Jag hade en bra relation till svärfar från första dagen, men han lever inte längre tyvärr.

Jag har en bra relations till min pojkväns föräldrar och haft det sen första stund. Inga problem alls att vara hemma hos dom själv eller göra något bara med dom.  Jag tycker dom är jättetrevliga och snälla.  Det blir bara bättre och bättre. Kan tillägga att varit tillsammans med min pojkvän i 2 ½ år. Min pojkvän har även han bra relations med mina föräldrar och kan umgås med dom utan mig.

Mina svärföräldrar är skilda och omgifta så jag har dubbla uppsättningar. Alla fyra är trevliga och vettiga människor. Svärmor och jag har många gemensamma intressen, så vi går på saker bara vi två ibland.

Mina är också snälla. Känner de inte så bra att jag skulle göra saker med de utan min pojkvän, men det är trevligt att träffas alla fyra.

Min relation till mina svärföräldrar är i princip obefintlig. Jag känner mig mest obekväm när jag umgås med mina partners släktingar.

Jag har bra relation med min svärmor (svärfar är lite knepig och bor långt bort så honom träffar vi inte så ofta). Jag tycker bra om henne och vi kommer bra överens, framförallt är hon bra att diskutera barn med. Och eftersom jag och min man har barn så kommer ju ämnet ofta upp. Hon jobbar som lärare med specialkompetens och har ofta nyanlända invandrare/flyktingbarn och många med autistiska drag. På så sätt får vi många tips på spel och lekar som är lätt att göra med vårt barn för att tex lära henne räkna.

Så vi pratar mycket barn och pedagogik med henne. Det enda är att hon är en väldigt stressad person, kan flera gånger under en måltid säga till dottern "Ska du inte äta lite?"  Hon är liksom två år och äter i sin egen takt, har hon inte lust att äta så gör hon inte, och sitter hon och funderar så gör hon det. Ibland kan det ta nån minut innan hon kommer på att maten finns där och då kan svärmor tolka det som att hon inte vill ha. Och min dotter har alltid ätit allt med god aptit ;)

Summa summarum, vi har en god relation men hon får gärna stressa ner sig lite ;)

Mina var mycket fina människor och jag kände mig välkommen och respekterad. Båda är nu döda.

Jag har världens bästa svärmor och farmor till Joel. Hon lyssnar, ställer upp och jag är 100% trygg med henne. Som en extramamma. Makens styvfar är som person lite knepigare men jag trivs bra med honom också. Spenderar lätt ensamtid hos dom. Joel älskar dom båda också och det ser jag bara som positivt. Maken har inget att klaga på hos sina svärföräldrar heller. Mina föräldrar är underbara.

Jag trivs jättebra med mina svärföräldrar och alla andra släktingar på sambons sida. Har känt mig välkommen där sen dag ett och jag umgås gärna med dom :)

Jag har turen att ha fått väldigt fina svärföräldrar, känner mig alltid respekterad, hörd och sedd hos dem.
De är skilda och båda har nya partners sedan länge. Trivs kanon med alla fyra och umgås mer än gärna ensam med dem. Jag och svärmor åker ofta och shoppar bara vi, jättetrevligt :)
Och häromdagen umgicks jag, svärmor och min mamma. Älskar att det funkar så bra.

Jag är ganska lik min svärfar och hans nya till sättet, vi gillar att diskutera samma saker t ex. Så himla skönt att inte ha fått dessa skräcködlor till svärföräldrar som man hör om titt som tätt.

Trivs jättebra med killens hela familj och den utökade släkten, även om det alltid kan finnas småsaker man stör sig på. Han trivs lika bra med min familj och släkt. Tips vet jag inte om jag har. Vuxna människor borde kunna umgås på ett trevligt sätt oavsett olikheter kan jag tycka.

Tror att många har bra svärföräldrar men det brukar ju vara de som inte har bra svärföräldrar som hörs och syns mest. :)

Jag har varit sambo i över 10 år och jag är fortfarande skraj för "svärmor". Hon är så dominant, vill veta allting och är släktens kommunikationscentral. En kvinna man inte säger emot. Ni vet den där typen som älskar och lever för skvallriga kaffekalas. Jag känner mig aldrig obesvärad när hon är i närheten. Jag är rädd att jag ska säga fel saker. "Svärfar" däremot trivdes jag bättre med. Våra personligheter passade ihop lite bättre. Men han hade sina bestämda åsikter om saker. Bl.a. glömmer jag aldrig när han sa till sitt barnbarn när hon skulle flytta för att studera: "Bara du inte kommer hem med en svarting!".

Mina föräldrar och min pojkvän har världens bästa kompisrelation. Han är i och för sig närmre dem i ålder än mig men det känns skitbra att de kan umgås utan att jag ständigt är med som en hök. Mamma brukar göra matlådor till min pojkvän, till och med oftare än jag får matlådor av henne, för han älskar hennes mat. Det är jätteskönt att de har en sån bra relation och känns inte alls konstigt och jobbigt för mig om de gör saker utan mig.

Till pojkvännens mamma har jag dock inte lika bra relation. Vi är helt olika och jag kan inte alls vara mig själv med henne och hennes nya partner. Det är synd men det är i alla fall ingen problemrelation som så utan bara att vi verkligen inte har nåogt gemensamt.

Har aldrig haft problem med någon av mina killars föräldrar. Så jag kan inte relatera till att ha en dålig relation till "svärföräldrar".
Jag har alltid bara varit den jag är, och det är inge mer med det.