Svårt att ge råd, men vill skicka dig en go Kram!! Ha hopp om dig själv och om din framtid. När vi hamnar i hopplöshet och misströstan kring vår situation så hamnar vi ofta i en nedåtgående spiral. Så tappa inte bort hoppet! :)

Det viktigaste är ju ändå att du har dig själv och litar på dig själv.
Det är det enda man verkligen kan lita på… att man har sig själv med i alla livets svänger… så ge inte upp hoppet.
Du kommer klara av detta och du ska veta att du har nog allas stöd här på iFokus, bara skriv av dig om du behöver mer stöd.

Ja, jag har mig själv, men har fått en ganska ordentlig släng av panikångest- attacker. 

Jag var ensam ganska mkt, blev vald sist på fotbollen, var den där tjejen i mitten på boll- kastarleken som aldrig "lyckades" fånga bollen och detta tyckte de andra var roligt så de lät mig inte heller fånga den. Två grann-tjejer som lovade att gå med mig hem från skolan men när jag kom ut från klassrummet så hade de gått, det var tomt. Jag tror att jag efter ett tag började gå ut sist för jag ville inte att det skulle märkas bland de andra eleverna att de här två struntade i mig hela tiden. Likadant med min så kallade bästa väninna som sa att hon skulle vara med mig på rasten men hon kom aldrig och sedan fick jag smyga in och låtsas att rasten hade varit jätterolig fast jag hade varit ensam hela tiden. Den stökiga kille i klassen skulle sitta bredvid mig för att han skulle bli lugn (jag var den lugna tjejen) men han brottade ner mig i gruset på rasten och drog mig i håret. Skitsnack i högstadiet, om hur jag såg ut, hur ful jag var och att jag luktade (fast jag var lika fin/vanlig som de andra). 

I 3:an på gymnasiet så satt jag runt ett bord med ett gäng tjejer. Den ena hade en godispåse som hon bjöd all ur, utom mig. Jag tog en godis och hon glodde lite surt på mig. 

Det jag känner att jag missar/missat är närhet. Och att det är svårast med människor i min egen ålder. Jag försöker tänka att då, det som var i skolan inte är någon sanning om hur jag är, men jag vet inte. Jag tänker också att de relationer jag har nu har varat ett tag, de borde lärt sig lite hur jag funkar och att den som går snabbt tex kan sakta ner. Men detta händer inte. Jag har gått igenom allt om mig själv. Ska jag ställa mindre krav? Mer krav? Jag har inte ett dåligt liv. Jag har rest, ganska mycket, har en utbildning på 4 år, osv.  Men när denna panikångest satte igång så blev jag tvungen att fråga mig själv vad den stod för.

Oj, låter som om du har mycket inom dig just nu,…
Du kanske ska försöka se om du kan få en kurator att prata med, som kan hjälpa dig att reda ut det trassel du upplever just nu.

Jag blir så ledsen då jag hör det här för det får mig att minnas tillbaka till min högstadietid. Jag minns en person som påminner mig otroligt mycket om dig och jag kan inte låta bli att jämföra er två, tänk om det är du? Jag får tårar i ögonen på om det är faktiskt är du för jag behandlade inte den här personen särskilt väl. Inte så att jag var faktiskt elak mot henne men jag blev så svartsjuk då hon började umgås med min bästa vän. Jag blev så rädd för att förlora den enda vän jag någonsin har haft. Jag var så otroligt självisk och svartsjuk, insåg inte att hon säkert bara ville tillhöra en gemenskap. Hon vill vara en del av något större och inte jämt vara ensam.

Nu är det väl inte så att du är den person som jag pratar om men jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka till den tiden och om just den här stackars tjejen som det var absolut inga fel på. Hon var bara väldigt försiktig, osäker och sökte desperat efter vänner. Inte så att det syntes förutom att hon var jämt där ett steg bakom någon. Hon vågade inte göra sig själv sedd för mycket utan var så extremt försiktig.

Det du berättar om de vänner du har nu låter inte särskilt bra. Du har inte varit med om att ha en bästa vän som man kan prata om allt med utan att känna sig dömd? För det är så alla vänner borde vara. Jag har endast en handfull med vänner men de är sådana jag kan lita på. Jag vet att de inte dömer mig för jag dömer inte dem. Om jag tycker att de har gjort något fel så tar jag upp det men oftast vet vi vart vi har varandra och sårar aldrig varandra.

Jag tror att du har haft väldigt otur. Det är helt säkert inga fel på dig överhuvudtaget men du måste lära dig att stå upp för dig själv så inte folk kör över dig, för just nu får jag en känsla av att du låter för många "boss around with you". Jag kanske har fel men om det är på det viset så är det bra om du går i terapi och försöker få lite självförtroende. Du är säkert en jättefin människa, våga bara stå på dig och visa att du finns och du har känslor också. Ingen har rätt till att förminska det du känner, t.ex. som din ena vän sa att du borde ha tagit upp om hur du kände då det hände och inte senare. Hon gjorde ett väldigt stort fel där och jag finner det inte acceptabelt. Sådär ska man ju inte behandla människor.

Nej. Det stämmer helt väl, jag har nog inte haft en nära vän- berätta om allt. Jag kan berätta delar av mig själv till andra, men väldigt lite av det faktiskt. Och detta hur lämnad utanför jag var under skoltiden, det tror jag inte att någon förutom min familj vet om. 

Man ska "ta plats" får jag höra då och då. Jag tycker mig säga ifrån. Och ibland tröttnar jag på att "göra mig med". Skulle bara vilja vara det, utan att det uppstår olika saker som tyder på motsatsen. Man vill inte bli illa behandlad, men inte heller ensam. 

Tack för era svar