I det som du beskriver tycker jag inte det största problemet är att barnen inte tycker om dig utan den brist på respekt, kärlek och förståelse som din partner visar dig. Kanske är det inte rätt person för dig?

Tack # 1 jag har sagt detta till honom och du skyller han på att jag är avund och svartsjuk.

När vi är själva då kan han säga som tex älskling men aldrig när sonen är med. Sa det i går och då sa han att det är nåt mellan oss. Jag blir mycket ledsen.

Många gånger så säger jag till min partner att fattar din son att vi är tillsamans och då säge han ja.. men jag känner inte så.

Nä.. jag orkar inte kämpa får nog backa här. Orkar inte bli sårad eller besviken. Ett beslut får jag ta igen :(

Det är nog klokt att se det här som en varningsklocka och dra sig ur innan det blir mer.

Jag håller med jag förstår att det är jobbigt men det är för mig en varningsklocka som ovanstående nämt . Va stark du förtjänar bättre och hoppas allt löser sig på gott sätt . För det känns som att han inte förstår och vill inte förstå ,ett låst sinne hel enkelt och brist på ömsesidig respekt och förståelse och vilja . Lycka till

Jag har en fundering bara. Är det inte helt naturligt att man skyddar sina barn? Så länge man har barn så måste de ju komma i första hand så att säga.

Jag förstår heller inte problemet. Barn brukar väl ofta tycka illa om mammas eller pappas nye partner. Det är ju ganska naturligt och det ställer givetvis till problem

Nu vet jag inte hur gammal sonen är men sådant här brukar gå över med tiden. Barnen blir mer vuxna och vänjer sig ofta vid att mamma eller pappa har en ny partner.

Tycker också att det låter normalt att en förälder vill se bara bra saker hos sina barn och kommer i försvarsställning ett barn kommer ju ofta före en ny partner. Och det är ju helt normalt för många att man inte håller på och säger, älskling  jag älskar dig eller kramas och pussas när barnen är med, alla är inte bekväma med att göra sånt inför sina barn + förstår föräldern att barnet inte mår bra av det är det ju klart man vill låta bli att göra sånt då.

Beror väl också på hur länge man har träffats. Har han efter ett år tillsammans med dig, fortfarande inte kunnat visa dig känslor med barnet närvarande, då får du ju nog ta dej en funderare på vad han egentligen vill med dig! Sen beror det också på barnets ålder och hur ofta dom träffas. Vissa föräldrar har kanske dåligt samvete över hela situationen och vill visa att barnet är viktigast, är den som får all uppmärksamhet och kärlek. Men ska ni verkligen satsa på er relation, bör han förr eller senare introducera dig på ett annat sätt

Nye partner… Jag tror inte att jag är ny efte två och ett halvt år..

#8 Hur gammalt är bandet då? Hur ofta har pappan honom? Det är ju massor som spelar in.

Man kan inte kräva av barn att dom ska gilla en ny vuxen. Funkar det inte tycker jag det är självklart att prioritera barnen högst. Kanske särbo? Träffas utan barnen mest?

Det är inte barnet eller viljan att skydda barnet som är problemet utan partnerns bristen på empati, respekt och kommunikation. Hur mycket han än vill skydda sitt barn så hade han kunnat sköta det på ett helt annat sätt än så här, det behöver inte vara antingen eller.

Jag läste aldrig att ni varit tillsammans så länge i ditt första inlägg. Men som jag skrev tidigare och som nån annan påtalat, är det mkt som spelar in. Har i heller inte förstått hur gammalt barnet är? Är det en tonåring som du har o göra med eller ett litet barn? Och hur visar barnet sin ovilja gentemot dig? Och hur har du själv agerat eller närmat dig, för att visa ditt intresse för din pojkväns barn? Inget av det framgår i inlägget

Barnet är tretton och han bor hos sin pappa varannan vecka.

Pappan vill att jag ska vara där då men jag tvekar och vi är särbos. Lämnat honom några gånger pga det här och varje gång ska han se till att det fungerar.

Skydda barnen visst men om de gör saker och ting  medvetet för att såra tex mig. Och jag begär inte att sonen ska tycka om mig men lite respekt kanske man kan få.

Till pappan har jag sagt att sonen inte vill ha mig där men han säger att det inte är så men jag både känner och ser det tydligt. Då anser jag att det ska ligga i pappans intresse att se sonen och se till att det fungerar på bästa sättet mellan oss om han vill ha mig kvar.

Men där brister det totalt.  Jag har också barn men jag skulle inte vara eller är sån i min relation. Vi pratar och diskuterar fram till nåt som fungerar. Med empati och kärlek.

Jag har empati och stor förståelse men respekten att få tillbaka finns inte.. ge och ta i relationer. men att ge och ge hela tiden det känns inte ok

Eftersom ni är särbos så kanske du kan vara där kortare stunder under pappans vecka och så småningom öka på det hela.

Pappan kan ju knappast tvinga sonen att gilla dig men han kan ju prata med sonen om ert förhållande och att ni alla skulle bli gladare om ni försökte acceptera varandra.

Min son är 13 och mogen i mångt och mycket men väldigt oförstående när det gäller vissa bitar . Håller med dig, klart att jag som förälder måste prata med mitt barn . Han borde förklara att du är en viktig person i hans liv och han tycker jätte mkt om dig. Och att han vill att du ska känna dig välkommen i deras hem. Och sen tillägga " Du är mitt barn och min kärlek till dig förändras aldrig , oavsett vad" . Viktigt att vara tydlig och rak. Inte veckla in sig i nån diskussion. Och sen gäller det även för dig att bjuda till. Märker inte din pojkvän av att du blir ledsen eller vill se att det kanske ändå är ett problem, då hade jag gått vidare

#15 vi har gjort så.  jag har umgåtts med sonen och gjort saker själv med han.. söker kontakt med honom och frågar om skolan mm.  Ja och acceptera varann det är det jag vill. Men jag känner mig inte accepterad alls.

Jag vet att mycket kommer hemifrån, mamman gillar inte mig och vi vet att de sitter öppet och pratar om mig.

En sak till, är mamman till barnet någon som accepterar att exet träffat en ny kvinna eller visar hon ovilja inför ert förhållande? För sånt kan även påverka ett barn. Det smittar av sig och kan vara så att mamman visar ett motstånd inför er relation framför barnet i så fall…eller?

17 du skickade din kommentar under tiden jag skrev, ser jag

#17 ja du, då hade jag valt att gå min väg . För kan inte pappan välja din sida(inte gentemot barnet) utan gentemot mamman, genom att i allafall visa sin kärlek till dig, då får han väl sitta där själv med ett bittert ex. För säkert kommer hon att ha emot andra han träffar i framtiden.

Hon har nog svårt att både och.. #18 jag vet att han ha haft samma problem i relationen innan. Men det skulle han aldrig erkänna.

Den kvinnan fick höra att det var avund och svartsjuka.. samma sak har han sagt till mig.

Jag har varit med när de suttit öppet och prata med hans ex när pojkens mamma varit med.

Jag har sagt att sådant känns inte ok att prata när barn är med.  Så en del har pojken med sig hemifrån men pappan vet om detta och gör inget åt det. Tyvärr.

Snälla gör dig själv en tjänst, var den klokaste och snällaste person i världen mot dig själv och lämna honom.

#16 det är så jag har sagt till honom med men… mina barn kommer först oavsett och jag fattar att så är det för han med.

men jag har också ett liv att leva och det accepterar mina barn. sen vet jag att det kan vara svårt när det kommer in nya människor.

Jag har aldrig varit elak mot pojken mm men pappan kan vara elak emot mig när vi ses. och min egen känsla är att skulden ligger hos mig.

Jag får tex inte prata om mina barn eller mitt liv när sonen är med för då känner han sig utanför. Men att jag sen ska få höra ett liv med vad hans mamma och pappa gjort tillsamans känns inte så ok.

Mamman är gift med en annan man och har även två nya barn. Men det känns som hon inte kan släppa pappan som hon ringer och beklagar sig om sin man och de andra barnen till honom.

Fattar att de har sonen ihop och respekterar det men det andra kan bli för mycket.

#23 det framgår i din text väldigt tydligt vad du måste göra. Och ingen annan lär vara snällare och stå upp för dig, än du själv , i detta läget. Dessutom verkar det inte som om din pv släppt sin f.d i heller

Tack alla..

Jag har vekligen något att fundera på..  och jag fått mig en funderare på era svar.

Ett beslut ha jag fattat nu så får vi se vad som händer efter det.

Tacksam för hjälpen

Vill tacka er.

Tog mitt förnuft och tittat på helheten.

Lämnat honom efter det jag pratat med han. Min magkänsla stämde och han är inte villig till en förändring med sonen. Men han vill ha mig kvar men tyckte att ett uppehåll vore bra men jag sa nej.

Han vill att jag ska förändra mig men hur. Jag har gjort mer än allt. Men jag backar helt när inte sonen accepterar mig.

Man måste vara 2 för en förändring och du vet vad han gjort för att förändra situationen, Och den insatsen är obefintlig

#27 ja och det sa ha jag sagt och sa även i går men han mena på att han bara är sådan och kan inte förändras men att jag ska förändras och acceptera allt.

Nä det där har jag hört så många gånger. De får leva i sin bubbla/fantasi värld men utan mig. Jag är för värdefull för att rasera mitt mående ännu mer och jag vill utvecklas och förändras men det kan eller får jag inte.

Det framkom att jag får inte ens säga hur jag mår eller prata om mina problem, sonen accepterar inte mig,  jag får inte prata om mina barn mm. För då mår sonen dåligt och det respekterar inte jag.

Han vill att alla ska må bra och inga problem med brister och fel, allt ska vara perfekt.

Sen förstår han inte varför sonen beteer sig som han gör, för hans 22 åriga dotter har aldrig gjort sådant han gör för hon är så perfekt. Så ordagrant sa han till mig i går.

Det tog mig ca 6-7 år att acceptera mammas nya. Det hade inte med honom att göra, det hade med att mamma var den som ville ha skilsmässa att göra. Iaf till en början och sen fortsatte jag bete mig illa bara på gammal vana. Vi bråkade inte, men jag surade konstant. 

Jag vet inte hur mamma och han hanterade det själva, men det var aldrig någon som skällde på mig om det. De bara lät mig komma "to terms" med det själv. Vilket jag gjorde. Tycker att de gjorde rätt, mamma var inte på mig att acceptera läget. Han trängde sig aldrig på och försökte reda ut det, då hade jag sparkat bakut.

#29 så ska det vara och inget som ska tvingas fram. Antar att din mamma inte förbjöd den nya mannen att prata om sig själv eller om han hade barn, inte prata om dom . Tror att det gick så bra för din mamma och nya mannen, just för att din mor Varit en klok kvinna. Och INTE gjorde som TS pv gjort. Dessutom att ha ett ex som han låter hållas och tycker det är liksom lugnt att det snackas skit om den nya kvinnan i hans liv.. Detta har aldrig handlat om barnet (vilket jag tror TS insett hela tiden) det har handlat om de vuxna . Bra att du lämnar. Hoppas nu också att du gör slag i saken. Stå på dig , annars gör andra det👊💪