Beror väl lite på hur du känner. Om du är redo att gå in i ett nytt förhållande så är det bara köra på och ta reda på hur han känner. Men om du tycker det är för tidigt så fortsätt bara umgås som vänner ett tag och se vad som händer.  Om ni verkligen är bra vänner så tror jag inte att han skulle bryta den bara för att han fick reda på att det finns mer än vänskapskänslor från din sida.

Jag blev kär i en kompis för ca 1.5 år sen, det kändes bara rätt att tala om det för honom, att jag kände att jag tyckte så mycket om honom och att vi hade en gnista som jag kände kunde leda till en romantisk relation om det var rätt för honom också.

Visst var det läskigt, bland det läskigaste jag gjort.
Nu visade det sig att han kände likadant, men även om det inte hade varit rätt för honom, så kände jag ju så ändå.
jag skulle aldig klara av att ha en relation och inte berätta det i länged, så mitt svar är färgat av det.

Lättare att reda ut vad man står och hur man kan bygga en sund relation, en bra vänskap eller en romantisk relation om man är ärlig om sånt här, annars gör man det nästan omöjligt för sig.

Inte ska du gå omkring och vara kär i honom och inte säga något, om ni är så bra kompisar som du hoppas att ni är så reder ni ut det på ett eller annat sätt.
Antingen att han känner likadant som du också eller så tar ni det från där ni är.
Vad det innebär för er vänskap och hur ni båda vill hantera det.

Jag minns fortfarande den svindlande känsla av att helt tappa fotfästet när jag berättade, men det kändes så fint och rätt samtigt att få berätta hur mycket han betydde för mig.

#1 Grejen är att jag själv varit i den omvända situationen (förvisso var jag både yngre och dummare på den tiden) och det förstörde vår vänskp lite, å andra sidan hoppas jag väl att inte framstå som klängig och "kärlekskrank" när jag väl får nobben. Det är det jag är rädd för, att min omtanke, som också finns där för _alla_ mina vänner, då ska skapa irritation eller obehag, då han vet att jag går runt med känslor för honom :/ Jag hade nämligen själv stört mig enormt på det. Jag hade även känt mig lite sviken om en vän blev kär i mig, jag vet inte varför jag känner så.

#2 Du (ni) har helt rätt. Utan att ta steget kan det absolut aldrig bli något av det, jag måste bara reda ut vad jag vill.  Tidigare är jag den som alltid tagit just det steget, att berätta, och nu känner jag mig lite bränd. Om han känner samma sak, varför skulle inte han kunna ta det steget? Eller, ursäkta för min sexistiska generalisering nu, är killar så trögstartade? :P

Jag är less att vara den modiga, samtidigt verkar killa köra envist på att vägra vara "normativmannen" och ta första steget (Bekvämt ställningstagade :P). Vill inte att han ska känna "äh..egentligen hade jag struntat i men nu när hon erbjuder sig, varför inte testa?". Jag vill känna att han vill, för att han vill, inte för att han vill vara snäll och "försöka". Jag känner inte att jag kan lita på det, därför vill jag helst avvakta, men som sagt..jag vill inte hamna i "Kompisfacket" och att han slutar se mig som en kvinna, och en potentiell partner. Vi är, enligt mina mått, väldigt nära och bra vänner, men vi är däremot inte gamla vänner. Han har _många_ vänner, många tjejkompisar.

" men jag har också själv bestämt mig för att; den här gången, ska jag inte kasta mig in i något. JAG ska inte ta första steget. Jag behöver känna att den man jag ska vara med är en man som aktivt valt MIG och är redo att ta det steget för min skull. För det känns som att jag är den som valt alla pojkvänner fram tills nu, och de mest hoppat på en relation med mig för att jag varit tillgänglig".

Kunde inte låta bli att citera dig ;)

Precis så här känner jag med, att nästa gång får HAN ta initiativ och "jobba" lite för mig, så jag vet att han verkligen vill ha mig. Visst kan du visa honom att du tycker om honom, använd din kvinnliga list, men låt HAN ta första ainitiativet till en ev relation!

Det är väl bara att avvakta lite :) Du vet ju vad du vill nu, så låt inte dig själv gå ifrån det :) 

Sen är det inte alla killar som är sega i starten :P Min kille var lite väl tydlig med vad han ville i början.

#5 haha…ja. Killar runt mig klagar alltid på att de msåte "jobba" för tjejen hela tiden, aldrig hänt mig -_- så jo. *bidar sin tid*..*lägger locket på*

Idag sa jag det, jag sa att ..han är på min karta, att jag tycker om honom mer än som vän. Han sa ingenting. Men han ville att vi ska vara vänner och umgås lite ikväll. Han sa inte "vi ska vara vänner" var mer..att jag sa "Jag hoppas vi kan vara vänner ändå" "mm…det gör jag med". Så jag vet inte. Han får väl smälta det…

Eller hantera det. Bollen är hans. Nu kan jag släppa det här. 

Tack för er pepp!

#9 Modigt! Hur det än går nu kommer det ju vara enklare att bearbeta, eftersom du slipper undra! :)

Fast…det enda jag slipper är att hålla bollen, för den kastade jag som en het sten rakt i hans ansikte. Jag vet inte mer nu än jag gjorde innan. Han klargjorde liksom ingenting runt hur HAN känner runt det, han kanske inte vet eller blev helt tagen på sängen (o.o). Vi var överens om att vi var bra vänner och att vi ÄR vänner, men han blev ganska tyst och sådär….när jag sa mitt och nu i efterhand undrar jag om jag fick fram det jag ville -_-

Nåja. Han började inte kaskadspy och kastade inte ut mig. Han ville umgås lite senare och sådär, men där framkom ingenting heller av substans. Jag antar att han bara vill ha mig som vän och har svårt att…ja, prata om det.  Han pratar fortfarande med mig. Vi är vänner. Jag är nöjd. 

Nu måste jag bearbeta detta så vår vänskap inte blir förstörd när han blir kär och skaffar ny flickvän i framtiden :P

#10 Men förhoppningsvis kommer han ju att svara, och inte bara låta det rinna ut i sanden utan när han har smält det så ger han dig ett tydligt svar.

Jo han sa nsäta dag att han tyvärr bara ser mig som kompis, mer är det inte. Men jag känner lite att, jag blev precis singel, jag har inte funnits på kartan. Jag vet inte orsakerna bakom att han "inte känner mer" men jag tänker inte sitta och hoppas, men det borde ändå inte vara satt i sten?

Att där ALDRIG kan uppkomma känslor? Jag vet inte hur det där fungera,r då jag faktiskt aldrig blivit kär i en vän, speciellt inte i någon som inte själv anser sig ha "uppmuntrat" det, vilket jag kan tycka att han gjort, lite. Han har fått mig att känna mig väldigt utvald och speciell. Svårt att förklara. Men jag är kanske bara en jävligt bra vän.  Men nu har jag iaf sagt mitt till honom. Jag tänker inte hänga runt och hoppas eller sånt…

Hej!
ville mest återknyta detta till vad som faktiskt hänt!

Jag sa att jag tyckte m honom, satte mig själv på kartan. Han nobbade mig. Ingen jättestor grej. Vi pratade faktiskt inte så mycket om det när det väl blivit kommunicerat med meningen "gillar dig som vän, mer är det inte". Jag respekterade beslutet, gick vidare, men blev ju inte mindre kär för det. Känslorna fanns kvar men jag höll mig på min kant. Vi fortsatte att umgås som vänner och vi blev väldigt nära, ända från början gav han hela tiden dubbla signaler. Vi umgicks väldigt mycket för att bara vara vänner, men vi var inte sexuella på något vis. Men vi kom närmre och närmre.

Förstod redan från början att han nog inte var så redo för en relation, han var inte redo för mig eller någon annan. Slutligen frågade han om jag fortfarande kände något för honom, om han sabbat sin chans, för han kände sig redo. Han är kär i mig. Något han gått och tänkt på ett bra tag och äntligen tog mod till sig (var tydligen väldigt läskigt trots att han redan fått en bekännelse från mig, eftersom han inte visste riktigt om jag släppt honom helt eller…) -

Jag blev såklart själaglad, även om jag måste få tid på mig att verkligen gräva fram alla känslor jag fått trycka ner ett tag nu. Men lyckligare kan jag inte bli, det kändes som en dröm när han tog min hand och sa att vi är på riktigt, att den där känslan av att vi var möjligenlite mer mer än vänner, inte bara var något jag misstolkat.  Att äntligne få veta att jag inte gått och trånat, helt ensam från mitt håll.

Det här låter kanske helt trasigt för vissa,  men jag är så glad, jag är tillsammans med min allra bästa vän, i min värld kan det inte bli bättre än så. Är så sjukt glad att jag för ovanlighetens skull hade tålamod och väntade ut detta. Även om det tog 5 månader från start till målet; vår början.

Vi får se hur det går men just nu är jag högt uppe på de där kända molnen.

Den som väntar på något gott…

Grattis!🙂

Wow! Från en nykär människa till en annan: Grattis!!! 

Jag läste aldrig den här tråden när den skrevs, men har gjort det nu. Satt hela tiden och tänkte skriva ett inlägg att han säkert bara behövde tid på sig, med de signaler han trots allt givit. Men det behövde jag ju inte! Nu när han har fått sin tid och har fattat ett genomtänkt beslut kommer det säkert bli jättebra för er! I mina ögon kan det inte finnas något bättre än en relation som grundar sig på djup vänskap och ömsesidig respekt.

Stort lycka till önskar jag er ❤️!

Grattis på er två! Är underbart att få starta något med sin bästa vän :D 
Än en gång Grattis! 🌺

Tack! ^_^

Härligt! Kul att höra :)