är som en ny relation fast ändå inte om du förstår vad jag menar. Som jag berättade tidigare ang mina föräldrars bästa vänner  så har dom ju lagt otroligt mycket pengar på terapi men hans fru som ble bedragen har ju alltid ngt o ta på honom, ex men du svek mig blablabla och han som svek henne får hunsas ist pga hans stora svek. Jag tror oav hur mkt man än vill reparera en sådan sak tror ja själv det kommer aldrig bli riktigt bra heller inte så bra som man vill. Vi människor står inte på autipilot som en robot gör o inga känslor existerar visst hade det varit fantastiskt i sådana här situationer men tyvärr. oav hur mycket man 'älskar en annan människa oav om man har blivit sviken eller att man inte fungerar ihop så mår man inte bra utav det oav om känslorna ändå finns det. Jag själv skulle nog aldrig palla ta tillaka en person som har bedragit mig oav om vi hade varit tillsammans i flera år o hade barn ihop, ja skulle ständigt gå o va oorolig o undra om ja kommer bli bedragen igen, men så  funkar jag och alla är vi olika. Lycka till kramar

Hej alla!

Strumpan och aangeleyes; tack för era inlägg!  Jag vill bara klargöra att jag inte har snackat med exet, men tänkte göra det. Var helt bestämd den 26/12 men idag tvekar jag igen. Trots det min fru har gjort, känner jag att jag inte vill sjunka till hennes nivå och börja med saker bakom hennes rygg. Även om jag ibland tycker att hon förtjänar det…     Nä, ska jag snacka med honom ska min fru få reda på det först.   Missförstå mig rätt - jag vill träffa honom och prata med honom. Väldigt gärna! men jag är samtidigt något osäker på vad det ska ge mig. Han och min fru har säkerligen pratat ihop sig ordentligt och har nog en ganska noggrannt utstakad plan för vad de ska säga om jag tar upp det. Det är kanske naivt att tro att han ska "öppna sig" bara för att jag skulle hota med att berätta för hans sambo? Vad tror ni?

Satt och tittade lite på den berömda mail-konversationen mellan dem, där min fru kallar honom "gubben" och "pussar och kramar" och "din".   Här ser jag tydligt vilken kontakt de hade drygt 2 månader innan. Helt platonisk, kollar "bara" läget med varandra och undrar hur helgen varit osv. Sen är det tyst ett tag och sen kommer "det" mailet. Plötsligt är han gubben och allt det där. Snälla, rätta mig om jag har fel ellr säg till mig om jag är trög; men är inte det ett tydligt tecken på att de också borde ha träffats?  Eller får man plötsligt en sån relation bara av att sms:a, maila och prata över telefon? 

Aangeleyes, jag håller med dig. Det kommer aldrig kunna bli som förrut. Vårt äktenskap har, mig veterligen, varit orört från sånt här smuts. Men nu är det, liksom så många andra äktenskap, också drabbat av det. Många kan nog gå vidare efter en sån här sak. Jag tror att jag kan också men en förutsättning är såklart att jag inte går runt och känner mig som den allmännt lättlurade. Varje gång jag tänker på det och ser min bild av vad som hänt, känner jag bara hur de 2 skrattar bakom min rygg. Även om det kanske inte är så, och min fru verkligen ångrar sig, så måste ju en förutsättning alltid vara att man känner att nu, efter 9 månaders oärlighet och bedragande, är hon ärlig och säger sanningen. Men som ni märker i min tråd, så tror jag inte det och jag vet allvarligt talat inte hur jag ska få reda på den. Jag har ju testat att prata med frun men hon släpper ju inte sin version…

Därför funderar jag på att prata med exet.  Jag ber er igen; ge mig för- och nackdelar med att snacka med honom. Om ni orkar.

Ensombryrsig:

Jag har läst denna tråd och jag tycker jättesynd om dig verkligen.

Jag har inte varit med om samma sak men har erfarenheter om otrohet.

Mitt råd till dig är att lämna din fru hur jobbigt det ä är. Hon är inte värd dig. Du är inte värd all smärta och förvirring som hon ger dig.

Det känns alltid svårt i början och jag förstår dig när du skriver att du inte vill ha ett liv utan henne. Men vill du ha ett liv med någon som värderar och behandlar dig så?

När jag läser hur hennes och mr x mail är utformade så skulle min gissning vara att de träffats en del utöver smsen och mailen.

Jag tänker mig bara hur jag skulle bete mig om jag hade en rellation vid sidan (även om jag inte kan tänka mig att ha det)

Pesonligen skulle jag inte kunna leva med någon som gjort mig så illa som din fru gjort dig.

Förlåt om mitt svar är hårt. Ingen kan säga åt dig hur du ska göra, vi kan bara ge råd.men jag tror nite att du kommer kunna gå vidare i en rellation som är så skadad.

Styrkekramar till dig

Jag tror stenhårt på magkänslan, det slår aldrig fel. Vad säger din magkänsla dig? Jag tror att du redan vet svaret på alla dina frågor och jag tror att du redan vet hur du ska hantera det här men frågan är om du är ärlig mot dig själv? Jag tror att anledningen till att du velar är just det att du vet vad du ska göra men är rädd för att göra det eftersom det är svårt, du letar efter en lättare utväg. Jag vill bara säga att livet är så himla kort, vi kan alla dö precis när som helst. Slösa inte bort den lilla tid du har på jorden med att gå runt och vara ledsen och olycklig. Ingen är värd den uppoffringen. Fatta ett beslut och håll dig till det, se därefter aldrig tillbaka. Det svåra är att bestämma sig men när du väl har gjort det är jag övertygad om att du kommer att finna frid. Lycka till.

Hej alla!

Tack xcess & Hemulen för era inlägg!

xcess - be inte om ursäkt för att ditt svar skulle vara för hårt. Som du märker i tråden så är det ett j**la velande på mig och jag behöver alla ärliga, raka hårda och mjuka råd, tankar och åsikter som jag kan få. Jag är speciellt tacksam för ditt svar om mailet. Alla, kvinnor som män, tänker annorlunda. Jag känner som du skriver, att de måste ha träffats under tiden, i och med att deras sätt att skriva på förändrades så kraftigt. Antingen de eller så har de ytterligare ett annat ställe som de kan maila varandra i från. Men frun vidhåller att det "bara råkade bli så"…

Hemulen - det ligger nog mycket i det du säger. Jag vet hur jag, i vanliga fall, skulle sagt att jag hanterade vad som hänt. Men nu när jag sitter mitt uppe i det, funkar inget som det brukar. En lättare utväg? Både ja och nej. Jag har en väldigt klar åsikt om vad hon gjort, oavsett vad hon säger. Det är helt enkelt fel! En lättare utväg låter lockande men jag tror inte att det finns. Det är mitt förbannade velande och sökande efter sanningen som gör att det inte blir enkelt. Sen såklart att vi har barn ihop. Min dotter kommer ta skada av detta oavsett hur det blir men jag måste väga upp för att se till så att skadan blir så liten som möjligt. sen är det ju så att trots att min kärlek för frun helt klart tagit ordentligt skada, så älskar jag henne fortfarande. jag går hela tiden och tänker att "nu ska jag ta ett snack med henne för sista gången, för få ett slut på mardrömmen!"  Men varje gång stannar jag upp för att hon kanske har det jobbigt med pluggandet eller så är hennes mamma dålig eller så är det jobbet etc osv mm.  Mitt i allt där jag söker efter saker som jag tror att hon gjort mig fel med, försvarar jag henne för att se till så att hon inte har det jobbigt.  Där är nog något fel på mig, tror jag…

Min vän som tidigare sagt att han tycker att jag ska träffa exet, kom idag på att jag kanske skulle åka dit på ett oanmält besök med hopp om att han och hans sambo var där. Tror ni det hade rört om i grytan? Hade han kanske kännt sig tvungen att berätta sanningen då?

Vad tror ni?  Ska jag släppa det här med att träffa exet?

Tycker ni att det är fel av mig att INTE berätta för hans sambo vad som pågått? Den stackaren går ju runt ovetandes. Förtjänar inte hin att veta?

Om du ska prata med exet (vilket jag inte tycker) så ska du absolut göra det utan hans sambo. Det är helt onödigt, enligt mig, att röra om även i den grytan - det är deras och bara deras sak (det hade varit stor skillnad om du hade varit vän med någon av dem).

Anledningen till att jag inte tycker att du ska kontakta honom är att det är din fru som har svikit dig (och det tycker jag att hon har gjort oavsett vad som egentligen har hänt). Det här är helt enkelt en sak mellan er. Du vill prata med honom för att den vägen få sanningen. Jag tycker att du måste bestämma dig för om du tror på henne eller inte, och sedan förhålla dig till problemet när du har valt.

Utan att säga till dig vad du ska göra så tycker jag mig redan ha läst dina svar i tidigare inlägg. Du tror inte på henne (och har också bevis för att hon i alla fall inte varit helt ärlig). Du vill gå vidare med henne, men i praktiken är sveket för stort för att du ska kunna ta dig förbi det tillsammans med henne.

Eller har jag fel?

Hej Katti!

Du har nog rätt. Det är ju som jag skrivit innan, min fru jag pratar om. Det är ju klart att jag älskar henne. Innan allt detta kom fram, var hon ju den jag gjorde allt för och har gjort de senaste 12 åren, villkorslöst.

Alla de negativa känslor jag känner nu när detta upptäckts, beror på att frun inte varit ärlig. Självklart spinner tankarna iväg om att de skulle ha träffats och kanske t.o.m haft sex men det huvudsakliga problemet är oärligheten.   För att kunna komma vidare kan jag inte gå runt och känna att hon fortsätter vara oärlig och just nu tror jag att hon är det på 2 sätt; hon berättar inte sanningen om vad som hönt tidigare OCH jag tror att hon på något sätt fortfarande har kontakt med honom. Jag tror inte att det går så lätt att bara avbryta den typen av relation. Och om det nu var som hon säger, att de bara var vänner, varför bryter de då kontakten? Jag har uttryckligen sagt till henne att jag inte bryr mig om de är vänner. De har ju trots allt en historia tillsammans så det är ju klart att de ska kunna ha kontakten kvar, om de vill de.

Så som svar på din fråga - ja, sveket är stort. Men det hade kunnat "minimeras" om jag bara kände att hon verkligen menade att hon ångrade sig och att hon fr.o.m nu skulle vara ärlig. Men det känner jag inte och därför känner jag att jag antingen vill snacka med exet eller exet och hans sambo.

Om vi vänder på det så här:  Om din partner gjorde som min fru gjort, hade du då tagit illa vid dig om partnern till den som din partner var otrogen med, kontaktade dig och berättade vad som pågick? Hade du inte blivit tacksam för att du fick veta det innan det gick ännu längre?  Är det egentligen inte bara den som blir skvallrad på som tar illa vid sig?  de får ju trots allt skylla sig själva, eller?

Tacksamhet är nog det minsta jag skulle känna, just då i alla fall!

Nu är det ju inte direkt så att du har en massa fakta att lägga fram på bordet, du kommer mest med frågor. Så ponera att han och din fru faktiskt har haft en tämligen oskyldig kontakt, mestadels via SMS, och du kommer instormande med dina tankar och känslor i deras förhållande. Då finns det en risk att du slår in kilar i deras förhållande som gör att de på grund av misstro så småningom går skilda vägar på grund av dig.  

Så jag tycker att naturen ska få ha sin gång i deras förhållande. Det är helt enkelt inte din sak.

Vad händer om du ställer ultimatum till din fru; Berätta allt annars kontaktar jag honom? Eller är du rädd att de då pratar ihop sig?

Ok, förstår dig helt! Det jag har svart på vitt behöver ju inte betyda att de t.ex haft sex. Men de har inte rent mjöl i påsen, då hade hon ju inte ljugit om det från när jag konfronterade henne eller undanhållt det så länge. Nånting är på g men jag köper ändå vad du säger. Som jag skrivit innan så tycker jag inte att det är min plats att göra det utan som du säger, låta naturen ha sin gång.

Jag är övertygad om att de har synkat och redan har förberett en ursäkt, om i fall att jag skulle kontakta honom. Efter att jag konfronterat frun sa hon att hon bara ringt ett kort samtal till honom efteråt för att berätta att de inte kunde ha kvar kontakten. Men jag kan se att deras samtal varat i en halvtimme.

Jag vet att jag går in löjligt mycket på detaljerna men alla dessa små saker och motsägelser, samlas lätt till något väldigt stort. Och det bygger bara på min misstänksamhet.

Kan jag fråga dig en annan sak: Jag har aldrig sagt att de inte får ha kontakt. Tvärtom, jag har förespråkat det. Men hon har hela tiden vidhållit att det aldrig har legat i hennes intresse. Nu visade det sig ju visst det ligga i hennes intresse och det kom fram. Nu påstår hon att hon avsagt sig kontakten helt med honom. Varför gör man så? Jag har aldrig bett henne göra det. mitt problem från början var främst att hon undanhållit det för mig och ljugit mig rakt upp i ansiktet. Om de nu bara var vänner, varför inte bara stå för det då istället för uppföra sig som att de var skyldiga till någpt annat än vad de säger?  Varför tror du att han försvinner helt från Facebook efter att detta uppdagats?  Är jag tramsig eller låter det inte lite väl underligt?

Gaah, det börjar bli frustrerande att läsa denna trad.

Vad är det är viktigt i ett förhallande? Jo tillit bland annat. Finns inte det kan man inte ha ett bra förhallande. Du maste göra ett aktivt val nu nu nu. Om du inte litar pa henne maste du berätta det för henne och sedan ta ett beslut. Antingen lägger du allt bakom dig och bestämmer dig för att lita pa henne eller sa litar du inte pa henne. Vilket du inte gör. Om du inte kan besluta dig för att lita pa henne igen sa maste du ta upp det. Och, da bör du lämna henne. Om du inte tror att det gar att fixa igen. Men, inget gar att fixa utan att man pratar om det ordentligt.

Nu gar du bara och ältar samma sak om och om igen. Du kommer ingen vart. Att snacka med exet och hans sambo tycker jag är helt fel. Om du försöker samla bevis pa att hon ljugit, vad ska du göra med informationen när du har den sen? Lämnar du henne da om hon ljugit? Kommer en eventuell sanning fran honom göra att du litar mer pa henne? Nej förmodligen inte. Kommer du lämna henne om det visar sig att hon ljuger? Du vet ju redan att hon ljuger. Hur kommer ngt förändras bara för att du far det bekräftat igen?

Just nu tycker jag inte att det spelar roll vad du far veta. Du litar inte pa henne och du ger henne inte chansen att bygga upp den tilliten igen. Ta dig i kragen! Sa länge du lossas sa gör du hela din familj en otjänst.

Det enda som kan göra det bra igen är att HON berättar sanningen för dig, inte han.

Som du har framställt det här så har hon svikit dig, eller hur? Då är det precis som Sarah skriver att du måste bestämma dig för om du ska förlåta och gå vidare, eller om du ska ta ut skilsmässa. Oavsett hur det blir så måste det börja med ett samtal mellan er. Du/ni kommer helt enkelt inte undan det, tyvärr.

Vägrar hon prata så är mitt råd att du säger att du flyttar ut om hon inte gör det, mellan fyra ögon eller hos något slags terapeut. Fast jag får för mig att din ovilja att prata är minst lika stor som hennes… Men sanningen är att det inte har hänt mindre för att du sopar det under mattan! Du lever redan med detta dygnet runt, eller hur!

Har levt i liknande situation och jag stod ut i 7 år trots att lögnerna fanns där redan från början..Det tar på självkänslan att vara i ett sådant förhållande.Tillit är en viktig del i att ett förhållande funkar.Har lögnerna blivit många och hon inte själv vill vara ärlig är det inget mer att göra. Börja bry dig om dig själv nu. Gör sånt du mår bra av. Fundera mindre och ta för dig av det du vill ha i livet. Vill hon inte mötas i det du anser vara viktigt så får du gå din egen väg. Tuff shit. Men så är det. Man kan aldrig förändra en annan person. Gör 2010 till ett bra år, för ditt och barnets bästa.

Förlåt för detta opassande inlägg, men din text ser exakt ut som om det var min pappa som skrivit den. Jag är barnet i denna situation, barnet och den som snokade som mest. Givetvist handlade detta om otrohet, inte bara med en man…

Jag hoppas verkligen med hela mitt hjärta att de löser sig för dig!

Hej igen!

God fortsättning på er alla!

Pauliine; jag beklagar att du och din far behövt gå igenom något som detta. Om det inte river upp allt för mycket sår, kan du inte berätta vad som hänt? Om du inte vill lägga det i forumet kanske du kan maila direkt till mig?

Sarah: jag vet att det är frustrerande. Tro mig, det tycker jag med. Jag förösker hela tiden att formulera mina frågor så att det inte låter som att jag ältar allt om och om igen. Men är det inte det man är skyldig att göra? Är det redan dags att bestämma sig för att gå vidare eller inte? Det har "bara" gått 2 1/2 månader sen jag konfronterade henne med detta.

Jag försöker absolut att låta henne bygga upp förtroendet igen och jag hjälper till med allt jag kan. Men hon gör inget aktivt för att bygga upp det. Jag har ju sagt till henne att jag inte får hennes historia att gå ihop men hon har inte försökt sig på någon typ av förklaring till det alls, mer än det hon sagt tidigare. Hon vet också om att jag vill att vi ska gå till terapeuten, något hon tagit på sig att fixa. Men hon gör det inte. Det "enda" hon gör är att hela tiden påpeka hur mycket hon älskar mig, vill att jag ska vara mer romantisk och nu har hon igen tagit upp att hon vill att vi skaffar ett barn till. Trots att hon vet var jag står, i all min osäkerhet.

En struts kunde inte sticka huvudet lika långt i sanden som hon gör. Hur ska jag tolka det?

Om jag nu förlåter sveket och senare får reda på att hon fortsatt att ljuga, är det inte då bortom all Räddning? Personligen tror jag det men om jag kunde få hela sanningen nu, oavsett på vilket sätt jag får det, kanske jag kan sluta känna mig som den hånade och kan bygga upp mitt äktenskap under rätt premisser? Eller tänker jag fel?

"Om jag nu förlåter sveket och senare får reda på att hon fortsatt att ljuga, är det inte då bortom all Räddning?"

With all due respect - förhållandet är bortom all Räddning om du inte förlåter sveket, oavsett vad som senare kommer fram. Det finns ingen anledning till att gå runt och oroa sig resten av livet, det är bara fruktansvärt destruktivt!

För att citera min favoritgroda Yoda: "There is no try. Only do, or do not."

Antingen bestämmer du dig för att du vill förlåta och glömma, och då jobbar ni tillsammans på det. Hon har i mina ögon inget val annat än att snällt följa med dig till terapeuten om det är vad du behöver, och det ska du säga rätt ut också.

Eller om du tror att du inte kommer kunna förlåta och glömma, så gör er båda en chans och gå nu innan allt tvivel svärtar ner era hjärtan helt.

Tack Epicindy!

För att klargöra - jag är en förlåtande människa. Jag kan komma över sveket och förlåta det. Jag kan tyvärr inte glömma men det är inget jag kan göra något åt. Men det funkar ändå för mig.

Vad jag menar är att om/när jag kommit över sveket, fortsatt leva med min fru och plötsligt får reda på att hon ljög i alla fall, vad gör man då? Jag vet vad jag gör, jag lämnar henne. Men om jag kanske kunde få denna informationen nu, innan det gått längre tid, kanske det finns en möjlighet att bygga på att hon fr.o.m NU är ärlig. Även om jag fått tvinga fram sanningen via samtal med ex:et eller annat.

Är det här jag tänker konstigt?

Konstigt, nej inte alls. Jag tror det på något sätt är mänsklig natur att plocka ut sorgen i förskott, och planera för att slippa problem längre fram.

Problemet i detta fall är att hon valt att inget säga, och jag tror inte att hon kommer göra det heller. Försöker du tvinga upp musslan med kofot kommer den gå sönder, och då förlorar du henne antagligen oavsett om det är svek eller pärla du hittar.

Tänk dig in i hennes situation också. Om hon nu faktiskt har varit ärlig mot dig, men får veta att du en längre tid ältat detta och misstror henne, så är risken stor att hon blir enormt sårad.

Och om du är ärlig mot dig själv, tror du verkligen verkligen innerst inne att du skulle kunna förlåta henne om du nu lyckas klämma ur henne att hon varit otrogen?

Jag varit utsatt för otrohet i två förhållanden, och den ena gången förlät jag honom med ord men kunde ändå inte släppa det, vilket förgiftade förhållandet i längden. Med facit i hand hade jag gått direkt om jag vetat hur det skulle bli.

Du är ju väldigt bra på att uttrycka dig i skrift. Kan du inte skriva ett långt brev till henne där du skriver vad du känner och specificerar de frågor du vill ha svar på? Svarar hon inte i alla fall så kanske du kan åka bort en liten sväng för att visa att det är allvar (någon eller några nätter hos en gammal kompis eller liknande bara, inget märkvärdigt) och säga att du kommer hem när hon vill prata. Får såhär kan ni ju inte ha det!

Hej trådstartaren jag hoppas dock du har försökt finna en väg ut har skumläst lite vad dom andra har skrivit. Den reaktionen jag får av dina tidigare inlägg så verkar det som att du är otroligt förvirrad och rädd att vara ensam eftersom ni har upplevt så otrligt mycket ihop. ingen kan säga till dig vad du ska fatta för beslut, men att toffla för henne efter ett sånt här svek då kan hon i princip göra det fler gånger, jag säger att det kanske inte blir så men risken finns.

Jag vet inte hur gammal du är , men du har många år kvar att leva mycket att lära och mycket att se. Varför vara halvnöjd med det man har när man kan få någonting bättre och verkligen njuta av livet?!

Det här kan låta väldigt hårt men vill att du ska inse en och annan sak, likaså sa jag till min far kanske itne på samma sätt men varför ska man tråna och längta efter en annan människa som uppenbarligen inte känner samma sak och leker runt i lakanen med en annan person/personer. Jag skulle bara känna stark avsky om jag levde med en person som hade gjort så mot mig oav om vi hade varit tillsammans i 14 år eller 3år det spelar inte så stor roll ett svek är ett svek, och det kommer alltid finnas ett ärr. Man förlåter när tiden går men man kommer aldrig glömma och det kommer sätta spår senare i livet ang om tillit till andra människor.

Jag tycker det är otroligt sorgligt det som har hänt dig , men jag kommer aldrig kunna förstå hur du vill ha en sån peson som trampar och spottar på dig och hon kan inte lägga alla korten på bordet. Bullshit, hon är rädd och feg över något!!!

Utan tillit så finns det nada!!!

Kramar

Hej alla!

Åter igen - tack för alla inlägg! Jag önskar at tingen hade behövt uppleva det jag genomgår eller något liknande, varken direkt eller indirekt. Men jafg är oerhört tacksam till alla som ändå gjort det och vill dela med sig av sina känslor och erfarenheter.

aangeleys: jag är 32 år, så jag har en del år kvar, hoppas jag. Just nu känner jag mig dock som ett barn som inte kan ta egna beslut.

Detta skriver jag i ren desperation! Alla som läst min tråd vet nu att i detta fallet med min fru, är jag oerhört velig. Jag är osäker på allt, inte minst mig själv. Ingenting fungerar i huvudet på mig och jag är stundtals stark nog att tro att allt löser sig men allt som oftast svag och rädd, och vet varken ut eller in.

Hur allt ser ut nu; varken jag eller frun har pratat om vad som hänt på ca 2 månader. Jag håller uppe en mask som förmodligen ger intrycket av att allt är ok. Men bakom kulisserna söker jag fortfarande efter sanningen, eftersom jag inte köper min frus historia. Det kommer jag nog aldrig att göra. Som många av er skrivit - jag måste vakna och se att det hon säger till mig inte går ihop. Jag har väntat med att ta upp det igen för att jag hela tiden är rädd för att göra henne ledsen, för att inte förstöra julen för henne, för att inte belasta henne med mina känslor kring vad som hänt. Det har gått så långt nu att jag börjar känna mig som "the bad guy", som att jag nu går bakom hennes rygg. Ibland funkar det att låtsas som ingenting och då är det så skönt att inte tänka på det. Men jag vet att jag måste ta upp det igen men jag är så enormt rädd. Det känns som att det gått för lång tid, som att jag försatt min chans att ta upp det igen, även om jag egentligen tycker att jag som "drabbad" borde få all tid i världen. Jag har ju inte satt oss i denna situationen.

Som jag skrev för ett tag sen så har hon tagit upp ämnet kring ett andra barn igen, trots att ingenting i det som hänt är löst. Bara för att vi inte har pratat om det på länge betyder det ju inte att det är ur välden. Men jag är så rädd för att säga till henne att vi måste lägga det på is. Åter igen för att jag inte vill göra henne ledsen. Men jag börjar få en fruktansvärd panikångest. Jag känner en enorm press på att jag måste ta någon form av ställning nu nu nu, men jag kan inte. Jag har inte bearbetat färdigt vad som hänt, än mindre funnit mig i hennes version av vad som verkligen pågick. Jag är ju fortfarande rädd att de har kontakt bakom min rygg och letar hela tiden febrilt efter något som kan styrka det.

Missförstå mig rätt; jag är inte rädd för henne. Men jag är rädd för att göra henne ledsen, trots vad hon gjort mot mig och vårt äktenskap. Men varför känner jag mig som den som gjort fel? Har jag gjort fel som försökt att göra som terapeuten sagt; att leva som tidigare och göra sånt som vi gillade att göra och inte ältade detta hela tiden? Har det gjort att hon tror att allt är löst? Hur säger jag till henne nu att det inte är löst för mig? När vi går runt och låtsas som ingenting kan vi ju stundtals skratta och ha trevligt, även om det ligger och gnager i bakhuvudet på mig hela tiden. Är jag kanske rädd för att förlora henne helt och hållet? Kanske jag vill ha kvar henne i mitt liv men inte som fru utan bara vän. Jag vet ingenting längre och kommer inte fram till ett skvatt. Min syn på mig själv och min självkänsla är helt obefintlig. Det enda jag vet att jag är bra på är mitt jobb men det hälper mig knappast hemma…

Jag kan inte skriva ett brev till henne. Det är inget som vi gör, utan vi har alltid pratat. Men nu kan jag inte förmå mig till att prata. Jag vet inte hur jag ska inleda samtalet, vad jag ska säga, hur jag ska säga det jag behöver få sagt osv. Jag går mest runt och fungerar som jokern som hela tiden är glad och skämtar bort allt. Är det jag som ska söka hjälp, inte hon/vi?  Jag är också rädd för hur dåligt hon skulle må om jag flyttade ut ett tag.

Jag skriver inte detta för att få medlidande, även om det kanske låter så. Men jag håller på att få full panik och vet inte hur länge jag kommer klara detta. Jag är rädd för att ta upp diskussionen igen och jag är rädd för att låta bli.   VAD F** SKA JAG GÖRA?

Om ni alltid har pratat så är det väl dags att ni gör det igen. Du kan inte hålla på så här längre.

Tycker att rådet från terapeften verkar vara riktigt uselt… låssas som ingenting? Man måste stöta och blöta sånt här och prata om det. Man kan inte bara ta bort det.

Utifrån det du skrev nyss låter det för mig som att du har beslutat dig att lämna henne, men att du önskar att lösningen om hur du ska göra detta ska komma som manna från himlen. Att du letar bevis för hennes otrohet för att ha ett legitimt skäl att lämna henne. Att du känner dig som the bad guy eftersom du vill lämna henne trots att hon vill gå vidare och t.o.m. skaffa en knodd till.

Faktum är att JA hon kommer att må dåligt av en separation eller en skiljsmässa, givetvis! Hon har väl inte ett hjärta av sten? Men du måste sätta dig själv i första rummet, och även ditt barn som i längden kommer bli lidande av att ha en pappa som gräver ner sig i en depression.

Det verkar som att du behöver stöd av en tredje part att komma igång med detta samtal. Har du kontakt med teurapeuten fortfarande så föreslår jag att du kontaktar denna för att be om råd, kanske kan ni träffas först och du förklara situationen, och sedan hon komma på ett gemensamt samtal där du får lägga korten på bordet.

Oavsett om du väljer att lämna henne eller inte så måste måste måste du prata med henne innan din självkänsla är helt uppäten av detta!

Hej igen.

sarah: terapeutens råd var (och jag citerar): "Prata hemma om ni kan. Märker ni att ni inte kan så gör det här. Försök hela tiden att göra sånt som ni tyckte om och gjorde er glada, innan detta hände."

Mitt/vårt tycke om honom var beror nog inte så mycket på detta. Det klickade helt enkelt bara inte. ":a gången vi var där, började han fråga om hur jag tog det när min pappa gav mig beröm i barndomen…? Jag blev bara irriterad.

Epicindy: jag förstår hur du menar och jag vet att det kanske verkar så som du skriver. Kanske är det min förvirring eller så är jag bara klumpig på att uttrycka mig. Men sanningen är att söker inte anledning eller tillvägagångssätt för att lämna henne. Jag vill bara komma ifrån misstron och stressen att fatta ett beslut nu. Hur lång tid får man egentligen när man råkar ut för nåt sånt här? Jag vet att man inte kan sätta en tidsgräns på det men någonstans finns det väl en rimlig tids-aspekt som bör överhållas? Har det gått för lång tid efter 2 1/2 månad?

Om jag sansar mig och är saklig, anser jag att det hon gjort är grund nog för speration. Jag känner ärligt talat inte att jag behöver få mina misstankar bekräftade för att ev. skiljas. Men jag behöver det däremot för att känna att jag inte fortsätter vara den som hålls utanför, att jag vet ALLT och därför vet vad jag kan bygga på med frun, om vi ska fortsätta.

Jag tror du slog huvudet på spiken med din tanke om varför jag känner mig som the bad guy. Det känns faktiskt som att jag är en bakåt-strävare, även om jag vet att mitt i min ofattbara förvirring och velighet, faktiskt strävar för att detta ska försvinna. Eller glömmas bort…

Alla möjliga alternativ jag kan komma på, känns fel på något sätt och det stressar mig ännu mer.                                                  Om jag fortsätter leva med henne som jag känner nu, blir det i misstänksamhet och misstro. jag kommer bli galen och gå i väggen.                                                                                  Om jag lämnar henne känner jag mig som en bad guy just för at hon kunde ju gå vidare men inte jag och hon blir knäckt.

Jag har aldrig satt mig själv i första rummet. Jag vet ärligt talat inte hur man gör och det beror inte på denna situationen. Kanske hade detta varit något lättare om jag kunde det. Det känns som att jag är en egoist om jag gör det, även om frun gjort just det - satt sig själv i första rummet och inte ägnat en tanke åt familjen. Men jag kan inte göra det. När jag tänker på det, känns det som att jag behöver en bruksanvisning för allt… 

Förlåt mitt eviga tjat och velande! Som sarah skrivit förr så förstår jag att det börjar det bli frustrerande att läsa mina inlägg eftersom de verkar fortsätta i all evighet. Tro mig alla som läser; jag försöker verkligen! Det tog bara längre tid och var f** så mycket svårare än vad jag trodde. Men jag uppskattar verkligen er uppriktighet och alla "hårda ord". jag började inte skriva här för att få medlidande. Att tycka synd om mig själv klarar jag tydligen av ganska bra själv.         Nä, jag började skriva för att jag uppenbarligen behöver råd och åsikter från andra, både de som varit i liknande situation och de som inte har det. Jag hoppas på er förståelse ett litet tag till.

// ensombryrsig

Om du stannar i förhållandet som det ser ut nu trots alla dina tvivel, och trots att situationen håller på att bryta ner dig, så är du ändå the bad guy eftersom det kommer att sippra över på både fru och barn förr eller senare. Damn you if you do, damn you if you don't…

Det finns ingen tidsgräns, om du frågar mig. Tvärtom har du varit en riddare med hjärta av guld som alls försökt stanna kvar och gett henne en chans. Nu måste du ge dig själv en chans också!

Jag är kvar och lyssnar så länge du behöver det, men jag lovar att söka upp och spanka dig om du inte kommer på fötter när det hela är stött och blött

Har förståelse även om det finns frustration ;)

lider med dig men ett samtal hade varit på sin plats om inte annat visa henne inlägg #99 där får du ju ut en hel del av dina känslor. Skriv ut lappen så hon får läsa !!!

kram

Orkar inte ens läsa allt du skriver längre, ögnar bara igenom texten lite snabbt för att se om du gjort någonting. Men som vanligt ser jag att du står på samma gamla ruta och mesar.

Av allt du känner så måste din starkaste känsla nu vara besvikelse på dig själv.  

Jag tror att din fru anser det som hänt som breskiberat för länge sen nu. Skulle jag i alla fall gjort.

Herregud alltså. Orkar inte längre skriva peppande texter eller ge råd eller ge tips på olika sätt att tala med henne, för jag tror faktiskt aldrig att du kommer göra det. Tycker inte ens synd om dig längre. Du är säkert en väldigt vänlig själ, men för guds skull, du frågar samma frågor om och om igen, ingen här känner dig och ingen vet på riktigt era förutsättningar och du har inte tagit till dig av ett enda råd du fått här så varför ska vi fortsätta skriva till dig? 

Lycka till i ditt elände.

// Redigerat av admin

Hej Therese!

Vad kan jag säga utan att det blir en snyfthistoria?

Jag förstår frustrationen, verkligen. Jag vet att jag är velig utav bara he****e och att det är samma förbannade frågor jag ställer hela tiden.

Bara för att jag mår som jag gör, är jag inte blind. Jag läser också igenom mina inlägg och ser tydligt mönstret. Just det mönster jag försöker bryta.

Tro inte att jag inte tagit till mig av alla råd, tips och åsikter som ni alla gett mig den senaste tiden. Det är klart att jag har, det hoppades jag att jag var tydlig med i mina inlägg. Men bara för att jag inte gjort det ni rått mig till, betyder inte det att jag inte tar det till mig. Men jag är i en situation som jag inte förstår nånting av, som ger mig känslan av att vad jag än gör så kommer det bli fel, vare sig jag följer era råd eller inte. Jag började skriva i forumet för att förbehållslöst kunna höra era tankar och åsikter om min situation och kanske för att få utlopp för de tankar som ständigt gnager i huvudet på mig. Min intention var aldrig att det skulle göra någon frustrerad eller irriterad.

Jag är också glad att du inte är som mig. Trots att jag inte känner dig överhuvudtaget, önskar jag att jag var mer som du. Då hade jag kanske kommit mycket längre än vad jag har idag.

Tro mig snälla, när jag säger att jag inte skriver allt jag gör för att få en sån här reaktion av någon. Jag behöver bara ta allt i den takt som hjärnan och hjärtat klarar av allt just nu.

Jag avslutar med en fråga till alla som vill läsa och svara;

Är det möjligt att känna att ett svek är så stort att man lämnar sin partner även im man älskar denne väldigt högt fortfarande?

#107 Kan inte låta bli att fråga; om det hade varit en kvinna som startat tråden och skrivit samma saker, hade du reagerat likadant då?

#108 Oj vilken svår fråga. Bränt barn skyr elden heter det ju, så jag får nog svara ja.

Hej igen!

Epicindy: tack för ditt svar. Har tänkt mycket på den frågan på sistonde och har väl kommit fram till samma slutsats som du. Ja, ett svek kan vara så stort att man inte känner att det finns någon chans till fortsättning, trots att man älskar sin partner. Min nivå av kärlek till min fru är väldigt hög men den har helt klart sjunkit sen hon gjorde detta. Samtidigt vet jag inte om den kärleken jag känner kanske är mer åt "vänskaps"-hållet. Älskar man sin partner över allt annat, kanske en sån här gej inte hade spelat så stor roll. Jag vet inte. Jag förundras bara över att det jag känt i 12 år, kunnat bli så kantstött att jag inte kan komma över det här. Jag vet inte om det är sveket av att bli bedragen eller bristen på förtroende som gör att jag känner som jag gör. "En gång lögnhals/otrogen - alltid lögnhals/otrogen" vet jag inte riktigt om jag köper. Människor kan ju faktiskt ändra sig och vad jag vet så har hon inte gjort så här tidigare. Men känns det kanske inte lite sent påtänkt att komma med argumentet "alla kan ändra sig" efter att man sårat någon så här? Har man egentligen rätt att komma med det argumentet då?

En fråga: varför tror du att det Stampelina skrivit skulle vara annorlunda om det var en kvinna som startat tråden? spelar det nån roll? Eller är där någoon som tror att min brist på handlingsförmåga är pga att jag är man? Svårt att se vad det skulle ha med saken att göra…

Jag tror i alla fall att jag har tagit ett beslut. (kryss i taket!) Det är dags att ha ett nytt samtal med frun. Förvisso har inga nya bevis lagts fram men jag måste börja lyssna på vad ni alla har sagt till mig. Vakna upp! Diskutera vidare eller gå vidare! Jag har väntat på något som jag inte kunde sätta ord på. Som en av er skrivit tidigare: jag har väntat på att lösningen ska komma som manna från himlen. Men det vet vi alla - det gör den inte. Som känslan är nu kommer jag gå i fördärvet om jag fortsätter med min fru. Jag kan inte sluta älta vad hon gjort, jag har inte fått upp något förtroende igen och det känns inte rättvist varken mot henne eller mig att fortsätta med de premisserna. Än mindre mot vår dotter. Jag komer nog alltid att undra om detta skulle vara rätt väg att gå men som sagt - jag kan inte gå hur länge som helst och må så här, eller hur.

Usch, grym ångest! Detta är första gången jag vågat säga eller skriva att känslan lutar mer åt det hållet än att stanna. Shit vad rädd jag är…

#109 - Ja det hade jag definitivt. Jag är ju kvinna själv. Jag är absolut inte en av dem som gör någon skillnad på män och Kvinnor - alla är vi människor!

Missförstå mig rätt när jag är så brutalt ärlig, jag menar verkligen inte att låta elak, men jag kan bara inte fatta hur man kan leva i detta vakum, alla är olika, och trådskaparen kan tydligen leva så här, men eftersom han ställt frågor och ber om ärliga svar och vill ha diskussion om livet han just nu lever i så ger jag honom MIN synvinkel på det hela, åter igen, alla människor är olika och en del kan leva så här och må skit, jag är inte alls så. Jag vill reda upp det som kan redas upp och det som inte kan redas upp, det lämnar jag bakom mig helt enkelt och först då kan jag börja läka från det som gjort mig illa. Relationer som suger livet ur en är för mig bara att radera.

Hej Stampelina!

Jag vill bara sticka  emellan med att jag inte tycker att du är FÖR hård eller elak. Det är som du skriver; jag har bett om era åsikter och tankar, oavsett innehåll och formulering.   Jag erkänner att dina ord tynger men det är naturligtvis inte för att de är för hårda utan snarare för att du har rätt i vad du skriver.

När jag sitter ensam och tänker (ältar) vad som hänt, går tankarna åt samma håll som du skriver. Men när det kommer till kritan, stannar världen. Ångesten och rädslan träder in och jag krampar ihop som om jag nyss fått en uppercut i solarplexus. Helt ofattbart!

Men som jag skrev sist; jag ska prata med henne. Nu får vi se vad som händer efter det. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte klarar detta längre. Fortsätter jag kommer jag hamna på hispan eller kvävas. Oavsett så är det inga alternativ. Om min fru eller en terapeut kan få mig att se ljus i slutet av tunneln och det inte är ett skenande tåg, så kanske jag känner att jag kan fortsätta med min fru. Men om inte, så kommer jag aldrig att kunna släppa det. Inte för att jag är långsint men för att jag hela tiden känner vemod över att det inte är sanningen jag fått och för att jag inte köper förklaringen till varför hon gjort som hon har.

Det som betyder mest är såklart det jag pratat minst om i mina inlägg - min dotter. Jag gör allt för henne. Självklart vill jag inte göra min fru ledsen, men hellre det än att såra henne. Och det tror jag att jag gör om jag inte är ärlig och berättar vad jag känner för oss som ett par.

Eller vad tror ni?

Måste nog ta tillbaks det där med att jag inte längre tycker synd om dig för att så klart så gråter mitt hjärta när jag läser din senaste text. Bara så frustrerande att gång på gång läsa att du inte agerar.

Men SKÖNT att nu läsa att du nu bestämt dig för att faktiskt tala med henne. Jag tycker du ska prata med henne och sen visa henne den här tråden, i den uttrycker du så himla bra hur du känner och allt du vet om henne som hon inte tror att du vet. Men å andra sidan förstår jag ju så klart om du inte vill visa henne denna tråden - den har ju på sätt och vis varit ditt sätt att få ventilera dina känslor och tankar och få vara helt anonym, och kanske vill du behålla det så tills efteråt när du pratat med henne och då få berätta här igen om utgången för att få svar/synvinklar på eventuella funderingar då.

Ett annat alternativ är att faktiskt skriva ett brev till henne som hon får läsa i din närvaro, efter att hon läst igenom det och du fått skriva ner allt du velat få sagt så kan det kanske vara lättare att diskutera. Detta tips mest för att du inte ska sitta där och känna att du glömmer bort hälften av allt du ville få sagt och alla frågor du har.

Om du bestämmer dig för att göra något i den stilen så kom ihåg att ta dig gott om tid för att pränta ner allting och ta gärna hjälp av den här tråden.

Om jag vore din syster eller en god vän till dig så skulle jag ha svårt att inte ta detta med henne själv, men kanske är det tur att så inte är fallet, för jag hade nog inte varit speciellt trevlig att diskutera med då. Hur som helst, skickar jag dig en stor styrkekram med massor av mod i! Kom igen nu, stå på dig!!

Ett stort Lycka till och en kram kommer härifrån också! Du gör absolut rätt i att prata med henne - hoppas verkligen att inte modet sviker dig i sista stund för det är det enda rätta att göra! För dig, för henne och för er gemensamma dotter!

#111 Anledningen till att jag frågade är just för att så många gör skillnad på män och Kvinnor när det gäller sånt här. Kvinnor som stannar kvar i en dålig relation är offer att tycka synd om, medan män som gör det saknar karaktär och stake. Typ. Att du är kvinna själv har inget med saken att göra, jag upplever ofta att Kvinnor är mer benägna på att döma ut varandra

#112 Ja du kommer såra din fru i längden om du inte är ärlig i en sån här fråga, och faktiskt inte mycket bättre än henne själv heller för den sakens skull… Svek kommer i olika skepnader och grader, men börjar alltid i oärlighet.

Lycka till. Låt henne inte ta ifrån dig rätten att må dåligt över detta.

Hej allihopa!

jag hoppades på att kunna skriva detta inlägget med annat fokus än de tidigare, men tyvärr inte.

Så för er som är trötta på min historia, bör sluta läsa redan nu. Ni som orkar med det, är varmt välkomna att läsa och förhoppningsvis svara.

Jag konfronterade frun igen. Sa att jag inte kände att någonting var bättre, att vi bara sopade skiten under mattan och att jag mådde sämre för var dag som gick. Hon bröt ihop. Hon sa att hon trott att jag inte ville prata mer om det som hänt, för att jag en kväll sa just då, att jag inte kände för det. Ok, shit happends! Man kan missförstå varandra. Men borde inte hon vara mån om att prata om det när hon vet hur jag mår?

Hon blev ledsen för att hon känner att vi visst det kommit framåt. Vi är fortf gifta och har varit gulliga mot varandra under tiden som gått. Såklart! Jag har slaviskt följt terapeutens råd om att göra sånt som vi tyckte om, när allt var ok. Men känslomässigt efter denna tidens försök att få tillbaks känslan, kan jag erkänna att jag är inte närmare ett avslut på det här.

Jag berättade att jag ville vänta med barn, tills allt var ok mellan oss. Då bröt hon ihop helt. Har knappt kunnat prata på hela helgen, tappat livsgnistan, blivit deprimerad och undrar vad hon ska upp på morgenen för.

Hur känner jag då?  Jag har alltid haft väldigt svårt att bara tänka på mig själv. Känns egoistiskt. Men nu när jag behöver göra det, känner jag inte att jag får utrymme för det. Hon säger att hon gör allt för mig i min bearbetningsprocess men hon avslutar alltid sina meningar med ett "men…"      Plötsligt är jag den som vi ska vara ledsna på för att jag inte kommit vidare, för att jag inte kan förlåta (än), för att jag inte tror henne och på historien hon ger mig, för att jag vill vänta med barn. Va' f**! Det är inte jag som gått och inlett ett 6 månaders förhållande med en annan. För första gången behöver jag tänka på mig själv och hur jag mår och vad jag behöver göra för att överhuvudtaget kunna gå vidare. Men nej - då ska vi byta fokus!

Hon säger att hon inte förringar att hon gjort fel. Men samtidigt säger hon att hon inte tror att detta kommer innebära slutet för oss, det är inte stort nog.    Va??!!  Om inte detta är det, vad är det då? Måste jag komma på henne i sängen med nån för att det ska vara stort nog?

Jag sa att jag behövde gå och snacka med någon själv, för att få hjälp med att bearbeta allt jag känner, Vreden, ilskan, vemodet, sveket, det krossade förtroendet, tvivlen - allt. Då blir hon ledsen på mig och tycker att det är beklagligt att jag bestämt mig för det utan att fråga vad hon tyckte om det. Hon tycker nämnligen att vi ska gå som par eftersom det är vi som par som har problemet. Att gå själv, skulle vara som att få hjälp med att avsluta allt.  Jag förstår ingenting.  Hur skulle det kunna betyda det? Jag gör ju det för att få hjälp med att gå vidare, inte avsluta. Ville jag avsluta, hade jag ju gått för 3 månader sedan.

Här kommer nästan det bästa; när vi var nästan klara med diskussionen, säger hon att jag ska akta mig för att säga sårande saker. Jag har bara sht hur jag känner, inget ont och inte kallat henne något.

Hon sa att hon nu var rädd att kärleken skulle rinna ut och när jag (som är den "drabbade") bearbetat färdigt mina känslor, kanske hon skulle känna sån avsinad av kärlek under tiden att hon sen inte hade mer att ge.

Hur ska jag tyda det? Att jag ska vara gullig och kärleksfull under min bearbetning oc all tvivel? Att jag, trots att jag mår som om jag var halvt i graven, ska pussas och ha sex med den som sårat mig så här? Jag älskar henne men kan någon göra det i en kris som denna?

Lååååångt inlägg från mig igen - förlåt!

OK, kan tyvarr inte saga detta pa nagot mjukare satt:

Dumpa den dar bruden …NU! Om du fortfarande inbillar dig att du alskar henne och att ni har en framtid efter allt sa maste du fraga dig sjalv om du ar fixerad vid tanken pa er tva. Hennes beteende suger och du ar olycklig. Ta atminstone en paus och kolla hur mycket du saknar henne. Ge det en chans.

Oj oj oj  åter igen…

Jag känner henne inte alls men för mig verkar hon vara en väldigt manipulativ och dominant kvinna. Om saker och ting inte går hennes väg så hotar hon!? Vad är det för skit??

Nu när jag läser ditt senaste inlägg så förstår jag mycket mer varför du gått och dragit på detta, du som känner henne så väl måste ju innerst inne fasat för att just denna sida av henne skulle ta över och försöka vända på saken helt och hållet.

Antagligen har hon just nu ren och skär panik och svarar dig så  där bara för att hon helt enkelt känner att om hon ger efter och är "svag" nu så kanske du bara slinker undan henne. Hon vill nog vara den som sätter gränserna i ert förhållande.

Precis som du skriver i detta stycke: "Man kan missförstå varandra. Men borde inte hon vara mån om att prata om det när hon vet hur jag mår?" PRECIS!

Hon vet precis hur hon ska spela ut dig, eftersom du är så mån om hennes känslor (vilket hon absolut vet) och är en människa som har väldigt svårt att såra andra så är det just det hon vänder mot dig. Så himla manipulativt.

Men en fråga bara. Erkände hon något alls eller såg hon till att bryta ihop innan du hann komma till de riktigt tunga frågorna?

Det är inte ett dugg synd om henne, hoppas du klarar av att stå på dig mot henne och att du inte låter henne lura i dig att hon kommer svältas ihjäl på sin kärlek till dig utan din kärlek, för om hon verkligen vill att det ska vara ni så får hon helt enkelt ta sig igenom detta nu under en tid, för det har du fått göra, och då har du varit helt ensam!!

Det kan ju faktiskt vara som så att hon helt enkelt föll för den här killens smicker och inledde något med honom, och om man ska vara helt sann så händer detta många av oss i samhället, MEN om det händer - då måste man ju stå för det och om man verkligen ångrar sig så borde hon stötta dig och istället för att avvisa dig nu så borde hon hålla din hand och se dig i ögonen och svära på att det aldrig händer igen, hon borde jobba stenhårt för att få chansen att bygga upp ditt förtroende igen, inte vända dig ryggen som om det är du som gjort fel!

Som sagt: dumpa henne och krav tillbaka din ratt att fa vara lycklig och kanna dig alskad.

Tragisk reaktion från hennes sida. Stå på dig.

Dumpa kvinnan!! stå på dig! Dålig reaktion från hennes sida, jag håller med de övriga talarna här över!

Styrke kramar

Hej alla!

Ja, det är väl så jag känner också. Grejen är att hon håller mig i handen och ser mig djupt i ögonen, och allt det där. Men när hon säger något, slutar hon alltid med ett "men…"      vilket styrker att detta inte är lika stort för henne. Och sen säger hon också saker som jag skrev tidigare. Jag vet inte…

Konstig känsla; där är en annan stackare i forumet som råkat ut för nåt liknande. Jag skrev till ho´nom idag och kände direkt att jag borde råda honom att lämna sin fru. Men jag kunde inte för jag lever inte upp till det själv. Det är ju aldrig så enkelt.

I all min tvivel och allt mitt velande, svara mig på detta:

- Varför kommmer man inte framåt? Är detta verkligen en så stor grej att skilsmässa är ett alternativ? Era tankar om det.

- Åter igen går jag och frun runt och gullar. Jag hoppas kanske på att det ska göra så att jag glömmer och får tillbaks känslan att allt detta inte var så farligt i alla fall. Är jag bara dum och naiv?

- Det känns tyvärr som att skilsmässan kommer närmare och närmare men jag känner mig hela tiden som ett stort egoistiskt svin. Ger jag upp för lätt, tycker ni? I alla mina inlägg - vad är det jag gör fel, tycker ni? Är det något jag missar? Är jag en självisk människa som går och funderar på att skilja mig?

Självklart är det inte enkelt! Det är det aldrig skulle jag säga.

För att komma framåt måste du göra något åt hela läget.

Om det är en tillräkligt stor grej eller inte avgörs av hur du känner och ser på det men vad jag kan tyda i dina inlägg så är det en tillräckligt stor grej -För dig. DU mår uppenbarligen inte bra och det blir inte bättre? I längden kommer det aldrig att funka och du kommer förmodligen aldrig finna lyckan när du går runt och känner som du gör.

Känns skillsmässa som ett för stort steg. -flytta då bara i från varandra ett tag. Se hur det känns och hur frun beter sig. Älskar hon dig och vill vara med dig kommer det märkas fort, annars går hon vidare i livet efter ett par veckor? kanske träffar x:et mm.

Jag tycker din fru har betett sig oacceptabelt, jag skulle inte kunna vara med någon som gjort så mot mig. Ljugit på det heligaste ni har -ER och ert förhållande!! vad har man då för anledning att vara gift?

Jag skulle inte stanna med henne, visst jätte jobbigt!

Felet du gör är att du tror att det är DU som är felet och att det är dina kännslor som är "syndiga" DU är den som har rätt att känna som du gör och aggera på det sätt du känner, inte bara bli överkörd gång på gång av en männniska som ska älska dig!

Du är allt annat än en självisk människa som funderar på det här med att skilljas, Det är mera rätt mot dig och ditt/(dina?) barn.

Frun har ändå satt sig i det hela själv, det var med egen vilja hon träffade skrev mailade smsade med denna X.

Även om hon inte hoppades att du skulle komma på det eller att det skulle äventyra erat förhållande så har hon varit medveten om att det är FEL och kan skada eran reallation så det är snarare hon som är självisk och inte har varit ärlig och gjort fel från början!

Styrke kramar

Hej xcess! Tack för ditt svar!

Ja, jag känner att mina tankar är "syndiga". Jag har gift mig för att i gott och ont, vara vid min frus sida. Och det har vi varit för varandra sen början. Men sen kommer detta… Den enda saken som kan förstöra ett förhållande, oavsett hur starkt det än är. Nu är vi på "ont-sidan" och jag känner att det förmodligen inte kommer hålla, pga mina känslor.

Jag känner mig syndig för att känslan av att jag sviker henne, hela tiden gör sig bemärkt. Är jag inte skyldig att komma över nåt sånt här? Är jag inte skyldig att förlåta efter så många år tillsammans?

Många som råkat ut för liknande skriver ofta att om syftet med kontakten varit ett ha något romantiskt, så skulle de bryta. Det påstar min fru att det inte har varit. Jag anser dock att allt tyder på motsatsen och det är ju min känsla jag måste följa. Varför känner jag mig då som svinet?         

Många säger också att om hon verkligen visar att hon ångrar sig, genuint är ledsen och mår dåligt för vad hon gjort, så kan man bygga upp allt igen. Då är det ok att fela, för det gör vi alla nån gång. Allt detta säger hon att hon gör och överöser mig med sms och "jag älskar dig", men jag kan inte ta åt mig riktigt av det. Hon har fortfaranmde svikit oss och jag kan inte förmå mig att vara stor nog att se att vi alla kan fela. Eller jo, det kan jag men jag kan inte se att det gör det lättare att fortsätta, sveket är ju fortfarande där. Här känner jag mig också som ett svin som inte kan förlåta/komma över.

Jag förstår inte vad f** som händer i hjärnan. Varför går jag hela tiden runt och känner mig egoistisk i detta? Jag kommer må skit oavsett om vi fortsätter eller går sklida vägar. Är det inte meningen att båda måste må bra för att förhållandet ska funka?

Ett tillägg:

jag betvivlar inte sååå mycket hur seriöst min fru ser på vårt äktenskap nu.  Jag hoppas i alla fall att hon numera är säker p åatt det är mig hon vill ha. Men det hjälper inte mina känslor för det som hänt. Känslan av att jag är ett ego-svin kommer nog från att jag tänker på  att lämna henne, trots att hon är säker på mig/oss.

Knasigt, eller vad?

? Du kan ju bara ta hänsyn till hur du känner. Men, som många har sagt, flytta ifrån henne ett tag och se hur det känns. Du måste inte ta ett svart eller vitt beslut jut nu, ta ett grått och ge dig själv utrymme. Det verkar som att du bara funderar på skilsmässa eller stanna. Gör ett mellanting och känn efter vilket som väger över.

#125 vad hände med "att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt"??

Som du skrier finns det alltid ett MEN för henne.

Jag har inga svar, jag tipsar bara efter bästa förmåga efter det du har skrivit.

Det kasnke funkar - Det är upp till dig att avgöra

Jag tycker att det största felet du gör är att klandra dig själv och att tycka dina känslor är syndiga. För det ÄR dem inte.

Du undar och tänker om du inte är skyldig att förlåta för sånna här saker?

För mig är det oförståligt att hon kan göra så, och om jag har läst rätt så känns det inte som du fått alla korten på bordet än? Borde hon inte vara mån om att du har förståelse och ser helheten för att kunna förlåta? Verkar som allt är på hennes vilkor.  - Men jag kan ju ha fel.

Det är inte du som har svikit henne det är hon som har svikit dig.

Hon kanske ångrar sig, men räcker det att ångra sig?  

Som sagt ta en tid som särbos, se hur det känns. som andra talare säger så är allt inte svart eller vitt, många gråskalor finns där i mellan.

Hoppas inte du tar illa upp.

kämpa på och stå på dig.

Hallå allihopa!

Ni har hjälpt mig så mycket den senaste tiden, det vill jag att ni ska veta.

Men snälla, sök kraft att hjälpa mig med en sak till;

Min nya snokande gen, har inte lämnat mig riktigt än.

Upptäckte idag att frun fortfarade raderar skickade SMS. Totalt ett 20-tal.

Jag vet att de inte behöver ha skickats till exet. Men är det inte bara ren idioti att göra så mitt uppe i vår förtroende kris?

OM jag sen ser på räkningen att det inte skickats så många SMS, betyder ju det faktiskt att hon har ett annat simkort, eller hur?

Och nu undrar jag ju så klart hur många inkomna SMS hon raderat…

Hur f** ska jag tolka detta?

Kan ni se att det finns någon försvarbar anledning till att göra så?

Att det ine finns en anledning till att behålla alla sms, jag raderar då och då sånt som bara är skit.

Om du förstår engelska bra, beställ DVD från debbieford.com och se den tillsammans med din fru. Den är amerikansk i stilen, det måste man försöka bortse ifrån om man har hang ups på det. Det är en DVD som ni kan arbeta med uppgifter framför TV.n och lyssna till många exempel om varför man reagerar och agerar som man gör.

Den och hon har hjälpt många människor att komma ur smärtan.

Ett annat bra råd är att läs boken Män är från mars och Kvinnor är från venus av John Gray.

#132 Huuääääärk! *håller upp fingrarna i kors* Sorry, men den boken avskyr jag!

Hej alla!  Hoppas det är bra med er i snöyran! 

Sitter och funderar. Känns som jag inte gör annat…       Stampelina skrev för ett tag sen att min fru var manipulativ. det har krävt mycket av mig att gå utanför mig själv och se att hon nog faktiskt har rätt.      Trots det min fru har gjort, har jag dock svårt och se att hon är manipulativ medvetet.

Kan man vara manipulativ omedvetet?

Igår blev jag dödsförkyld. Riktigt sådär dålig så man inte känner att man orkar eller vill någonting. Gick och la oss tidigt. Frun gjorde närmanden och det ledde till sex. Oskyddat! Inget konstigt, vi har ju tots allt fortsatt ha sex sen detta hände, om än i mindre skala. När jag senast sa till henne att vi skulle vänta med att skaffa barn, blev hon ledsen men höll med. Istället för att skydda oss, skulle hon hålla stenkoll på sin cykel så att vi inte hade sex när risken att bli gravid var som störst, alltså vid ägglossningen.        Jag tyckte att hon uppförde sig lite underligt men la inte för mycket tanke vid det. Idag hittar jag teststickan hon använt för att se om hon har ägglossning och givetvis hade hon det.

Jä**a sk*t! Här går jag och mår som ett svin och har dåligt samvete. Vet varken ut eller in men ger hela tiden henne och vårt äktenskap en chans. Förtroendet har inte hunnit bli bättre men detta här hjälpte ju knappast det i rätt riktning. Och så gör hon så här!

Många (hon också) tycker nog att detta visar att det är mig hon vill leva med eftersom hon så gärna vill ha ett barn till med mig. Men ärligt talat; om ni hade varit den "skyldige", hade ni valt att göra så här? Jag kan inte säga att det är så men det känns som att hon försöker snärja mig. Jag har ju sagt att jag inte vill ha ett barn till, nu när vi har det som vi har.

Under första konfrontationen sa jag att hon hade tappat respekten för mig. Hon sa att så var det inte alls. Men vad ska jag tro nu? Hur kan detta förklaras om inte som en avsaknad av respekt? Varför skulle någon göra så här?

Och värst av allt: trots denna nya vetskap, kan jag inte bara bryta. Resa mig upp och säga nej tack, och gå.    Vad f** är det för fel på mig?

Era tankar om detta…?

#134 Jag blir så arg på din fru! Fy fan på henne Visst, du skulle inte ha haft sex med henne, men hon ska fan inte tro att hon kan tvinga dig till att bli pappa till ännu ett barn. Jag undrar hur den kvinnan tänker egentligen?!

Förlåt om jag låter otrevlig, men lämna den där kvinnan. Hon är ju inte alls bra för dig! (har följt tråden sen den startades, men har inte skrivit något)

Efter detta håller jag till fullo med om att hon är manipulativ. Vet inte om man kan vara det omedvetet, men i det här fallet är det nog bara för dig att inse att det är både medvetet och utstuderat. Allvarligt talat tror jag inte att ert förhållande har en chans på miljonen att åter bli bra. Lämna henne! Och vänta inte för att hon ev kan vara gravid. Är hon det innebär det bara konstgjord andning för er del. Det kommer ändå att sluta likadant, men bli än värre för alla inblandade (inklusive dottern).

Det finns dagen efter-piller förresten!

Dagen efter piller och lämna frun.

FRUKTANSVÄRT hur hon kan göra så och bara skita i din vilja och inte respektera dig!

Detta kan jag tycka är en av de värsta grejer man kan göra mot en person!

Tack alla för era svar!

Jag behöver verkligen era åsikter och tankar kring detta. Min åsikt och bedömningsföråga är ju i allra högsta grad färgad och själv kan jag inte komma till någon annan slutsats än det ni skriver.

Sitter och funderar på hur jag ska ta upp det med henne. Jag känner mig liten och försvarlös trots att det inte är jag som gjort fel. Finns det nån power-boost ni känner till?  Lite "skaffa-dig-en-ryggrad" på burk…?

Just nu vill jag bara skriva att ikväll gör jag slut på eländet. Men det vet vi alla att jag förmodligen är för feg för. Men mitt fokus har plötsligt skifftat till vår dotter. Det min fru gjort nu, kommer bara innebära att det tar ännu längre tid att komma över allt och det är inte rättvist mot henne. Även om vi håller uppe en fasad, är jag ganska säker på att hon märker av något ändå.

Jag vill inte kasta mig över och anklaga frun för något, speciellt inte i onödan. Finns det någon rimlig förklaring till vad hon gjort nu?

Vad tror ni?

Den rimliga förklaringen är att hon försöker snärja dig genom att bli gravid. Jag kan inte se det på något annat sätt och jag håller med om att hon är panipulativ. Det är oerhört respektlöst det hon har gjort nu! Ovanpå allt det andra dessutom. Det är tydligt att hon bara tänker på sig själv. Det finns inte mycket att säga egentligen. Hon har förvärrat din tillit ännu mer och hon verkar inte fatta att den redan var körd i botten efter det hon gjort tidigare. Jag tror faktiskt att det bara finns en sak att göra, och det är att sticka illa kvickt. Inte minst med tanke på er dotter.

Jag säger som #137 - dagen efter piller!!! Säg att du såg att hon testat om hon hade ägglossning, och kräv att få veta om hon hade det! Hade jag varit du hade jag propsat hårt på att hon ska ta pillret oavsett, och säga att du verkligen inte accepterar ett barn till.

Är man "omedvetet" manipulativ så är man sociopat, och det är knappast bättre.

Skaffa-ryggrad-på-burk skulle nog sälja bra, men innan dess tycker jag att du kan maila din adress till mig och några andra här i tråden, så lovar jag att komma och tvångsvaxa din pung om du inte skärper dig snart  Eller oh, epileringsmaskinen blir nog bättre!

P.S. De enda rimliga förklaringarna till att hon testat om hon har ägglossning är att hon ville vara säker på att hon INTE har det, eller för att hon vill bli gravid. I första fallet är det ju schysst mot dig, men i andra ren skär manipulation.

Som jag fattade det så såg Ensombryr sig att stickan visade ägglossning…

Cindy, jag hjälper dig att hålla honom !

#142 Kan jag få vara med? Jag kan kittla honom

Om hon nu hade kollat för att INTE bli gravid så hade hon ju INTE haft sex med dig utan sagt att -i dag går nite jag har äglossning!

Så det är ju tyvärr helt klart att hon försöker snärja in dig mera genom att bi gravid igen.

Som jag skrev innan tycker jag det här hon gjort nu är TOTALT oacceptabelt speciellt i den sitsen nu är i nu.

Ang eran dotter så vet hon med största sanorlighet mera än ni tror.

När jag var liten skilde sig mina föräldrar, jag frågade om de skulle skiljas redan innan de berättade det för oss barn, de trodde vi inte hörde när de bråkade om nätterna osv. Barn är inte dumma även om de inte förstår allt.

Köp Akut p piller till henne och säg åt henne att ta dem, sedan lämnar du henne. Förstår nite riktigt att du nite gjort det än,detta är bara ännu ett bevis på att det inte fungerar mellan er.

Hej igen!

Katti, du har rätt! Stickan visade att hon hade stegring. Detta innebär att det var igår och idagsom det är störst chans att bli gravid. Och som jag skrev innan så verkade hon ganska angelägen om sex igår och har redan sagt att hon planerar vidre sex idag.

Hur fan lägger man upp det här utan att ge henne chansen att försöka slingra sig ur det?

My god, jag hade bklivit galen.

Köper tabletterna (det är väl receptfritt numer?) Säger åt henne att ta den/dem och ser till att hon gör det också. Sedan säger du tack och adjö, nu går jag. Jag förstår att det är skitjobbigt, men det finns tyvärr inget lätt sätt att göra det på.

Ja åk och köp ett dagen-efter-piller. Så gör man bara inte. Att försöka manipulera till sig ett barn in i ett dåligt förhållande. Det är minst lika illa som det hon gjort tidigare om inte värre. Det beslutet måste du fatta nu med det samma.

Om du nu sätter din dotter i första rummet, vilket är jättebra, så ska du veta att det tär på barn att föräldrarna har en dålig relation. Du skyddar henne förmodligen bäst om du lämnar din fru. Iaf så länge det här pågår. Barn klarar en separation.

Ok, jag läste inte tillräckligt noga. Nu handlar det inte längre om HUR, du bara MÅSTE se till att hon tar dagen efter piller NU!

Jag vet att jag borde det. Men…

För att ni ska förstå mitt konstiga tänk;  trots min frus agerande, känner jag ett visst vemod för att hon inte fått ge sin historia här i detta forum. Alla inlägg är färgade av mig och mina känslor och det gör ont i mig att behöva säga att jag kanske måste inse att min fru är manipulativ. Jag är i alla lägen ärlig i vad jag skriver att hon och jag har sagt och gjort, tro snälla inget annat. Men om hon också varit med här och fått ge sin historia, kanske vi hade kommit fram till att det är jag som är helt körd i huvudet och kanske gör en höna av en fjäder. Jag vet inte… Jag vill bara inte att det ska se ut som att jag svartmålar frun. Hade jag velat göra det hade jag lämnat henne istället och låtit allt ta slut där. Jag försöker bara se saker från andra vinklar och det är där era åsikter och svar, hjälper mig så mycket.

Jag har kommit fram till vad jag är. Jag är godtrogen! Till förbannelse!   Jag har fakta för vad min fru har gjort och mina känslor för det, går inte att ta miste på. Ändå blir jag osäker på mih egen övertygelse när frun ger mig sin historia. Tex mailet hon skickade. Jag tycker att det klart tyder på känslor, hon bedyrar att det bara råkade bli så och att hon inte menade någonting med det. Jag känner mig skyldig att försöka tro på vad son säger och plötsligt sitter jag och slits mellan faktan jag har och hennes historia.

Igår konfronterade jag henne om stickan. Jag har sett stickan och enligt tillverkaren tyder det på stegring/ägglossning. Hon säger att stickan inte hade det resultatet när hon tittade på den utan att den måste ändrats efteråt, när resultatet inte var giltigt längre. Hon säger "varför skulle jag vilja ha barn med dig när du inte vill?"   Åter igen slits jag mellan fakta och min övertygelse och hennes historia. Jag låter hennes svar göra mig osäker och låter dem kväva min övertygelse = godtrogen!  Ser jag att solen är gul men om någon säger till mig att den är röd, så tror jag tydligen på det :-(

Men vad vill du då?

jaadu… det kommer väl bli tydligt om några veckor om hon är med barn eller ej… då får du svar på om hon ljög. ska du be henne göra abort då?

Det spelar ingen roll vad hon gjort tidigare el hur du "färgat" bilden av henne här. Man bedrar inte sin man genom att se till att bli gravid mot hans vilja. Punkt!

Köp ett ägglossningstest till då, ge det till henne o säg som det är, att du inte litar på henne så vill hon rädda vad som räddas kan så ger hon bevis, annars dagen efter piller.

Get some balls NU så slipper du våndan om att kräva abort sen, om du ens skulle det…

Men alltså. Vad behöver du mer egentligen för att få bevisat för dig att det här förhållandet inte är något att ha och bara kommer att göra dig olycklig? Hon har varit otrogen (fysiskt eller känslomässigt spelar ingen roll för hon har svikit dig och ljugit) och manipulerar dig och jag är ledsen att säga det men hon LJUGER om ägglossningstestet, det är glasklart. Jag tror att anledningen till att du går runt och mår dåligt är just för att du innerst inne vet att det är dödsdömt och att du inte kan komma över hennes svek, framförallt för att hon fortsätter att svika dig. Du kan inte lita på henne, så enkelt är det. Du är ung och ska inte slösa bort dina bästa år på någon som behandlar dig så här. Livet är kort, man kan dö när som helst. Försök njuta av livet och gör dig av med det som drar ner dig. Det kommer vara tufft att komma över henne - men du kommer att komma över henne. Att stanna kommer att knäcka dig.

Resultatet på stickan kan ändras (om de fungerar som graviditetstest, och de gör de säkert), så visst skulle det kunna vara sant. Om hon ändå inte planerat att bli med barn sväljer hon så klart gärna några tabletter för att du ska slippa oroa dig. Så har ni den saken ur världen i alla fall.

Men allvarligt talat så tyckte du inte att hennes beteende var normalt för henne, eller hur? Hon var väldigt angelägen att ni skulle ha sex, och det trots att du inte mådde bra. På många ställen tycker jag att du skriver dom att du faktiskt vet att hon har ljugit för dig. Sedan ber du oss om vår åsikt och vi häller med dig. Men då har du plötsligt ändrat dig och tror att det du kände från början inte stämmer…

Jag säger som har har sagt förut: Jag är helt övertygad om att ditt förtroende för henne är så skadat att det inte är möjligt för er att få en bra relation igen. Det du gör nu är konstgjord andning på ett lik som redan har börjat stelna, för att göra en makaber liknelse.

Katti, jag gillar din "makabra" liknelse. Den säger en del.

Det är inte min mening att skriva som att jag vet någonting alldeles säkert. Därför skriver jag här - för att höra andras tankar kring det som händer. Mina känslor far runt som löv för vinden och jag vet aldrig om de "stämmer". Jag tror att jag har låst mig i mitt sätt att tänka och jag känner mig skyldig att försöka se sistuationen via andra synsätt. I och med ditt svar gör jag det nu, när det gäller stickan t.ex. Finns det möjlighet att stickan ändrar sig, var jag kanske för snabb att döma frun. Kanske gjorde hon inte som jag trodde. Jag vill hela tiden vara så rättvis som möjligt och inte bara vräka ur mig anklagelser.

Det är så här jag tänker och känner hela tiden. Jag litar inte på frun men inte heller på mina känslor och min intution. Jag vet inte om det jag känner är "rätt", trots all fakta. Kanske är det frun säger till mig möjligt. Problemet är bara att i min värld är det inte möjligt. Men jag är ju ingen allsvetare. Det som är möjligt/omöjligt i min värld kanske inte är det i någon annans. Jag är hela tiden orolig för att jag förstorar upp  saker.    Bottomline: jag känner mig som den som förstör äktenskapet, trots att det var frun som gjorde fel och den känslan kommer jag inte över. Kanske är jag orolig för vad folk sk atycka, kanske är det att jag är rädd för att ta fel beslut och sen ångra mig - jag vet helt enkelt inte. Vad jag vet är att jag inte kommer över vad som hänt.  Frun gör säkert sitt bästa nu för att allt ska funka och det borde kännas bra. Men hur jag än vrider och vänder på det, kan inte händelsen tas bort och det får mig att känna mig som en grinig, långsint gammal gubbe. Vad f**?! Ska det verkligen vara så svårt att släppa?

Men för att återgå: jag ber om ursäkt för att jag får er att känna att det är tröstlöst att kommentera mina inlägg och att jag hela tiden ändrar åsikter. Hade jag varit klar i knoppen i allt detta, hade mina åsikter varit samma som era. Men mitt uppe i allt, är ingenting som det ska.

Du skriver det bra i slutet..Mitt uppe i allt.

Kanske idé att åka iväg , få distans. Samtala med Mansjouren eller någon.

Tror handling kan lösa förlamningen och förvirringen.

Gör nåt! Åk iväg på yogaresa till Sahara, eller vad som helst. Skaffa dig en bra relationscoach, spring i skogen, skaffa dig både starkare ben och ryggrad!

Vad skulle du ge för råd till någon som var i samma situation som du? Vad skule du göra om du visste vad du skulle göra??? :)

Det är ju självklart att svek inte går över direkt och defenitivt inte om partnern inte gör sitt yttersta för att få tillbaka förtroendet hon förstört. Hör av dig till tillverkaren av ågglossningstestet och hör med dem om resultatet ändras. Då vet du.

Igen, om hon är gravid och det visade sig att hon ljög, kommer du be henne göra abort då?

Ensombryrsig: Jag förstår precis hur du känner och tänker. Det är ingen lätt situation och det är klart att man vill ha råd och stöd.

Jag känner också igen mig själv i ditt tänk:  "Jag tror att jag har låst mig i mitt sätt att tänka och jag känner mig skyldig att försöka se sistuationen via andra synsätt. I och med ditt svar gör jag det nu, när det gäller stickan t.ex. Finns det möjlighet att stickan ändrar sig, var jag kanske för snabb att döma frun. Kanske gjorde hon inte som jag trodde. Jag vill hela tiden vara så rättvis som möjligt och inte bara vräka ur mig anklagelser."

Jag tror att Ann1 #158 har en poäng när hon skriver att du kanske behöver komma iväg för dig själv ett tag.

Lycka till hur du än gör!

Hej alla!

Sarah: vare sig om hon ljög eller inte, så kommer jag prata med henne om abort. Tror aldrig jag kommer få veta säkert om hon i så fall ljög om stickan eller inte - det är hennes ord mot det jag såg Och stickan kan kanske ändras efter ett tag. Men jag kan aldrig begära av henne att hpn ska göra abort. Vi är vuxna och blir det nu så att hon är gravid, så får vi "stå vårt kast". det blir dock inte en lycklig graviditet och personligen känner jag ångest av att låta ett barn komma till hos föräldrar som redan innan födseln, har det dåligt. Snacka om orättvis start.

Men OM hon ör gravid och i så fall tänker föda barnet, kommer jag vara där för barnet. Självklart även om vi skiljs åt. Det låter kanske väldigt konstigt att komma från mig, men ett barn kommer inte få mig att stanna om det inte blir bra mellan oss.  Mitt problem är att jag inte vet vad jag vill och hur det kommer att gå. Jag vet inte om jag bara är blind som inte ser vad som pågått eller om jag gör rätt i att tvivla på min magkänsla.

Vi fortsätter i alla fall att gå till familjeterapeuten. Var där idag och fick lite verktyg att jobba med. Vet inte vad jag tyckte om det men det kanske är för tidigt att säga. Jag vet i alla fall att trots allt det som jag anser är fakta, försöker vi komma över och förbi det här.

#162 Kan jag få mailadressen till din familjeterapeut så jag kan maila saker du skrivit här i tråden?

Hej

Jag tycker att du borde glömma allt. Din fru om hon gjorde fel, har betalat för det längre sen. Jag tror att hon älskar dig, är desperat och försöker få behålla dig på alla möjliga set.

Kan du glömma och förlåta ?

Snälla läs den här, kan hjälpa..

aktenskap.se/forlat.htm

Lyka till

M

Hur går det ts ?

Har läst dina inlägg och jag förstår verkligen att du "ältar" här, sitter man i en sån knepig situation som du gör så behöver man det. Sajten/forumet är ju till för att stötta/hjälpa oavsett hur frustrerande det är för vissa att läsa det men du får fortsätta hur länge du vill. (ville först säg de)

Har oxå blivit sviken men på helt andra sätt som jag dock tycker är ännu värre, jag var precis som du, jag ältade, tjatade, letade efter svar, gjorde honom till lags, vände ut och in på mig själv, precis som du gör nu.

Tyvärr lever jag fortfarande i hans närhet och det enda jag kan säga dig är, om du överhuvudtaget vill behålla din självkänsla så gå och vänd dig inte om. Detta (om du ej gjort det redan) kommer att bryta sönder dig inuti och det vill du inte vara med om.

Jag önskar så jag kunde bidra med något men tyvärr är det ditt beslut och låt det inte gå så långt som jag har tillåtit det, det finns ingenting kvar av mig längre, många kramar.

Hej alla!

Ja, Monka- Me! Jag önskar också att det var så lätt. Men för mig är det inte en fråga OM frun gjorde fel - det gjorde hon i allra högsta grad. Jag vet bara inte hur jag ska komma vidare med det jag vet att hon gjort och det jag misstänker att hon gjort.  Du säger att hon betalt för länge sen. Hur menar du då?

För mig gäller detta inte att hon ska betala tillbaks. Jag är inte hämndslysten. Mina känslor i detta har gått ifrån det och ligger nu på en plats där jag är rädd för att kärleken börjat dö ut. Kanske pga detta eller så har det legat latent länge, utan att vi märkt det.

Jag läste på sidan du rekkomenderade och de har en hel del som får en att tänka, absolut.

Loveferrets: Det låter som att du gått igenom något väldigt svårt. Kan du inte berätta din historia för mig?

#165, Att dina känslor sinat är pågrund av att du inte får de svar du förväntat dig, man grubblar sig fördärvad hela hela tiden och det ger tyvärr dessa konsekvenser. Jag lider verkligen med dig, det är inte alls konstigt att kärleken börjar dö ut. Ena delen av dig vill så gärna tro på henne men en annan del säger att det inte stämmer. Det är jättejobbigt.

Min historia vill jag inte ta öppet här, hoppas det är okej, om du vill kan jag skicka dig pm.

Hej loveferrets.

Om du vill och orkar dela med dig av din situation, får du mer än gärna skicka ett pm.

//ensombryrsig

#167, Hej, du måste aktivera din sajt först innan man kan skicka pm.

Jag är "bara" 20 år men jag känner så innerligt att jag måste inflika lite..

Jag bli alldeles matt när jag läser denna tråden.
Du får tänka lite längre fram i tiden.. Hur vill du ha det då? Tror du att du helt ärligt kommer tro och lita på henne till 100% i framtiden? Ett bra förhållande innehåller enligt mig; Ärlighet, trohet, tillit, öppenhet, gemenskap osv. vilket det klart fattas en hel del i detta fallet.

Sluta oroa dig för att hon ska bli ledsen, detta har ju pågått under en Lång tid. Tror du att hon tänkte på hur mycket hon älskar dig när hon håller på som hon gör? Hur ledsen du skulle bli/är. Hur dåligt du kommer må/mår!?
Hon har haft tusen år på sig att tänka om, göra rätt..

Angående #163 inlägg..

Det låter inte nyttigt att bara glömma det sådär.. Det kommer inte försvinna och något är ju skadat i relationen redan. Trevligt ni kommer ha det om det ligger och gnager i all evighet.

_"det blir dock inte en lycklig graviditet och personligen känner jag ångest av att låta ett barn komma till hos föräldrar som redan innan födseln, har det dåligt. Snacka om orättvis start."

_Redan innan har det dåligt.. det betyder ju att det inte kommer vara så bra efteråt heller.. Hur vill du ha det egentligen? Jag skulle aldrig orka leva på det viset. Allt eller inget. Jag hade aldrig suttit i en relation som är dömd att misslyckas. Har varit där redan och jag mådde dåligt. Familjen är det som ska få en att må bra när man mår dåligt, inte vara orsaken.

Ni måste iaf vara öppna och ärliga och PRATA hur ni än bestämmer er för att göra.
Det är därför så många missförstånd uppstår och relationer dör. För att man inte pratar med varandra och är ärliga. :(
Satsa hur som helst bara på en sak. Stanna och fixa det helhjärtat eller lämna och bygg upp något nytt. Inget mittemellan kommer någonsin gå bra. Särskillt inte för ert/era (?) barn!!

Hur går det? Händer det något?

#167, Eller så kan du ange en email så kan jag skicka där istället, jag vet inte om du kan ta emot eller kan svara på pm eftersom din profil inte är aktiv.

Hur går de annars för dig/er ?

Eva, du kan bara skapa nytt PM och skriva in Ensombryrsig, var noga med stavning och versaler då. På det viset kan man skicka PM till folk som inte har aktiverat sin sajt

#172, Oh jaha haha okej, då kanske jag ska göra de istället, men ser ts det, även om han ej har sin profil aktiv ? Tack för info

Jajamensan, han kan läsa PM:et ändå

#174, tack !!

Hallå allihopa!

Tack för era inlägg.

Loveferrets: ledsen att jag inte svarat. Har inte hunnit gå in på forumet på ett tag.

Nu verkar det som att du kan skicka pm utan att jag aktiverat min profil. Jag vet ärligt talat inte he man gör. Funkar det inte, kan du maila mig på densombryrsig@gmail.com

Ja, hur går det?

Inte framåt men inte bakåt heller.

Frun gör allt hon kan för att få mig att känna vi-känslan igen.

Hon är hur go och snäll som helst och överöser mig med kärlek.

Känner mig som ett svin för jag kan inte ge tillbaks en uppmärksamheten hon behöver. Vissa säger att hon inte förtjänar den men det är inte roligt att inte kunna uppskatta all uppmärksamhet hon ger och sen inte kunna ge tillbaka det samma.

Det är konstigt. Här är en kvinnasom jag älskat sen dag 1. Nu har detta plötsligt hänt och den enda gången jag känner mig stark och känner hopp, är när jag tänker på att lämna henne och "stå på egna ben".

Min terapeut sa till mig att jag skulle prioritera först mig själv, sen min dotter och sen min fru. Men jag vet inte hur. Det ligger inte i min natur. Istället för tt riskera att göra henne ledsen, biter jag ihop och går runt med mina tankar.

En vän till mig som vet allt vad som hänt, tycker att jag ska vara ifrån min fru ett tag. Och jag vet att många av er har sagt det samma. Men det hade krossat min fru.

Räcker det inte med en förkrossad människa i förhållandet?

Hon lever ju redan med att jag tvivlar på oss och att jag inte har når förtroende kvar för henne. Hur skulle jag lägga. Upp det nu, när vi har börjat på terapin igen?

// ensombryrsig - fortfarane här och fortfarande lika osäker.

Hej igen, du ska inte känna någon press över att du inte varit här inne på ett tag, alla har vi ett liv utanför iFokus oxå.

Jag skickar till din email.

Du måste ju se framåt. Som det är nu läker du inte. Om du ger dig själv chansen att göra det så kanske det är något ni båda vinner på i längden. Även om hon blir krossad ett tag så blir denkänslan bättre med tid oavsett vad du bestämmer dig för.

Det är inte "hjältemodigt" att ofra sig själv i en relation. Om hon nu blir krossad av att du väljer att flytta ett tag för att se om det går att läka, är det ingenting av hur krossad hon blir av att inse om några år att du hela tiden fortsatt tvivla. Du kan inte leva hela ditt liv med att skydda henne från dig. Om du inte läker kommer hon att få ont, det är bara en fråga om när och huruvida det då går att fixa mellan er eller inte.

Loveferrets: jag fick ditt mail. Tack! Kan jag svara dig på den mailadressen utan att det blir problem?

#179, Ja absolut, det blir inga problem.

Nu har det gått nästan två veckor sedan senaste uppdateringen. Händer det något eller står ni kvar och stampar?

Hej Katti och alla andra!

Ja, tiden flyger. Man kunde tro att när man befinner sig i en mindre rolig vardag, skulle dagarna krypa fram. Men icke!

Var är vi idag då? Vad kan jag säga? Ena dagen vill jag be henne fara och flyga, andra dagar kan jag inte tänka mig ett liv utan henne. Jag är fortfarande otroligt besviken, ledsen, oförstående, ilsken etc. Men vi fortsätter kämpa.  Det känns dock något abstrakt. Jag kämpar för att vi ska koma vidare - hon med. Jag är tyvärr fortfarande på den plats där jag inte köper hennes historia om att det var "harmlöst", vilket gör att jag måste förtrycka både tankar och känslor som inte känns främjande för vårt förhållande. Jag får fortfarande enormt dåligt samvete av mina negativa känslor och är fortfarande rädd för att såra henne. Trots vad hon har gjort, så vill jag inte göra henne ledsen. Märkligt…

Jag har försökt att leva mig in i hur det skulle vara utan henne som partner. Jag vet att jag hade klarat det men vet inte om jag vill. Förtrycker jag bara tillräckligt hårt, funkar ju vardagen någorlunda.

Jag är mer öppen om mina känslor nu, speciellt när vi är hos terapeuten. Där är ett par saker som stör mig riktigt ordentligt. När vi diskuterar vad som hänt, får jag höra min fru säga saker som att hon är besviken på att jag inte "fångar upp" henne i vår svåra sits. Hon är besviken på min oförmåga att förlåta och förringar omedvetet hela saken, då den inte är lika stor för henne som för mig. Hon säger att hon förstår om jag behöver tid för mig själv eller om jag inte är mysig och vill gosa, men blir samtidigt sur och ledsen om jag inte känner för det. Det kan för stunden ge mig känslan av att "vad är det för fel på dig?"

Jag är fortfarande stundtals på jakt efter bevis. Vill fortfarande kontakta ex:et eller hans sambo. Men låter bli. Tro mig - ibland är det riktigt svårt.

Summa summarum: mycket kvar att lösa men vi jobbar på det och vi har inte begärt skilsmässa ännu. Tiden får utvisa om det är vi eller inte.

Kom gärna med era tankar och funderingar!

Du får gärna skriva till mig om du behöver, förstår att det är jobbigt. Jag är bara rädd för att du bränner ut dig själv när du har dessa tankar inom dig. Ha de gott.

Vet att det är ett gammalt inlägg, men om du fortfarande är kvar så vore det intressant att höra hur det har gått/går

Att läsa varandras sms som många annars tycker aldrig är okej anser jag är okej om man är överens med varandra om den delen. Dock så tyckte jag hon gjorde mer fel än vad du gjorde när du kollade hennes mobil, för även om hon nu inte tillät dig och inte ville alls, så är det mer fel från hennes sida att dölja allt det hon dolt än att du kolla hennes mobil och fick reda på det. Enligt mig tycker jag det var bra gjort, för hade du inte gjort det tror jag aldrig hon skulle berätta det själv ändå ,det skulle snarare kanske kommit fram på ett ännu värre sätt. Jag tycker det hon gjorde var hemskt. En sån tillit vet jag inte om man kan få tillbaka. Jag personligen skulle aldrig få den tilliten tillbaka. Inte om det var på så sätt, som i din historia. Och vad är ett förhållande om man inte ens kan lita på varandra? Oavsett hon försöker ändra på sig eller inte, så hade jag hela tiden tänkt : hur länge tar det innan hon tröttnar och gör det igen? vad gör hon nu, ljuger hon, varför ljuger hon osv. Jag hade aldrig fått en enda lugn stund i huvudet. Och jag kan tänka mig att du inte heller får det. Så då kommer de största hjälpande frågorna till dig som du borde tänka igenom:
Är jag beredd på att lida ytterligare en lång tid, med alla dessa frågor i huvudet, pågrund av en annans handling?
Är det värt det?
Skuille jag klara av det?
Finns det något annat jag möjligtivs skulle vilja eller se i min framtid?
Är det såhär jag vill leva resten av mitt liv, ifall att tilliten aldrig återvänder?
Om liknande situationer skulle uppstå igen i framtiden när du gett henne en chans, vad skulle jag göra då?
Oavsett hon är värd det, du älskar henne och VILL vara med henne, så handlar det inte bara om det, det handlar också en stor del om hur mycket du klarar av. Är det värt att lida så länge och sen hamna i en deprission eller kanske till och med må så dåligt att man till slut ger upp helt?
Jag tycker du ska tänka igenom dessa frågorna lite för det största svaret finner du i dig själv. Du är den som känner dig själv bäst, och därmed vet hur mycket du klarar av, vad du kan bidra med, och hur du vill ha det.
Förövrigt så tycker jag hon är en lögnare. Jag tror inte en sekund på det hon sagt. Men jag känner inte henne så jag kan inte heller avgöra den biten, men utifrån det jag läst och tänker personligen så känner jag lite att om hon bara gjorde det med en person så måste det varit känslor inblandade. Hade hon gjort det med flera hade det kunnat vara för uppmärksamhet och så, men en och dessutom ett ex- tycker det enbart låter som om det vore känslor inblandade. Och för att det ska funka måste hon vara ärlig. Varför skulle hon vilja lägga ner nästan mer tid på denne än dig om du var den enda? varför lägga ner tid på ett ex i huvud taget då? och bara honom och ingen annan?
Om hon skulle vilja göra allt för dig, så skulle det bästa för hennes del vara ärlighet, pyssla om dig mycket och bidra med så mycket positivt som möjligt. Och övertyga dig om att ja jag gjorde fel men jag har valt dig och så vill jag leva mitt liv, med dig. Inte ljuga bort det alltså. Hon måste vara väldigt ärlig för att tilliten och allt ska komma tillbaka, och det är inte alls många människor som klarar av det vad jag vet. Men hoppas det löser sig och att du fick lite råd iallafall., Lycka till!

Såg nu att inlägget var gammalt haha .. Hoppas det löst sig ialllafall:)