Jag tror folk nog inte alls vet hur de ska bete sig, ska man fråga eller inte fråga hur du mår? Krama eller inte krama, om du bara berättar hur du mår bäst av att bli bemött så kommer nog folk göra som du vill…

En liten kommentar bara, att fråga hur det är med folk runt om, eller så man möts, ser jag inte som ngt privat alls, det är en artighetsfras. Hej hur är läget? På det förväntas oftast ett positivt svar. När man verkligen vill prata om människors mående så tar man upp det privat.

Utöver det #1 och #2 skriver, det är absolut inget konstigt eller ovanligt att man flyttar tillbaka till föräldrarna. Många som pluggar på annan ort flyttar hem igen när studierna är klara.

Tack. Nej, det är klart att det inte är något ovanligt att flytta hem igen, heller, men mitt skäl är att jag tänkt att jag inte vågar bo själv. Jag förklarade för mina föräldrar att jag ville vara ifred, men de tycks ha svårt lite ändå att förstå att det är faktiskt det jag vill.

När det är som jobbigast vill jag inte ha någon nära, då behöver jag verkligen vara ifred.  

En kompis till mig frågade hur jag mådde på hennes bröllopsnatt, hon sa att hon var orolig för mig. Det var verkligen fel tillfälle, för mig. Så det är inte det vanliga " hej hur är läget"- grejen, utan att de frågar. 

Helst hade jag bara velat ha tabletter som lindrar panikångesten och slippa visa, jag får ju hyperventilering och skakningar, så det kan märkas, yrsel osv. 

Om jag förklarar hur jag vill bli bemött så betyder det ju att jag avslöjar att jag mår dåligt och då får ju de veta det, men å andra sidan så vet ju några redan. 

Men det är sant att de kanske inte vet hur de ska bete sig. 

En annan kompis frågade mig när vi var ute på en pub, satt ner och tog lite vin, och då frågade han mig. Att han verkade ha förstått. Det var också andra runt omkring då.

Ska väl tänka att det är bra att de jag har bryr sig, men det som har utlöst allt det här är väldigt privat. 

Sedan säger folk att de uppfattar detta att jag har dåligt självförtroende osv, men det är inte riktigt så. Jag har inte tänkt på det själv. Jag tänker själv att jag inte vill ta på mig för mycket för det upplever jag att jag gjort förut. Men ja, de vet väl kanske inte hur de ska bete sig.

Du behöver ju inte anförtro dig åt alla som frågar dig hur du mår. Även om jag mår dåligt kan jag ändå le och säga att allt är bra för jag vill inte prata med vemsomhelst om vad jag går igenom, oberoende om den personen vet min situation eller ej.

De vet kanske inte hur de ska bete sig men du verkar inte heller ha koll på hur du ska bete dig. Du ska aldrig känna dig tvingad till att berätta något du inte känner dig bekväm med att berätta.

Det är också sällan någon brukar försöka tvinga fram svar ur en om man säger att man är ok. :)

Du verkar ha en väldigt fin omgivning som faktiskt bryr sig om dig. Jag undrar även vad det är som gör att det är så hemskt att andra försöker visa hänsyn för ditt mående. Det är vanligt med psykisk ohälsa idag och visst kan det kännas blottande, men försök att ta stöd i andra. Sedan hoppas jag att du försöker ta stöd i de som är professionella. 

Om du vill vara ifred så kanske det inte är en bra strategi att flytta hem, då du även har ett ansvar gentemot din omgivning. Vi är många med ångest och som har haft attacker…kanske finns det några av dem som frågar dig som känner igen sig. Du har rätt att säga att du inte vill prata om det eller tydligt styra in samtalsämnet på något annat.

Det är trist att du mår som du gör men försök att se omgivningen för de vänliga vänner de faktiskt är och inte några "fiender".

Det verkar som du nästan överreagerar eller analyserar när du t.om noterade att din pappa tände lampan för dig. Det hade han förmodligen gjort om allting varit som vanligt också. Man hjälper varandra med småsaker hela tiden utan att ens reflektera.

Tycker det låter som du har många som kan stötta dig, det finns många som lever i ensamhet och inte har stöd eller anhöriga att vända sig till. Är det så att du känner att det känns pressande att dom frågar så kan man vara ärlig o säga att du vill gärna bli behandlad som du alltid blivit innan för det hjälper dig att tillfriskna :) Jag har själv haft panikångest och mått rent ut sagt kasst men min man har stöttat mig och hjälpt mig. Hoppas att du mår snart bättre 🌺

• "…frågar när det är andra omkring"

• "Jag hade aldrig berättat det själv till henne, det var min pappa som gjorde det, utan att jag visste"

• "Sedan säger folk att de uppfattar detta att jag har dåligt självförtroende osv"

Förstår vad ni andra svarat och håller till stor del med om att TS kanske är lite mycket på sin "vakt". 

Men ovan tre punkter finner jag inte okej… det är inte det minsta roligt att känna sig som ett vandrande samtalsämne när man mår dåligt. Om någon ska berätta för Cattis85:s släkt och vänner hur hon mår så är det TS själv. Och inte hennes föräldrar. När dessa personer sedan kommer för att prata med Cattis85 (oavsett om det är i all välmening) så förstår jag om TS känner sig kränkt. Jag hade känt det lite som att mina föräldrar gick bakom min rygg. 

Självklart gör inte Cattis85:s föräldrar något på jävelskap, men TS är inget barn längre. Hennes hälsotillstånd är inte allmängods för alla att ta del av. Och hon kan prata för sig själv. 

Min familj brukade göra likadant. Jag tyckte inte det kändes bra när mina vänner plötsligt visste saker om mig som jag aldrig sagt. Uppgifter som dessutom inte stämde alla gånger. Tycker du ska säga ifrån att din hälsa pratar ni om när ni är ensamma och när du vill. Sedan förstår jag om dina föräldrar behöver prata av sig med andra närstående om situationen, men då är det bättre att de pratar med varandra.

Badmatta; ja det var så jag menade. Folk gissar ju, och det är ju bra att de bryr sig, men jag vet inte på vilket sätt de kan hjälpa mig. Min övertygelse är att viss ångest får man hantera själv. Man kan inte lämpa över sådant på andra riktigt. 

Vanligtvis är jag väldigt privat av mig och har varit länge. Jag har aldrig delat med mig till mina nuvarande kompisar om erfarenheter som att jag var ensam på rasten jämt, eller satt ensam i matsalen.  För vem vill ge sken av att man varit en person som andra inte vill vara med? 

Jag vill att de vänner jag har nu ska vara med mig för den jag är, inte för att de måste göra något extra för att jag mår dåligt. 

Det är väl inte fel egentligen, men jag vill att folk ska uppskatta mig för den jag är, inte "cattis mår dåligt så vi måste umgås extra med henne".

Men det är svårt.

jag har sett mig själv som en stark person, läst, rest, mycket grejer, men sedan hände en grej, och sedan några saker till. Det rev upp massor, som jag gått och burit på.

En del frågar liksom väldigt rakt på och då kommer jag mig helt enkelt inte för annat än att säga som det är. 

Nu bor jag hemma eftersom jag från början var rädd för att gå in på till exempel ICA, för jag ville inte få en ångestattack därinne. Och då tänkte jag att jag kanske behöver bo hemma för om jag är riktigt så, att jag inte känner att jag klarar av att genomföra det, så kanske någon faktiskt behöver göra det åt mig. Inte för att jag inte kan, praktiskt, utan pga rädsla. 

Min strategi nu är att inte prata med folk om mig själv alls. Säger att det är bra.

Mina föräldrar är ju jättesnälla, de vill stötta, men det blir konstigt och ansträngt. "problemet" är ju just det, att de menar väl.