Ja, jag måste erkänna att jag känner igen mig själv i det du berättar.

Det verkar som han har svårt att hantera dina känslor. Han vet inte riktigt vad han ska göra i dom situationerna då du blir ledsen. Han kanske känner att det är han som är orsaken till att du gråter.

Det är svårt för mig som utomstående att förstå vad allting handlar om, men rent spontant kan jag förstå hur din sambo kanske resonerar.

När en man vill ha barn, vill han känna att han skaffar barn med en kvinna som är stark nog mentalt att hantera det stora ansvar som medföljer när man blir mamma.

Att se dig svag och gråtande under lång tid, där du (kanske) inte  klarar att själv ta dig i kragen och rycka upp dig, ger inget större förtroende för hans tilltro till din förmåga att orka vara mamma.

Att bli mamma är svårt i sig själv, och absolut inget att rekommendera att sätta igång med, när man mår psykiskt dåligt. Kanske du kan se till att bygga på din självkänsla och ditt självförtroende först, så att du är en stark och trygg mamma för ditt barn?

Ett litet spädbarn kan vara nog så krävande, och får även den starkaste kvinna att bli tillfälligt psykiskt labil pga vaknätter och den hormonella förändringen det innebär att bli mamma. Jag räknar också med att du, som så många andra, kommer att svara att du vet allt det där, och förväntar dig ingen dans på rosor. Men jag talar av erfarenhet; jag själv var så oerhört förberedd, visste minsann hur jobbigt det skulle bli, men att verkligen uppleva det på riktigt, ledde till en stor kris för mig när mitt första barn kom.

Jag förstår din kille, men jag förstår också din längtan. Men mitt råd är ändå att du ser till att bli tillräckligt psykiskt stark för att skaffa barn. För barnets skull, om inte annat.

Lycka till nu. =)

Jag måste erkänna att jag förstår din sambo. Att skaffa barn är det största och viktigaste man kan göra. Båda måste vara på samma bana. Han tänker med hjärnan, du med hjärtat. Han ser en väldigt ledsen tjej som blir som ett barn själv i strävan för att få barn. Han blir den vuxna, som ser framför sig att han inte bara ska ansvara för ett nytt liv, utan kanske även för mamman till livet som han var med och skapade.

Ju mer du pressar honom, ju längre från att skaffa barn kommer han. Känner att du borde ta det lugnt. Kanske till och med söka terapi. För det du känner är inte bra. Ett barn ska inte skaffas för att du ska må bra. Utan för att barnet ska må bra och därigenom föräldrarna. Du behöver nog någon utomstående att prata igenom dina känslor. Och så tycker jag att du inte ska förmoda att din sambo försöker lägga krokben för dig. Tvärtom, jag tycker han verkar vara väldigt förståndig och bryr sig om dig en massa. /Vanessa

Nää, byt kille.
En fin kille hade tröstat dig och sagt att (även om han inte gör det) han förstod.
Att lova "ett barn" innan året är slut var bara ett sätt för honom att få en tidsfrist utan "tjat" från ditt håll.

Susanne

Men jag känner mig psykiskt stark och stabil. Det som tar så förbannat på mitt psyke är bara hans tomma löften. Nyss lovade han att det var okej att vi skaffade en kattkompis till Tuborg. Och vad händer när jag äntligen hittar en som vi båda gillar, nä, då blir det ingen till katt av den ena eller andra anledningen. Det finns alltid undanflykter till allt.

Jag är väl alldeles för lättlurad som går på det ena tomma löftet efter det andra. Och jag det är just när sanningen väl kommer fram, när han säger att han aldrig velat ha någon katt, som det brister för mig. Då har jag ju levt i en lögn, om än bara för ett kort tag.

Precis detsamma gäller barn, större lägenhet osv. Jag vill gå vidare i förhållandet, ta ett andra trappsteg. Men trots alla löften så är vi kvar i samma läge (om inte sämre eftersom vi inte ens längre har varken bil eller motorcykel kvar) som när vi träffades för över tre år sedan.

Och det som gjorde mig så väldigt ledsen imorse var nog att bli kallad sinnessjuk. Dessutom har jag nog bara haft en pissig dag. Grinat för allt..

En del dagar är väl sämre än andra..

Det är väl klart att du blir ledsen, han sviker dig ju upprepade gånger utan synbar anledning.
Han kan helt enkelt inte ta ansvar, antagligen inte heller för saker han själv gör.
Och om han blir "rädd" och kallar dig sinnessjuk har han bakdörren öppen för flykt utan att behöva känna ånger för att han åter sviker dig.

Susanne

#5 Okej, så om jag förstår rätt så gråter du när det gäller barnfrågan, men inte att du är deppig/nedstämd rent allmänt?

Det känns svårt att ge några bra råd till dig eftersom det känns tydligt att man bara får halva historien berättad. Ingen av oss här inne har hört din killes syn på saken och det gör det svårt att kunna ge några vettiga infallsvinklar på problemet.

Kan det vara så att han inte mår särskilt bra inuti sig själv? Du skriver att ni varken har bil eller MC kvar, är det av ekonomiska skäl? Att sitta i en ekonomisk situation man inte är nöjd med är för en man ett mycket större bekymmer än för en kvinna, oftast. Känner han att ni inte har råd med bil eller MC, hur ska ni då ha råd med större lägenhet? Med ett barn och alla kostnader som det medför? Han kanske känner att han inte kan diskutera det med dig om han tidigare inte fått gehör för sina åsikter? Känner han att det inte är någon idé ändå, så säger han ju vad som helst för att få tyst på dig för stunden, utan att tänka på hur det sårar dig i långa loppet. Men det är ju bara min teori, eftersom vi inte alls vet hur han tänker i hela den här historien. Jag kan spekulera hur länge som helst, men allra enklast är om du allvarligt pratar igenom hela er relation, helst utan att du börjar gråta, och istället gör det på ett förnuftigt sätt där han slipper känna dåligt samvete för att du är ledsen. För redan där har du motat in honom i ett hörn där han känner sig trängd.

Hursomhelst, det verkar som att ni är på helt olika nivå i era ambitioner och du bör ta en funderare på om ni verkligen passar för varandra. Man kan vara hur kär som helst, men om ens mål och drömmar i livet skiljer sig åt anmärkningsvärt, då blir det synnerligen svårt att jämka samman två människors liv. Jag är inte säker på att ens den starkaste kärlek klarar att man drar åt två helt oilka håll.

All lycka/SharpMissy

Känner du så ska du helt enkelt göra slut med honom, och torka dina tårar och sedan hitta en annan kille som ger dig det du vill ha och behöver. /Vanessa

Tja, att bli kallad sinnesjuk av sin partner eller vän överhuvudtaget, tycker jag inte man ska behöva ta.

Alla kan vara lessna över saker som andra inte förstår. Det ska man väl respektera, speciellt i en relation.

Jag har svårt att se att man är sinnessjuk för att man gråter över något alls egentligen. Det tyder på en ovilja att acceptera den känslan. För alla känslor är som dom är, det tjänar inget till att säga att man ogillar dom eller försöka trycka ner dom.

Så länge orsaken finns där, så finns känslorna kvar. Man kan lära sig hantera dom, absolut, men att ta hänsyn till någon annan och därför inte få gråta för att man är lessen - det förstår jag faktiskt inte.

Men så passar jag ju inte ihop med alla killar eller tjejer heller. :)

Jag vill definitivt ha en kille som är lite medveten om psykologi och känslor och kan respektera när man är lite nere…

Kanske är det så att ni inte passar ihop? Det kan bara du svara på.