Man kan väl säga att jag har varit i din sons situation halva mitt liv. Jag har inte riktigt tid att skriva hela storyn just nu, men drar lite kort.

Mina föräldrar skildes när jag var 7, och hela pappas släkt tog hans parti och det var min mammas fel att dom skildes. Min mamma försökte verkligen att vi skulle vara hos pappa varannan helg vilket fungerade periodvis. När jag var 15 flyttade min pappa med ny kvinna till annan stad och vägrade lämna ut kontaktuppgifter. Jag är nu snart 31 och har träffat pappa vid två korta tillfällen sen då, senast för 6, 5 år sedan. I mina ögon är det han som har valt bort oss, ett barn ska inte behöva bli bortstött på det sättet som jag blev och som din son blir. Det är pappans ansvar faktiskt.

Jag tycker absolut att du kan höra av dig till honom, vräk ur dig all ilska, händer inget så lägg det åt sidan. Det är inte värt att fajtas för ingenting. Jag hoppas din son har god kontakt med släkten på din sida ändå. Jag har tyvärr bara en mormor som kanske inte lever så länge till.

#1 låter tråkigt för dig. Tycker det är så dumt av vuxna att bete sig så svinigt. Grejen är den att hans pappa har ju kontakt med sin son, dock bara när han känner för det 😏 så det har gjort mig förbannad många gånger. Nu är min unge så pass gammal att han själv faktiskt valt att inte träffa honom, när han nu behagat att dyka upp, vilket hans pappa är helt oförstående inför. Samma gäller när jag påtalat att det är barnens behov som går före osv…det fattar han inte. Men hans föräldrar och syskon har ju träffat sitt barnbarn och syskonbarn innan och jag har alltid sett till att vara tillgänglig (oavsett hur hans pappa och min relation sett ut) när de varit i Sverige . Men det har jämnt legat på mig att se till att de bibehåller kontakten. Och nu när min son själv tagit kontakt med dom, får han inte ens ett "hej hur är det" som svar. Har påtalat det flera gånger till hans pappa men som vanligt är han "nollad" i hjärnan och reagerar inte med så mycket som ett pip. Jä*** människa . Jag får väl fundera på om och i såfall hur jag ska formulera mig i en text till dom😡 utan att tappa ansiktet.

Måste tillägga att jag för länge sen gav upp i mina försök att få dom att engagera sig mer . Men eftersom mitt barn nu själv kommit på idén att kontakta dom, känner jag mig tvungen att låta dom veta att han blir sårad av deras likgiltighet. Tänker även att de måste kunna agera utifrån deras egna intresse. Och att de oberoende av min sons pappa , borde ha sin egna vilja. Jag vet att man inte kan tvinga fram detta och vill inte göra det i heller men nog fa** vill jag säga dom sanningens ord. Och det har jag nu bestämt mig för. Tack för visat intresse #1 😊

Hade också pratat med dom. Det är inte ok att göra som dom gör!

Jag måste säga att du är en klok mor TS, som låter din son välja. Själv hade jag inte samma tur. Kan berätta lite kort. Jag visste inte förrän jag var 6 år att jag hade en pappa. Jag var ju van att det var bara jag och min mamma. När jag var 12 fick jag veta att jag hade två systrar, inte av min mor då heller, utan av min klasskompis. Sen när jag var 18 så tänkte jag att nu ska jag hälsa på min far. Sagt och gjort. Vad fick jag höra av min mamma? Jo, samma ilska som kokar inom dig just nu. Dock har jag och min far börjat prata och vi har skapat en relation. Han kommer väl aldrig bli pappa på riktigt. Men vi har iaf kontakt. Så stötta din son i fortsättningen. Kram till er.

Det är absolut synd att din son inte kan ha en bra relation med sin pappa och den sidan av familjen och självklart är det jobbigt för honom att de inte vill svara på hans försök att få kontakt. Men samtidigt kanske det är tur att de håller sig borta. Frågan är vad man har att vinna på att försöka övertala dem att bli del av hans liv, hur kommer de att uppträda mot honom och kommer han kanske må ännu sämre av det?

Jag hade ingen kontakt med mina halvsyskon från det jag var 2 år tills det jag var 21 år. Nu har jag haft kontakt med båda och jag kan glatt säga att min liv är så mycket bättre utan dem. Min bror var bara bitter och tyckte att jag hade haft en så bra uppväxt eftersom pappa dog när jag var 2 så jag slapp umgås med honom. Min syster blev mer eller mindre besatt av mig och jag har nu efter två år av "förföljelse" äntligen fått ett besöksförbud mot henne. 

Så vad jag försöker säga är att det inte alltid är för det bästa att få kontakt med personer bara för att de är släkt. Om de nu inte vill ha kontakt med honom så kanske det är bättre för hans del att låta det vara.

#5 Tack. Jag gör mitt bästa men gör inte alltid rätt för det😊 Om det är möjligt, har alla barn rätt till sina båda föräldrar, även om jag ratat hans pappa för länge sen, är det ju ändå hans pappa och de har såklart haft bra stunder tillsammans ..det har bara varit alldeles för oregelbundet och för mycket på hans pappas premisser. Och min son brukade leva för de stunderna fram till nu, för på sistone har han börjat att se sin pappa med mer kritiska ögon.. #6 visst kan det vara så, men lite svårt att förklara det för honom bara. I slutändan vet ju jag att det är bara dom som förlorar på det! De går miste om ett fantastiskt barnbarn och syskonbarn. 😡

#7 Barn förstår mycket mer än vad man tror och han är ju hela 13 år. Hade det varit min son hade jag nog satt mig ner och pratat igenom det med honom och just förklarat att det kanske känns jobbigt just nu men att människor som inte vill vara i ens liv kan man vara utan, att det är de som förlorar på det. Det kan vara en sak han har nytta av även senare i livet.

Min mamma och jag hade ett liknande samtal när jag var i 12-år åldern tror jag. Min halvbror dök helt oväntat upp en dag och mamma bjöd in honom på kaffe. Jag var ganska glad, om än lite blyg, och tyckte det var spännande. Han lovade att jag skulle få följa med honom och hans familj på Liseberg (han var vuxen) och jag skulle få komma hem och hälsa på hos dem och jag vet inte allt vad han lovade. Men sedan hörde han inte av sig på nio år. När det blev uppenbart att han inte skulle hålla allt det han lovade så pratade mamma med mig om att vissa människor inte är bra att ha i ens liv och att man inte ska vara lessen när sådana människor inte finns där.