Du får sätta ner foten och kräva att han lyssnar på dig och dina funderingar.

Att ha så olika syn på ekonomi och hur man lever jämställt känns som om det kan bli, om det inte redan är, ett stort bekymmer.

Vi har precis samma situation (alltså han har ett välbetalt jobb medan jag går på studiemedel) och har delat upp det så att vi betalar lika stor procent av våra inkomster. För att uttrycka det enkelt: jag tjänar ungefär en tredjedel av det han gör, därför betalar han två tredjedelar av alla våra gemensamma kostnader (hyra, försäkring, mat, el) och jag betalar en tredjedel. Visst, jag har mindre pengar kvar än vad han har när allt är betalat men i förhållande till hur mycket vi tjänar har jag lika stor procent kvar som han har. Det känns rättvist tycker jag. Jag har mer än väl för att kunna betala mina privata räkningar (telefon och personförsäkring), unna mig något och kunna spara undan en peng varje månad.

Vi har aldrig haft problem när det gäller ekonomin, om det är någon som stressar upp sig (alltid jag i så fall) pratar vi lugnt om det och det löser sig alltid i slutändan. Min sambo resonerar så här: det är bara pengar och det är egentligen inte så viktigt, därför lyckas han alltid lugna ner mig när jag är orolig över ekonomin. :)

#2 Det låter som en bra och rättvis uppdelning.

Jag tycker ni ska räkna in a-kassepengar eller socialbidragspengar i dessa 50/50. Det är först då det blir "rättvist" om man föredrar att dela lika på utgifterna.
Om man sen accepterar att den övriga konsumtionen ska vara individuell eller inte, det är upp till varje relation.

Jag har levt i liknande situation tidigare under många år och det har varit väldigt frustrerande. Min egen ekonomi blev sämre och jag fick be om pengar, vilket kändes som att jag behövde tigga, och dessutom fick jag nedlåtande kommentarer när jag bad om hjälp med ekonomin. Ungefär "vad gör du med alla pengarna", "sök nytt jobb" osv.  Det är alltså vad "hjälpa till" oftast leder till.

Vadå "hjälpa till"?!? Om jag lever med en partner så vill jag ju att vi båda lever gott, inte vill jag se min partner äta ris medan jag äter oxfilé!  Det är väl ingen grund att stå på för att en relation ska hålla?!? (Men hos oss blev det lite så till slut, innan relationen havererade helt.)

En orättvis fördelning leder till en försämrad relation, vare sig man diskuterar den eller tiger om den! Då är det bättre att diskutera och försöka göra ekonomin och förhållandet rättvist. 

Om din partner tycker det är ok att du lever på vatten och ris medan han äter oxfilé och bearnaisesås, då är det hög tid att värdera och omvärdera relationen……

Titta även på om annat än ekonomin är ojämnt eller jämnt fördelat. Kan det vara så att du får dra största lasset i det allra mesta?  Är ni jämbördiga i er relation i övrigt? Jag tror du kanske ser ett mönster i fördelningen av lite av varje…….? 

Om jag är stormrik och min partner utblottad, då ser jag till att min partner, den jag älskar lever lika gott som jag! Men jag vet att många inte gör så……. pengar är en egoförhöjare och ett maktmedel………

I min världsbild så delar man på det man har i en bra relation. även pengar. Vi slår ihop alla inkomster och alla utgifter varje månad och det som blir över delar vi lika till våra två privatkonton så båda har lika mycket egna pengar. Sen tycker jag också man ska delas om ekonomiskt ansvarstagande. För mig innebär det att man seriöst gör vad man kan för att kunna bidra även till den gemensamma ekonomi. Varför går du en utbildning som inte kan ge dig jobb? Är det så att du änddå kommer få jobb, bara att det inte är jättelätt? Eller är det helt kört? Om det är mer eller mindre omöjligt på riktigt då tycker jag det är lite oschysst att du riktar din oro mot sambon, då kanske du skulle fundera på ditt val och acceptera att din ekomiska osäkerhet beror på ditt val och fundera på hur du ska lösa det. Annan utbildning som du kan komplettera med och som är mer jobbinriktat?

Jag och min man har alltid haft gemensam ekonomi. Det har varit en självklarhet att de pengar jag tjänat har gått till oss båda då min han har varit utan inkomst sedan han kom till Sverige för 4 år sedan. Om man bor tillsammans och planerar att leva resten av livet tillsammans så tycker jag att det är småaktigt att ha "mitt" och "ditt" när det gäller pengar.

Men om ni nu vill fortsätta att ha delad ekonomi så tycker jag att det låter som en bra idé att dela procentuellt utefter vad er inkomst är så att ni lägger ut lika stor del av inkomsten var.

Fast jag tycker att den som tjänar flera tusen mer i månaden också ska få ha mer kvar och ha rätt att unna sig mer än en som tjänar mycket mindre. Jag tycker det är inte mer än rätt att en som kanske pluggat 5 år på universitetet och kämpat sig till ett välbetalt jobb också ska få unna sig mer än tex en som hoppat av gymnasiet och tagit ett extrajobb några timmar i nån butik. Men såklart ska inte den som tjänar mindre ha så dåligt att den inte klarar sig ekonomiskt. Jag tycker bara att tjänar man mer ska man ha mer pengar över att göra vad man vill med än den som tjänar mindre.

(jag menade inte att ts hoppat av gymnasiet, det var bara ett exempel jag tog upp)

Hemma hos oss har vi alltid delat allt. Vi har t.om gemensamt lönekonto.

Våra inkomster har varierat i livet beroende på studier, arbetslöshet och vi har tjänat olika mycket. Ibland jag mest och nu tvärtom.

Jag får ut ännu mindre än vad du får ut och min man mer än din sambo, så ännu större glapp här. Men vi har gemensam ekonomi, när jag jobbade delade vi 50/50, men slutade ofta med att han ändå fick föra över en slant till mig för att tanka bilen eller nåt. Nu betalar han det mesta av våra gemensamma räkningar, lån osv. Jag betalar mina räkningar, det mesta som har med bilen att göra och det mesta som har med dottern att göra. Vi sätter in lika mycket var till ett gemensamt sparande och ett sparkonto till dottern. Men vi har en öppen kommunikation och har haft hela tiden, jag tror snarare att folk som gör slut pga pengar pratar inte tillräckligt med varandra om det.

Tack för er input! Ska föreslå det som #2 nämnde med proportionerlig betalning till gemensamma utgifter, i stället för 50/50 som vi har idag. Då får jag några enstaka tusenlappar över som jag kan spara eller ha till nöjen👍Jag  förstår bara inte varför han blir så stressad av diskussionerna. När vi talar om pengar så säger han alltid att pengar inte är viktigt, att han kan betala mer etc, men när det väl kommer till kritan så gör han det inte? Men ska föreslå, i lugn ton, att vi kanske ska fördela det på ett lite annorlunda sätt som gör att han fortfarande kommer att ha gott om egna pengar. Och höra vad han tycker om det helt enkelt.

#5 Jag håller helt med dig att det är givet att man inom en relation gör sitt bästa och inte bara ska förlita sig på den andra. Jag kan nog få jobb - men inte inom det jag är utbildad till! Jag är trött på att ha dålig ekonomi och längtar till att ha en anställning. Dock vill jag inte, som jag har haft under studietiden, ha okvalificerade jobb inom kundtjänst och liknande.  Det är väl där skon klämmer. Jag är lika rädd för att vara arbetslös som för att behöva ta "vilket jobb som helst" bara för att få pengar. Efter fem år på universitetet hoppas hoppas hoppas jag att jag kan få jobba med något jag är i alla fall måttligt intresserad av.  

#7 Det tycker jag också 🙂I alla fall i nuläget när vi ännu inte är etablerade på arbetsmarknaden "på riktigt" och inte har barn ihop eller är gifta.  Hade vi varit gifta med barn hade jag nog förespråkat delad ekonomi, men som sagt - i nuläget håller jag med om att han gott kan få ha extra pengar. Det förtjänar han dessutom. Det jag önskar är att han skulle kunna bidra MER  till vårt gemensamma hushåll (t.ex. enligt det förslag #2 gav) så att även jag har råd med lite nöjen. 

I det här fallet är det min sambo som har tagit det rätt lugnt med studierna och jag som har satsat på studierna, som har klarat mina kurser, har haft bra betyg etc. Skillnaden är att han valde en bransch där det var lätt att få jobb (han behövde inte ta sin examen), men vi har båda flera års högre studier med extrajobb vid sidan av. Visst kan man tycka att det är dumt att jag valde den utbildning jag valde, men jag hade mina skäl när tillfället var. 🤓

Vi stoppade in bägges inkomster till ett och samma konto. Sen betalade vi räkningarna och maten från det kontot. Stoppade undan en liten del för nån gemensam resa också. Det som blev kvar delade vi 50/50 på.   Det var aldrig nåt snack om att "jag tjänar mer än dig, jag ska ha mer till nöjen än vad du ska ha". 

Det som behövs göras är att att bägge måste inse att man "bidrar efter bästa förmåga  till vårt gemensamma liv tillsammans".

Lagligt sett har man ingen skyldighet att se till att ens partner har samma standard som sig själv när man bara är sambo. Det har man dock ifall man är gift. Men moraliskt sett så borde man vilja att ens sambo har samma standard som sig själv och inte ens tänka mina pengar, utan mera tänka våra pengar. Är en person som inte vill dela med sig nån man vill ha en framtid med? Kan vara värt att fundera på.

Det skulle inte funka om vi hade gemensamt lönekonto eftersom jag vill köpa saker som han tycker jag köper för mycket av. Då är det bättre ha delad ekonomi och varsin lön att köpa det man vill för. Det blir nog tjafsigt ändå när han tycker jag köper för mycket av vissa saker

#12 Det är väldigt intressant då välfärden är utformad efter att en sambo ska hjälpa till att betala för den andre. Till exempel: när vi båda var studenter hade vi rätt till bostadsbidrag, men när min sambo fick jobb så hade vi inte rätt till det längre. Jag fick inte behålla min del av bidraget heller utan det drogs ju in helt. Detsamma med socialbidrag när jag var arbetslös i tre månader. Då hade jag NOLL inkomst och ingen möjlighet till ekonomiskt stöd eftersom min sambo "tjänade tillräckligt för oss båda". Så våra skyddsnät är utformade för att vi ska försörja vår sambo, men lagen är inte utformad på detta sätt. Det är rätt märkligt.

För oss är det tvärtom, nu är jag iofs sjukskriven förhoppningsvis  tillfälligt. 

Men får väl ut 19 efter skatt (trodde jag var rätt lågbetald :o )  min sambo är i dagsläget arbetslös och får hoppa in enstaka dagar på förra jobbet, vi delar på hyran (varmhyra), jag betalar väl maten lite oftare, han betalar de räkningar som står på han + tvavgiften och jag betalar bredbandet. 

Om någon av oss är utan pengar och behöver låna av den andra till t.ex. en räkning/oförutsedd utgift så skriver vi upp det och betalar tillbaks i den takt det går. 

Sen lägger vi de pengar som blir över på vad vi vill/sparar, för oss funkar det fint.

Knepig frågeställning. Pengar är, nästan alltid, en källa till bråk & diskussioner.

För mig är det självklart att alla pengar delas. När vi båda jobbade försökte vi se till att vi har ungefär lika mycket på kontot när räkningarna är betalda. Nu när jag är hemma (mammaledig) har jag hand om nästan alla pengar då jag är den som handlar all mat. Enda gången vi diskuterar pengar är om vi ska köpa något större.

Nummer ett är att diskutera saken så länge, på sansat vis, att båda är helt överens och tillfreds med lösningen, eller åtminstone accepterar lösnnigen som den bästa. Det är kanske inte alltid så enkelt att hitta en bra sådan. Med stor inkomstskillnad är det större risk att det skär sig utan diskussion. Den med mindre inkomst kanske inte tycker om att behöva leva på den andres bekostnad, och den andra som tjänar bra vill kanske inte heller göra för stort avkall på sin egna levnadsstandard. Är den ena lite osäker på relationen kan det vara en sak som hjälper att ta det avgörande beslutet om man ska stanna eller inte. Graden av seriositet stiger ju märkbart när man flyttar ihop och ännu mer om/när övergår till gemensam ekonomi.

100% gemensam ekonomi med gemensamt lönekonto har vi inte och vill inte ha det heller, men vi betalar enligt vår personliga betalningsförmåga till ett skilt hushållskonto därifrån alla kontinuerliga gemensamma utgifter dras, och hjälper varandra vid behov med övriga utgifter som kommer emot. Vi har dessutom ett skilt matkonto med varsitt debitkort. Funkar hyfsat väl så här för oss.

Personligen kommer jag vara i den betalande sitsen nästa år, då sambon blir vårdledig med vår son efter att föräldraledigheten tar slut. Jag har ingen aning om hurdana bidrag man kan få i Sverige för ändamålet, men här i Finland är de verkligen usla. Hennes inkomst kommer sjunka med ca 85% mot vad hon annars tjänar i sitt jobb, och är endast en fjärdedel av vad hon får som föräldraledig, vilket redan är knepigt att leva på. Men vi är fast beslutna att göra det här för barnets skull då ingen av oss tycker det är en bra idé att skicka en 10 månaders bebis till dagis. Målet är att han ska få vara hemma tills han är 2 år, eller åtminstone 1½. För att förbereda oss för det nya läget har vi gjort upp en budget (lite i stil med lyxfällan) och reviderat den ett antal gånger. Det ska nog gå bra tror vi, även om det kommer bli väldigt tajt ett tag framöver.

Nu är vi särbos, men då vi bodde ihop delade vi på de flesta kostnaderna, men den som tjänade bäst för stunden la mer på de gemensamma utgifterna. Samt att den som tjänade bäst bjöd en hel del då vi ville göra gemensamma saker. Det varierade, i perioder pluggade han och i perioder pluggade jag mer (jag har alltid pluggat :P ) och jobbade mindre. Funkar likadant nu då vi är särbos, vi tjänar ungefär lika mycket, men den som har minst utgifter för stunden betalar en del för den andre då vi vill göra saker. Det jämnar alltid ut sig.

#18 vi har samma sits som er. Maken går på vårdledigt och jag blir praktiskt taget ensamförsörjare.

Jag delar inte alls hans bild av att många gör slut pga pengar, för egen del och i bekantskapskretsen brukar det vara andra saker som orsakar uppbrott. Kanske brukar HANS förhållanden ta slut pga det, och i så fall kanske hans inställning har något med saken att göra…?

Jag tvärtom att det är viktigt att kunna prata om ekonomi på ett lyhört och respektfullt sätt, och att det blir ännu viktigare om man har väldigt olika inkomster och/eller olika syn på hur man ska använda pengar.  Om han tror sig kunna undvika problem genom att vägra prata om något som du redan upplever som ett problem finns det stor risk att han blir besviken.

Jag är i en liknande situation fast med mycket större skillnad i inkomster. Och min man (som har minst dubbelt så hög inkomst som jag) har hanterat det på ett sätt som gjort att jag känt mig trygg och väldigt sällan som en belastning. Jag tycker väldigt mycket av ansvaret ligger på den som tjänar mest, att sätta sig in i den andres situation och vara den som föreslår generösa och värdiga lösningar. Det är väldigt svårt för den som tjänar minst att komma och säga "jag vill ha mer av dina pengar"! Min erfarenhet är att människor som alltid har haft gott om pengar ofta har svårt att sätta sig in i hur det är att inte ha det, det behöver inte vara brist på empati utan kanske bara att de aldrig har behövt reflektera över vad det innebär att inte ha råd.

Jag kan ju berätta hur vi har gjort. När vi först flyttade ihop hade vi en överenskommelse som påminde om procent-metoden, dvs att den som tjänade mest betalade mest, men också hade mer pengar över när allt var betalt. Faktum är att min (numera) man tyckte det var så viktigt att jag också skulle ha ett sparande, vilket jag inte hade haft möjlighet till innan, att han betalade lite mer för att jag skulle kunna sätta undan lite.

Nu när vi är gifta har vi mestadels gemensam ekonomi, men var och en får också en viss summa i "fickpengar" att göra vad vi vill med. Det tycker jag är en väldigt bra lösning om den ena i paret t.ex. har en dyr hobby, gillar att gå ut och roa sig med kompisar, vill hålla på med aktier eller investeringar som den andra inte gillar, köper mycket kläder osv.  Enda nackdelen är att det inte alltid är helt lätt att dra gränsen för vad som ska ingå i det gemensamma och vad man får ta "privat".  Vi har något slags grundtanke om att "nödvändiga" saker som busskort och CSN-lån går på det gemensamma, medan "lyx" som mobiltelefoner, kläder osv är enskilt, men uppdelningen blir ibland lite godtycklig.

MEN jag tror en viktig faktor för att det ska fungera är att båda är generösa och respektfulla mot varann, att ingen känner behov av att bevaka sina egna intressen eller känner sig förfördelad.

#21 Nä, att "många" gör slut pga diskussioner om pengar är nog överdrivet. Däremot anser jag att det (dvs pengar) definitivt är en grogrund för missnöje, tandagnissel & osämja.  Viktigt att ha en lösning som båda parter kan vara nöjda med, men lätt är det sannerligen inte.

#22 Ja, jag tror också det kan bli problem - om man inte kan prata om det på ett bra sätt!

#23 Absolut. En annan sak, som tangerar ämnet, är något som jag relativt ofta möter - nämligen frågan; "Vad kostade den?" Typ; " Oj, har du köpt ny TV - vad kostade den?". Eller; " Såg du att X köpt en ny grill, undrar vad en kostade?" I min värld är det en ganska ofin fråga och definitivt inte relevant. Jag upplever det som att omgivningen vill rangordna folk efter vilken materiell status de har. Det säger en hel del om vilket dåligt inflytande som pengar kan ha.

Nu blev det ett litet sidospår, men det får ni har överseende med. Det är ju trots allt "Black Friday" 🙂

Jag tycker du fått bra råd. Det jag undrar är ifall ni bor dyrt? Vem valde lägenheten? Var ni båda ok med hyran? Vill du flytta till något billigare? En annan lösning är att ni blir särbos väldigt fort så att du har rättighet till bidrag tills du får jobb. Säg till honom "Antingen tänker vi om angående ekonomin, flyttar isär, eller så får du vara beredd på att försörja mig till 100%, inklusive att du måste föra över pengar varje gång jag ska köpa hygienartiklar, mat, betala telefonräkning…".

Jag personligen hade försökt se vad jag hade kunnat få in för pengar. Jag vet iaf att efter tre månader på Ams så får man pengar. Så innan skolan hade slutat hade jag vänt mig till dom. Jag själv hade varit för "högfärdig" för att låta någon försörja mig. Så hade flyttat ut och försökt fixa eget så jag skulle få rätt till ev socialstöd och söka jobb fort som attan. Eftersom jag inte har bott sambo så vet jag inte hur jag skulle lösa det om min sambo tjänade mindre.