När jag hade flickvän så var det aldrig någon som sa något negativt.

#0 Har du varit här inne?  http://hbt.ifokus.se/ Där finns det många "komma ut" historier och människor som vet vad du går igenom. 

Sen tänker jag att det inte är nödvändigt att komma ut, om man inte vill. Du behöver inte redogöra för andra vilka du blir attraherad av. Tråkigt att du råkat ut för negativa kommentarer, män människor är fortfarande trångsynta tyvärr.

Jag kom ut som bi för mina föräldrar för några månader sen och reaktionen blev ungefär som att: "är du säker?" Och "du kan ju testa vara tillsammans med tjejer också" Jag har en pojkvän just nu så att testa med andra är inget jag är intresserad av just nu. Det är viktigt när man känner sig redo att komma ut att inte riktigt bry sig om reaktionen på den som man kommer ut inför. Du har all rätt att älska vem du vill. Om reaktionen inte är positiv så kan du bara säga "synd att du tycker så, men det här är jag och jag tänker inte låta dig hindra mig från det. Lycka till! :-)

Jag är bi och de ända negativa jag upplevt är från min familj. Jag valde att berätta det för dem medans jag var tillsammans med min pojkvän så de inte skulle få för mycket panik men kommer de på tal så kan de bli rasande o tycka jag är äcklig :/ Men vi lever normalt med varandra och jag älskar min familj och jag vet att dem älskar mig med fast jag inte är helt som de vill, jag vet att de skulle acceptera min flickvän om jag berätta det. Från andra har jag inte fått någon reaktion alls, de flesta ha bara ok så va var de bra med det. Så som det ska vara. Generellt sett är de lättare att bli accepterad som bi än homo för de flesta eftersom man har en del av de "normala" kvar i sig o många tänker att de bara är en fas. MEN de jobbiga är att man ofta blir osynlig och värst när folk bara tro de är en grej för att få uppmärksamhet. Med de menar jag att folk gärna vill sätta en i facken hetro eller homo. Många tycker de inte går att gilla båda, säger man de vill man bara ha uppmärksamhet. Jag som är mer lagd åt att attraheras av män sätts ofta i kategori hetro i vänkrets. Medans de tjejer som är mer lagd mot tjejer oftast blir kategoriserade som homo. När jag då berätta att jag hade flickvän så blev de många frågetecken hos en del, för jag var väll inte homo helt plötsligt? Jag har också vart på hbtq klubb och där märktes de fort hur man blev kategoriserad som lesbisk eller trans vilket för mig var obekvämt då jag var bi och det kändes som folk föreställde mig som en helt annan person. Så de som kan vara motigt är om man har blivit katigoriserad som hetro av vänner fast de vet att man är bi så ställer de massa frågor o tycker saker är konstigt när man sen kommer med en flickvän eller ser ner på en för de tror man är uppmärksamhets sökande. Men för de mesta har jag bara haft positiva upplevelser. Jag hoppas och tror du kan känna som inget är förändrat fast du kommer ut. Att många bara accepterar de och sen är det bara så. Sen så är det riktigt tråkigt att höra attdu fått mycket negativa kommentarer men tror de finns många fler som hejjar än buar, annars finns bra stöd att få!

Hej TS! Jag har varit bi- och homosexuell men ser idag på mig själv kort och gott som en sexuell person. Dvs en bland många andra människor på jorden. Just nu är jag inne i en asexuell fas i livet vilket även det är skönt just nu :). Tror inte på att lägga alltför stort fokus och katigorisera sig, utan bara låta det vara som det är och tillåta det. Inte fundera så mycket på vad andra ska tänka och tycka. Utan mer se till att du själv mår bra i dina beslut och val för stunden. Brukar numera inte identifiera mig som människa beroende på vem jag tycker om att ha sex med. Identiteten och vem du är, är ju så otroligt mycket mer än den biten! Gör vad DU själv känner är rätt för dig och stå på dig för allt i världen! Det finns bara en som du och du är värd kärlek väljer själv, oavsett om andra ev. skulle bli rädd för förändringarna eller ha åsikter och tyckande. /V

Mitt liv har inte förändrats ett dugg egentligen rent praktiskt! Endel tycker si och andra tycker så och endel tar det inte ens på allvar osv (homofobiska släktningar tex). Men i mitt praktiska vardagsliv har inget förändrats alls.

Jag förstår inte riktigt det här med att "komma ut". Vad betyder det egentligen? Jag har fått en bild av att man ska gå till sin familj och vänner och berätta att man är gay och göra en stor sak av det hela. Varför gör man så?

Om jag skulle vara homosexuell så skulle jag inte berätta åt min familj rakt ut på något speciellt sätt. Utan sen då jag har en partner skulle jag introducera henne på samma sätt som jag skulle introducerat min partner om jag vore heterosexuell. Innan det skulle jag säkert snacka om henne som om jag skulle snacka om en kille jag dejtar.

Jag springer ju inte omkring och säger till folk att jag är heterosexuell så varför skulle jag göra det om jag vore homosexuell?  =/

#7 I en perfekt värld där alla människor har samma rättigheter skulle det vara precis så bra, enkelt och självklart som du beskriver det. Men i den här världen så har inte HBTQ samma rättigheter och de får utstå kritik, negativa kommentarer, kränkningar m.m. inte minst från sin egen familj. Därför kan det vara extra jobbigt att berätta just för dem. Som hetero behöver man inte "komma ut" just för att man inte är i samma situation. Folk brukar inte kalla det onormalt och onaturligt eller se ner på dig, för att du som kvinna är ihop  med en man.

#8 Men jag förstår inte varför man måste just berätta. Och jag förstår verkligen inte varför man känner av ett behov att berätta om man skulle vara bisexuell och ändå vara tillsammans med någon av motsatt kön.

Kanske det är jag som är dum men jag skulle aldrig ha något behov att berätta åt min mamma om jag kom underfund med att jag var bisexuell men är ändå i ett fast förhållande med min partner. Vad skulle vara poängen med det?

Jag tror det skulle kunna vara en idé att sluta göra en så stor sak av det hela. Man behöver faktiskt inte berätta allt för sin familj och vänner genom att sätta sig ner och säga: Jag är gay. Kan det inte få komma fram på ett mer naturligt sätt? 

Men ja, kanske jag lever i en drömvärld. =/

Jag har aldrig kommit ut som heterosexuell, jag har bara råkat haft partners av motsatt kön. Förstår precis vad Devya menar, måste kännas mycket mer avslappnat att låta det komma fram den dagen en presenterar en partner av samma kön som en själv.

#9 Jag förstår hur du tänker. Och visst skulle det vara bra om det var mera accepterat i samhället så att man som kvinna kan komma och presentera sin nya flickvän eller pojkvän utan att det blir någon stor grej. Så kan det också vara för en del. Det är därför jag skriveri #2 att man inte ska behöva "komma ut" om man inte vill. Men det  finns många andra situationer. För någon som är homosexuell och har föräldrar eller vänner som är homofobiska, kan det kännas otroligt viktigt och stort att berätta. Dels för att kunna vara sig själv dels för att kunna blir accepterad för den man är. Annars kan det kännas kanske som att man lever i en lögn eller med en hemlighet. 

När man är bi och tillsammans med någon av motsatt kön, så är det lugnt för stunden, men någon gång blir man ihop med någon av samma kön och då står man inför samma problem.

#11 Sen igen om man tänker på det viset, att man någon gång blir man ihop med någon av samma kön, varför är man då ihop med någon som man inte tror att man har en framtid tillsammans med? Ok, vissa har ju annan syn på förhållanden, att vi hela tiden byter partners så det beror ju på men ändå. 

Tycker det är lite främmande att tänka på det viset om man är i ett fast förhållande.

#12 Jo, det är sant. Men det kanske beror på hur gammal man är. Om man är 19 år och vet att man är bi, samt ihop med någon, så är risken/chansen stor att man kommer att ha fler förhållanden. Om man är 40 år, gift sedan tio år tillbaka och precis upptäckt att man är bi så skulle jag också tycka att det inte finns något behov av att berätta det.

#13 Om jag går in i ett förhållande så är det åtminstone med inställningen att det kommer att hålla. Om jag inte har den inställningen så borde jag inte vara ihop med den  personen, oberoende om jag är ung eller gammal.

TS. Jag "kom ut" på sent 80-tal och det var inte fråga om någon acceptans alls ifrån min omgivning. Jag var klassad som sjuk även av min familj. Så var det då och tack och lov är samhället inte lika hårt idag. Även om det fortf finns fördomar kvar. Jag vet hur det är att bli kränkt och få kommentarer. Även idag händer det. Men nu har jag lärt mig hantera det på ett bra sätt. Kan dock bli arg när andra far illa. Om man själv vill berätta för att man annars känner sig falsk så ska man göra det. Men man måste inte känna sig falsk om man väljer att vara tyst. Ibland kan man faktiskt behöva skydda sig själv om man inte orkar stå emot fördomar. Ta ingen skit ;) Känn efter vad som känns bra att berätta med olika människor. Det kan skilja sig. Ibland är man starkare men respekt förtjänar du alltid oavsett vem. Vill nog bara säga att för mig var jag "normal", det var inget problem utan det som skadade mig var att andra gjorde detta till något stort och ett problem. Jag själv tyckte om mig och det blev jättefel när min uppfattning om mig själv blev färgad av andras rädslor i onödan pga att det blev en så stor grej… Gör det som känns bra för dig i alla lägen gällande det här. Ingen annan vet det tror jag. Hitta vänner att snacka med som stödjer dig om du behöver.

#7 Jag tror att man mår bättre utav att vara ärlig, mot sig själv och mot andra. Tycker du alltså att det skulle vara lättare för dig att känna som att du bär runt på en hemlighet och smyger omkring med den?Att inte göra en så "stor" sak av det hela, att det finns naturligare sätt att komma ut på. Hur menar du då? Det är inte som att jag tänkt att spika upp ett plakat stor som en vägg utanför mitt fönster där det står "jag är bi" men nu när du säger så, så varför inte? Om någon i min familj frågar mig vem jag sov hos, eller vem jag såg en film med. Vill jag säga att det var en tjej som jag träffat ett tag, och få lika naturliga reaktioner precis som att om det skulle varit en kille jag träffat ett tag. Men det är inte säkert att jag skulle få lika naturliga reaktioner, jag vill hoppas på det. Jag står nära min familj och vill vara ärlig om saker jag mår dåligt över. Jag har inga vänner som som är bi, gay te.x. (Vad jag vet om) Så jag tycker att det blir jobbiga situationer när vi ska gå ut och festa, om jag vill gå på "gaybar" eller pride eller någonting annat. Det handlar inte om att sätta sig en kategori, jag anser att man man inte kan styra över vem man får känslor för eller vem man intresserar sig för. Men det finns människor som inte tycker likadant, det finns människor i min omgivning som tycker att det är onaturligt aka homofober. På ett sätt går du faktiskt runt och skriker ut att du är eller vill att andra ska se dig som heterosexuell när du tex säger, "skulle så vilja ligga med honom ikväll" "han är så snygg" "Jag kommer gifta mig med min dröm-man, eller träffa min dröm-man en dag." eller bara olika sånna meningar i olika sammanhang. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, eller hur det inte ska låta upprörande. Det är bara vad jag anser. Det har varit en jobbig resa för mig psykisk då jag inte har haft någon att prata med om det här, det ska inte behöva vara psykiskt ansträngande. Exempelvis så har jag bara haft känslor för tjejjer dom sista två åren, innan det har jag varit med killar. Jag har inte sagt det till någon förutom mig själv, och jag har känt mig så ensam för det.