Onslow,

Din pojkväns mamma verkar vara psykopat eller i alla fall störd på nåt vis.  För pojkvännens skull så hoppas jag att han hittar ett eget boende snart. 

Försök att inte ta åt dig av henne och var öppen och tydlig mot din mamma så hon får reda på sanningen. 

Jag hoppas och tror att det finns någon bra lösning för er så ni kan träffas.  Kanske inte så ofta som ni skulle vilja. Men att låta hans mamma komma emellan verkar tokigt. Blir det för jobbigt så är det ju inget som säger att ni kan pausa och kanske träffas senare i livet. 

Hoppas allt löser sig.

Gör inte slut på grund av hans mamma (som uppenbarligen mår riktigt dåligt) men ligg lågt med relationen ett tag. Jag förstår att det känns jobbigt, men se det som en möjlighet att få sakna varandra och vara påhittiga me var och när ni kan träffas. Ni kan börja skriva brev till varandra och vara gammaldags romantiska eller ringa och prata med varandra. De gånger ni väl kan ses så kommer det att vara desto bättre. Om ni verkligen älskar varandra så är det värt besväret att inte kunna ses varenda dag och stund under ett halvår och om ni inte pallar vänta så var det kanske inte så mycket med kärleken trots allt. Men bry dig inte om vad hans mamma säger och gör för hon är inte i balans för närvarande.

Jobbig situation. Det finns såklart möjligheter att rädda förhållandet. Kanske ska ni undvika att träffas hemma hos henne, det är ju inte kul men det funkar om man vet att det bara är tillfälligt. 

Det är jobbigt när det kommer till mammor, för vad de än säger eller hur de än beter sig så är det ju ändå hans mamma. Det är ett  grundläggande förhållande och barn har oftast en djup önskan att vara sin mamma till lags, det är svårt att rubba det tänket.

Mitt ex hade enorma problem med sin mamma, hon var lite tvärt om mot din pojkväns mamma. Hon kunde säga till mig: jag förstår inte hur du kan vara tillsammans med X, han har ju bara gymnasitetbildning och du läser ju på universitet. Till sin son kunde hon säga: Nu kan du inte äta mer för då blir du fet och Lina kommer inte vilja ha dig. Jag vet inte hur många gånger jag försökte få min pojkvän att säga ifrån, att försvara sig men han fixade det inte och då var han ändå 30 år. Hon tyckte att det var självklart att hon kunde komma och gå i hans lägenhet som hon ville, trevligt när man ligger och har morgonsex och där kommer hans mamma in. Till slut gav jag upp för jag kunde inte tänka mig en framtid där hon hela tiden dominerade hans (och därmed även mitt) liv.

Hans mamma beter ju sig hemskt… Skilsmässa eller inte, så beter man sig inte helt enkelt! 
Finns det ingen annan stans ni kan träffas? Någon av hans kompisar kanske? 
Jag tycker dessutom att ni ska sätta er ner och prata med din mamma, så kan både du och pojkvännen förklara lögnerna. Kan din mamma inte prata med hans syster? Så kan du ju bevisa att det är okej?

Problemet i situationen som jag ser det är att din pojkvän säkert också är påverkad av skilsmässan. Dock det jag kan känna är att han ställer sig utanför allt genom att säga ge det lite och att hon kanske accepterar dig efter skilsmässan. 
Jag kan relatera lite men jag kommer till det sen.  Det jag tycker han kan göra för dig är att prata med sin mamma istället för att passivt se på. Det kan vara jätteläskigt men när det blir fel, till exempel som historien med systerns lägenhet, så tror jag faktiskt att pojkvännen får se det lite som sitt ansvar att prata med mamman. Förklara att så inte alls var fallet och be henne ringa systern, påpeka kanske de systern sa att de inte pratat på 4 dagar och att hon borde ringa och prata med henne istället. Det är tufft för honom men jag tycker inte att det låter rättvist att du ska behöva försvara dig själv konstant. 

Om han gör det så hade jag inte sett det som fel om ni fortsätter kämpa. Dock bara om ni  orkar och känner att ni betyder så mycket för varandra.

Om pojkvännen vill höra någon som varit i liknande situation:

Jag har själv en ganska hård mamma, tuff jargong, envis och ganska stolt och vid mer än ett tillfälle skrämt kompisar eller ex. 
 Någonstans när jag var 16 så insåg jag att jag hade två val. Antingen leva livet som hon ville och undvika bråk eller när jag bestämt mig för något, inte ge vika en millimeter. Det låter kanske som en konstig strategi men saken är den att jag märkte att jag inte kunde vinna om jag inte körde på allt eller inget. Om jag gav vika bara lite grann så blev det oftast väldigt fel.  Därför gav jag vika direkt om det var oviktigt till medelviktigt men kämpade som hungrig varg om det var något som var viktigt för mig.  Mamma var sur de gånger som jag gjorde det senare alternativet men på så sätt kunde hon inte styra mig helt samt att jag minimerade "onödiga" bråk.

Om mamman beter sig på det viset så är det något som är väldigt fel. Jag skulle som flickvän ge mamman en rejäl utskällning och efter det skulle det inte spela roll vad hon skulle tycka om mig. Men att din pojkvän inte agerar, kan han inte se att det står riktigt illa till!? Jag skulle bli förkrossad ifall min pojkvän inte skulle göra något ifall jag blev så illa behandlad av hans mamma. Jag tycker absolut ifall att han älskar dig så ska han stå till svars och försvara dig när det går så pass långt! Det där är inte okej och jag tycker att han måste få en spark i baken och se hur illa det faktiskt är! Visa honom meddelandena, det här är ju bara sjukt.

Jag skulle ta ett rejält snack med mamman om att hon får nu lov att agera vuxen och sluta skapa konflikter där det inte finns några. 

Det hon håller på med är barnsligt. Det där är ingen vuxen människa, det där är en liten tonåring som försöker skapa drama.

Hon har ingen verklighetsförankring och kanske faktiskt är psykiskt sjuk om det nu är så att hon tror på det själv. För vissa är det inte alltid så lätt att erkänna om någon förälder har psykisk ohälsa. Men det låter som det här. Undvik henne,. Och hoppas att ni hittar ett ställe att kunna umgås på

Jag tycker du ska försöka stå ut. Det låter som att du och pojkvännen har något riktigt fint tillsammans och det kan nog bara bli starkare av det ni går igenom. Han kommer inte alltid bo hemma. Vem vet, inom några år har ni kanske något eget tillsammans där ni får vara ifred. Jag tror inte du ska ta något snack med hans mamma i dagsläget utan låt din pojkvän hantera henne. Och det finns inget han kan göra för att bara förändra vem hon är nu. Så försök att inte lägga för stor press på honom heller. Han kan inte göra det omöjliga. Han kan bara stå upp för dig och göra sitt bästa. Din mamma kommer nog förstå förr eller senare. Jag vill inte gå in på min historia men kan ändå säga att jag verkligen kan relatera. Och enligt min mening tjänar det inte mycket till att gå in i konflikt i de här situationerna. Skulle det nu vara så att du och din pojkvän är tillsammans riktigt länge så kommer tiden förändra saker, med tiden. Man kan inte lösa såna här saker snabbt, då blir det bara ännu värre. Se långsiktigt på hela situationen, då kan du nog få kraft att ta nuet med ro. Styrkekram!

#9 Det kanske inte hjälper men det brukar åtminstone kännas bra för en själv om man har sagt till ordentligt till en sådan människa. Så på ett sätt hjälper det ju faktiskt, att få säga vad man tycker till en sådan människa istället för att sitta tyst och låta allt kastas tillbaka på en.

Jag behöver oftast få säga till en gång och sen då jag har sagt mitt så kan jag lugnt gå därifrån och sen strunta i allt annat. Kanske det låter barnsligt men så fungerar åtminstone jag. Jag behöver helt enkelt lite sinnesro på ett eller annat sätt, annars skulle ilskan bara växa och växa inombords tills det till slut exploderar.

Med andra ord tycker jag inte att det är alltid så bra att tiga och ta emot skit. MEN, det gäller att säga till på ett lugnt och sansat sätt. Man ska vara rak på sak och säga till på skarpen. Man ska stå upp för sig själv och inte förvänta att andra gör det för dig.

#10 Det är komplicerat och inte alltid lätt att veta hur man bäst går till väga. Den stora insikten jag fick var i alla fall att man ibland måste acceptera och förhålla sig till att vissa saker inte kan lösas snabbt. Jag trodde verkligen att det skulle gå om jag satte mig ner för att prata. Men det gick inte. Däremot har många saker löst sig och blivit mycket bättre med tiden. Man måste låte den andre människan få tid på sig att sansa sig och komma på bättre tankar ibland. Ibland spär man endast på konflikter och ger den andre fler spår att spinna sina skruvade tankar kring, genom att försöka prata. Sen tror jag det är så viktigt också att rätt person bråkar med rätt person så att säga. Jag tror att man måste ta fighten med sina egna föräldrar. Om man gör det på ett bra sätt så behöver inte ens partner någonsin göra det. Men man kan absolut säga ifrån. Man behöver inte bara sitta tyst och ta emot. Men om man tänker långsiktigt och försöker ta situationen med ro, och väljer sina konflikter med omsorg, så tror jag det går bättre.

Nu är det inte lika illa, men jag är i en liknande situation. Min killes mamma har tyckt illa om mig sen dag ett. Alltså när jag var 16. Jag vågade aldrig stå på mig och blev ständigt nedtryckt varje gång jag var där. Jag var redan deprimerad med ångest och social fobi, så det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte stå ut, men efter att hon gång på gång fryst ut mig och pratar skit om mig till min kille ofantligt med gånger fick jag nog, så nu är vi bara hemma hos mig. Och det funkar i alla fall. Nu är jag 21, och han 20, så hon har inte mycket att säga till om längre. Men ofta försöker hon tvinga honom att stanna hemma och försöker påverka honom att umgås så lite som möjligt med mig. Jag försöker att inte bry mig, men många gånger har jag känt att vår relation är omöjlig med tanke på att jag sagt upp kontakten med henne. Jag tänker på framtiden och umgänget då. Men jag vill inte göra slut med honom ändå bara på grund av henne. Det var ju ändå inte henne jag blev ihop med. Dock är det svårt att säga vad du ska göra, då din situation är svårare, och jag tycker att det är svårt att stanna bara i min situation. Mitt bästa tips är nog att försöka få din mamma att förstå att du inte gör fel. Min mamma är min klippa.

Hur har det gått? Hoppas det blivit bättre ♡