![[pusselbit]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Psykiskt misshandlad av egen far? (långt inlägg)
Jag vet inte hur jag ska börja eller lägga upp denna trådstart men jag är i en situation som jag länge funderat över och skriver det här inlägget eftersom jag vill höra era åsikter om rätt/fel agerande, perspektiv och få tips!
Det är så att jag tillsammans med mina syskon alltid blivit behandlade av vår pappa på ett nästan konstigt sätt. Det är precis som han hatar oss men ändå inte. Vi har till och med börjat fundera på om han inte är helt frisk utan lider av någon störning. Ett exempel kan vara att jag inte hittar salladen i kylskåpet och medans jag letar så hör jag honom skrika ’HITTAR DU INTE SALLADEN??!?! ANVÄND DINA SMUTSIGA ÖÖÖGON!’ Vem säger ens så till en person som inte gjort ett dugg, och sitt eget barn? Ett annat exempel var idag när han och jag hade en helt normal konversation och helt plötsligt kläcker han ur sig ’ta hand om disken, grrrrismun!’ Det handlar inte om att vi barn är lata eller så, för det spelar ingen roll vad man gör han är ALDRIG nöjd:o Det är precis som att han gillar att trycka ner oss(och andra)… Alltid när han kommer hem och ska fråga mig var någon av mina syskon är någonstans så säger han ’var är *skällsord* någonstans då?’ Jag brukar spela att jag inte förstår vad han menar då jag bara inte förmår mig att svara uppriktigt när han säger sådär, och ändå fortsätter han. Jag är annars en glad person med det är inte så lätt när han trycker ner mig hela tiden. Han har ’flickvän’ intressen, inget missbruk osv så det måste ju vara något annat som inte ringer för honom..
Jag skämdes sjukt mycket inför mina vänner när jag hade dem hemma på besök som liten(6-12), när han började bete sig på det här viset, vännerna hade ju snälla föräldrar som värna om dem medan han betedde sig sådär och var allmänt nedlåtande och kallade mig fula grejer. Man kände sig så misslyckad och vännerna skrattade mest för att lätta på stämningen. Det var precis som att han ville 'visa' vilken känslolös badass farsa han var. Idag vet jag att det är han som det är fel på och inte mig/oss. Detta är ändå bara exempel på vad han kan hinna säga på EN dag, alltså bara en bråkdel på alla tusen grejer han sagt genom åren.. Härom veckan när han pratade med min låtsas mamma så kläckte han ur sig ’Tror du jag satt hemma med dom här grisungarna när dom var små? Nähru!’ Trots att jag satt bredvid! Han kommer på vad f*n som helst att kalla oss, kan vara allt från häxa till fula karaktärer i tecknade filmer.
Det hjälper inte att skrika åt honom vilket jag redan prövat, han slutar ändå inte. I mellanåt beter han sig som en normal person (dock inte så ofta) och när ena syrran(nr1) valde att bryta kontakt med honom så verkade han inte förstå vad han har gjort för fel, vilket var rätt skrämmande faktiskt, och vi ska väl ändå inte behöva förklara att man inte beter sig på det här viset till en 45+ man.
Han behandlar även andra människor illa genom att sitta och säga att personer han inte ens känner är idioter eller dumma i huvudet. Han kan avsluta ett vanligt samtal med ’ja, men hon är ju efterbliven!’ eller bara trakassera vad som helst, när jag varit hos frisören stod han och klanka ner på namnet på hennes salong?! Bara så tröttsamt att behöva lyssna på över huvudtaget.
Jag kan inte ta hem vänner/partner osv för jag skäms så mycket när han sätter igång. Jag önskar att jag bara kunde bryta kontakten med honom när jag flyttar hemifrån för att markera ’Nu när jag flyttat ska vi inte prata med varandra mer’ Även om det inte kommer vara så lätt när han verkligen inte verkar förstå vad han gör för fel, trots att jag säger åt honom. Syrran som redan flyttat hemifrån fortsätter han att trycka ner trots att de inte träffas mer än en gång på två månader i snitt samt vid jul och födelsedagar, så han lär aldrig sluta direkt heller. Han är då värst mot henne och direkt när hon kommer innanför dörren så kan hans sätt bara vända totalt på tre sekunder. Och då är hon tjock och alla är efterblivna osv osv.. Våra ’familjeträffar’ när hon kommer hem till oss är något man mer plågas igenom. Min bror som även han flyttat hemifrån har ’tagit över’ pappas sätt och också börjat kalla oss syskon för skällsord, precis som att han vill skjuta över att pappa får honom att må dåligt på oss andra syskon så det är bara åt helvete på ren svenska alltihop.
Jag vill bara ha ett normalt fungerande liv som vuxen och det känns som att det aldrig kommer funka med det här spöket som ska finnas där och trakassera mig, det känns även som att jag vill bryta med de syskon som fortfarande väljer att prata med honom då jag inte ens vill komma i närheten av hans jargong igen även om jag såklart tycker om mina syskon och vet att allihop är fina människor innerst inne även om brorsan då blivit förstörd av farsans snack.
Jag känner att jag nu måste börja besluta mig för hur jag ska göra med allt detta då jag flyttar inom två år. Jag sitter redan nu och funderar på vad jag ska säga när farsan ringer helt oförståendes och vill bjuda över mig på middag sen när jag flyttat hemifrån. Egentligen vill jag bara strunta i att svara när han ringer för att markera ’Nu när jag flyttat ska vi inte höras av mer!’ Samtidigt som det känns som att jag ändå måste svara och försöka förklara även om jag vet att det inte kommer gå in i huvudet på honom. Om jag inte bryter upp med honom i samband med flytten för att markera så vet jag inte hur det ska ske. Jag har ju ändå bott här nästan hela min uppväxt (dåliga förhållanden) kan jag helt plötsligt bara strunta i honom då? Min ena syster som då redan brutit upp med honom tycker att hon och jag ska anmäla honom för allt han gjort mot oss men jag vet inte om det är överdrivet?? Känns som att alternativet är: dra här ifrån, sluta svara när han ringer och aldrig komma hem igen när jag fått fast inkomst och eget boende.
Vad kan det vara för fel på honom? Någon som varit med om liknande? Varför vill han stå och kalla sitt eget barn för saker som ungjävel/tjock(kan inte äta utan att han säger att jag är en padda, man ba wtf) Han har alltså inga gränser mot någon men är värst mot oss barn..
Vet du vad mitt ex är lite likadan. Inte lika utstuderad, men han använder också underliga ord för sitt barn och säger saker som att "ungen behöver utfordras" och liknande trots att det är en tonåring, som dessutom är precis bredvid.
Han säger också mycket nedlåtande saker om andra människor han inte känner.
Grejen är att han tycker att han pratar helt normalt. Han förstår inte alls sitt barn som känner sig kränkt av en del uttryck. Jag har lagt ner mina försök att få honom att förstå hur andra reagerar på hans ordval och pratar istället med barnet om att "pappa fattar inte hur det låter när han säger xx".
Jag tycker det låter lite lika med din pappa, eftersom han alltid varit likadan. Han tror att han pratar helt normalt. Han kanske tycker att "grisunge" låter lika gulligt som om han sagt "prinsessa". Han fattar inte att någon tycker det är nedlåtande. Kan det komma från hans egen familj - hur pratade de med varandra hemma när han var barn?
Tillägg, jag vill inte förringa din upplevelse här, jag vet ju hur mitt eget barn upplever det hens pappa säger. Det är nedlåtande, och kränkande! Frågan är om det är medvetet och om det går att få honom att inse.
Min farsa är precis likadan om inte ens värre. Han pratar skit om oss 4 barn bakom varandras ryggar och säger att vi är värdelösa. Han vill till och med göra faderskapstest då han hoppades att vi inte var hans barn! Jag är iallafall 19 och har ingen kontakt med han längre. Men min tvillingsyster bor hos han och blir mer lik han då så henne går inte att prata med. Vet inte hur gammal du är. Men är du under 18 kontakta socialtjänsten och be om hjälp. Det gjorde jag. Är du över 18 så ta din chans och flytta. Bara för att han är din pappa så har han ingen rätt att behandla någon av er som skit. hoppas det löser sig. Så jävla jobbigt när föräldrar beter sig som småbarn
#1 Nej nej. Han säger inte att jag är en gris med glimten i ögat. Det ser mer ut som att han vill försöka tala om för mig hur värdelös jag är. Han kallar mig även saker som mongolid/utvecklingsstörd/ tattare.. Vilket är grövre. Han säger ju inte 'din lilla gris!' utan mer 'grrrrismun!' Närjag säger någonting. ditt ex verkar vara en light variant av min farsa men ändå lite samma stuk.. Hela han är så aggressiv och han försöker hela tiden komma på saker för att komma åt mig, han kan typ SLÅ upp min dörr när jag sitter på rummet och skrika att jag ska 'STÄÄÄÄDA' för att han ser en tröja på golvet, i princip 3 gånger i veckan. Hur de var i hans familj vet jag inte så bra, han samtalar knappt med någon av sina syskon. Men att det inte var bra iaf vet jag. Jag håller helt med dig om det där med att han kanske inte förstår 'trycket' i sina ord, mycket handlar nog om att han aldrig blivit konfronterad av någon, men en vuxen man (45+) måste väl ändå begripa bättre?! Uppfostrad eller ej, konfronterad eller ej, friska vuxna människor fattar väl att man inte gör såhär..
#3 Faderskapstest på er allihop? Vad galet. Jag är född 97 så 18 år snart då, men jag måste ändå gå klart skolan, skaffa fast jobb och lgh innan flytten blir aktuell. Tyvärr :/ Är han såhär mot andra med, utomstående eller din mamma tillexempel? Eller bara mot er som är hans barn? Jag försöker förstå vad det är för fel på min egen farsa men det verkar hopplöst..
Mm. Ja ta kontakt med socialen och berätta hela situation. Boende kan soc fixa innan du fyllt 18 det fick jag :) min farsa är så mot alla, sina vänner, min morsa ja alla. Han nedvärderar alla. Ibland kan man helt enkelt inte få en förklaring på varför dom gör så. Försökt förstå min farsa men kom bara fram till att det inte är något jag kan göra åt det utan att säga ifrån och om inte det funka, säga upp kontakten :/
Det kan ju hjälpa att veta vad det är för fel på honom, för det är ju honom det är fel på och inte er.
Det är inte förrän man är ur sådant här och har annat att jämföra med som man på riktigt kan förstå, men för mig låter det som att ni barn tillsammans borde jobba för att inte ha det såhär.
Ta stöd i det och sök upp kanske en kurator, eller annan, som kan hjälpa er att få ändring, och jag skulle egentligen tycka att ni alla barn skulle flytta redan nu.
Finns någon kompis förälder som är bra? Din sambo?
Jag tycker absolut att det är fel att ni ska behöva bo kvar där, och framförallt dina yngre syskon. Eftersom du snart är 18 så borde socialtjänst kunna hjälpa dig med en lägenhet och framförallt en stödperson. Om jag visste vilken kommun du/ni bodde i så skulle jag hjälpa er. På riktigt.
Ja, kontakta socialtjänsten!
Socialtjänsten kan hjälpa med boende oavsett ålder om de anser att hemmiljön är väldigt negativ och påverkar personen väldigt negativt och att personen i fråga inte själv kan flytta därifrån Kontakta dem! Jag tror inte att det kommer ta lång tid innan du får hjälp
Medarbetare på Skor iFokus
Jag tycker att du ska vara ärlig, och berätta för honom vad han gör. Och om han inte bättrar sig så kommer du att bryta kontakten. Och det är också bra om du har syskon som fortfarande är under 18 år, att du anmäler honom till socialen, för det är misshandel, och det är INTE OKEJ. Ni ska inte behöva ta emot sådana trakasserier ifrån någon och framförallt inte av eran far.
Jag växte upp med en alkoholist till far så jag vet precis hur det är att bli felaktigt behandlad av sina föräldrar, men då var jag för rädd för att säga något. Men när jag blev äldre så tog jag ett snack med dom, då jag fick en lillebror som idag är 12 år. Min far slutade dricka och han har blivit en helt annan människa. Han behövde se vad han gjorde emot oss, för att reagera.
Ärlighet är alltid bäst.
#6 7 8 Jag tänkte inte 'förstora' upp något genom att kontakta socialtjänsten även om jag förstår att det är en så pass allvarlig situation att det skulle behövas egentligen, så länge jag står ut kontaktar jag dem inte.
Anledningen till att jag väljer att inte ta kontakt med soc är för att det ändå är så pass sent nu, jag tänkte mest glida iväg lite snyggt när jag gått ut skolan och fått fast anställning och efter det inte ha kontakt med honom mer, främst för att inte göra situationen i familjen värre, jag försöker tänka mer långsiktigt.. Därför undrar jag om någon som varit med om liknande situation eller bara ändå har något råd om hur jag ska gå tillväga eftersom hela situationen känns rätt jobbig, att bara ignorera när han ringer känns konstigt, samtidigt som jag inte heller vill ge mig in på att förklara för honom eller ha kontakt med honom i framtiden, jag förstår att jag inte har så mycket val än att antagligen förklara eller ignorera men det känns ändå svårt, ehe. Som en liten instickare så ni inte tror jag agerar egoistiskt, jag har inga yngre syskon om det nu framstod så i trådstarten, så ingen blir lämnad i sticket när jag flyttar. :)
#9 Vad skönt att det löste sig för dig, och att du tänkte på ditt yngre syskon (och dig) så det fick ett slut alltihop.. Din pappa var ju trotsallt sjuk och fick behandling så det samtalet blev ju lönsamt på ett annat vis,(nej, nu menar jag inte att alkolism är något man kan skylla ifrån sig på) men min far är ju 'frisk' och är med största sannolikhet medveten om vad han håller på med, vissa människor är elaka helt enkelt och somliga har otur att få dessa till fäder. Jag tror inte att ett samtal kommer få honom att ändra sig tyvärr, han är redan så pass inne i sin roll.
#10 - Det är inte för sent att kontakta bris eller socialen!
Det är inte bara att få fast anställning, det är inte många som får det direkt efter gymnasiet.
/Christine
Jag vet inte riktigt om jag kan råda dig så mycket, men… Jag har sagt upp kontakten med min mamma. Hon är inte lika illa som din pappa men illa nog för mig.
Jag har bara mått dåligt av kontakten med henne i alla år. Till slut frågade jag mig själv om det verkligen var värt det. Svaret var nej, det är det inte.
Man väljer inte sina föräldrar. Man måste inte älska eller ens tycka om dem.
Främsta skyldigheten har man gentemot sig själv i ett sånt här läge tycker jag. Man har rätt att må så bra man kan.
Världen är full av underbara människor man kan välja att lägga sin tid och kärlek på, människor som förtjänar den.
Om du vill berätta för din pappa hur mycket han sårar dig och andra, hur dåligt du mår av det, så kan ett sätt vara att skriva ett brev.
Då vet du att du får säga allt du vill ha sagt utan att tappa modet eller bli avbruten. Du kan dessutom skriva det under flera dagar och ändra och fundera tills det känns färdigt och som du vill ha det.
Hur du än gör önskar jag dig lycka till, och styrka att förändra det du mår dåligt av.
🌈
Starta ny diskussion