ett fint och ofta enligt min erfarenhet väldigt sant ordspråk: en vän är en fiende som inte hunnit anfalla. Kanske inte bokstavligen men min tolkning är att dem absolut flesta vännerna är total falska jävlar. Och man ska vara väldigt försiktig och noga med att inte ge tillbaka mer än man får tillbaka. Att gå omkring och vara för snäll och alltid finnas tillgänglig för andra är be om att bli tagen bakifrån.

#1 Aldrig hört talats om ordspråket och jag tycker inte alls det stämmer! Ni kanske helt enkelt håller på att glida isär? Förstår att det inte är vad du vill, och kanske inte hon heller, men vänner glider ju isär ändå… Har du pratat allvarligt med henne om vad du känner och att det har blivit ändring i eran relation? Och att du inte förstår varför? Har ni varit så goda vänner bör det inte vara något problem att ta upp det med henne. Det är ju bättre än att gå och vänta, fråga och få nobben, inte bli inbjuden osv. Sedan tänker jag att om hon är gravid förstår jag att hon inte orkar hitta på så mycket, men blir du ständigt bortprioriterad framför andra vänner har det antagligen inte med det att göra.

1# Nej det ordspråket har jag heller aldrig hört talas om och tycker inte heller det stämmer. I något undantagsfall kanske.  Men ser man alla sina vänner på det sättet blir det nog mest jobbigt för en själv. Att det sen finns vissa vänner som har svårt att hantera när man mår dåligt är en annan sak tycker jag.  Då håller jag lite distans till dem ett tag och vänder mig till sådana som jag vet reagerar mer stödjande.

Jag vet inte om TS vän är en sådan som inte pallar andras dåliga mående någon längre tid eller om det är som #2 tror att ni håller på att glida isär.  En graviditet är omvälvande och man kan inte vänta sig att folk ska vara exakt som de brukar när de väntar eller nyss har fått barn. Tiden lär utvisa hur det blir. Om jag var TS skulle jag inte ge upp riktigt än om den här personen var viktig för mig, däremot skulle vännen ifråga inte få hur många chanser som helst om hon konsekvent fortsatte prioritera bort mig.

En tanke som slog mig är hon eller någon i hennes närhet kanske har fått problem med alkohol, om hon plötsligt vill undvika ställen där det serveras. Fast det kanske är lite långsökt. 

Jag hade bara låtit vänskapen rinna ut i sanden, tyvärr. Man kan ju inte tvinga sig på någon. En del av mina gamla kompisar träffar jag bara någon gång om året. Då har vi jättekul precis som när vi stod varandra nära, men vi ser för olika på saker och ting för att ha en bra vardagsrelation.

Tråkigt när det blir så. Men ibland förändras människor, prioriteringar relationer. Några minskar i betydrlse, andra nya kommer till. Det bra som varit försvinner inte. lägg mer krut och uppmärksamhet på andra vänner. Och kanske nångång ta en ärlig prat med henne?

Nu tog hon bort mig från Facebook. det som jag avsåg att förklara hur jag faktiskt kände tog hon som att jag behövde "skriva av mig" och att jag skuldbelägger henne.

Jag svarade att det inte var min avsikt. Utan att jag är utmattad av att försöka ha kontakt när hon hela tiden verkar ha annat på gång. Trots att jag skrev att jag uppskattade att hon fanns där så skrev hon tillbaka att om jag var en bra vän så skulle jag förstå att hon försökt härda ut enligt anvisning från hennes psykolog tills det blev bättre för mig. Förklarade att det var respektlöst att hela tiden vänta så sent med att ge svar så att man inte vet om det blir av. För i så fall så vill man planera något annat. Det är väl helt normalt, eller har jag blivit knäpp?

#6 Oj, då var hon definitivt ingen vän att ha kvar… Ta bort dig från Facebook för att du ifrågasatte hennes avstånd till dig? Lite väl kränkt blev hon nog. Nu har hon ju "gjort slut" med dig totalt, så var glad att du blev av med en sådan vän. 

Det är helt normalt av dig att göra som du gjorde!

Skrev även att balansen i relationen ändras om det blir för personligt, och man inte varit det förut. Men för mig har det varit tydligt att hon försökt göra något som hon  egentligen inte vill eller orkar. Att jag känner mig typ bortvald och att det känns pinsamt att försöka få kontakt om hon inte vill, eller be om det, föreslå 117000 saker och inget går.

Ja, det är synd bara för vi har känt varandra väldigt länge. Och jag har verkligen tänkt igenom i kontakten med henne så att jag inte utnyttjar att hon frågar hur jag mår eller annat. Och jag sa att jag inte är besviken på henne för att hon inte ställer upp. Det är jag verkligen inte. Det sista jag skrev var att jag är ledsen att hon missförstod det så. Jag har inte bett att hon ska det. Ibland har jag fått säga att jag inte kan köra bil för att jag inte klarar stress, men det är ju hela tiden. Man kan ha många skäl varför man inte kan köra bil och jag tycker det är dumt att utsätta någon för fara om jag kör och inte orkar.

Bett att hon ska ställa upp alltså. Hon tycker att jag ska vara tacksam för att hon härdar ut med mig. Då skrev jag att jag har panikångest och kanske kommer ha det resten av livet. Ledsen att hon missförstod det.

Jag har ju inte träffat henne eller knappast pratat med henne på ett helt halvår. Så på vilket sätt hon tycker att det är så jobbigt det vet jag inte.

Ju mer jag tänker på det desto ledsnare blir jag. Hon kunde gå på sin "nära väns" babyshower men min 30- års fest var tydligen inräknat i att "ställa upp", och då skrev hon att hon inte gillade att gå ut. Tyvärr planerar jag inte min fest efter vad hon gillar eller inte.