Vet inte om det alltid anses fult att vara ensam, men visst har du en poäng i att det finns en samhällsnorm. Normen tycks ju vara att sträva efter att ta plats, mingla, knyta kontakter, synas och höras, vara omtyckt och ha många vänner - iaf. om man ska tro livsråden man fick under uppväxten, från vissa peppande lärare och släktingar.  Men i grund och botten är vi ju olika personligheter med olika kvalitéer, och att vara utåtriktad kan väl inte vara enda måttet på socialt kompetens?

Det låter som du är i en sökande fas, då kanske detta med personlighetstyper kan vara av intresse? Själv fick jag en aha-upplevelse när vi "diagnostiserade" oss på jobbet, förstod både mig själv och mina kollegor lite bättre efter det. Har även gjort några fler tester bara av intresse bl.a. detta - http://www.16personalities.com/ - som jag tyckte gav en intressant och mångfacetterad bild. Blev full i skratt när jag läste de olika avsnitten om min personlighetstyp, för flera av mina egenheter stod med där så igenkänningsfaktorn var så slående. 

Apropå ensamhet igen så kan man ju faktiskt vara en social ensamvarg! Har en kollega som är bra på detta - han går ofta iväg själv på lunch eller fika, lever liksom sitt eget liv fast kan också hänga med gänget. Gillar att skåda fågel på fritiden och har vad jag förstått ett lugnt socialt liv utöver sambo och dotter. Men när man pratar med honom är han världens roligaste, oerhört lättsam och okomplicerad. Tänker jag på hans sätt att välja ensamhet är det absolut inget fult, inte när det är självvalt och personen själv mår bra i det!

Jag har alltid varit en ensamvarg. Jag är ganska blyg ute bland folk, men många har ändå sagt att dom upplever mig som lätt att prata med när dom väl börjat prata med mig. Har även själv märkt att exempelvis klasskompisar gärna öppnar sig ör mig utan att jag egentligen gör något. Min mamma har också alltid sagt att jag måste intressera mig för andra personer, eller i alla fall låtsas. Men jag har aldrig känt något behov av det. Jag brukar se ganska snabbt om jag möter en ny person, huruvida det är någon jag är intresserad av att lära känna eller inte. Om det är en intressant person, har jag inget emot att söka kontakt och lägga tid och energi på att lära känna honom/henne. Men dom flesta är inte så intressanta, och då håller jag mig vid vänlig och artig utan att anstränga mig något mer.

Jag har även kroniskt huvudvärk (och har haft senaste sex åren) och jag märker att det tar mycket energi av mig att vara social. Det är enklare på internet, för där kan jag stänga av när jag vill. I verkliga världen umgås jag med några klasskompisar på skoltid. Mina syskon har flyttat ut, och mamma sover oftast hos sin pojkvän. Jag är alltså själv på kvällar och majoriteten av helger och lov. Men det tycker jag oftast är underbart. Jag har inte heller något egentligt behov av att prata med andra människor, i alla fall inte varje dag. 

Däremot kan jag sitta på en bänk inne i stan och titta på folk i timmar, utan att prata med någon eller så. Det är intressant. 

Men jag håller med om att det bryter lite mot normen. Upplever dock att dom flesta människor kan förstå, eller i alla fall acceptera, att jag vill vara ensam när jag förklarar.

Tack för era underbara inlägg som ni har gjort.

Det där med att sitta och bara titta på människor i timmar känner jag igen.
Det kan jag med göra….. ibland önskar jag att jag var osynlig, så jag kunde titta på folk utan att de skulle märka att jag gör det.

Tack för era inlägg i min tråd!!!

Jag tycker inte alls det låter konstigt. Vissa människor är mer sociala än andra helt enkelt och inget fel på det ena eller andra.