Åh herregud samma här!!! Hoppas det finns en mirakelkur som går fort mot detta.

alltså att lita på någon är förtjänat tycker jag. Man vet helt enkelt när man kan prata med en vän och att dem är tt lita på:)

#2 fast har aldrig litat fullt på någon… Har alltid tvivlat på folk, och det är ganska påfrestande att gå runt och hålla inne saker hela tiden som man gärna vill berätta för folk. De människor jag står närmast förtjänar tillit, det vet jag, men ändå har jag ibland svårt att lita på dom..

inte ens gud litar på folk

du får utsätta din omgivning för prövningar

#4 tror inte riktigt på gud men förstår vad du menar.. ;) Vad menar du med prövningar? :)

Kanske det skulle vara bra att du pratar om detta med någon kunnigare person- psykolog.

Jag vet mycket väl vem jag kan vända mig till och inte, vissa saker tar jag bara upp med dom jag litar på medans andra som snackar en del skit tar jag inte upp personliga saker med.

Känns dock onödigt att ta upp en psykologs tid för en sådan liten grej när andra behöver hjälp mer :)

7 tycker du det så avstår du men hindrar det dig i livet så är det kanske bra att prata ut om det samt kanske få lite hjälp hur man kan gå till väga med det :) Var lite så jag mena. Jag har själv gått på samtal för komma över en sak o ser inte fel alls att ta till deras hjälp.

Lita inte på nån. Nuförtiden är folk farliga. Ena dagen är de snälla andra dagen är de djävulen. Strunt i dem! Håll alltid dina hemligheter och dela inte se med någon för när någon vet dina svagheter vet de hur de kan såra dig.

#9 fast.. Jo. Man måste kunna lita på någon. Extremt dum kommentar faktiskt i och med att jag bad om hjälp.

#9 Det är ännu farligare att isolera sig skulle jag säga. Inget att uppmuntra till. Det finns ärliga människor och de flesta utnyttjar inte ens "svagheter" för att såra en.

Jag har bra självförtroende, jag tar inte åt mig. Men jag tänker ett steg längre, för andra som kanske läser detta och har samma problem. Har du inget vettigt att säga, säg ingenting alls.

Jadu, det låter som om du kanske har en anledning till att du tycker det. Eller har du alltid känt så? Vad är ditt tidigaste minne av att misstro någon?

Det kan vara många små anledningar/händelser till att du tycker det, och det kan vara snårigt att reda ut hur man "löser" detta, så en teraput kan vara bra. Men du kan förstås vara född sådan, så du kanske ska acceptera att det är så du fungerar. Bara du inte skadar andra med din misstro så är det ett acceptabelt tänkande.

Sedan är det inte schysst att säga åt någon att deras kommentar är dum och be om "vettiga" åsikter.  Är det inte lika bra att ignorera harmlösa kommentarer, du slösar ju bara några sekunder på inlägg du inte håller med(kan verka hycklande eftersom att jag inte direkt tjänar pengar på att klaga på de som klagar, haha). Och vem vet vad du anser dumt?

Nej, har alltid känt så. Vad jag kan minnas.

Nej det kanske inte är schysst, men det var så jag tyckte. Dum kan dessutom ha många olika betydelser, beroende på hur man väljer att läsa det i och med att man inte hör tonfall på nätet. Jag vet många personer som hade tagit åt sig av det hen skrev, så ja jag tyckte det var dumt skrivet i och med att det väldigt, väldigt lätt hade kunnat vända till det negativa. 

Sedan har två kommentarer som hen skrivit (i alla fall en kommentar, minns inte riktigt om det var två) borttagna av någon anledning.

Jag skulle rekomendera psykodynamisk terapi för antagligen finns det en anledning till att du inte litar på folk och om du blir medveten om den anledningen kan du jobba på det. Men det är bara vad jag tror.