Åh ta nu detta på rätt sätt. Men efter att ha varit särbos i tre år och ni kommer inte flytta ihop å överskådlig tid så skulle jag nog anse att det var hög tid för dig att stanna hemma nästa gång du är "barnledig" och ta hand om dina saker. Givetvis kan du säga till dem att de är väldigt välkomna hem till dig men att du behöver fixa hemma. Så länge du inte gör något "drastiskt" så kommer du inte vidare i förhållandet och det är ju upptill dig hur snabba resultat du vill ha. 

All kärlek & styrka till dig ❤️

Det skulle kunna vara idé att åtminstone testa familjerådgivningen innan du ger upp. Ni VILL ju att det ska fungera, vad jag förstår?

Förstår att det är svårt för honom att släppa barnen. Men om du vill satsa långsiktigt så är det ju inte så många år kvar tills barnen är mer självgående och då inte inte längre kommer att ta all pappas uppmärksamhet. Om du biter ihop ett tag, tar egna initiativ till er egentid utan att kräva att han ska ordna det, så borde ju problemet lösa sig med tiden.

Tack för era svar! Jag har tänkt i många liknande banor som ni skriver och tänkte föreslå en parrådgivare. Jag ger det lite tid till och tänkte försöka få möjlighet att prata igenom läget på tu man hand. Om tre år blir det läge att flytta ihop men är inte helt säker på om han vill så det samtalet kan bli avgörande. Jag är definitivt färdig med att vara särbo då och jag har väl egentligen aldrig velat, men för barnens skull har det varit bäst.

Vet han hur viktigt det här är för dig? Så viktigt att du, kanske, är beredd att släppa förhållandet och gå vidare om ni inte kommer längre i er relation. Då menar jag absolut inte att du ska framställa det som ett hot, utan bara att du tydligt måste klargöra hur du känner. Hur stort just detta har blivit för dig.

Mina barn är i ungefär samma ålder, och visst har de blivit mer självgående och fortsätter bli det. Men med sporten som de ägnar sig åt gemensamt och som tar så mycket tid kanske det inte blir ändring på saker och ting så fort? Det är ju fantastiskt, och säkert en anledning till att du älskar honom, att han har en så fin relation till sina barn och engagerar sig så, men er relation behöver ju också näring!

Jag önskar dig all lycka till!

Bra om du samtalar med honom och lyssnar på hur han tänker det längre fram! För utan dialoger och ömsesidigt tanke utbyte kommer man inte långt i ett förhållande Lycka till! :)

Jag kan skriva under på att det är en svår situation, att bli ett par och ta hänsyn till varandra, hans barn och sina egna. Jag träffade min sambo när bådas barn var över femton.jag tänkte med så stora barn kan det inte bli så svårt. Måste vara svårare med mindre barn. Så fel jag hade! Jag tycker att det är viktikt att prata. Berätta hur man känner och tycker. Att båda försöker jämka. Det är en balansgång. Men det låter som det är mest du som får jämka. Jag har inget bra svar, det verkar som ni tycker om varandra. En sak jag har märkt: det har varit och är samma för mig eller värre: det är alltid jag som får anpassa mig och hans barn går alltid före mina ( fast de är vuxna nu) . Nu känns det inte bra alls, funderar på att gå. Men så länge man kan prata med varandra kommer man långt. Lycka till !!! 😁😁

Nedre tonår alltså 13-14 kanske 15. När de sover tillsammans, menar du i samma säng då? Försöker att inte reagera eftersom det är samhället som sagt det är "fel" men tror han behöver "klippa navelsträngen" lite. Att han inte kan lämna bort dem för de behöver bli äldre först? Tycker de är ganska stora, undrar hur han kommer reagera när de flyttar om bara några år. Lycka till ;-)

Ja jag har försökt att inte reagera på att de sover i samma säng (stor dubbelsäng) men jag tycker nog att det kan göra dem en björntjänst när det gäller självständighet, men jag kan absolut ha fel. Det har säkert varit bra för dem under småbarnsåren. Jag måste alltid bädda om för att skapa min "lilla sfär" när jag kommer dit. Hade för mig känts bättre om den fanns där när jag kom.

Ja jag tycker också att kommunikation är det bästa. Han har precis fått nytt jobb så jag tänkte föreslå att vi firar med middag på tu man hand. Får återkomma med hur det går. Tack för alla kloka ord!

Lycka till :)

Jag funderar… är det så att han inte är så bra på att ta initiativ över huvud taget, i relation till andra människor i alla fall? Jag tänker på detta med att barnen sover i samma säng som honom. Det kanske kan bli så för att han inte tar initiativet någon gång att ändra på det. Känns som att han inte vågar ta initiativ, varken till att få barnen att sova själva, eller styra upp saker med övernattningar, egen tid med dig osv. Jag tror ändå det är viktigt som ensam förälder att man vågar styra upp saker. Det är viktigt att kunna visa det inför sina barn att man kan vara handlingskraftig och att man vägleder barnen, inte bara låter allt bli som det blir. Är jag på rätt spår?

Sen, i den här typen av frågor, står jag typ alltid på grundfamiljens sida. Blir det en intressekonflikt mellan familjen och ny partner så är det långt ifrån självklart att barnen ska anpassa sig till en ny partner. Men det känns ju som att den här situationen skulle kunna bli så mycket bättre och enklare, utan allt för mycket ansträngning. Och det vore nog bara bra för barnen att börja sova i sina egna sängar. Men frågan är om du orkar vänta på att det ska bli förändringar. Kommer det bli några förändringar?

Kanske bör du på ett ödmjukt sätt ta upp det här med samsovningen, och också erbjuda dig att ni kan försöka tillsammans planera och styra upp någon egentid. Kanske är det jobbigt för honom att göra det själv.

Hej igen. En dryg månad har gått och vi pratade lite för ca 3 veckor sen då jag fick förklarat hur jag såg på oss framöver och att jag behövde få veta vad han tyckte om att flytta ihop om ca 3 år som skulle passa bra från barnens situation. Han sa bara att han måste fundera på det. Det har gått nästan tre månader sedan vi pratade om att vi skulle försöka göra ngt bara vi om vi planerade innan. Inget har hänt och inget har sagts om detta heller. Jag hade hoppats på någon form av feedback. Jag tror det stämmer lite som ett tidigare svar att han ogärna styr upp sådant som har med barnen att göra om det inte gäller att planera deras sportaktiviteter. De har iofs haft mycket att göra med skola och han har nytt jobb sen en månad, men jag börjar nå vägs ände. Jag vill inte att det blir ngt som jag tjatar om. Jag tycker verkligen jag har tålamod och förståelse men hur länge till?

Har du provat att själv försöka styra upp något? Ta kommando!? 

Du vill inte att det blir ngt som du tjatar om säger du, men om det är så att han inte är rätt person för att styra upp saker, och du hela tiden förväntar dig det av honom, så blir ni båda besvikna och det skaver mellan er. Men om du istället accepterar att han inte klarar att styra upp saker, men bestämmer dig för att göra det själv och också njuta och uppskatta det ni gör tillsammans, så kanske ni har ett sätt som fungerar för er.

Om han inte heller tillåter dig att göra detta så är det ju kört. Men kanske skulle han uppskatta det när det väl blir av?

Men sen att han inte ger dig någon respons när du lyfter frågan om att flytta ihop inom några år… det ger ju intrycket av att han inte bryr sig särskilt mycket om er relation. Men det kan också vara hans personlighet att inte riktigt kunna ta in något som ligger så långt fram och att han svarar att han ska fundera på det för att han inte kommer på något bättre att säga. Det låter som att han i stor utsträckning lever i nuet och tar livet så som det kommer, istället för att planera sitt liv. Och då går en fråga om framtiden bortom radarn.

Vissa personer klarar bara inte av att planera saker, och det kan uppfattas som sårande, fast det absolut inte är illa menat på något sätt.

Jag tror fortfarande att parterapi/familjerådgivning skulle vara en bra grej.

Du är inte där för att träffa barnen utan för att träffa honom. Sen kan ju barnen vara där när du är där men allt kan inte handla om dom. Jag vet inte hur ni bor men jag stör mig på när det bara är den ena som alltid ska åka hemifrån. Jag har träffat folk som absolut inte kan tänka sig att lämna bort sina barn ens över en natt till tex mormor. Jag blir knäpp av sånt, man måste klippa navelsträngen, helst innan dom blir 18.. Det är dessutom bra för barnen att inte ständigt ha mamma eller pappa med sig. Dom blir mer självständiga. Han kanske inte har sina föräldrar nära annars kan ju han komma till dig en helg eller så och känna hur det är. Vill han absolut inte förändra något ang barnen, er egentid osv så tycker jag att du borde leta vidare efter nån som verkligen uppskattar dig.