Nu vet jag inte va jag ska göra längre.

Bakgrund: Jag är 24 år o bor fortfarande hemma. har inte lyckats få nån bostad än, annars hade jag flyttat för länge sen! för ett par år sen så blev soc inblandade när jag o min syster bodde hos farsan (skilda föräldrar). först hamnade vi i jourfamilj medans utredningen pågick. syrran fick sen en lägenhet via soc o jag hamnade i fosterfamilj som eg va en äldre kvinna. jag trivdes inge bra hos henne  utan flyttade till morsan (vi hade precis tagit upp vår sen flera år förlorade kontakt.) tror jag va runt 18. efter studenten fick jag jobb i gävle men blev utsatt för sexuella trakasserier. flyttade tillbaks till morsan som fick behandla mej med silkesvantar då jag mådde så dåligt. hon fick va en mamma igen

nu så är jag 24 år, frisk med jobb o egna intressen. ju äldre jag blir ju mer vill jag skapa mitt eget liv med egna intressen, egna vänner o bli så självständig som möjligt. men hon verkar inte klara av d. hon ser mej som en väninna.

hon har på senaste tiden mått väldigt dåligt o har då pratat med mej. hon berättar med ledsna ögon hur lite hon käkar varje dag (noll aptit), att hon vill ut o göra saker men inte orkar, allt va hennes läkare säger o dyl. inombords känner jag "jaha? och? va har jag med d att göra?"

vardagsgrejer vill hon att vi ska göra tillsammans. ska vi åka till samma ställe så vill hon att vi åker tillsammans t.ex till jobbmöten (vi jobbar på samma lilla företag.) när hon ska ner till tvättstugan så erbjuder hon sej att ta av min tvätt. på semestern vill hon hitta på saker med mej. som fort jag går ut i lägenheten går hon upp ur tv-soffan o ska prata. har ingen egen sfär längre! den enda som fanns va i kyrkan på måndagskvällar. nu går hon där oxå. sitter bredvid mej o mina vänner o säger "hej! jag heter XX o e ´emselis´ mamma!" då vill jag bara sjunka genom jorden. senaste gången hade hon t.om paxat en plats åt mej eftersom d började bli fullt o jag inte hade va framme i kyrkan än.  har inga egna vänner längre.

hon har förstått jag e vuxen o inte vill bli daltad med längre. d ska hon ha all heder för. men nu har jag blivit en väninna ist. sa senast ikväll att hon ju har egna vänner att prata o umgås med. "men jag mår för dåligt för att prata med nån" va svaret…

va sjutton ska jag göra?? mår skit av detta o tar mer o mer avstånd från denna kvinna vilket bara förvärrar situationen