Ledsen....
Min man och jag har hamnat i den s.k 8-årskrisen och den sista månaden har saker och ting inte varit dem lättaste. Våra problem är långtifrån färdiglösta, men den sista veckan har det känts lite bättre tycker jag ivarje fall. Men så hände det igen, missförstånd…Vi skulle handla mat efter jobbet, min man ringer mig precis när jag slutar och säger att han är i stan om ca 20 minuter, ok säger jag då möts vi där. Men så frågar han: "Vad är det"? Inget säger jag för för jag mår bra, är inte på dåligt humör, har inga större problem/frågor för tillfället. Så möts vi upp och jag känner genast av dåliga vibbar från honom - känns som om han är på dåligt humör och har låst sig inom sig. Så tystnaden mellan oss är ett faktum och när vi till sist pratar om det (på väg till affären) så tror han att jag var på dåligt humör när han ringde - "det lät så på din röst" - och det var därför han höll sig på sin kant när vi möttes - för att låta mig vara på dåligt humör - men jag var ju inte det! Så tystnaden mellan oss fortsatte hela vägen hem och under kvällen. Vi har pratat om det men det känns inte som om det har hjälpt, jag vet varken ut eller in vet inte vad jag ska göra.
Vad jobbigt för dig. Jag känner igen det mellan mina föräldrar, men där blir det mer en tryckt stämning som man kan skära igenom, för att mamma är sur och otrevligt mot pappa av någon orsak. Trist!
Ja, när två människor i en relation går och "hittar på" anledningar i sitt huvud, då blir det fel.
En sak ni kan göra, är att bestämma tillsammans att TALA OM VAD PROBLEMET ÄR! För då slipper ni till slut gå och fantisera om vad problemet är.
Jag har själv gjort så där, känner igen det precis. Och det leder bara till konflikter.
Det är mycket bättre att säga som det är, att du är trött och att han inte ska ta åt sig för det är inte hans fel.
OM han har gjort något, så tala om för honom varför du är sur. Annars kan han ju inte be om förlåt eller ändra på det?
Och detsamma gäller för honom, men han läser ju antagligen inte denna tråd… ;)
Tack för era svar. Har inte varit inloggad på ett bra tag av olika orsaker, trodde allt var på väg åt det bättre men nu går det utför igen. En liknande sak hände nyligen igen och visst vi har pratat ut om det, men det här med kommunikation funkar ju inte. Vet inte hur länge till jag orkar egentligen.
Ett tips.. Gå till familjerådgivningen, det gjorde jag och min man , för hur det än är så har många karlar svårt för att prata känslor och så tror de att an är en tankeläsare många gånger…
Vi ska kontakta Familjerådgivningen, det är vårt sista hopp. Hittar vi inte nån väg ut ur det här så går det inte längre. Det är inte bara det jag skrev ovan i mitt första inlägg utan det är så mycket mer problem. Hur kunde det här hända oss? Hur kunde vi vara så blinda och bara låta oss försvinna åt varsitt håll? Varför oss, vi som har kämpat för så mycket? Pengar gör en inte lycklig - så dags att inse det nu. Vet inte hur jag orkar igenom det här.
Du får gärna pm:a mig om du vill ha råd och stöd.
Skickar en kram till dig!!
Starta ny diskussion