Mest Självklara saker för mig. :)

Det belyser väldigt väl varför relationer är så svårt.

Ibland är forskning så rolig för den kommer ofta fram till vad folk redan vet😉 men samtidigt är det bra att man får någon form av bevislig sanning.

Egentligen är det något som inte är så svårt att leva efter om man älskar någon. Det faller sig liksom naturligt att vara intresserad av sin partner, visa uppmärksamhet, respekt, delaktighet osv.

#3 Jo, enkelt och självklart - men hur många kan verkligen leva upp till det? Det finns nog alldeles för många som tror sig leva efter dessa 7 punkter, men som i verkligheten inte alls gör det. Diskrepansen mellan hur man uppfattar sig själv och hur omgivningen uppfattar en.

#4 Jag tycker det stämmer ganska bra personligen. Jag och min man är väldigt olika men har genom åren vuxit till ett team och då känns detta ganska naturligt. 

Vi har varit tillsammans i 35 år.

Jag har inga problem att leva upp till det. Snarare tvärt om. Får ibland lägga band på mig :)

#5 Roligt att läsa. Jag gläds med er 👍

#6 Det tror jag alldeles säkert att du kan. Problematiken  som jag tänker på är att man ska vara två som lever upp till det - och dessutom mötas i det verkliga livet.

Personligen anser jag att det tar väldigt lång tid att lära känna någon - på riktigt vill säga. Den uppfattning man har om en person det första halvåret är sällan samma som efter 2 år. En del personer "växer" och visar egenskaper som man alls inte trodde fanns - och vice versa. Det är väl det, tycker jag, som gör det så svårt att "träffa rätt".

#7 I vårt första år tillsammans i en liten etta var det "krig" vill jag påstå😉 men vi redde ut allting ganska omgående och till slut så lär man ju känna varandra mer och mer.

Förutsättningen är väl att man älskar varandra såpass mycket att det är av värde att kämpa.

jag och min man hade en diskussion om detta för inte så hemskt länge sedan. det kom efter min möhippa där tjejerna, sent på kvällen efter några glas vin, började prata  om sina krisiga relationer. dom var på terapi, hade avgrundsdjupa svackor och funderade på att gå isär. när jag kom hem pratade vi om det hemma, relationer i allmänhet, och kom fram till mycket av det som nämns ovan. tjejerna som krisade var helt förundrade över att jag om min man pratar med varandra. alltså inte bara om vem som ska köra vilket barn hit eller dit, eller vem som ska tvätta, utan faktiskt pratar med varandra. vi diskuterar det mesta med varandra. vi pratar politik, religion, fysik, medicin ja, det som faller på. vi har inte alltid samma åsikter, men vi tycker ände det är roligt att stångas lite och testa våra tankar med den andra. händer det något är det den andra vi vänder oss till, oavsett om det som händer är roligt eller tråkigt. 

självklart har vi också våra svackor, vi har varit ett par sedan vi var 18, snart 10 år, och alla som varit både 18 och 28 vet att det händer mycket med en människa under den tiden. vi har studerat, letat jobb, bott trångt, bott stort, bytt stad, flyttat isär och flyttat ihop igen, träffat människor, förlorat andra. alla stora saker som hänt, saker som nästan fått oss att ge upp har vi gått igenom och klarat, troligtvis mycket för att vi pratar med varandra. kanske också lite för att oavsett hur stor bajsmackan livet levererar är, och oavsett hur dåligt vi mått så har det alltid känts bättre och tryggare med den andra än utan den andra. vi har kanske också accepterat att en relation måste få ha sina svackor. livet är inte konstans förnöjsamt och ibland är det både tristess, vardagslunk, ekorrhjul, vinter, snålblåst och regn i sidled. så är det, och det är okej. det får vara så ibland. ibland får man acceptera att så länge som de bra dagarna i alla fall är fler än de dåliga i relationen kanske man ändå ska fortsätta slåss, det ljusnar alltid i slutet av tunneln. lite av charmen med långa relationer är ju att se tillbaks på det man gått igenom, bra som dåligt, och kunna dela det med någon.

nu är ju jag ingen relationsexpert… nygift sedan 1 månad och mycket kvar att utforska i relationen och livet i stort. jag hoppas i alla fall att vi har hittat receptet för en lyckad relation och ett långvarigt äktenskap, ungefär det som talas om ovan. vi respekterar varandra och är stolta över varandra, vi pratar med varandra, diskuterar, tjaffsar, skojar och skrattar ihop. vi vänder oss till varandra oavsett om det är lätt eller tungt. vi stöttat och uppmuntrar varandra att göra det dom vill, som att flytta 50 mil från vänner och familj för att den ena måste få leva sin dröm i några år.  jag hoppas att jag kan se tillbaks på vår relation när jag är gammal, ta honom i hand och skratta åt alla tokiga minnen vi skapat ihop.