Om ni trivs med varandra strunta i vad andra tycker. Och jag förstår i te varför ålderskillnaden skulle få folk att kalla dig golddigger.. Har han det så välställt så skulle säkert vilken kvinna som helst kunna bli kallad det även om hon var i hans ålder.

Det där kan väl bara du avgöra. Du vet bäst vad du själv känner och vad du vill ha här i livet. Om du verkligen bryr dig om den här mannen så lär du väl inte bry dig om vad människor kan tänkas säga om er?

Så länge man är medveten om åldersskillnaden och det som kan uppstå i förhållandet som kan skapa problem är det bara att köra. Och med det tänker jag i första hand på situationer där man vill olika - t:ex barn, giftemål, osv.

Kan ni inte dejta och sen se vad som sker. Jag hade inte sett något värde i att träffa en som är så gammal. Han skulle va i samma ålder som min mamma. Men vad ska du göra måste du avgöra själv.

Trivs du med honom tycker jag att du kan ge blanka f-n i vad andra tycker

Tack för era svar! Det är framtiden som jag oroar mig för. Den får mig att vela fly, jag vet inte om jag är beredd på att ta hand om honom när han blir så pass att han behöver hjälp, om jag hade fått välja hade jag aldrig valt en så Mycket äldre man, men jag kan inte hjälpa att känna som jag gör.

#6 men vem är det som säger att du kommer att behöva ta hand om honom? Han kanske är i tipp-topp trim när han är 85 och du kanske redan börjat bli lite trött vid 65? Snöa inte in dig på negativa aspekter nu!

#7 du har rätt. Men Det är lättare sagt än gjort att slita i vad andra tycker. Jag vill sägs att jag inte bryr mig men jag bryr mig så himla mycket.

*skita i vad andra tycker

Är det någon som har erfarenheter av liknande? Vad är den största åldersskillnaden du har haft i ett förhållande?

Jag har varit i ett förhållande med 19 års skillnad (jag var yngre). Det gick åt helsike för han var en vidrig människa och hans ålder var tyvärr inget som hjälpte hans mognad utan han betedde sig som en femåring mest hela tiden. Men även utan hans fruktansvärda beteende hade det aldrig fungerat ändå. Jag vill skaffa barn t:ex, och jag vill inte att mina barn ska förlora en förälder så tidigt som de skulle förlorat någon i hans ålder. Visst, det finns ju ingen garanti för att man själv kommer leva tills man är 80, man kan ju stryka med närsom egentligen. Men statistiskt sett så är det ju troligare att den som är äldre går bort först.

Äldre man har erfarenheter som unga inte har på alla bitar i livet, därför du trivs med honom. Det finns inga problem med detta utan att du kommer att ha svårt att välja unga man i framtiden p.g.a.. Som sagt unga man utan äldre mans erfarenheter och mjukheten och mmmmmmmm.

Jag själv varit i en sådan relation och tjejen hade mycket svårt att komma över mig och gifta sig, så i princip detta övergång var omöjligt utan min egen hjälp.

#10 Jag hade någon sorts förhållande med en man som var över 30 år äldre än jag. Det var precis som du skriver: tryggt, lugnt och säkert.  Men framtiden och vad andra ska tycka fanns alltid där. Hur mycket jag än gillade honom. Allt hölls superhemligt. När min mamma fick misstankar sa hon att om jag fortsatte ha kontakt med honom skulle hon ta avstånd från mig. Med tiden fick allt mig att må dåligt, jag grät hos honom flera gånger. Till sist orkade jag inte mer och kände att jag behövde bryta med honom för att rädda mig själv. Det var ett jättejobbigt beslut, men så här ett år senare var det absolut det rätta att göra för mig.

Trots att det var jobbigt nästan från första dagen skulle jag aldrig önska att det inte hänt. Mest för att jag i allt kaos efteråt ramlade på en annan kille som stöttade mig och som jag idag räknar som en riktig vän ❤️

Mellan mig och min sambo skiljer det lite över 30år. I början reagerade omgivningen en del men nu har folk blivit vana.  Vi har nu bott ihop i 9år och jag tycker inte att det har varit några problem i relationen som har med åldern att göra. Jag menar med det att det inte finns några relationer som är perfekta hela tiden.  Jag har aldrig velat ha barn och min sambo hade vuxna barn när vi träffades. Om barn hade varit viktigt för mig så hade jag nog funderat några gånger extra innan jag gick in i relationen

Tack alla! Nu känns det lite bättre.

Kan du inte ta en dag i taget, måste du planera framtiden? Måste du planera hur vida du kommer ta hand om honom eller ej när han är 30 år äldre än idag? Det är ju bara onödigt, du vet ju inte alls hur denna relation kommer bli och då kan du inte sitta där och veta om du kommer ha tand om en människa som är 85 år. Onödigt att planera en framtid du inte ens befinner dig i än, lev i nuet.

Ta en dag i taget, dejta honom och ha roligt! Tänk inte på framtiden och tänk inte på omgivningen, ha bara roligt! Livet ska vara roligt :) Om han får dig att må bra nu så dejta honom.
Dessutom, det är DITT liv och ingen annans. Så vad andra anser är inte din huvudvärk för dom borde koncentrerar sig på sina liv och du på ditt :)

bry dig inte för mycket om vad andra tycker!!
Människor kommer alltid tycka och bedöma….

du är vuxen och gör egna beslut, livet är kort om han känns rätt om han är ärlig om du trivs med honom om han gör dig glad varför då tveka? de är inte heller alla förhållanden som håller för evigt. Så ta det för stunden, och se hur det blir ju längre fram i tiden ni kommer. Vad tycker han själv?

Om man skulle göra alla sina val för att göra andra människor nöjda då skulle nog få av ens egna drömmar bli uppfyllda man måste gå sin egen väg ibland

Hej, nu är jag så där osäker igen. Vi har träffats och dejtat lite grann och det känns faktiskt jättebra, vi har myst och sovit tillsammans. En dag när vi var hemma hos honom så fick han besök och då fick liksom jag ligga kvar i sängen och det kändes som att han kanske skämdes? På ett sätt förstår jag honom jag är ju ett barn för honom och han är ju typ gubbe för mig. Vi har inte riktigt pratat om vad det är vi har och jag vet inte om han vill ha något mer än det som är. Borde jag avvakta och vänta tills han vill prata om det? Eller bara låta det Bli?..

#18 Ta upp det, prata om det. Att folk inte pratar med varandra i sina relationer är ofta det som skapar bråk i slutändan så ta upp det. Dessutom om du vill ha det seriöst med honom så måste du våga diskutera känslor.

#18 tycker definitivt att du ska prata med honom om det. Att prata om saker som känns fel i ett förhållande är det viktigaste för att det ska kunna funka. Annars kan du ge upp redan nu liksom. :) Om du tycker att er relation känns bra annars och att det är något du vill satsa på så får du ta initiativet till att prata med honom om det och speciellt om de saker som känns fel. :)

Personligen hade jag aldrig valt en kille som är så mycket äldre än mig. Vare sig om jag var 20 eller om jag var nästan 30 (som jag är) av flera anledningar. 1. Han dör troligtvis ifrån mig långt tidigare än jag. (finns så klart inga garantier då döden inte har någon åldersgräns, men du förstår ändå) 2. Vart i livet står man? Är man 20 så kanske man vill ha barn i framtiden även om man inte alls känner så just då. (Jag vet för jag var helt emot barn fram tills nyligen) Visst att män kan bli föräldrar mycket längre än Kvinnor, men jag tycker inte riktigt det är snällt mot barnen heller att ha en så gammal förälder.

Sedan angående mognaden hos människor så är den ju väldigt individuell. Det finns omogna 50 åringar och det finns omogna 20 åringar. Den äldsta kille jag varit tillsammans med var 5 år äldre än mig. (Han var 33 när vi gjorde slut) Han tog aldrig tag i sitt liv, parasiterade på sin mamma och hade inga framtidsdrömmar… Nu är jag tillsammans med en pojk som är 6 år yngre än mig men som ändå är den mognaste pojkvän jag haft. Som är ansvarstagande och helt enkelt grym. :D

Det jag vill säga är att man får fundera över hur man vill ha sitt liv, hur ens liv kan komma att se ut med den här personen, om det är det man vill ha och om man tycker det är värt att satsa på. Tycker man det så ska man köra oavsett vad andra säger. Ni är ju båda vuxna även om det är stor åldersskillnad. :) Lycka till. :D