Jag tror du behöver reda ut din depression innan du ens börjar fundera över ert förhållande.

Jag kan bara berätta av egen erfarenhet som inte är allt för långt ifrån din historia som du berättar här.

När jag var 16 blev jag tillsammans med en kille som då var 20. Världens bästa kille, värsta nallebjörnen. Han bodde i Stockholm och jag 60 mil ifrån. Vi träffades så ofta vi kunde. Jag åkte dit, han åkte hit. Vi möttes på mitten i Dalarna där han har familj osv. Allt var frid och fröjd mestadels i början.
Han har diagnoser som Borderline och annat, samtidigt som att jag led av djup depression.

För min del blev det mycket som att jag var hans "mamma", då han pga sina diagnoser inte kunde ta vettiga beslut jämt. Han hade alkohol och drogproblem till och från. Vilket såklart påverkade mig när han ringde mig och var självmordsbenägen när jag var 60 mil ifrån utan att kunna hjälpa.

Vi var tillsammans i 2,5 år innan jag insåg att det fick vara nog. Jag hade min depression att bena ut och kunde inte ta hand om honom samtidigt. Och kunde inte ens bemöda mig med att tänka på honom längre. När jag gjorde slut med honom, hade jag inte direkt några känslor kvar. Åt anti-depressiva och var less på att vara hans "mamma". Samtidigt som jag behövde vara min egen.
Det bästa för mig var att avsluta det. Sen fick vi se hur det blev när jag mådde bättre.

Vi blev inte tillsammans igen men vi har kontakt då och då och båda förstår att det var det bästa.

Men som #1 säger så tror även jag att det är bäst om du benar ut ditt eget mående och din depression innan du lägger alltför mycket energi på ert förhållande.
Ditt välmående är A och O och om din kille är så förstående som han verkar i texten, så kommer han förstå. Och fortsätta hjälpa dig och inte pressa dig till en massa beslut.

Hoppas att det löser sig!

att vara "kär" med "fjärilar i magen" är något man bara är ett litet tag i en person, max 2 år, men oftast bara ett par månader. 

Att du vill ha en relation där du känner det för alltid kommer du inte att få om du inte blir knäpp på riktigt på något vis. Det är onaturligt att alltid vara kär på det sättet i längden.

Älska och vara kär/förälskad är två olika saker. Kärlek är osjälvisk omtanke och skapar trygghet och samhörighet, det låter som att ni har det. Men så har din förälskelse uppenbarligen dalat nu. Kanske inte bara för att det har gått så lång tid att den normalt skulle dala nu utan säkerligen påverkad av din depression också dessutom.

Du behöver nog bestämma dig för om du vill fortsätta med din kille och arbeta på er relation (för det måste man göra om man ska hålla kärleken vid liv, det är inget som går av sig själv bara någonsin!), eller om du tycker att du har fullt upp med att jobba med dig själv och din depression?

Helt förståeligt om du i din depression inte har energi över till att osjälviskt bry dig om din partner också. Så snällast mot er båda kanske är att göra slut och låta honom gå vidare om du inte orkar kämpa för er skull?

Man behöver ju liksom oftast må bra i grunden själv på något vis för att orka tampas med jobbiga saker. Samtidigt är det nog en stor förlust för dig i verkligheten om du ger upp om er relation nu när du är så sliten och nere. Det är ju just nu du verkligen behöver stöd och kärlek ifrån någon som bryr sig om dig..

Äter du några mediciner? Anti-depp eller preventivmedel?

Ja precis som#4 säger, äter du p-piller?
De kan ta död på all glädje om man har otur. Hej vilket bomullsland jag levde i när jag gick på mina.

Tack för era svar! 

Kär, förälskad, blandar nog ihop det lite med attraktion också, men ni förstår själva grejen. Känner inget av det i nuläget, något jag är så arg över på mig själv för jag förstår inte varför jag inte känner attraktion till min pojkvän. Jag älskar att vara med honom, kan inte tänka mig att sluta träffa honom. Allt finns där förutom just den biten och den fanns i början.

Jag vill både äta och behålla kakan på ett sätt. Jag förstår att mitt egna välmående går först och måste tas hand om för att vårt förhållande kommer att funka. Men jag vill inte att han ska försvinna ur mitt liv. Sen är jag ganska säker på att om vi gör slut så kommer inte han vilja stanna kvar i mitt liv alls. Om vi gör slut så är det för gott. Och att ta det steget till att göra slut och helt plötsligt bli ensam gör mig livrädd.

Jag har aldrig varit den personen som varit rädd för att vara ensam. Jag har tagit avstånd från nära "vänner" som inte tillfört mig något gott och känt mig stark av det.  Jag har alltid försökt att vara självständig, oberoende av andra för att kunna klara mig själv. Prioriterat mina mål, ambitioner och drömmar för att kunna sätta mig själv som prio 1.  Nu när jag äntligen släppt in någon vilket är jättesvårt för mig att göra, känns det hemskt och lika svårt att släppa den personen. 

Känns som att jag vill stanna just här för att jag är rädd för att nästa beslut jag tar kan vara mitt livs misstag. Jag vet att jag/vi måste ta ett beslut snart för det kommer inget gott av att fortsätta så som vi gör.

Jo jag har bytt p-piller hit och dit i flera år och har nyligen bytt till p-ring i hopp om någon förbättring. (Känns dock lite onödigt med tanke på vår situation..)
Tar inga andra mediciner i nuläget.

Är man deprimerad tycker jag inte man ska utsätta sig för konstgjorda hormoner. Det ställer till det för så många. Vore nog bra för dig att bli fri från sånt och hitta balansen i dig själv. Lättare utan p-medel.

Sen måste jag tipsa om adaptogener. Finns faktiskt fler  än de som nämns i artikeln och man kan köpa på många olika ställen men topformula har bra pris och jag har haft stor nytta av dem. Minskad pms, mer sexlust, mindre stress och mer glädje.

Jag hade samma bekymmer som du med noll eller lite sexlust, vilket ställde till det otroligt mycket i vår relation. Jag mådde dåligt, han mådde dåligt och jag gick ständigt med skuldkänslor. Jag la ner allt vad hormonella preparat heter under en testperiod. Ville "nolla" mig själv och utgå från det. Tog två veckor så kom både sexlusten och livsgnista tillbaks. börja där. Gör ett uppehåll med dina p-medel. Vissa biverkningar är så jäkla lömska, kommer liksom krypande och ger både depression och noll sexlust. Depression har jag också haft som biverkning, och riktigt illa sådan också.

Det finns ju kondomer om sexlusten skulle dyka upp igen efter en tid utan hormonerna!  😉