Vet män som kanske skulle vilja, men som hört "skrämselpropagandan" om vad som kan gå fel, det finns massor med historier, både sanna, överdrivna och helt igenom falska som florerar. Tänk på mannens könsorgan och dess betydelse för manlighet och identitet (titta bara på sättet vi benämner dessa "familjelyckan", "juvelerna" osv) och sätt detta i relation till att någonting går fel på det sätt som man kan läsa på nätet, i en tidning el. dyl. så är det inte konstigt att de blir förskräckta.

Nä, jag har också en teori om att deras könsorgan har högre status på något vis… Och många gånger verkar det som om de tror att man ska "klippa av den"!

När mina hingstar kastrerats är det maken som lidit mest och tyckt att jag är en grym människa ;)

Allvarligt talat, jag kan nog förstå deras ovilja och kanske oro för att något kan gå fel.

Jag var 33 år när jag steriliserade mig. En enkel operation i lokalbedövning. Efterssom jag hade fyra barn tyckte jag det var det enda rätta att göra då jag inte ville ha fler barn. Nu lever jag inte tillsammans med barnens mor längre men jag ångrar deffinitivt inte att jag gjorde ingreppet. Det har hindrat mig att i förälskelsens psykotiska tillstånd "börja om på nytt". Nu lever jag i ett förhållande med min stora kärlek som själv fått fyra barn och vi är bägge helt överens om att vi fått de barn vi vill ha.

#3 Stor skillnad ppå kastrering och sterelisering, man blir inte enuk av att sterilisera sig, snarare tvärtom….

#3

Ja, även när det kommer till hundar "lider" män ofta av tanken och tycker synd om dem. När vi skulle kastrera katten tyckte både maken och sonen såååå synd om honom - när vi tog kattan till veterinären tyckte de bara det var skönt att slippa när hon löper!

#4

Det är just det som är så konstigt - män som gjort det tycker ofta det är en jättebra lösning och ser det som väldigt positivt. Man kan slappna av på ett annat sätt. Och är man övertygad om att man "gjort sitt för fosterlandet" beträffande antalet barn så är det ju helt klart en befrielse att slippa tänka på preventivmedel. Det är ju dessutom något som ni män måste tänka på under hela er livstid, till skillnad från oss Kvinnor.

Desto större förvåning att tanken skrämmer så många…

Ett allmänt förtydligande bara.

En sterilisering är ett permanent och oåterkalleligt ingrepp som man inte ska ta till för bekvämlighetens skull om man inte är absolut och definitivt övertygad om att man inte vill ha fler barn!

Känner man inte sig absolut övertygad om den saken så ska man inte göra det, även om man kanske känner sig klar för stunden. Saker kan förändras i ens liv och man vet aldrig… Beslutet skall man ta efter mycket moget övervägande.

Jag har en killkompis som gjort detta och han säger att det är det bästa han nånsin gjort! :D Han är ju övertygad om att han aldrig vill ha barn, och i hans fall är det nog sant också.

Ja, jag har själv gjort det och jag är benägen att hålla med honom.

Här, precis som hos andra, var alternativet att maken skulle göra det fullkomligt uteslutet… Nu var det aldrig några diskussioner, jag vet att jag inte vill ha flera barn därför tog jag beslutet för min egen del. Jag mer eller mindre deklarerade att så blir det, och han höll absolut med.

Men ibland kan man nog vara överens om att det ska göras, frågan är bara på vem.

Livet är inte så förutsägbart alla gångar.  Relationer kan ta slut och en man kan teoretiskt sett 20 år senare vara i en ny relation med en ung kvinna utan barn som brännande önsker sig några  och även om han nu käner att han inte vill ha fler kan han tycka anorlunda om 20 år…. kanske inte händer varje dag, men ändå.. Kvinnor på typ 40 som redan har 3 ungar kan ju ändå inte skaffa fler 20 år senare. Jag menar att man kan inte veta hela livet fram hur det kommer att se ut.  Eftersom kvinnan ändå hamnar i klimakteret om 5-10 år räcker det att hon kan bedöma ungeför hur den tidshorisonten komer att se ut.  - ett litet argument för männens motvilja.  Min sambo var 48 när vi träffades, det hade allt varit väldigt tråkigt om han hunnit sterilisera sig…..

Jag tror precis som du, där ligger lite av poängen. Män kan bli fäder under hela sitt liv - Kvinnor upphör med förmågan på naturlig väg…

#9 Precis det var en av mina anledningar, bland många, ATT sterilisera mig. Jag har fyra underbara barn, oavsett andra rellationer så är jag fullständigt ointreserad av att skaffa fler. Genom att sterilisera mig såg jag dessutom till att om jag skulle drabbas av en total psykos(även kallad förälskelse) skulle jag inte dra iväg och börja avla fler. Jag vill använda den tiden till att se mina barn växa upp, bilda egna familjer och sedan kunna stötta dom som barnvakt osv om dom vill. Skulle kännas mycket märkligt att ha barn och barnbarn i ungefär samma ålder…. Nä, för mig har livet olika stadier, just nu är det tonnåringar-hemma-och-på-väg-ut-stadiet. Att börja om i småbarn-skrik-och-byta-blöjor stadiet är helt otänkbart oavsett tidsperspektiv….

#11 Hahah! DEN var bra! Psykos!! Det är ju faktiskt i det närmaste vad det handlar om, du har helt rätt. *asgarvar* Det blir ju så att hjärnan kopplar fullständigt UR och man är i stånd till att göra vad som helst nästan, och mer än allt annat, fatta ogenomtänkta beslut.

För övrigt, i debatten, jag tror att många män är rädda att de mister sin manlighet. Precis som många Kvinnor är totalt felinformerade om vad en sterilisering innebär. När jag säger till andra Kvinnor att jag steriliserat mig så får jag ofta kommentaren "men Gud vad skönt att du slipper din mens då". Uhm.. nä det gör jag ju inte. Jag har inte genomgått en hysterektomi, där man tar bort hela livmodern. Ergo, jag har satt titanclips på äggledarna varpå en befruktning är omöjlig, livmoderslemhinnan växer till varje månad i alla fall.

Att jag valde sterilisering och inte min man, beror på att jag har tre barn, medan min man bara har ett eget. Det KAN ju för all del hända att man går skilda vägar och han vill ha fler barn, sådant vet man aldrig. Men att Jag inte vill ha fler, är jag fullkomligt övertygad om redan nu. Och, som ryttarn skriver här ovan, man kan ju drabbas av en psykos.. *s*

Precis som många tror att män inte har sädestömning för att de genomgått vasektomi…

Ja sen är det ju det här med män och hur pjoskiga dom är…det kan ju göra ont ju…

Att skaffa barn under "psykosen" kanske är mindre förnuftigt, men det måste väl gälla vara sig man är 20 eller 60.  De där trevliga psykoser bruker dock gå över efter något år eller två och tänk om man då ändå vill bli pappa igen fast man har vuxna barn i en tidigare relation…

Jag vet inte hur det är för män, men för mig är känslan av att bli mamma igen totalt borta.

Både med min första och andra son kände jag hela tiden ett "jaa, varför inte" när jag såg en bebis. Efter mitt tredje barn kände jag att nu var jag mätt. Oavsett hur många män jag eventuellt skulle uppleva psykoser och dess efterdyningar med VET jag att JAG inte vill ha fler barn.

Det har inte med partnern att göra, utan med mig. Skulle jag träffa en karl som inte har barn men som gärna vill så sorry - då är jag fel kvinna för honom.

Det är därför jag trycker så hårt på att man måste verkligen VETA innan man bestämmer sig.

För mig har det aldrig varit någon tvekan. Efter fyra barn känner jag ingen som helst längtan av att börja om. Hamnade i en rellation där kvinnan i fråga inte hade barn men ville ha. Låter kanske krast, men då var jag fel man. Inte för att det var en enkel process, men att börja om fanns inte som allternativ för mig….

Min man gjorde det för 2 veckor sedan,, anledningen till att det blev han är den enkla för att det är mycket lättare för män,, går fortare och ett lättare ingrepp på kroppen, där blir det lokalbedövning och på Kvinnor så söver dom.

Det har kommit en lättare variant till Kvinnor men den är tydligen en extrem väntetid på.. går till på något sätt där man sitter i en typ gynstol.

Men som sagt,, jag vet många män som gjort det,, bara i min krätts är det, mitt ex, min nuvarande man, min systers man, min bror bland annat. Jag tror att det bara inte kanske talas om så mycket..

//Linda

Det kan ju vara så att män inte pratar om det så som vi Kvinnor gör. Det är väl lika med många saker. Sterelisering av män kan det nog lätt bli missuppfattningar om. Jag tänker på de manliga arbetsplatserna kunde det ju låta så här: Har du hört att Pelle har kastrerat sig. Kärringen tvingade han.

Jag tror att man i allmänhet blandar i hop kastrering och sterelisering. Man märker det ofta när det pratas om katter och hundar tex.

hehehhe njäe djur kastrerar man ju,,, människor steriliserar man..

En viss skillnad.. :-)

Ja dom på min mans jobb har sagt hela tiden att ååå vad du är modig,, varför det har han frågat..?

Men jag vet ju att vissa män tror att det inte ska "fungera" längre.. :-) men det gör det,, kan jag som kvinna intyga. :-)

//L

#20 Ja, på många sätt fungerar det betydligt bättre…..

Jag vet inte om någon av er kan hjälpa mig… Jag har bestämt mig för att jag inte VILL ha barn överhuvudtaget. Jag hatar barn och allt vad det heter, men har självklart förståelse för dem som vill ha barn. Tyvärr så kan jag inte känna annat än "äckel" av att bara var nära ett spädbarn. I och med att min bror fick barn har jag blivit allt mer stärkt i mitt beslut…

Saken är den att jag vill sterilisera mig totalt (hysterktomi). Jag lider av extrem PMS och kan inte ens fungera normalt dessa dagar. Jag vill bli "FRI"

Frågan är ju hur jag ens ska ta upp saken med sjukvården. De kommer ju att titta på mig som om jag är ett monster. "30 årig kvinna som äcklas av barn???"… SKulle jag redan ha flera barn, skulle de väl inte ens rynka på näsan… Det blir förmodligen år av terapi och försök att omvända mig…

Har ni några råd om hur jag ska gå till väga? Hur för jag ens upp saken på tal?

Tacksam för råd…

Jag tycker du skall ringa dit man ringer för att beställa tid och säga precis som det är! "Jag vill boka tid för sterilisering. På grund av min PMS vill jag ha det gjort med hysterktomi."

Förutsätt inte att det blir "rynk på näsan" eller operation hjärntvätt - förmodligen kommer frågan ställas på sin spets, men det är din kropp och du som bestämmer. Ingen kan påtvinga dig terapi som du inte vill ha.

Vissa ställen är väldigt restrektiva vad gäller att sterilisera människor som inga barn har, men det vet du ju inte förrän du frågat…

Känner du starkt att detta är vad du vill så måste du börja någonstans! Lika bra att ta det rätt upp och ner, tror inte det finns några genvägar. Ta sedan motgångarna om och efterhand de kommer.

Lycka till!

Tack Sajberlena!

#22 Jag håller med Sajberlena helt och fullt! Det är DIN kropp och ingen annan ska lägga några värderingar i hur du väljer att göra! Och det är, såvitt jag vet, inte någon lag på att man måste älska barn.

Alla vill inte ha barn. Alla älskar inte barn. Det ska folk strunta i. En del av mig förstår varför man väljer bort. Även om jag älskar mina barn så är jag inte generellt barnkär.

Jag tycker inte du ska vänta längre och låta din pms plåga dig något mera. Ta tag i detta och driv frågan vidare. Blir du nekad av en läkare, gå till en annan. Läkare, psykologer, terapeuter, you name it. Kör hela svängen, om det är vad som krävs!

Håller helt med ovanstådende talare. Speciellt det SHarpMissy skriver: gör det som krävs för att du ska få din vilja igenom. Gör det DU VILL.

Om dom rynkar på näsan, vem bryr sig? Du vet ju vad du vill. Det är ditt liv. :)

Hej!

Min man valde att sterilisera sig, och det var ett krav från hans sida. Anledningen: Vi är nöjda med 3 barn, och han tyckte det var fel att jag skulle knapra p-piller i all framtid (eller ta in andra hormoner).