Du är inte ens 25! Har massor av tid att leva ditt liv som du vill. Om du vill slå dig ner o bilda familj nångång så hinna det även om 10 år! Lev ditt liv på ditt sätt och skit i diverse mallar eller vad andra gör eller vill.😊

Jag närmar mig 25..

Livet tar inte slut vid 25 som du verkar tro. Tvärtom blir livet bara bättre och roligare. Är det singelperioder du saknar då kan jag säga att jag hade jäkligt roligt som singel så jag var 24. Singel som tonåring däremot, vad är det att sakna? För mycket osäkerhet om sig själv. Att hitta ngn att stadga sig med är inte det enda livet går ut på bara för att man blir vuxen. Fyll ditt liv med roliga saker istället.

Jag hade också världens 20-årskris! Tyckte det var asjobbigt och alla andra bara "Vaddå, nu kan du ju handla på systemet", kunde inte bry mig mindre! Hade mitt första seriösa förhållande då som egentligen inte var så bra (nu när jag ser på det i efterhand), vi blev sambos för fort och förlovade oss för fort och jag ville ha barn och jobb och resa och jag ville inte plugga och det kändes som att alla plötsligt förväntade sig att jag skulle ha 100 koll på framtiden.

Men såhär är det, det finns ingen anledning att stressa. Efter den killen sprang jag rakt in i dejtingvärlden och hade ett osunt kk-förhållande som sedan blev seriöst. Lyckan var när det tog slut och jag bestämde mig för att vara singel. Var ensam ca ett halvår innan jag träffade min nuvarande man 2008. Nu är vi gifta och har barn nummer två på väg. Jag fyller 31 i vår och ser tillbaka med glädje. Livet är ännu inte slut :)

Jag har jobbat och rest. Jag har ännu inte utbildat mig för jag har helt enkelt inte känt suget, och det har gått bra ändå. Jag har inga planer på det heller.

#3 & #4  precis vad jag behöver läsa! jag vet ju allt det där från och till och försöker tänka så. Men ibland får jag sådana här "mindrevärdes" tankar. Vill få ut det mesta av mitt liv och tror att jag går miste om massor. men jag vet ju också att alla tampas med sådana eller andra känslor från och till, ingenting konstigt. Jag får försöka omvända mitt tänkande.

Jag känner några som levde ett väldigt stillsamt tonårsliv som sedan agerade ut och "tog igen" det de missat och antagligen behövde uppleva sedan efter 20. Det händer nog många! Själv personligen fick jag lite av allt under tonåren så jag har inte direkt kommit in i någon fas där jag "saknar" något (kommer kanske sen!). Finns nog inget rätt eller fel. Tycker du ska ta och göra det du känner för helt enkelt, utan att stressa. :)

#5 Jag är 33 nu. Mitt liv är ganska likt mitt liv när jag var 10 år yngre, den stora skillnaden nu är att jag är gravid med mitt och killens första barn. Känner att 33 är en bra ålder att få barn för första gången, även om vi kände att 35 hade varit lika bra det med :) Nu ska vi köpa hus, men fram tills idag har vi levt som särbos. Finns lixom ingen anledning att stressa. 

Jag är så glad och nöjd med hur jag levt mitt liv, jag har rest massor, jag har utbildat mig, jättemycket, jag har seglat från jobb till jobb lärt känna mängder av fantastiska människor från hela världen. Jag har mina underbara djur, ett politiskt engagemang, hobbies som jag tycker ger utlopp för alla de sidor jag velat utveckla osv osv osv. Allt det som jag gjort oberoende av förhållanden är det som format mig. 

De stora valen jag gjort som verkligen format mig till den jag är och vill vara är, jobba utomlands och resa, börja plugga (då jag var 21 eller 22), köpa en häst, att fortsätta i akademin och doktorera och snöa in på mitt valda politiska ämne, umgås i en internationell miljö, låta mig själv pyssla med alla möjliga estetiska projekt som jag får för mig. Mao, relationer är inte ett av de stora valen. Allt det jag valt att göra har jag gjort hela tiden, inte bara checkat av på en lista av saker man borde göra, jag har gjort de saker jag vill helt enkelt. Det tar ju aldrig slut, kommer fortsätta med det resten av mitt liv. Och varje år blir bättre. 

Sen har jag haft en underbar kille vid min sida sen jag var 24, men relationen har bara varit en del av livet. Den har inte gjort mig till den jag är, inte heller har relationen format mitt liv. Den har bara varit en positiv sak i livet, tillsammans med många andra bra saker. Nu har vi tillsammans gjort valet att bilda familj, men det gör inte att vi slutar utvecklas och hitta på saker :)

jag hade också en kris runt 23-24. kändes som att allt liksom redan var utstakat på något vis, som att det förväntades saker av en som man inte alls kände sig redo för. allt gick så jäkla fort! ena stunden hade man varit på gymnasiet och livet lekte, och helt plötsligt började det dyka upp bebisbilder på facebook där man i ena stunden tänkte "shit! dom är ju bara barnen själva!" och i andra stunden insåg att "ne, dom är ju inte det, dom är lika gamla som mig och det är inget konstigt." det kändes som om allt bara sprang ifrån en och man hängde inte med. kände att jag behövde plugga för att ha det gjort, för alla andra var ju klara! detta trots bra jobb.

någonstans insåg jag nog att det är som det är. livet som vuxen är ju egentligen ganska nice, och verkligen så mycket bättre än ungdomsåren. vill jag gå ut kan jag göra det utan att behöva smyga hemma hos mamma och pappa. jag bestämmer själv, jag ansvarar för mig själv och helt ärligt, man är fortfarande ung! jag kan fortfarande känna lite stress. nu är jag 28, fortfarande barnlös, fortfarande inte pluggat. det sistnämnda har jag någonstans landat i. varför ska jag plugga egentligen? jagh ar ju ett fantastiskt bra och roligt jobb? skulle jag tröttna kan jag lika gärna sätta mig i skolbänken om 10 år. 

jag tror att man kanske får leva med de där tankarna… jag har stannat nånstans i 23, känner mig inte äldre och måste ibland reflektera över att jag är närmare 30 än 20. ta chansen att göra det du vill istället. gå ut om du vill, du är garanterat inte ensam ute :P jag har många vänner som älskar att ha fester och gå ut och dansa, inte bara i min egen ålder utan även äldre. passa på att njuta av att vara fri och vuxen. det är bättre än att vara ung.

Jag har kompisar som är runt 25, och många av dem gillar att supa, festa och ha ONS, så visst kan man hålla på så när man är 25? Inget konstigt alls! Tror visst du kan leva ut dina ungdomsår nu

#9 Det är inte det att jag vill leva ut mina ungdomsår genom att supa och ligga. Eller ens leva ut dom. Jag önskar mest att jag hade haft tonåren till att hitta mig själv. Bo utan min dåvarande kille hos mina föräldrar. Ser väl inget fel i att ha ett förhållande i den åldern, mer att förhållandet inte ska vara SÅ seriöst som att man bor ihop vid 14 års ålder…  Det känns som att jag inte förrän nu har tid för att satsa på en utbildning osv. Vilket känns så missplacerat eftersom att det är nu vännerna börjar bli färdigutbildade och redo att stadga sig. Jag har varit stadgad och NU längtar jag efter att få utvecklas och hitta min plats. Det innebär inte att jag behöver vara singel. Men jag tror att jag känner såhär för att jag aldrig har varit riktigt själv, eller fått ha mitt eget. Mycket pga den begränsning mitt ex utsatte mig för genom att vilja kontrollera mig under så viktiga år i min uppväxt.

#7 Det är motiverande att läsa det du skriver :) Och det känns rätt. Förhållandet är en del av mig, inte hela mig. Jag behöver bara hitta en bra balans. 

#8 hoppas att jag också hittar den känslan :)

Du har lång tid kvar! Du är inte ens 25, det finns vissa som pluggar när de är 30/35!