Jag förstår dig precis. Även om man på ett sätt gärna vill hjälpa till då det är "familj" så är det ju inte ditt ansvar och dina framtidsplaner ska inte behöva raderas på grund av detta. Jag hade reagerat på precis samma sätt… Visst känner man sig lite hjärtlös eller känslokall och man förstår absolut killen då det är hans bror, men samtidigt måste man ju tänka på sig själv. Jag hade inte velat bo med en extra person (sjuk eller ej) och det lär ju knappast fungera om ni ska resa och ha barn, osv.

Jag vet inte riktigt… Jag hade inte gått med på det, även om man vill hjälpa till. Vore det min egna familj så visst, men jag hade heller inte tvingat på min sambo ansvaret att ta hand om ett sjukt syskon.

Jag skulle absolut varit okej med det. Varken du eller din pojkvän har valt denna situationen och jag tycker bara ni ska göra det bästa av situationen. Jag tycker du ska tänka posetivt och se möjligheterna med att bo med hans bror och verkligen kunna komma in i hans liv och samtidigt komma närmare din pojkväns familj. Resor kan vänta och ni kan ju åka iväg någon gång hans andra bror kan hjälpa till. Om ni planerar att ha barn tillsammans så är detta ett perfekt tillfälle att test styrkan på erat förhållande.  Jag tror också att din pojkvän behöver och verkligen uppskattar stöd av dig vilket jag tycker du ska ge honom till 100%.

Du kan ju börja med att läsa på om Down Syndrom och autism. Att du på eget bevåg bestämmer att han har en svår diagnos tyder på ett visst förakt. Titta bara på Glada Hudik gänget.

Träffa din pojkväns bror, försök lära känna honom. Det låter lite som du har stått på avstånd tittat på istället för att vara delaktig. Tänk om det hade vart din bror eller syster. Hur skulle du känna då?

jag skulle inte gå med på de för när det är en person familj eller ej som inte kan ta hand om sig själv så är det mycket jobb kan han ens vara själv hemma? om inte kan logistiken bli ett stort problem jag menar bara att ha ett liv med vänner och bekanta. men däremot kan man ju ha varannan helg hos er och varannan hos den yngre brodern och bo på ett avlastningshem därimellan.

sen är de ju så att en ung familj har inte mycket tid till varandra under veckorna med jobb, tvätt osv han kan få det mycket bättre på ett avlastnings hem där han har någon som är utbildad och kan hjälpa honom dygnet runt.

#3: Såklart har jag träffat brodern och nej, är ingen downs syndrom expert men från att ha varit med honom och förstått att han aldrig kommer att klara sig på egenhand samt lära sig prata, har jag dragit slutsatsen att det inte är lindrig down syndrom. Nämnde det mest för att få er att förstå att han helt enkelt inte klarar sig själv, nu vet jag inte exakt vad som klassas som "svår"heller men hur ska man annars förklara det?

Såklart skulle jag känna annorlunda om det var min egen familj. Men nu tycker jag att det är ett väldigt stort steg, dessutom ett mycket oväntat steg. Dock skulle jag nog kunna acceptera att hen skulle bo på ett hem för utvecklingsstörda, där kunde vi besöka hen, hen skulle ha en stödperson den kunde umgås med, umgås med andra utvecklingsstörda samt kunde hen komma till oss någon natt då och då. Dessutom anses ju utvecklingsstörda vara gladare människor :)

Jag frågade min pojkvän om han verkligen tror att hans bror kommer trivas med att vara ensam hemma på dagarna som han inte är van vid, samt att inte ha något att göra om dagarna. Han föreslog att vi hittar på olika aktiviteter för honom. Jag förstår honom, såklart har han energi och motivation att göra det han anser vara bäst för sin bror. 

Ang. om han kan vara själv vet jag inte riktigt. I nuläget kan han inte vara själv någonstans, han beteer sig i nivå som en sjuåring kanske. Han är dock snäll och gillar mig speciellt mycket har jag förstått av familjen! Min pojkvän säger att han nog i framtiden kommer kunna vara själv ibland osv men jag vet inte vad jag ska tro. Har märkt att hela grejen med den här brodern är känslig och det förskönas ofta, vilket såklart är förståeligt. Om man var i hans situation skulle allt vara annorlunda såklart.

Jag tycker själv att man borde hitta ett bra boende för honom. Där skulle han ha aktiviteter, dagsrutiner, andra människor nära osv. Dessutom kunde han ha en stödperson som hittar på aktiviteter med honom och såklart skulle vi hälsa på honom ofta och ta med honom ut och resa någon gång och så. Tycker dock det är något helt annat att ha honom boendes hos oss hela tiden.

Både min mamma och moster har jobbat på ett hem för utvecklingsstörda, så jag vet att det absolut finns bra sådana hem där klienterna trivs! Har också tänkt på om det verkligen är bra för honom att byta hem två gånger per år, fast kanske det bara är jag som försöker rättfärdiga mig själv  med den här åsikten?

självkart kan det ju vara så att han någon gång klarar sig själv men han kan ju bli väldigt frustrerad när han är själv och kanske inte förstår varför han sitter själv när ni är ute och jobbar och då kan han skada sig själv, egendom eller ev husdjur vilket inte är optimalt. men de kan ju också gå jätte bra de är ju så olika men tänk på att vi är grupp djur och trivs inte med att sitta ensamma 8 timmar om dagen med eller utan en syselsättning. han ska inte behöva hållas hemma som ett djur. ett närligande avlastnings eller grupphem där han kan få hjälp och stöd.

men däremot kan ju du säga att ni kan bo så ni har gå avstånd till brodern så han kan komma och äta hos er och ni hos honom.

Det låter som du drar dig undan hela situationen för dina egna behov och egna önskningar vilket jag tycker tyder på att du inte är helt redo för en riktig relation med någon och därför kanske du undermedvetet sätter dig emot vad din pojkvän känner och vill. Kan man inte kompromissa sig själv är man inte redo att ha ett fullt fungerande förhållande.

men i den här sitvationen så måste ju båda kompromissa. jag frörstår att din kille vill tahand om och vara nära sin bror de skulle vi alla vilja men då kan ju inte båda ha jobb och han kan ju inte lägga på dej varken att du ska stanna hemma med hans bror på dagarna eller att du ska dra hela lasset för hushålls kassan. däremot som sagt tycker jag gott och väl att ni kan setill och bo så nära som möjligt så han kan vara hos er några gånger i veckan och äta så han får en familjär vardag.

men en kompis som inte är lika grovt utveklings störd älskar sitt gruppboende och stödpersonerna där dom lagar mat och äter tillsamans varje dag och spelar spel är ute på utflykter han vill hellre vara där en hos sin mamma men hon bor bara 3km bort så vill han hem cyklar han bara dit. som sagt han har en lätt utveklings störning men den special hjälp han får på boendet kan inte fräldrarna ge och han behöver den för sin utvekling.

#8 jag tycker du ser för naivt på situationen. I ett vanligt förhållande bor man ju två plus eventuella barn. Att ha hand om en tredje person som inte klarar sig själv hör inte till det normativa. För mig känns det som ett ansvar jag inte vill ha. Blir själv lärare, vilket betyder att jag kommer jobba som lärare om dagarna. Är hans bror då hemma hos oss själv vill han säkert umgås eftersom han varit själv under dagen. Redan nu vill jag ju oftast ta det lugnt och koppla av när jag kommer hem. Visst, pojkvännen kan umgås med honom, men då blir ju jag igen rätt ensam. Man är två i ett förhållande. Tycker inte du kan säga att jag inte är redo för ett förhållande pga det här. Jag ser det som en stor ansvarsuppgift, alla de som jobbar med utvecklingsstörda har ju utbildning för det! Det låter nästan som om jag först har ett lärarjobb och sedan fortsätter hemma, han ska kokas mat åt (han är väldigt petig och det är inte mycket som går ner), han ska få allt som han vill, han ska nattas osv. Dessutom måste jag erkänna att närvårdarjobb inte känns lockande för mig. Så ifall jag sa att jag inte vill ha barn i framtiden, barn ifall något kräver ansvar, skulle du då säga åt mig att jag inte är redo för en relation?

jag skulle inte bli glad om min sambo ville att hans bror skulle bo hos oss för även om han inte har något handikap är det någon man måste anpass sig till. men du kommer måsta lära dej mer om hans handikap och ja ställa upp mer en om han inte var de.

Och ja, självklart känner jag att jag måste tänka på mig själv också och vad jag trivs med. Alla vill ju sträva efter lycka och det uppnår jag inte om jag mest bara försöker få andra lyckliga. Vill satsa på den här killen, därför ger jag inte upp lätt, det här är egentligen det största problemet. Men jag ville ju ut och resa mycket, kanske till och med bo utomlands under en kortare period, ha det där typiska sambolivet innan man startar familj och sedan ha ett typiskt familjeliv. Känner att ha hans bror boende hos oss nog kommer I vägen på ganska många plan.

Ja, har satt lite mycket tyngd på att han är just utvecklingsstörd.. Såklart skulle jag inte heller vilja att min egen bror skulle bo hos oss utan vill ju se honom självgående. Vet hur mamma brukar sucka när farbrorn och hans 16 åriga son från grannlandet kommer och ska sova över under den tiden de stannar här, det blir tungt i längden att passa upp andra människor och ha dem där.

Mitt ex's faster är psykiskt sjuk, hon är i princip helt okontaktbar. Hon bara sitter i en stol hela dagarna, spottar ut maten osv. De få gångerna som jag träffat henne så har jag mått väldigt dåligt då jag lätt snappar upp människors energier och mår dåligt om någon i min närhet gör det. Hans farmor tar hand om henne själv, och hon börjar bli gammal så några gånger pratade jag och mitt ex om vad som kommer hända med fastern när farmorn inte orkar mer och när hon är död. Farmorn vill absolut inte att hon ska hamna på sjukhus, så vi pratade lite allmänt om vem som skulle ta hand om henne och han sa att han kunde tänka sig att göra det. Och det fick mig att tänka/känna som TS. Nu tog det ju slut, fastern är tvångsinlagd på sjukhus och sådär, men om det inte tagit slut och han hade velat ha henne hemma hos oss så hade jag nog protesterat. Men jag hade sett till att vi hade hälsat på henne så mycket som möjligt osv, haft brevkontakt och sådär också då det är en av de få sakerna hon kan göra, skriva. Jag tänker ofta på henne nu efteråt och hoppas att hon kommer att må bättre tillslut.

Men försök att prata med din pojkvän. Berätta hur du känner. Ni kan försöka komma fram till en kompromiss.

Jag tycker bara att det är själviskt att tänka så. Inget fel med att göra det men det kan vara svårt att göra det och samtidigt ha ett fungerande förhållande. Om du ser hans bror som en börda så kommer han också vara det. Du har redan bestämt dig och det är helt okej, försök inte försvara ditt beslut utan acceptera att du inte tror att leva under de förhållandena kommer funka och försök förklara det för din pojkvän.

För mej är dehär som att diskutera om man skulle sätta sina fräldrar på ett ålderdomshem om dom inte skulle kunna ta hand om sig själv. vi vill ju deras bästa endå hamnar dom flästa där tillslut man måste bara välja rätt hem och lägga ner tid på de och ha dom nära kanske man måste flytta men det är ju familj.

Jag har en liknande situation, precis nu, dock med en fullt frisk syster (min egen) som bor hemma hos mig och min sambo. Min syster studerar på gymnasier och kan inte hitta eget boende i stan då det knappt finns några lägenheter. För att förklara närmare så bor vi i en stor tvåa så min syster har sitt "rum" i vårt tvrum. 

Jag och min sambo får inte mycket egentid utan det är oftast alla tre som det planeras för, det finns ingenting som heter filmkväll bara vi eller fina middagar eller liknande. Det är vi alla tre, alltid. Jag saknar såklart att bara vara vi två, det var ju en av anledningarna till att vi skaffade en egen lägenhet, men jag vet ju också att det här bara är tillfälligt. Min syster kommer ju inte alltid bo hos oss utan det är något hon gör just nu. Dessutom tänker jag hela tiden: Tänk om det var jag som stod utan lägenhet och behövde bo hos någon? 

Nu är det här visserligen en annan situation men ändå snarlik då vi har en tredje person i hushållet som vi inte räknat med. Nu är dessutom min syster fullt frisk och gör sina sysslor själv.

Ni måste nog verkligen prata igenom det här och blir det så att han verkligen vill ha sin bror hos er och du inte vill det, då kanske ni ska fundera på att vara särbos?

Kanske kan finnas fler möjliga kompromisslösningar som blir bättre? Hitta ett bra gruppboende och ni hittar bostad mycket nära? eller planera med mellanbrodern att ni bor grannar och tillsammans tar hand om hen? Jag kan förstå att din sambo vill sin att hans bror inte ska "överges" och tycker det tyder på att du har en pojkvän med hjärta! Kan också förstå dina betänkligheter.

Det är ju fint att han vill ta hand om sin bror och se till att han har det bra, men det kanske vore bra att börja med att ta reda på hur hans föreställningar om hur ett "hem" ser ut och fungerar, och se om de är realistiska eller om han har nån skräckvision av det. Kanske träffa någon från habiliteringen och prata igenom broderns situation och planera för framtiden?

Att bo hos ett syskon när man är vuxen känns för mig inte som ett "normalt" liv. Jag kan tycka att det verkar mer "normalt" att flytta hemifrån och bli mer självständig från sin familj, även om man behöver lite hjälp från andra. I en gruppbostad har man i regel en egen liten lägenhet (oftast med kök, oavsett om man har användning för det eller inte eftersom reglerna är såna), tillgång till personal som både hjälper en med vardagen och ordnar aktiviteter och utflykter, samt andra boende som man kan välja att umgås med eller inte. Låter inte det som ett bättre liv än att sitta ensam hemma hos ett syskon med sambo som är borta och jobbar hela dagarna, som inte orkar hitta på särskilt mycket skoj när de kommer hem, och där åtminstone den ena går och längtar efter lite egentid med sin sambo?

Min far har en bror som är gravt utvecklingsstörd med bland annat diagnosen autism. Han bodde hemma hos sina föräldrar till dom blev så gamla att dom inte kunde bo hemma längre.

Min farfar ville inte att min pappas bror skulle komma på något boende utan att min far skulle ta hand om sin bror. Han flyttade hem till oss men det fungerade ganska dåligt.

Han kan inte vara hemma ensam på dagarna så någon var tvungen att stanna hemma med honom vilket inte fungerar om man jobbar. Han har inget konsekvenstänkande så man får hålla koll så han inte slår på spisen, sätter på kranar och annat. Vi kunde inte ha lås på t.ex toalettdörren eftersom han låser in sig och kan inte komma ut igen. Vilket medförde att han gick in när vi var på toaletten.Han smiter även iväg om man inte håller koll och hittar inte hem igen.

Efter en liten tid fick han plats på ett gruppboende och där trivs han som fisken i vattnet. Han är på daglig verksamhet och har en massa fritidssysselsättningar. För både vår och hans del var det jättebra att han kom på eget boende. Vi hälsar på honom ofta, han kommer hem till oss och fikar, firar högtider och annat. Vi åker på utflykter och andra skoj saker för att vi vill umgås med honom, inte för att vi är tvungna.

Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du inte vill bo med hans bror. Det är tufft att ha någon inneboende och är det någon med handikapp där man måste ta hänsyn hela tiden blir det ännu jobbigare. Prata med din pojkvän om hur du tänker och känner.

Jag hade inte heller velat bo med min partners bror. Oavsett diagnoser.

Hade aldrig någonsin gått med på det. Jag är helt enkelt inte en sån snäll och givmild människa. Det skulle i sin tur förstöra mitt liv och min relation med min sambo. Om det var vi alltså. Jag förstår din pojkvän dock, men jag skulle inte kunna vara ett stöd i den frågan. Alls. JAG hade nog gjort slut om jag tvingats att gå med på något sådant. Faktiskt. Och jag är medveten om hur själviskt detta är. Men det är så jag fungerar. 

Eftersom jag dessutom vet hur jag skulle reagera så skulle det inte vara schysst utav mig att gå med på en sådan lösning. Jag skulle vara hemskt dålig på att ta hand om brodern, skulle inte vilja hjälpa till heller, skulle inte vara trevlig oavsett om jag försöker eller ej. Jag skulle vara H E M S K utan att vilja vara det. Och det finns däremot eldsjälar som vill utbilda sig till att ta hand om människor med speciella diagnoser. Som är lämpade för detta. Som VILL ta hand om dem. Som är suveräna på det. Då skulle jag låta dem göra det.

Men detta är hur JAG fungerar.

Jag har själv en släkting som är jämngammal med mig som har Downs syndrom. 

Hans mamma var lite äldre och hon var noga med att han fick "eget boende" på ett gruppboende innan hon blev så gammal så att hon inte orkade ta hand om honom. Det har fungerat alldeles utmärkt.

Skulle din kille ändå välja att ha sin bror boende hos sig så gissar jag att han behöver behöver en personlig assistent de timmar din kille jobbar för det verkar inte som om han kan vara ensam.

Nej jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du inte vill att han ska bo hos er. Tror visst brodern kan ha ett bra liv på ett boende som är anpassat efter hans behov och där ni kan komma och besöka han och han får den hjälp som just han behöver av personal som är kunniga i hans handikapp.

Förstår att din sambo inte vill känna att han "sviker" sin bror och "överger" han på ett hem, men det är ju stor chans att brodern skulle trivas på ett boende och det vet man ju inte fören man har gett det en ärlig chans.

I övrigt så hade jag nog inte velat ha varken mina syskon eller sambons syster boende hos oss en längre tid.

HAr broren Autism så kan han må bra av at bo på ett hem, för där ett det tydliga Scheman där dom ska göra vad dom ska göra och när dom ska göra det

Detta kanske låter elakt, men bara för att man har handikapp betyder inte det att man ska begränsas. På ett gruppboende får man gå på daglig verksamhet och pyssla om sitt hem. Tror t o m att det kan stärka brodern.

#19  BRA skrivet! :) …oj blå text … oh well! ;)

Jag tycker du är snäll nog om du kan tänka dig ha honom hos er något dygn per  månad, jag skulle inte palla mer än så! Jag har varit PA åt en med downs syndrom och adhd, det var jätteskoj, men skönt att kunna gå hem och avra ledig och slappna av. Och din pojkvän tycker att du ska göra detta gratis? nej nej, det är inte ok.  Men att umgås några ggr / månad det är säkert jätteskoj! :) Utvecklingsstörda är underbara, om man får säga så ;) De är så gulliga och ärliga, som barn.

Sen att de säger att han gillar dig särskilt mkt, ehm det låter som manipulation , att du ska känna dig viktig för honom och ge med dig, så han får bo hos er.  Ungefär som när någon vill pracka på en ett djur, "jomen man ser ju att hen gillar dig, ni passar så bra ihop". Fall inte för sånt, känn efter själv!

Hur gammal är han? Brodern… och ni?🙂

Det finns ju inte så mycket annat du kan göra än att förklara för honom hur du känner angående det här. Var dock beredd på att han kommer att välja honom framför dig.

Det är bra om ni pratar om det här så snabbt som möjligt så att ni kan bestämma om ni ska fortsätta eller gå skilda vägar för det här ser ut att betyda väldigt mycket för honom och för dig.

Hade reagerat precis som du gör. Inte konstigt alls att man inte vill ha det ansvaret.

#30 Säger samma sak.

Inte bara ansvar för den delen, någon annan in sitt hem också.

Personligen hade jag nog också sagt nej till att ta ett sådant ansvar. Har inte brodern rätt till assistans? Att familjemedlemmar har assistansliknande förhållande till en närstående brukar man inte rekommendera, just för att det kan tära så på relationen och relationen blir ofta något helt annat än vad man kanske önskat från början. Vill inte din pojkvän kunna träffa och umgås med sin bror precis som syskon brukar göra, hitta på grejer eller bara umgås? Ska man då lägga på assistans på det så försvinner allt det privata. Det är fullt förståeligt att man vill ställa upp på sin familj, men är ni båda beredda på ansvaret som kommer med, och riskerna det kan medföra att ha det här ansvaret?

Har själv jobbat med personer med Downs syndrom, och jag har jobbat som pers. ass. i 7-8 års tid nu. Jag har sett hur mycket det tär på närstående att vara assistenter åt sina barn, syskon, nära släkt, vänner osv. Hela relationen blir väldigt förändrad. Och det är en svår balansgång att hålla mellan att vara bror/syster/förälder/vän och assistent. Även för de som är enbart assistenter blir skiljelinjen mellan vänskap och assistans väldigt svår ibland.