Ursäkta alla konstiga stavningar och formuleringar med iPad vill lite leva sitt eget liv.. :-)

Är själv djurägare och kan inte tänka mig ett liv utan hundar, mm… Nu har jag turen med en sambo som accepterar den sidan hos mig och älskar våra djur även om han inte delar mitt intresse för hundträning.
Men jag har själv varit med om en kille tidigare i mitt liv som efter att vi varit ihop ett tag började planera att köpa hus tillsammans, men då från ingenstans så kom han med kravet att om vi skulle flytta ihop måste jag göra mig av med alla mina djur (hade då 3 katter, 2 hundar & 1 majsorm). Orsaken han angav var att han inte ville ha en massa hund/katthår i sitt hem.

För mig var valet enkelt, förhållandet tog slut där och då och han åkte ut ur min lägenhet illa kvickt (vi var hemma hos mig då det hände).

Djuren är en stor och för mig viktig del av mitt liv och det är en stor del av min personlighet, vill man inte ha mina djur så vill man inte ha mig heller.

Jag tycker han beter sig fel och om han inte kan acceptera att du har dina djur och att djurintresset är en del av din personlighet så är det inte dig han vill ha då han inte vill ha dig precis som den du är.

min första tanke är lämna honom tror risken är rätt stor att om du gör dig av med djuren så kommer han ändå inte bli nöjd utan då hittar han nåt annat som är fel 

har svårt att förstå hans beteende men tycker det låter lite som en psykopat som vill kontrollera dig 
låter rätt märkligt oxå att först var det oki o sen helt plötsligt inte oki 😕

är själv stor djurvän och förstår så väl hur du känner o jag skulle aldrig göra mig av med något djur för min partners skull

Eftersom djuren är en stor del av din identitet och han accepterade detta från början, så måste det vara något som hänt honom som han tydligen tar ut på dig och ditt intresse för djur!
Jag hade frågat honom vad det är, eftersom han tydligen verkar trött och ointresserad av det som händer runt er, kanske har han fått kalla fötter efter att en baby också kommit in i bilden. 
Han verkar vilja isolera dig och din värd att bara ha med honom att göra! Hot skall man alltid ta på allvar, oavsett vad det rör sig om.
Hade det varit jag hade jag lämnat honom!

Tack för ditt kloka svar AnneN; kompisar som delar mitt djur/speciellt hästintresse har sagt samma till mig. Hade jag inte vart gravid och snart om ca 7 veckor ska få barn, så hade jag sett helt annorlunda på allt. Som sagt hade jag inte vart gravid, då hade jag lämnat honom utan att tveka. Men tänker på barnet också som ska behöva växa upp med skilda föräldrar redan från första början.. Jag får så dåligt samvete och det får mig att känna mig som en dålig mamma redan nu. Samtidigt som jag inte heller kan leva utan mina djur. Han vill ju som sagt inte kompromissa och han är så FAST besluten när det gäller mina djur. Känner att går jag tillbaka till honom och tar bort djuren ur mitt liv så kommer jag nog bli väldigt olycklig. Asså jag är så ledsen över denna situation att jag bara känner mig tom, känns som om han försöker kontrollera mig och ta bort en viktig pusselbit i mitt liv. Jag känner mig splittrad.

Tack allesammans för era svar!! Ja, han är kontrollerande och han mår ju dessutom inte psykiskt bra han går på anti depressiva och hotar med att ta livet av sig, för att han är så "ensam" nu när jag tog beslutet att åka till mina föräldrar eftersom allt bara blev värre och värre.. Samtidigt so han då so. Sagt säger att jag inte får komma hem med några djur alls igen och att han inte vill ha mig om jag har mina djur.

Jag tycker han borde söka hjälp eftersom hans antidepresiva tydligen inte hjälper. Som det ser ut just nu så tycker jag att du ska försöka få honom ur ditt liv. Om inte för din skull så för erat barns skull. Om han  mår så dåligt och säger sådana saker och inte ens klarar av djur då är man inte redo att bli förälder. Han behöver få ordna upp sin skit innan han kan komma tillbaka och kan vara den personen som du förtjänar att ha i ditt liv samt ditt barns liv. Detta kanske inte behöver betyda att han är borta ur era liv föralltid men jag tror han behöver vara det just nu.

#5 Vad du än gör så håll inte ihop ett förhållande bara för barnets skull! Det mår varken du eller barnet bra av. Har själv varit det barnet, mina föräldrar höll ihop många år för att de trodde det var bäst för oss barn, men det enda som hände var att båda föräldrarna mådde dåligt av det och även vi barn som hamnade i kläm även om det inte var föräldrarnas mening att det skulle bli så då vi även som små kände av att det var dålig stämning mellan föräldrarna.

Så lågt av din sambo att villkora som han gör. Det är ju rena utpressningen! Nu när du är extra sårbar i o m graviditeten och verkligen skulle behöva stöd och uppmuntrande deltagande i väntan på ert barn, så är detta det sista du behöver.

Rent allmänt så är det många förhållanden som kommer i gungning när första barnet är på väg. Ni har ju inte bott ihop så väldigt länge heller. Det kan spela in. Men jag tror inte att förklaringen till din sambos beteende är fullt så enkel.

Det är svårt att ge konkreta råd när man vet så lite (förstår att du inte kan skriva detaljer på ett öppet forum). Men om jag ska försöka ändå, så skulle du kunna fundera kring om något hänt i din sambos liv som kan förklara varför han beter sig som han gör. I mina öron låter det som om han blivit (kanske innerst inne länge varit) osäker på sitt eget värde och dina känslor för honom. Det beror i så fall på något i honom själv som jag tror att han behöver hjälp med att reda ut. Men ta inte på dig det. Att jag säger att du skulle kunna fundera kring orsaker är för att du kanske redan vet något (fast du inte sett sambandet) som skulle göra det lättare för dig att förstå och därigenom slippa grubbla så mycket.

Viktigast av allt är att du inte tror att det är dig det är fel på. Du har försökt gå din sambo till mötes och det verkar som om det bara får honom att kräva mer. Visst kommer ditt liv att förändras när du blir mamma, men inte så till den grad att du inte kan ha dina djur kvar. Ditt djurintresse är ju en stor del av din personlighet och umgänget med djuren får dig att må bra. Och mår du bra så kommer ditt barn också att må bra.

edit: Det tog rätt lång stund att skriva inlägget. Jag såg inte de svar du fick  före mitt och dina följande inlägg. De publicerades medan jag skrev. Det låter helt klart som om din sambo behöver professionell hjälp. För dig är det viktigast att fokusera på dig själv och barnet som är på väg. Det är nog bra att du är hos dina föräldrar just nu, så att du kan få lugn och ro.

Svar till tarotstollan ; ja han sa efter en tid när vi hunnit bott tillsammans ett tag att det blir mycket hår i lägenheten av katterna och att han klagade på att jag bara är hos hästen och inte med honom. Hans andra anledningar var också att han erkände själv att han först accepterade djuren och att jag höll på med hästar, men att han sedan efter en tid började känna att han kände sig "bortglömd" pga av att jag har mina djur, han erkände själv att han var avundsjuk på mina djur. Men förklarade att jag samtidigt måste åka till hästen då den inte kan ta hand om sig själv, men då sa han bara att jag var egoistisk som tog sa och tänkte så. Fast det egentligen är ren fakta. det har faktiskt gått så långt att han sagt att jag inte får prata om hästar när jag är hemma, så om en kompis ringer på min mobil måste jag gå ut eftersom han inte vill höra något om hästar i hans lägenhet.. När jag kommit hem överlycklig efter att ha vunnit och kommit placerad i tävlingar så har han inte ens delat min lycka med mig utan bara blivit arg om jag nämnt något om hästar och hästtävlingar..

Någon som lägger såna hot verkar ha tagit beslutet själv redan och lägger skulden på dig så han slipper ta beslutet själv att såra dig. Han får dig att känna dig skyldig. 

Välj dina djur och din passion. Han kan fortfarande träffa sitt barn och leva sitt liv som han vill ha det och du kan hitta nån som genuint känner som du så du slipper må dåligt av att spendera tid med djuren som ändå är ditt ansvar. 

Han är inte rätt karl för dig. Han har redan bestämt sig att han inte vill ha djur i sitt liv och då är det bäst för er båda att gå skilda vägar för era framtider går åt olika håll. Barnet tar mer skada av att bo i ett hem där det är spänning och gräl och olycklighet än separata boenden.

Som andra sagt så verkar det här vara problem som ligger hos honom och som nog egentligen inte har med dig att göra. Tror du att det skulle kunna fungera att tipsa honom om att gå i terapi? Och att då erbjuda dig att följa med. Skulle det fungera så tror jag att terapeuten skulle vilja prata både med honom ensam och med er som par.

Att få barn är en stor sak, kanske det största man gör i livet, så det verkar troligt att det har triggat igång det här beteendet hos honom. 

Håller med dig om att det är omöjligt för dig att släppa ditt djurintresse. Djuren är en del av dig, så försök dig inte på det. Det skulle aldrig bli bra!

Jag kan i sammanhanget nämna att min man och pappan till mina tre barn för drygt fyra år sedan bad mig att välja mellan honom och en hund. Jag var i det läget beredd att kompromissa en hel del, men inte att välja bort mina djur. Så det slutade med skilsmässa och allt vad det innebär.

Vad skönt att du i det här läget har dina föräldrar. Jag önskar dig stort lycka till!!!

Han låter väldigt egocentrad och ju mer du skriver desto mer orolig blir jag för dig och din babys framtid. Om han tycker du tillbringar mycket tid med dina djur nu, hur tror du då han kommer att reagera på babyn sen?Den kommer ju att kräva dubbelt mer tid och uppmärksamhet från dig!

Han borde inse att han inte mår bra och söka mera hjälp än det han har nu!
Vad säger dina föräldrar, är de beredda att hjälpa dig?

Svar till Mirinda; oj, låter som du nästan läser mina tankar. Ja han är väldigt osäker på sig själv och det har han tyvärr alltid vart, ända sedan han var tonåring och idag är han INTE tonåring längre utan slutet av 20 och början av 30. Vi har pratat om det och han säger att att han inte vart med om något, utan alltid bara vart osäker på sig själv. Han har även sagt att han med tiden fått svårare att känna känslor och empati, han är ganska ärlig som Person ändå trots allt.. Han vet själv om att han inte mår bra själv och det erkänner han, men han har väldigt svårt att förstå mig och andra människor. Jag har tyckt synd om honom och gått med på mycket han krävt av mig, men jag började tillslöt må dåligt över att han hela tiden ställer nya krav och att han aldrig är "nöjd", han kan inte se hur jag känner utan han ser bara sig själv och beklagar ofta han beteende över att han mår psykiskt dåligt, att det är hans ursäkt. Jag kunde tillslut inte hålla mig och berättade för min mamma om våran situation och min mamma tyckte att jag skulle komma hem till henne tills han inser mer och tills han tar mer som många skriver här till mig tar professionell hjälp. Vilket han nu gjort, men som sagt allt tar TID när det gäller att få tider inom sjukvården/psykiatrin i detta samhälle tyvärr.

Både att han har självmordstankar och att du är höggravid borde definitvt ge er förtur!

Svar till Tarotstollan; Ja, mina föräldrar är MYCKET förstående och mamma min gör mycket för att jag ska må bra och för att jag ska kunna njuta av min graviditet och så jag får lugn och ro.

Kan även tillägga att jag har stöttande vänner och att jag har alla jag pratar med är på min sida. Men att själv infinna sig i den situation jag gör och dessutom vara GRAVID gör att man blir som Någon skrev, väldigt sårbar. Jag är själv starke so. Person och tar ganska mycket innan jag inser att det gått för långt. Jag är lite för snäll. Och är ibland till min nackdel. Jag vill tillägga att djuren har jag alltid skött om själv, har aldrig lagt det ansvaret på honom. Han har tom själv haft egen katt när han var i tonåren och på den tiden bodde hemma hos sina föräldrar, så blir själv förvånad att han reagerar såhär på mina katter.

Du kan vara rak och säga "Jag kommer välja djuren över dig om du tvingar mig att välja. Det fastställde jag redan när vi började dejta. Antingen är du MED mig i mitt liv med djur, eller så kan du avsluta vår relation här och nu. Om du väljer att stanna i förhållandet så behöver du söka hjälp för din svartsjuka för jag vill inte att du blir svartsjuk på ditt egna barn som kommer kräva mig dygnet runt."

#18. Bra uttryck det Cahira!

Han försöker att kontrollera dig. Han verkar försöka isolera dig. Jag anser att ni som minst ska gå på parterapi, så att ett barn slipper växa upp i den typen av negativ miljö. Du har ett barn att tänka på och inget barn ska behöva växa upp i en negativ miljö.

Jag vet också hur det känns att ha djur i ens närhet. Jag har haft djur ända sedan jag var liten, så jag vet hur du känner dig. Det verkar som att han är avundsjuk på dig för att du har en sån talang, omtänksamhet och ett brinnande intresse mot dina djur så som han inte kommer att förstå, och som kanske tyvärr aldrig kommer att förstå. Om min nuvarande man skulle ändra mig med att inte ha djur i mitt liv just nu, trust me, han har försökt, så jag blev inte så glad att han ändrade mig med att inte ha några djur hemma, men det blev alldeles för tomt för mig, så vi skaffade oss djur igen så att jag kunde pyssla om dom och ta hand om dom medans han var och jobbade och medans jag är hemma och är sjukskriven. Han har aldrig haft djur i sitt liv förens vi träffades. Så det är knepigt med dig och ditt liv eftersom att du är gravid och skulle vela rida igen efter ditt barn är fött, och att han inte kan acceptera att du har din häst och att du verkligen vill återuppta ritandet igen. Så jag hoppas att allt kommer att lösa sig och att han inte kommer att trycka ner dig psykiskt genom att säga sånna hemskheter till dig. Styrke kram! 

Hej allesammans, tack för alla kloka och förstående svar! Ja, han verkar ju veta att hästar och djur är min "svaga punkt", så han verkar ju utnyttja det och kontrollera mig igenom att hota med mina djur. Dessvärre verkar han inte förstå att det är fel, utan han säger bara att han inte vill ha djur längre i sitt hem och likaså kör han med argumentet att han inte vill ha en hästtjej längre, även fast han som sagt från början accepterade ALLT gällande mina djur och tyckte tom det var. Intressant till en början med hästar och var väldigt nyfiken och han tyckte det var lite "mäktigt" att rida. Men han insåg vell med tiden att det tar mycket av min tid, men vilket jag både visat och förklarat tydligt från första början att det gör. Men som sagt i början var det inte ett problem, utan det började han visa efter några månader efter vi hunnit bo tillsammans. Jag är glad att ni förstår mig ang mina djur, då ett liv utan aldrig har vart ett. Alternativ för mig. Spelar ingen roll om det är en kanin, katt, hund eller häst jag kan inte leva utan djur. Innan jag skaffade egen katt, då hade jag en kanin. Det är en stor omställning för någon som mig att från att ha föräldrar som bor på bondgård, med kor, hästar, katter, hundar, kaniner osv. Att helt plötsligt inte ha några djur alls. Jag försöker förstå honom också, jag skulle kunna låta en av mina katter vara kvar hos Mina föräldrar, så vi bara har en katt hemma. Eller skulle jag vara tvungen att välja så väljer jag ju min häst/hästar/ridning före mina katter. Men jag vill inte känna heller att man ska behöva välja bort något man älskar så innerligt som djur! Får magont av tanken att min ena katt skulle behöva bo hos en ny okänd människa, jag räddade trots allt den katten från att dö och jag har lagt ut mycket pengar på veterinärvård för att den katten ska kunna få ett liv utan sjukdom igen. Den katten betyder mycket för mig, men Min sambo skiter i det bokstavligen. Han säger bara att det är han som äger lägenheten och han vill inte ha mer katthåren i den. Han säger att jag väljer djuren framför honom, jag säger att han betyder lika mycket för mig. Men han ignorerar bara vad jag säger och sedan försöker han få mig att känna skuldkänslor igenom att han säger att ingen vill ha honom och att han lika gärna kan dö. Självklart betyder hammocken, men han förstår verkligen inte mina känslor för djuren också, dom fanns i mitt liv innan honom och han verkar tro att jag kan skita i allt och ta hand om honom 24 i 7 istället.. Jag verkar inte få ha något eget liv också, jag personligen tycker det är viktigt att ha egen tid i ett förhållande också. Jag är en natur människa och igenom hästarna får jag min dos av naturen,.

Sisterhoods, om du läser igenom allt du skrivit i denna tråd, men tänker dig att det är din bästa väninna eller en syster som skrivit det, vad skulle du då tycka att hon borde göra i denna situation?

Jag dumpade mitt ex av den anledningen. Han var dock även allergisk mot katter och det fungerar inte i mitt liv. Vi var ihop i över 4 år, men när jag insåg att framtiden inte funkar med en allergiker som är svartsjuk för att jag umgås med mina djur så fick killen gå. Djuren stannar oavsett vad.

Nu har jag en pojkvän som älskar djur lika mycket som jag gör och gärna vill ha djur. :) just nu har jag en katt, och jag tror katten gillar killen lika mycket som killen gillar katten. Jag är en kattmänniska och nöjer mig inte med bara en katt, det tycker pojkvännen låter bra då han också vill ha mer än en katt och även en hund eller två :) - perfekt.

Hade jag stannat hos mitt ex hade jag blivit tvungen att leva ett djurlöst liv och det vägrar jag. Fanns ingen annan utväg än att dumpa honom.

Hot och kontrollbehov, låter som en riktig drömprins det där🤔

Riktigt manipulativt beteende, att först låtsas acceptera dig och sedan ta tillbaka det.  Även om du skulle göra dig av med alla dina djur så skulle det bara komma något nytt han vill ta ifrån dig, och fortsätta så tills han är hela din värld. Röd flagg, Darth Vader-varning, onda bin etc etc.

Håll inte ihop "bara" för att du är med barn! Om han vill kontrollera dig och ditt liv så till den milda grad och dessutom själv mår dåligt, tror du han skulle behandla ett barn annorlunda? Spola och spring.

Jag gjorde klart för min pojkvän i början av förhållandet att djuren stannar oavsett vad han tycker. Det din kille utsätter dig för är psykisk misshandel och det blir bara värre om du låter honom bestämma hur du ska leva ditt liv och vad du får göra, det sa mitt X psykolog till mig.

jag säger som andra.. han verkar försöka kontrollera din tid. Vad blir det nästa han tycker tar för mycket av den tid han anser du endast skall lägga på honom? Din kompis? Familjen? och sen barnet? Nej, jag skulle själv inte acceptera att bli tvingat ge upp något jag har berättat är en stor del av mig och mitt liv på det vis. Att "guild-trippa" sen är avskyvärd på det viset han gör. 

Ja, ditt barn har rätt på sin pappa. Men du skall inte trycka ner dig och bli överkörd heller för du har även rätt på ett bra och respektfullt förhållande. Vilken förebild blir du för en framtida dotter vid att bli med honom och hon får se hur han tillåts trycka ner dig? Och vilken förebild för en framtida son är det att växa upp med en pappa som får lov att bete sig på detta viset? Skulle du tigat och inte gjort något om din dotter skulle hamnat i ett sådan förhållande eller om din son skulle betedt sig som detta mot sin tjej? Det tror jag knappast du skulle tillåta eller hålla käft om, eller hur? Varför är du värd så mycket mindre? 

Visst att det att ha två hästar tar mycket tid. Du gav ett underbart kompromiss att sälja en och fokusera på den du kan tävla vidare med, och enorm eloge till dig för det. Och han borde uppskattat det, vilket han uppenbarligen inte gör! Katterna tar faktisk inte så mycket tid som en häst, men jag förstår han om han ogillar pälsen överalt. Lika förbenat är detta något han valde när han valde bli i hop med dig. 

Nej jag tycker att om du gör som #23 säger, läs genom tråden, vad du beskriver och låtsas det skulle vara en vän, eller din dotter, som berättar detta för dig, HUR hade du rådat denna?

Det är ok att inte gilla djur eller vilja ha dem i sitt liv. Det är INTE ok att flytta ihop med någon som djur är väldigt viktiga för, starta en graviditet, och SEN tala om att man inte vill ha djur i sitt liv. Det är ett fullständigt orimilgt, kontrollerande beteende och du får inte acceptera det. Det skulle vara bättre för barnet att växa upp med bara dig (och viss umgängesrätt för honom) än med en olycklig mamma som blir kontrollerad av en oempatisk pappa. 

Ta kontakt med familjerådgivningen. Oavsett om ni ska lappa ihop relationen eller inte behöver ni hjälp att prata med varann och reda ut hur ni ska göra. Det är också viktigt att han får en rejäl kontakt med psykiatrin eftersom han mår så dåligt. Han måste kunna hantera sitt dåliga mående själv utan att tvinga dig att göra som han vill, leva med honom och göra dig av med dina älskade djur för att annars tar han livet av sig. Det är utpressning och fruktansvärt oschysst.

Tack allesammans för era svar!

Det hjälper faktiskt att få skriva av sig häst och hur andras synvinkel på det hela, vilket är viktigt för mig också då han lätt kan få mig in i hans tankebanor igen, ni får ju mig att inse ännu mera att det han gör är fel. Det får mig att bli bestämd hur jag ska göra med saker och ting, att det inte är okej på det sätt som han håller på. För tro mig lever man i en sådan relation, så är dte lättare sagt än gjort att inse/förstå att det han gör är fel.  Man blundar lätt för verkligheten och tror att "det blir bättre". Men jag har gett honom många chanser och som ni säger han accepterade mig som den jag var MED djuren när vi började träffas och sedan när vi flyttade ihop. Han kan inte bara "ändra" sig och tro att jag ska ge upp allt för hans skull.

Tack för att ni får in mig i rätt tankebanor, för är alltid härligt att höra att det är fler som får varningsklockor att ringa när jag berättar om honom.  Det får mig att bara inse ännu mera att jag är värd så mycket bättre. Tack!

#29 Ja du är värd bara det bästa och någon som älskar hela dig för den du är och även tycker om dina djur som är en stor del av den du är!

Du har fått så många bra råd och vi är visst många som klickat bra inlägg på dem.

Gör det rätta för dig, ditt barn och dina djur!

Lycka till!

Åh vilken självisk kille! Jag hade gjort slut. Barnet kommet inte må bättre av att ha föräldrar som håller ihop bara för dess skull.

Jag är övertygad om att du kommer att klara av det här bra. Du resonerar förnuftigt och insiktsfullt och har din familj och dina vänner som kan stötta dig om du vacklar. 

Lätt är det inte. Men du kommer att finna en väg framåt för dig och ditt barn, oavsett hur det blir med parförhållandet. Någon sorts relation kommer ni i vilket fall som helst att ha många år framöver, som föräldrar till ert barn. Därför är det viktigt att ni kan kommunicera så friktionsfritt som möjligt. Så rådet #28 ger om familjerådgivningen tycker jag är bra. 

På en del orter finns det föräldrarådgivning som (i a f här där jag bor) håller till på samma ställe som MVC. Fråga din barnmorska så kan hon säkert berätta hur det är på din ort och vart du kan vända dig.

Jag vill bara lägga in en tanke: när han fått djuren "ur vägen" och barnet kommit… vad är då nästa sak han ska kontrollera? Jag tycker att du ska fundera en och två gånger om detta är en man som är hälsosam för dig. Jag hoppas att allt går bra. Men han låter inte frisk enligt mig.

Han är rak mot dig nu för han tror han kan hota dig med graviditeten men du, det är 2015….det är inte så fasligt hemskt att vara ensamstående mamma om man har en stttande familj- och han kan inte välja bort att vara pappa. Rent ekonomiskt är han fortf skyldig att bidra till barnet. Han låter obehaglig och alla dessa försök att hota dig med ultimatum skulle då mig att be honom dra åt skogen. Varit i liknande sits och tyvärr- ger man efter en gång, så kommer det alltid en andra gång, till slut sitter man djupt fast och man är lika olycklig med sin partner som om man hade gått vid första hotet. Så jag skulle lämna honom om han fortsatte sådär.

Som andra varit inne på här… Jag växte upp med två nu skilda föräldrar som absolut älskade både varandra och oss barn mycket. Men pappa har alltid varit mycket kontrollerande och svartsjuk. Det gick faktiskt ut över oss. Han var alltid svartsjuk på oss för den tiden vi "tog från honom" när vi umgicks med mamma själva. Det ledde både till dåligt självförtroende, jag kände mig i vägen och illa omtyckt, och jag och min pappa hade aldrig någon bra relation - det var bara massa bråk jämt och jag trivdes inte hemma. Jag kände mig till och med oönskad. Till slut gick de skilda vägar, och jag hade aldrig mått bättre. Jag behövde inte vara ledsen varje dag, jag behöver inte känna mig i vägen mer. Och det bästa av allt - när vi inte bodde ihop längre fick jag och mina pappa faktiskt en bra relation till slut! Jag önskar att de hade gått skilda vägar för länge sen, när jag var liten. Men bättre sent än aldrig.

Nu handlar det ju om dina djur och inte ditt barn - ännu, men det kan ju faktiskt gå så långt. Och jag hoppas innerligt att ditt barn inte ska behöva drabbas så hårt av den oändliga svartsjukan som jag gjort. Jag önskar er alla det bästa.

Gör dig inte av med djuren! Har själv alltid haft djur och utan dem skulle jag i ge våra rolig att vara med. Hellre att barnet har en lycklig mamma med djur än gifta föräldrar som inte lär gilla varandra alls! Jag hade aldrig get upp mina djur-dem är familj precis som mina föräldrar, bror m.m.!

Usch vad svinig han känns. Han visste ju redan innan och har han en gång accepterat kan han inte komma och säga annat när han har "tröttnat". Aldrig i livet att jag skulle göra mig av med mina djur bara för att min sambo tycker det, då är det han jag gör mig av med! Min hund betyder allt för mig vilket min pojkvän vet och den dagen vi blir sambos så vet han också vad han ger sig in på. Han har katt och det får ju jag acceptera trots att jag har allergi, jag har ju gjort valet att bo tillsammans med honom. 

Har haft pojkvänner som inte "klarat av" att jag har hund eftersom dom blivit svartsjuka och tyckt att det har varit jobbigt. Dom har inte blivit långvariga.

Ditt framtida barn kommer som julbli säger, förmodligen uppskatta ifall ni skiljer er. Ta kontakt med socialen själv och få råd av folk som är van vid att åka ut till föräldrar med problem. De kan nog ge råd om hur ni kan sköta föräldraskapet fast ni inte är tillsammans. De är nog vana vid deprimerade föräldrar. Annars så har du fått många bra råd att följa. Bra att du insett att han inte är något att ha. Tror du attden romantiska delen av ert förhållande är slut? Det låter som om det inte är mycket att rädda, nu handlar det om att undersöka ifall han kommer vara involverad i barnets liv. Vad säger han själv? Vill han överge barnet eller "bara" dig. Kan du skaffa egen lägenhet och börja ditt eget liv eller blir det att bo hos din mamma tills du är redo? Det första året, om han vägrar gå till terapi, så skit i honom, du är inte hans mamma. Det är när barnet börjar "uppleva" världen(tror jag, en barnlös) som barnet kommer undra varför pappa beter sig konstigt/inte alltid är där, och då får du väl tvinga ur pappan att bestämma sig exakt hur han ska vara som förälder. Just nu är din sambo inte en prioritet. Kallt sagt, att göra slut är förstås inte lätt, men på sätt och viss har han väl redan gjort slut med dig?

Det är bättre att vara ensamstående mamma (med bra föräldrar och goda vänner) än att försöka stå ut med en kontrollerande och ej psykiskt frisk person! Egentligen tycker inte jag frågan handlar om djur, det hade varit exakt samma problem om han ville bestämma att du inte skulle umgås med dina vänner eller sluta måla tavlor o.s.v. Så ge inte efter mer! Sjålvklart ska du fortsätta med dina djur! En glad mamma är en bättre mamma, så inte skulle du göra barnet någon tjänst om du gav efter och lät den psykiskt inte friska bestämma vad du ska ägna dig åt eller inte! går han hos psykolog eller får han enbart antidepressiva? En frisk person känner sig inte ensam och försummat för att sambon rider er par timmar om dagen!

Jag tycker inte det där låter som vanligt "vill-inte-ha-djur"-beteende, utan snarare som en sjuklig svartsjuka. Det måste han väl förstå att hästar är tidskrävande, och att det inte betyder att du tycker mindre om honom bara för att du spenderar en del tid i stallet? 

Tvärtom tänker jag att det kan vara hälsosamt för förhållandet att få göra saker på varsitt håll, så länge man ÄVEN hinner umgås som familj.
Speciellt när ni får barn - då barnet får större möjlighet att umgås med pappa medan du är iväg. Oftast blir det ju annars så att mamman tar allt ansvar av ren rutin.

Håller med alla som skriver i tråden, dumpa denna relationen o sök hjälp hos familjerätten på soc.

Om ni separerar o du har barnet mer eller mindre på heltid så har du största rätten till eran bostad.

Lycka till med magen!

Min tanke är att barn tar mycket tid och uppmärksamhet. Om han är svartsjuk för att du måste spendera så mycket tid med din häst, hur ska det gå med en bebis i bilden? Han kommer antagligen inte alls få lika mycket uppmärksamhet då, och med all rätt! Jag tror inte att han är rätt för dig tyvärr… Men ja, det hade varit väldigt bra om ni tillsammans gick i någon form av terapi! Det kan säkert hjälpa honom mycket

Jag håller med alla andra som skrivit här! Hoppas att allting går bra för dig. 

Jag är också i stort behov av djur, har jag husdjur så följer de med mig oavsett. De är som mina barn.

Vill höra hur det gått! Kramar 🌺

JAG hade ALDRIG valt partern över mitt djur o mhan sade sådär. Tycker det är elakt och egoistiskt ni kan ju inte sitta ihop bara för att ni är ihop, en familj fungerar inte sådär.